White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 38. Den barmhärtige Samariten

Tidsåldrarnas Längtan

Trettioåttonde Kapitlet: Den barmhärtige Samariten

Grundat på Lukasevangeliet 10:25-37.

I berättelsen om den barmhärtige samariten ger Kristus oss en bild av den sanna religionens egenart eller särprägel. Här visar Han, att den ej består i system, trosbekännelse eller riter, utan i kärleksfulla gärningar. Man skall av idel godhet ge det bästa inom en.

Medan Kristus undervisade folket, stod en lagklok upp och ville snärja Honom, sägande: ”’Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?’”

Med andlös spänning väntade den stora åhörarskaran på svaret. Prästerna och de skriftlärde hade tänkt sig, att snärja Kristus, genom att få den lagkloke att framställa denna fråga. Men Frälsaren inlät Sig ej i någon ordstrid, utan riktade i stället en fråga till den lagkloke själv.

”’Vad står skrivet i lagen?”, frågade Han. ”Vad läser du där?’”

Fortfarande anklagade judarna Jesus för, att Han tog det för lätt med lagen, som utgavs på Sinai, men nu ställde Jesus frågan till den lagkloke så, att det framgick att frälsningen var beroende av vårt förhållande till lagen.

Den lagkloke svarade: ”’Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.’”

”’Du svarade rätt. Gör det, så får du leva’”, blev Jesu svar.

Kristus framställde lagen som en gudomlig enhet och lärde härmed, att det är omöjligt att hålla ett bud och bryta ett annat, ty samma princip eller grundregel går genom dem alla. Människans öde kommer att bero av hennes lydnad för hela lagen. Att älska Gud över allting och att älska våra medmänniskor opartiskt, är de principer, som skall förverkligas i livet.

Den lagkloke fann, att han själv var en lagbrytare. Han blev överbevisad av Kristi rannsakande ord. Den lagens rättfärdighet, som han gjorde anspråk på att begripa, hade han inte förverkligat. Han hade inte visat kärlek mot sina medmänniskor. Här fordrades det ånger, men i stället för att ångra sig, försökte han att rättfärdiga sig själv. Hellre än att erkänna sanningen, sökte han att visa, hur svårt det är uppfylla lagen. Härigenom hoppades han, att både kunna avvärja udden, som riktades mot hans samvete, och rättfärdiga sig själv inför folket. Frälsarens ord hade visat, att hans fråga var onödig, eftersom han kunde besvara den själv. Ändå framställde han ytterligare en fråga: ”’Vem är då min nästa?’”

Ibland judarna föranledde en sådan fråga ändlösa dispyter eller ordstrider. Att hedningarna och samariterna såsom varande främlingar och barbarer skulle vara deras nästa, var alldeles för orimligt för att dryftas. Men var skulle gränsen dras i deras egen nation, med dess olika samhällsklasser? Vem skulle prästen, rabbinen och den äldste räkna som sin nästa? De tillbringade sina liv i en enda cirkelgång av ceremonier, för att göra sig själva rättfärdiga. Beröring med den okunniga och ansvarslösa hopen, menade de, skulle medföra en orenhet, vars avlägsnande skulle fordra tröttsamma ansträngningar. Skulle de kunna anse den som sin nästa, som vore ”oren”?

Återigen vägrade Jesus, att inlåta Sig i strid. Han fördömde inte fanatismen hos dem, som avvaktade ett tillfälle, att få något att fördöma Honom för. Men genom en enkel berättelse gav Han Sina åhörare en sådan framställning av, hur den himmelska kärleken verkar, att det rörde allas hjärtan och tvang den lagkloke till, att erkänna sanningen.

Mörkret förjagas, när man släpper in ljuset. Det bästa sättet, att bemöta villfarelsen på, är att framställa sanningen. Det är uppenbarelsen av Guds kärlek, som avslöjar synd och brist i det hjärta, som har sig självt som centrum.

”’En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd. En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi.”

Under färden från Jerusalem till Jeriko måste den resande fara igenom en del av den judiska öknen. Vägen ledde genom en vild och klippig ravin, som hemsöktes av rövare, och här utspelades det ofta våldsscener. Det var just på denna plats, som mannen blev anfallen och frånrövad allt han hade på sig av värde. Han blev dessutom slagen och sårad samt kvarlämnad halvdöd vid vägkanten. Han låg i detta tillstånd, då prästen kom vägen fram, men han bara tittade åt den sårade mannen till. Sedan uppenbarade sig leviten. Nyfiken, att se vad som hänt, stannade han och gick fram samt tittade på den slagne. Nog visste han, vad han borde göra, men det var ingen angenäm plikt. Nu önskade han, att han inte råkat komma denna väg, för att se den sårade mannen. Han försökte, att inbilla sig själv, att detta fall inte anginge honom.

Båda dessa män hade heliga befattningar och bekände sig vara uttolkare av de Heliga Skrifterna. De tillhörde en klass, som var särskilt utvald, att vara Guds företrädare för folket. Det var deras plikt, att ”behandla dem rätt som är okunniga och far vilse” (Hebréerbrevet 5:2), så att de skulle leda människorna till att förstå Guds stora kärlek mot mänskligheten. Det verk de var kallade att utföra, var detsamma, som Jesus hade beskrivit som Sitt eget med orden: ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet” (Lukasevangeliet 4:18).

 Himmelens änglar betraktar Guds familjs lidande på jorden, och de är redo att samarbeta med människorna, när det gäller att befria från nöd och lidande. Gud hade genom Sin försyn fört prästen och leviten den väg, där den slagne mannen låg, för att de skulle se hans behov av hjälp och barmhärtighet. Himmelens invånare iakttog dem med intresse, för att se, om deras hjärtan skulle gripas av förbarmande med mänskligt lidande. Det var Frälsaren, som i öknen undervisade hebréerna. Höljd i moln- och eldstoden, hade Han gett dem en annan vägledning, än den folket nu fick av sina präster och ledare. Den förbarmande omsorg, som lagen påbjöd, gällde även djuren, som ej i ord kan ge uttryck åt sina behov och lidanden. Föreskrifter i detta avseende hade blivit givna åt Mose för Israels barn och var av följande innebörd: ”Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna, som har kommit vilse, skall du föra djuret tillbaka till honom. Och om du ser din oväns åsna ligga nertyngd under sin börda, skall du inte lämna mannen utan hjälp. Du måste på allt sätt hjälpa honom” (Andra Moseboken 23:4-5). Men genom mannen, som blivit överfallen av rövare, framställde Jesus ett fall, där en broder var i nöd. Hur mycket mera skulle inte deras hjärtan röras av medlidande med honom, än med ett lastdjur!

Uppfostrade, som de var i nationell fanatism, hade de blivit själviska, trångbröstade och tillknäppta. Då de såg den sårade mannen ligga där vanställd av misshandeln, kunde de inte avgöra, om han var en av deras egen nation eller ej. De tänkte, att han möjligen kunde vara en samarit, och så gick de sin väg.

I denna deras handling, såsom Jesus hade beskrivit den, fann den lagkloke ej något, som stred mot, vad han lärt ut om lagens fordringar. Nu skildrade Jesus emellertid en ny scen.

En samarit, som färdades fram samma väg, kom också till den plats, där den slagne låg, och då han såg honom, varkunnade eller förbarmade han sig över honom. Han frågade inte, om främlingen var jude eller hedning. Samariten visste alltför väl, hur det skulle ha gått, om förhållandet varit omvänt: Då hade juden spottat honom i ansiktet och gått förbi med förakt. Men samariten tvekade inte på grund härav. Han tog inte i betraktande, att han själv utsatte sig för faran av överfall, genom att dröja kvar på denna plats. Det var nog för honom, att han framför sig hade en mänsklig varelse, som var i nöd och behövde hjälp. Han tog av sig sin klädnad, för att hölja honom däri. Oljan och vinet, som var avsedda för hans egen resa, använde han, för att hela och vederkvicka den slagne mannen. Han lyfte upp honom på sin åsna och färdades långsamt fram med vilopauser, för att främlingen ej skulle bli för omskakad och därigenom tillfogas mera lidande. Han förde honom till ett värdshus och skötte honom själv under natten och vakade över honom med ömhet. På morgonen, då den sjuke mannen var bättre, vågade samariten fortsätta sin resa. Men innan han gjorde detta, överlämnade han honom i värdens vård. Men inte nog därmed, han sörjde även för hans kommande behov, genom att säga till värden: ”Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka.”

Berättelsen var slut. Jesus fäste Sina ögon på den lagkloke med en blick, som tycktes tränga till djupet av hans själ, och sade: ”Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som hade råkat ur för rövare?’”

Den lagkloke ville inte ens i detta nu ta ordet samarit på sina läppar, därför svarade han: ”’Den som visade honom barmhärtighet.’”

Jesus sade: ”’Gå du och gör som han.’”

Sålunda är frågan: ”Vem är min nästa?” för alltid besvarad. Kristus har visat, att vår nästa inte endast är den, som tillhör den församling eller trosåskådning, som vi bekänner oss till. Det har ingenting med ras, färg eller samhällsklass att göra. Vår nästa är var och en, som behöver vår hjälp. Vår nästa är varje själ, som är sårad och slagen av fienden. Vår nästa är var och en, som är Guds tillhörighet.

I berättelsen om den barmhärtige samariten gav Jesus en bild av Sig Själv och Sitt uppdrag. Människan hade blivit bedragen, slagen, rånad och ruinerad av Satan samt lämnad att förgås, men Frälsaren hade medlidande med vårt hjälplösa tillstånd. Han lämnade Sin härlighet, för att komma till vår undsättning. Han fann oss döende, och Han åtog Sig vårt fall. Han helade våra sår. Han iklädde oss Sin rättfärdighets klädnad. Han gav oss en säker tillflyktsort, sörjde för oss på allt sätt och stod för kostnaden. Han dog, för att återlösa oss. Han hänvisar till Sig Själv som ett föredöme och säger till Sina efterföljare: ”Och det befaller jag er att ni skall älska varandra.” ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra” (Johannesevangeliet 15:17; 13:34).

Den lagkloke hade frågat Jesus, vad han skulle göra. Och Jesus, som ansåg att kärleken till Gud och nästan är summan av rättfärdigheten, hade svarat: ”Gör det, så får du leva.’” Samariten hade lytt sitt vänliga och kärleksfulla hjärtas maning och hade därigenom visat sig vara lagens görare. Kristus bjöd den lagkloke: ”’Gå du och gör som han.’” Att handla och inte endast att tala, väntas av ett Guds barn. ”Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva som han levde” (Första Johannesbrevet 2:6).

Denna lärdom är lika nödvändig för världen i dag, som den var, då Jesus uttalade den. Själviskhet och kall formalism har nära nog utsläckt kärlekens låga och fördrivit den nåd, som skulle ge karaktären dess skönhet. Många, som bekänner Hans namn, har förlorat ur sikte det faktum, att den kristne skall representera Kristus. Om vi inte är villiga, att offra oss själva för andras väl i familjekretsen, i församlingen, i grannskapet och varhelst vi är, är vi inte kristna, hurdan vår trosbekännelse än må vara.

Kristus har förenat Sina intressen med mänsklighetens, och Han bjuder oss, att bli ett med Honom i, att rädda mänskligheten. ”Det ni har fått som gåva”, sade Jesus, ”ge det som gåva” [Matteusevangeliet 10:8]. Synden är det värsta av allt ont, och det är vår plikt, att hysa medlidande med syndaren och att hjälpa honom. Många vandrar på vilsna vägar, och de är medvetna om sin skam och sin dårskap. De hungrar efter ett ord av uppmuntran. De ser på sina felsteg och misstag, tills de nästan drivs ut i förtvivlan. Dessa själar får vi inte försumma. Om vi är kristna, får vi ej gå förbi någon eller hålla oss så långt borta som möjligt från dem, som behöver vår hjälp. När vi ser mänskliga varelser i nöd, antingen på grund av olyckor eller synd, får vi inte säga: Detta angår mig inte.