White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 8. I Frestelsens Öken

 Tidsåldrarnas Längtan

Åttonde Kapitlet: I Frestelsens Öken

Grundat på Matteusevangeliet 4:1-11; Markusevangeliet 1:12-13; Lukasevangeliet 4:1-13.

”Uppfylld av den helige Ande återvände Jesus från Jordan och fördes av Anden omkring i öknen”. Evangelisten Markus’ ord är än mer betecknande: ”Genast förde Anden honom ut i öknen”. ”Under de dagarna åt han ingenting”.

Då Jesus fördes ut i öknen, för att frestas, fördes Han dit av den Helige Ande. Han utmanade icke frestelsen. Han gick ut i öknen, för att få vara ensam och för att tänka på Sin kallelse och Sitt verk. Genom fasta och bön skulle Han stärka Sig för den blodbestänkta väg Han måste gå. Men Satan visste, att Frälsaren gått ut i öknen, och han ansåg att detta var det bästa tillfället, att närma sig Honom på.

Oerhört betydelsefulla intressen stod på spel i striden mellan Ljusets furste och fursten över mörkrets makt. Efter att ha frestat människan till synd, gjorde Satan anspråk på världen som sin och kallade sig för denna världens furste. Sedan han hade format våra första föräldrars natur i likhet med sin, tänkte han här grundlägga sitt välde. Han förklarade, att människorna valt honom till sin härskare. Genom sin makt över människorna ägde han herraväldet över världen. Kristus kom, för att bestrida Satans anspråk. Såsom Människosonen skulle Kristus vara Gud trogen. Således skulle det visa sig, att Satan inte vunnit fullständigt herravälde över människosläktet och att hans anspråk på världen var ogrundat. Alla, som önskade att bli befriade ur hans våld, skulle försättas i frihet. Det herravälde, som Adam förlorade genom syndafallet, skulle återställas.

Alltsedan dessa domsord uttalades över ormen i Eden: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma” (Första Moseboken 3:15), hade Satan förstått, att han ej ägde oinskränkt makt över världen. I människorna verkade en makt, som stod emot hans inflytande. Med spänt intresse gav han akt på offren, som bars fram av Adam och hans söner. I dessa ceremonier skönjde han en bild på gemenskapen mellan jord och himmel. Han satte sig i sinnet, att förhindra denna gemenskap. Han framställde Gud i falsk dager och vantolkade de avbilder, som pekade framåt på Kristus. Människorna förleddes till, att frukta Gud som en, vilken med välbehag såg dem förgås. De offer, som skulle ha uppenbarat Hans kärlek, gavs endast för att blidka eller stilla Hans vrede. Satan eggade upp människornas onda begär, för att befästa sin makt över dem. Då Guds skrivna ord gavs, studerade Satan profetiorna angående Frälsarens ankomst. Från släkte till släkte var han verksam, för att förblinda människorna avseende dessa förutsägelser, för att de skulle förkasta Kristus vid Hans ankomst.

Vid Jesu födelse visste Satan, att En hade kommit, som i kraft av gudomligt uppdrag skulle ifrågasätta hans maktanspråk. Han bävade, då han hörde änglarnas budskap om den nyfödde Konungens myndighet och makt. Satan kände väl till den ställning Kristus intagit i himmelen som Faderns älskade Son. Att Guds Son skulle komma till jorden som människa, fyllde honom med bestörtning och fruktan. Han kunde ej utgrunda hemligheten till detta stora offer. Hans själviska natur kunde ej begripa en sådan kärlek till det vilseförda människosläktet. Om himmelens härlighet och om friden och glädjen i gemenskapen med Gud hade människorna blott en dunkel föreställning, men Lucifer, den överskuggande keruben, kände väl till detta. Sedan han avvisats från himmelen, var han besluten att utkräva hämnd, genom att få andra att dela hans fall. Detta skulle han göra, genom att förmå dem till, att underskatta de himmelska tingen och fästa sina hjärtan vid de jordiska.

Icke utan hinder skulle Kristus, himmelens Herre, vinna människorna för Sitt rike. Ända sedan Han var ett litet barn i Betlehem, hade Han ständigt varit utsatt för den Ondes angrepp. I Kristus uppenbarades Guds väsen, och i Satans råd var det fast beslutat, att Kristus skulle besegras. Ingen mänsklig varelse hade kommit till världen och undgått bedragarens makt. Ondskans andemakter beordrade sina stridskrafter i Hans väg, för att inveckla Honom i strid och om möjligt besegra Honom.

Vid Frälsarens dop var Satan ibland åskådarna. Han såg Faderns härlighet överskugga Sonen. Han hörde Guds röst vittna om detta sonförhållande. Alltsedan Adams fall hade människosläktet varit avstängt från direkt förbindelse med Gud. Förbindelsen hade dock upprätthållits genom Kristus, men nu förkunnade Fadern Själv, att Guds Son hade kommit ”i syndigt kötts gestalt” (Romarbrevet 8:3). Han hade förut underhållit förbindelsen med mänskligheten genom Kristus, nu underhöll Han förbindelsen med mänskligheten i Kristus. Satan hade hoppats på, att Guds avsky för det onda skulle förorsaka en evig skilsmässa mellan himmel och jord. Men nu var det uppenbart, att förbindelsen mellan Gud och människan hade blivit återknuten.

Satan insåg, att han antingen måste besegra eller besegras. Stridens utgång var alltför ödesdiger, för att överlämnas åt de förbundna änglarna. Han måste därför personligen leda striden. Alla avfallets krafter var sammangaddade mot Guds Son. Kristus gjordes till skottavla för alla helvetets vapen.

Många inser ej, vilken stor betydelse för deras liv denna strid mellan Kristus och Satan har, och skänker den därför föga intresse. På valplatsen eller stridsfältet i varje människas hjärta utkämpas samma strid. Aldrig har en själ lämnat Satans led, för att träda in i Guds tjänst, utan att bli utsatt för den Ondes angrepp. De frestelser Kristus övervann, finner vi svåra att stå emot. De ansatte Honom så mycket häftigare, eftersom Hans karaktär är överlägsen vår. Med den fruktansvärda tyngden från världens skuld över Sig motstod Han frestelsen avseende aptiten, kärleken till det världsliga och självhävdelsen. I kampen mot dessa frestelser övermannades Adam – och hur lätt besegras inte vi i denna strid!

Satan hade åberopat Adams synd som bevis för, att Guds lag var orättfärdig och omöjlig att hålla. I vår mänskliga natur skulle Kristus försona, vad Adam hade brutit. Men då Adam angreps av frestaren, var han ofördärvad av syndens verkningar. Han stod i sin fullkomliga mandoms styrka, i besittning av full livskraft till kropp och själ. Han var omgiven av Edens ljuva härlighet och hade dagligt umgänge med himmelska väsen. Så var inte förhållandet med Jesus, då Han kom ut i öknen, för att bli invecklad i strid med Satan. Under fyra tusen år hade människosläktet avtagit i fysisk styrka, i andlig kraft och i moralisk halt eller beskaffenhet. Kristus tog på Sig den fördärvade människonaturens svagheter. Endast på detta sätt kunde Han rädda människan från fördärvets djupaste avgrund.

Många vill påstå, att det var omöjligt för Kristus att övervinnas av frestelsen. I så fall kunde Han ej ha blivit ställd i Adams ställe, Han hade ej kunnat vinna den seger Adam ej lyckades att vinna. Om vi i något avseende skulle utsättas för en mera riskfylld strid, än Kristus, skulle Han ej vara i stånd till, att bistå oss. Men Kristus iklädde Sig den mänskliga naturen med alla dess böjelser. Han antog människans natur med dess möjligheter, att ge efter för frestelser. Vi behöver ej uthärda något, som Han ej uthärdat.

Liksom för det heliga paret i Eden, blev för Kristus aptiten utgångspunkten för den första, stora frestelsen. Just där fallet började, måste återlösningen börja. Såsom Adam föll för aptitens krav, måste Kristus övervinna, genom att förneka aptitens krav.

”Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev han till sist hungrig. Då kom frestaren fram och sade till honom: ’Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.’ Jesus svarade: ’Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.’”

Från Adams dagar till Kristi tid hade bristen på självtukt ökat begärens och lidelsernas makt, till dess att de nästan hade fått oinskränkt herravälde. På så sätt hade människorna blivit försvagade och behäftade med sjukdomar, och i egen kraft var det omöjligt för dem att övervinna. Till människans fromma eller fördel övervann Kristus, genom att gå igenom de svåraste prov. För vår skull utövade Han en självbehärskning, som var starkare, än hunger och död. Och i denna första seger inrymdes andra utfall, som ingår i alla våra strider mot mörkrets makter.

Då Jesus fördes ut i öknen, var Han omsluten av Faderns härlighet. Så helt upptagen var Han av gudsgemenskapen, att Han var höjd över all mänsklig svaghet. Men härligheten försvann, och Han lämnades att kämpa mot frestelser. De pressade sig inpå Honom för varje ögonblick. Hans mänskliga natur ryggade tillbaka för den strid, som väntade Honom. Under fyrtio dagar fastade och bad Han. Svag och utmattad av hunger, medtagen och förstörd av själsångest, ”var hans utseende vanställt och hans gestalt oansenligare än andra människobarns” (Jesaja 52:14). Nu var Satans tillfälle. Nu trodde han, att han kunde övervinna Kristus.

Ett väsen, som liknade en ängel från himmelen, uppenbarade sig för Frälsaren – det kom liksom ett svar på Hans bön. Jesus var utmattad av hunger och längtade efter mat, då Satan helt plötsligt uppenbarade sig för Honom. Pekande på stenarna, som låg strödda på marken och såg ut som bröd, sade frestaren: ”’Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.’”

Fastän han liknade en ängel, förråder dessa ord hans karaktär. ”’Om du är Guds Son”. Häri ligger en förrädisk antydan om tvivel. Skulle Jesus göra, vad Satan föreslår, vore det att godkänna tvivlet. Frestaren söker, att störta Kristus enligt samma plan, som han så framgångsrikt följde vid människosläktets fall i begynnelsen.

Hur listigt hade inte Satan närmat sig Eva! ”’Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården?’” Så långt var förledarens ord sanna, men på det sätt, som han framställde dem, gav de uttryck åt ett illa dolt förakt för Guds ord. De innehöll ett bemantlat eller dolt förnekande, ett tvivel på Guds sannfärdighet. Satan sökte, att inge Eva den tanken, att Gud inte skulle göra, som Han hade sagt, att undanhållandet av en så härlig frukt stod i strid med Hans kärlek och medkänsla för människan.

På samma sätt söker nu frestaren, att bibringa Kristus sina egna föreställningar. ”’Om du är Guds Son”. Orden döljer en frätande bitterhet i hans sinne. Tonen i hans röst förråder en ytterlig klentro eller vantro. Skulle Gud behandla Sin Son på detta sätt? Skulle Han lämna Honom i öknen ibland de vilda djuren utan föda, sällskap och tröst? Han insinuerar eller antyder försåtligt, att Gud aldrig menat att Hans Son skulle vara i ett dylikt tillstånd. ”’Om du är Guds Son”, visa Din makt, genom att befria Dig från denna förskräckliga hunger. Bjud, att dessa stenar blir bröd.

Orden från himmelen: ”’Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje’” (Matteusevangeliet 3:17) ljöd sannolikt fortfarande i Satans öron. Men han var fast besluten, att förmå Kristus till, att betvivla detta vittnesbörd. Faderns ord var för Kristus en försäkran om Hans gudomliga mission. Han hade kommit, för att leva som människa ibland människor, och det var dessa ord, som vittnade om Hans förbindelse med himmelen. Det var Satans avsikt, att framkalla tvivel hos Honom angående dessa ord. Om Kristi förtroende för Gud kunde rubbas, visste Satan, att segern i hela denna strid skulle bli hans. Han kunde besegra Jesus! Han hoppades, att Kristus på grund av modfälldhet och ytterlig hunger skulle förlora tron på sin Fader och utföra ett underverk till Sin egen fördel. Om han hade gjort detta, skulle frälsningsplanen ha blivit om intet.

Då Satan och Guds Son för första gången möttes i strid, var Kristus anförare för de himmelska härskarorna, och Satan blev då som ledare för upproret i himmelen utkastad. Här är förhållandet synbarligen omvänt, och Satan gör sitt bästa av sitt förmenta företräde. – Ett gudomligt väsen borde kunna styrka Sina anspråk, genom att utföra ett underverk. ”’Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.’” En sådan handling utförd genom skaparmakt, skulle bli, framhåller frestaren, ett avgörande bevis på gudomlighet. Det skulle göra ett slut på striden.

Icke utan kamp kunde Jesus stillatigande lyssna till ärkefienden. Men Guds Son skulle inte bevisa Sin gudomlighet för Satan, eller förklara orsaken till Sin förnedring. Genom eftergifter för uppviglarens fordringar skulle ingenting vinnas vare sig för människans bästa eller för Guds ära. Hade Kristus samtyckt till fiendens förslag, skulle Satan ha sagt: ”Låt mig se ett tecken, så att jag må tro, att Du är Guds Son.” Bevis skulle ha varit värdelösa, då det gällde att bryta upprorsandans makt i hans hjärta. Och Kristus skulle ej utöva gudomlig makt till Sin egen fördel. Han hade kommit, för att uthärda prövningar som vi, för att bli ett föredöme för oss i tro och undergivenhet. Varken här eller vid något senare tillfälle under Sitt jordeliv utförde Han underverk av själviska bevekelsegrunder. Alla Hans underbara gärningar utfördes till andras bästa. Fastän Jesus från början kände igen Satan, blev Han inte uppeggad till, att inlåta Sig i strid med honom. Styrkt vid minnet av rösten, vilade Han i Sin Faders kärlek. Han ville inte dagtinga med frestelsen.

Jesus mötte Satan med Skriftens ord. ”Det står skrivet”, sade Han. I varje frestelse var Guds Ord Hans stridsvapen. Satan fordrade av Kristus ett underverk som tecken på Hans gudomlighet. Men det, som är större än alla underverk, en fast tillit till ett ”så säger Herren”, var ett bevis, som inte kunde bestridas. Så länge som Kristus intog denna ståndpunkt, kunde frestaren ej vinna någon framgång.

Det var i en stund av ytterlig svaghet, som Jesus utsattes för de häftigaste frestelser. På så sätt tänkte Satan vinna seger. Genom detta tillvägagångssätt hade han vunnit seger över människorna. Då styrkan svek, då viljekraften försvagades och tron upphörde att vila i Gud, då blev många övervunna, som länge och tappert kämpat för det rätta.

Mose var trött av Israels fyrtioåriga vandring i ödemarken, då hans tro för ett ögonblick sviktade och han släppte taget om den oändliga kraften. Han svek just på gränsen till det utlovade landet. Och så var det med Elia, som oförskräckt trätt fram inför konung Ahab och som stått ansikte mot ansikte med hela Israel med fyra hundra femtio Baalsprofeter i spetsen. Efter denna förskräckliga dag på Karmel, då de falska profeterna mött sitt öde och folket betygat sin trohet mot Gud, flydde Elia för sitt liv på grund av den avgudadyrkande Isebels hotelse.

På så sätt har Satan dragit fördel av den mänskliga svagheten. Och han skall alltfort verka på samma sätt. Närhelst någon är omgiven av mörker, förvirrad av omständigheter eller hemsökt av fattigdom och olycka, är Satan till hands, för att fresta och plåga. Han angriper de svaga punkterna i karaktären. Och han försöker, att rubba vår tro på Gud, som tillåter sådana förhållanden att existera. Vi frestas till, att misstro Gud och ifrågasätta Hans kärlek.

Ofta kommer frestaren till oss, som han kom till Kristus och rullar upp för oss våra svagheter och brister. Han hoppas, att kunna slå ned vårt mod och få oss, att släppa greppet om Gud. Lyckas han, är han säker på sitt byte. Om vi mötte honom som Jesus gjorde, skulle vi undgå månget nederlag. Genom att överlägga med fienden, ger vi honom övertaget.

 Då Kristus sade till frestaren: ”Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun’”, upprepade Han de ord, som Han hade talat till Israel mer, än fjorton hundra år förut: ”Kom ihåg hur Herren, din Gud, i fyrtio år ledde dig hela vägen i öknen… Han ödmjukade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna att äta, en mat som varken du eller dina fäder kände till, för att han skulle lära dig förstå att människan lever inte bara av bröd, utan av allt som utgår från Herrens mun” (Femte Moseboken 8:2-3).

I ödemarken sände Gud Sitt folk manna från himlen, då alla andra livsmedel tröt, och ett tillräckligt och ständigt förråd anskaffades. Denna försörjning skulle lära dem, att så länge som de satte sitt hopp till Gud och vandrade på Hans vägar, skulle Han inte överge dem. Frälsaren tillämpade nu den lärdom Han gett Israel. Genom Guds ord hade de hebréiska folkskarorna erhållit hjälp, och genom samma ord skulle Kristus bli hjälpt. Han inväntade Guds tid, att bringa undsättning. Han var i ödemarken i lydnad för Gud, och Han skulle ej skaffa Sig föda, genom att följa Satans ingivelser. Inför världsalltet avlade Han det vittnesbördet, att det är en mindre olycka att lida vadhelst, som påkommer, än att på något sätt avvika från Guds viljas väg.

”Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.’” – Ofta kan en Kristi efterföljare komma i en sådan ställning, att det blir omöjligt för honom, att tjäna Gud och fortsätta med sina världsliga förehavanden. Kanske det ser ut, som om lydnad för någon Guds tydliga förordning skulle beröva honom hans utkomst. Satan önskar att få honom att tro, att han måste uppoffra sin övertygelse. Men det enda i vår värld, som vi kan lita på, är Guds Ord. ”Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Matteusevangeliet 6:33).

Inte ens i detta livet skall det lända oss till godo, eller bli till vår fördel, att vi avviker från vår himmelske Faders vilja. När vi erfarit kraften av Hans ord, skall vi ej följa Satans ingivelser, för att erhålla dagligt bröd, eller för att bevara våra liv. Vi frågar endast: Vad är Guds befallning? och: Vad är Hans löfte? När vi vet det, skall vi lyda det ena och förtrösta eller lita på det andra.

Av alla de lärdomar, som går att hämta från vår Frälsares första, stora frestelse, är ingen mera betydelsefull, än den avseende vårt herravälde över begär och lidelser. I alla tider har sådana frestelser, som vädjar till vår fysiska natur, varit mest verksamma till att fördärva och förnedra människosläktet. Genom omåttlighet söker Satan, att ödelägga de andliga och moraliska förmågor, som Gud skänkt människan som en ovärderlig förläning eller gåva. På så sätt blir det omöjligt för människan, att uppskatta ting av evighetsvärde. Genom eftergivenhet för de sinnliga böjelserna, får Satan tillfälle att utplåna ur själen varje spår av likhet med Gud.

Det otyglade tillfredsställande av begären och därav följande sjuklighet och förfall, som utmärkte tiden för Kristi första ankomst, skall åter göra sig gällande, med en än högre grad av ondska, vid tiden för Hans andra ankomst. Kristus förklarar, att världens tillstånd skall bli som det var i dagarna före Syndafloden och som det var på Lots tid i Sodom och Gomorra. Hjärtats alla uppsåt och tankar skall ständigt vara onda.

Vi lever på själva gränsen till denna förskräckliga tid, och därför borde vi lägga på hjärtat lärdomen från vår Frälsares fasta. Endast genom att betänka den outsägliga ångest, som Kristus utstod, kan vi inse det syndiga i, att lämna begären fritt lopp. Hans exempel visar, att vårt hopp om evigt liv beror på, att vi bringar begären och lidelserna i underdånighet under Guds vilja.

I vår egen kraft är det omöjligt för oss, att tysta ned den fallna naturens krav. På denna väg vill Satan ansätta oss med frestelser. Kristus visste, att fienden skulle komma till varje mänsklig varelse, för att dra fördel av nedärvd svaghet och genom sina lögnaktiga antydningar bedra alla, som ej satt sin förtröstan till Gud. Genom att gå den väg, som människan måste vandra, har Herren berett en möjlighet för oss att övervinna.

Må den, som kämpar mot begärens makt, se på Frälsaren i frestelsens öken. Betrakta Honom i Hans dödskamp på korset, då Han utropade: ”’Jag törstar.’” Han har uthärdat allt, som det är möjligt för oss att uthärda. Hans seger är vår.

Jesus förlitade Sig på Sin himmelske Faders visdom och makt. Han förklarar: ”Herren, Herren hjälper mig, därför kände jag ej försmädelsen;… jag visste ju, att jag ej skulle komma på skam… Se, Herren, Herren hjälper mig.” Hänvisande till Sitt eget exempel, säger Han till oss: ”Vem bland er fruktar Herren… Om han än vandrar i mörkret och inte ser någon ljusning, skall han förtrösta på Herrens namn och stödja sig på sin Gud” (Jesaja 50:7-10).

”{D}enna världens furste kommer”, sade Jesus. ”Mot mig förmår han ingenting” (Johannesevangeliet 14:30). – Det fanns ingenting i Honom, som svarade på Satans spetsfundigheter. Han samtyckte ej till synden. Inte ens genom en tanke gav Han efter för frestelsen. Detta kan bli vår erfarenhet. Kristi mänsklighet var förenad med gudomlighet. Han var rustad för striden genom den Helige Andes inneboende. Och Han kom, för att göra oss delaktiga av den gudomliga naturen. Så länge som vi är förenade med Honom genom tron, har synden ej mer något herravälde över oss. Gud sträcker Sig efter vår tros hand, för att ge den ett fast grepp om Kristi gudomlighet, på det att vi må uppnå karaktärens fullkomning.

Hur detta förverkligas, har Kristus visat oss. Genom vilket medel övervann Han i striden mot Satan? Genom Guds Ord, Bibeln. Endast genom Ordet kunde Han stå emot frestelsen. ”Det står skrivet”, sade Han. Och åt oss är givna ”dyrbara och mycket stora löften, för att ni i kraft av dem skall få del av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som på grund av begäret finns i världen” (Andra Petrusbrevet 1:4).

Varje löfte i Guds Ord är vårt. ”Av varje ord, som utgår från Guds mun”, skall vi leva. När Du ansätts av frestelsen, se då inte på omständigheterna, eller på Din egen svaghet, utan se på Ordets kraft. All dess kraft är Din. Psalmisten säger: ”Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta för att jag inte skall synda mot dig.” ”Vad människor än gör tar jag mig till vara för våldsverkares stigar genom dina läppars ord” (Psaltaren 119:11; 17:4).