torsdag 15 oktober 2020

White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 1. Tidens Fullbordan

 Tidsåldrarnas Längtan


Första Kapitlet: Tidens Fullbordan
Liksom stjärnorna orubbligt vandrar sin en gång givna bana, vet Guds viljas fullbordan varken av brådska eller av dröjsmål. Genom sinnebilderna av ett stort mörker och en rykande ugn uppenbarade Gud för Abraham israeliternas fångenskap i Egypten och fastställde deras vistelse där till omkring fyra hundra år. ”Sedan”, sade Han, ”skall de dra ut med stora ägodelar” (Första Moseboken 15:14). Mot detta Herrens ord kämpade hela Faraos stolta välde förgäves. På ”just den dag”, som var fastställd i det gudomliga löftet, ”drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land” (Andra Moseboken 12:41). På samma sätt var timmen för Kristi ankomst till jorden fastställd i himmelens rådslut. Då visaren på tidens stora urtavla pekade på denna timme, föddes Jesus i Betlehem.
”Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son” (Galaterbrevet 4:4). Försynen hade lett nationernas utveckling och de mänskliga impulsernas och inflytandenas ström, till dess att världen var mogen för Förlossarens ankomst. Den antika världens nationer var förenade under en spira. I stor utsträckning talades samma språk, och detta var allestädes erkänt som det litterära språket. Från alla länder samlades judarna i förskingringen till Jerusalem vid de årliga högtiderna. Då de så återvände till sina olika vistelseorter, kunde de sprida budskapet om Messias’ ankomst över världen.
Vid denna tid höll de hedniska religionssystemen på att förlora sitt grepp om människorna, som var trötta på avgudadyrkan och fabler. De längtade efter en religion, som kunde tillfredsställa människohjärtats krav. Fastän sanningens ljus tycktes ha försvunnit från människorna, fanns det dock många sorgsna och oroliga själar, som längtade efter ljus. De törstade efter kunskap om den levande Guden, efter visshet om ett liv bortom gravens portar.
Allteftersom judarna hade övergett Gud, hade tron förbleknat och hoppet nära nog upphört att kasta sitt ljus över framtiden. Profeternas ord var obegripliga för dem. För stora delar av folket var döden ett skrämmande mysterium – hinsides graven ruvad ovisshet och mörker. ”Ramaropet”, som över seklerna nådde profetens öra, var inte endast en klagan från mödrarna i Betlehem, utan ett rop från hela mänsklighetens hjärta – ”gråt och högljudd klagan: Rakel sörjde sina barn, och hon ville inte låta trösta sig, eftersom de inte längre fanns till” (Matteusevangeliet 2:18). ”I dödens ängd och skugga” satt människor utan tröst. Med längtande blickar såg de framåt mot befriarens ankomst, då mörkret skulle förjagas och framtidens gåtor lösas.
Ibland judarna fanns det ännu trofasta själar, ättlingar av den heliga släktlinje, som bevarat kunskapen om Gud. Dessa förbidade alltjämt uppfyllelsen av det löfte, som Gud gett åt deras fäder. De styrktes i sin tro vid tanken på den försäkran, som gavs genom Mose: ”En profet som är lik mig skall Herren er Gud låta träda fram åt er, ur era bröders krets. Lyssna till honom i allt vad han säger er” (Apostlagärningarna 3:22). Åter läste de om En, som skulle bli ”smord… till att predika glädjens budskap för de ödmjuka”, ”att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från Herren och en hämndens dag från vår Gud” (Jesaja 61:1-2). De läste, att Han skulle grunda rätten på jorden och att ”Havsländerna vänta{de} på hans undervisning” (Jesaja 42:4; 60:3). Hedningarna skulle se ljuset och konungarna glansen av Hans tillkommelse.
Den döende Jakobs ord fyllde dem med hopp: ”Spiran skall inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga” (Första Moseboken 49:10). Israels avtagande makt vittnade om, att Messias’ ankomst var för handen. Daniels profetia skildrade Hans härliga regering över ett rike, som skulle omfatta alla jordens välden. ”{M}en själv{t} skall det bestå för evigt” (Danielsboken 2:44), säger profeten. Medan endast få förstod innebörden av Kristi uppdrag, rådde en allmän väntan på en mäktig furste, som skulle upprätta sitt rike i Israel och som skulle uppträda som förlossare för folken.
Tiden var fullbordad. Mänskligheten, som genom århundradens överträdelser sjunkit allt djupare i fördärv, suckade efter Frälsarens ankomst.
Genom hedendomen hade Satan under århundraden lett människorna på vilsna vägar, bort från Gud, men sin sista seger vann han, då han förde Israels tro ut på villospår. Genom att omhulda och tillbe sina egna fantasiskapelser, hade hedningarna förlorat kunskapen om Gud och sjunkit allt djupare i fördärv. På samma sätt förhöll det sig med Israel. Läran, att människan kan frälsa sig själv genom egna gärningar, låg till grund för varje hedniskt religionssystem, och den hade nu även blivit en grundsats i den judiska religionen. Satan hade infört den. Han förklarade, att grundsatserna för Guds regering omöjliggör förlåtelse. Om världen hade blivit tillintetgjord, skulle han ha påstått, att hans anklagelse visat sig vara sann.

Satan var färdig, att slunga anklagelsen mot Gud och sprida upproret till de himmelska världarna. Men i stället för att tillintetgöra världen, sände Gud Sin Son för att frälsa världen. Ehuru moraliskt fördärv och uppror kännetecknade varje del av den förlorade världen, blev en väg till återupprättelse säkerställd. Just i det kritiska ögonblicket, då Satan tycktes vara nära att segra, kom Guds Son som nådens sändebud. Genom varje tidsålder, under varje timme av mänsklighetens historia hade Gud visat Sin kärlek mot det fallna människosläktet. Trots människans fördärv hade Han ständigt förbarmat Sig över henne. Och i tidens fullbordan förhärligades den Oändlige, genom att sända över världen en flod av frälsande nåd, som aldrig skulle hejdas eller dras tillbaka, förrän frälsningsplanen blivit fullbordad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.