White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 44. I Simons Hus

Tidsåldrarnas Längtan

Fyrtiofjärde Kapitlet: I Simons Hus

Grundat på Matteusevangeliet 26:6-13; Markusevangeliet 14:3-11; Johannesevangeliet 11:55-57; 12:1-11.

Frälsaren hade anlänt till Betania endast sex dagar före Påsken, och enligt Sin vana, sökte Han vila i Lasarus’ hem. De pilgrimsskaror, som kommit till staden, spred där nyheten om, att Han var på väg till Jerusalem och att Han skulle vila över Sabbaten i Betania. Hos folket väckte denna underrättelse stor hänförelse. Många vallfärdade till Betania, somliga gick dit av sympati, andra åter av nyfikenhet, för att se den, som hade uppväckt en död.

Många väntade sig, att höra Lasarus ge en underbar skildring av, vad han hade skådat bortom dödens portar. De blev förvånade över, att han inte berättade någonting. Han hade ingenting att säga därom. Guds Ord säger: ”de döda vet ingenting och de får ingen lön mer… Deras kärlek, deras hat och deras avund finns inte mer” (Predikaren 9:5-6). Men Lasarus kunde bära fram ett underbart vittnesbörd om Kristi verk. Det var för detta ändamål han hade blivit uppväckt från de döda. Med tillförsikt och kraft kunde han vittna om, att Jesus var Guds Son.

Den skildring, som de besökande förde med sig tillbaka till Jerusalem från Betania, ökade oron. Människorna var ivriga, att se och höra Jesus. Det frågades allmänt, om Lasarus också skulle följa Honom till Jerusalem. Prästerna och rådsherrarna såg, att deras grepp om folket ytterligare försvagades, och deras raseri mot Jesus blev allt vildare. De kunde knappt avvakta tillfället, då de för alltid skulle röja Honom ur vägen.

Allteftersom tiden led, började de att misstänka, att Han alls inte skulle infinna Sig i Jerusalem vid högtiden. De erinrade sig alla de gånger Han gäckat deras mordiska planer, och de befarade, att Han nu kände till deras stämplingar eller komplotter mot Honom och med avsikt stannade borta. De kunde inte dölja sin oro och frågade sinsemellan: ”’Vad tror ni? Kommer han inte alls till högtiden?’”

En rådsförsamling av präster och fariséer sammankallades. Sedan Lasarus’ uppståndelse hade folkets sympati så helt tillhört Jesus, att det skulle innebära risk, att gripa Honom öppet. Därför beslöt myndigheterna, att anhålla Honom i hemlighet och föra rättegången så hemligt som möjligt. De hoppades, att då Hans dom bleve känd, den nyckfulla folkstämningen skulle slå om till deras fördel.

Sålunda rådslog de om, att förgöra Kristus. Men så länge som Lasarus levde, visste prästerna och de skriftlärde, att de ej var säkra. Blotta närvaron av en man, som hade legat fyra dagar i graven och som blivit uppväckt genom ett ord från Jesus, skulle förr eller senare åstadkomma en reaktion. Folket skulle utkräva hämnd på sina ledare, för att de tagit livet av en man, som kunde utföra sådana underverk. Rådsförsamlingen beslöt därför, att även Lasarus måste dö. Så långt kan fördomar och avundsjuka föra sina offer. De judiska ledarnas hat och otro hade tilltagit, ända tills de stod i begrepp, att även ta Lasarus’ liv, som genom gudomlig kraft räddats från graven.

Medan sammansvärjningen pågick i Jerusalem, bjöds Jesus och Hans vänner in till gästabud eller fest i Simon den spetälskes hus. Lasarus var en av dem, som låg till bords jämte Jesus. Marta passade upp vid bordet, men Maria lyssnade ivrigt till varje ord, som Frälsaren uttalade. I Sin nåd hade Han förlåtit hennes synder, och Han hade återkallat hennes älskade bror till livet. Marias hjärta flödade därför över av tacksamhet. Hon hade hört Jesus tala om Sin nära förestående död, och i sin stora kärlek och sorg hade hon längtat efter, att få visa Honom sin vördnad. Med stor personlig uppoffring hade hon köpt en alabasterflaska ”med smörjelse av dyrbar nardus”, med vilken hon skulle smörja Hans kropp. Men många påstod nu, att Han snart skulle krönas till kung. Hennes sorg vändes i glädje, och hon var ivrig, att vara den första, som skulle hylla Herren. Hon bröt sönder sin alabasterflaska och hällde innehållet över Jesu huvud och fötter och knäböjde sedan gråtande och fuktade dem med sina tårar och torkade dem med sitt hår.

Hon hade försökt, att undvika uppseende, och hennes förehavande skulle kanske ha passerat utan att bli upptäckt, om inte smörjelsen hade fyllt rummet med sin vällukt och förrått eller avslöjat hennes handling för alla de närvarande. Judas såg på henne med stort missnöje. I stället för att vänta på att höra, vad Jesus skulle säga om det inträffade, började han viskande, att ge uttryck åt sitt misshag eller sin ilska för dem, som satt i hans närhet, och riktade sina förebråelser mot Kristus, som tillåtit ett sådant slöseri. Så skickligt gjorde han sina antydningar, att de skulle framkalla missnöje.

Judas var lärjungarnas skattmästare eller ekonomiskt ansvarige, och av deras lilla penningförråd hade han i hemlighet använt en del till eget bruk och skar på så sätt ned deras tillgångar till en obetydlighet. Han var ivrig, att lägga i kassan allt han kunde erhålla. Ofta tog man pengar ur den gemensamma kassan, för att hjälpa någon fattig, och då något köptes, som Judas ej ansåg vara nödvändigt, brukade han säga: Varför detta slöseri? Varför inte hellre lägga denna summa i kassan, så att jag kan ge det till de fattiga?

Marias handling framstod i så skarp kontrast till hans själviskhet, att han borde ha blygts. Och enligt sin vana sökte han, att finna ett värdigt motiv för sin invändning mot hennes gåva. Han vände sig till lärjungarna och frågade: ”’Varför sålde man inte den här oljan för trehundra denarer och gav åt de fattiga?’”

”Detta sade han inte därför att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv och brukade ta av det som lades i kassan, som han hade hand om.”

Judas hade inte hjärta för de fattiga. Hade Marias smörjelse blivit såld och pengarna kommit i hans händer, skulle de fattiga inte ha fått något därav. Judas hade en hög tanke om sin praktiska begåvning. Som finansgeni ansåg han sig vara de övriga lärjungarna kraftigt överlägsen, och han hade fått dem att se honom i samma ljus. Han hade vunnit deras förtroende och hade ett stort inflytande över dem. Hans förmenta eller låtsade sympati för de fattiga bedrog dem, och hans förslagna eller listiga antydningar kom dem att betrakta Marias gåva med misstro. Denna kritiserande anmärkning gick från man till man vid bordet: ”Varför skulle detta förspillas? Man hade ju kunnat sälja det för mycket pengar och ge dessa åt de fattiga.”

Maria hörde dessa klandrande ord. Hennes hjärta bävade. Hon fruktade, att hennes syster skulle lasta eller förebrå henne för hennes överdåd. Mästaren skulle kanske också anse henne vara slösaktig. Hon försökte därför, att försvinna utan ett ord som ursäkt eller till försvar, då hon hörde Herrens röst: ”’Låt henne vara! Varför oroar ni henne?”

Jesus såg, att hon kände sig osäker och bedrövad. Han visste, att hon genom denna handling ville uttrycka sin tacksamhet för syndaförlåtelsen, och Han bringade hennes tryckta eller nedstämda hjärta lättnad. Han höjde Sin röst över det kritiserande mumlet och sade:

”Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och när ni vill kan ni göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid. Hon har fullgjort sin uppgift. I förväg har hon smort min kropp till begravningen.”

Den välluktande gåva, som Maria tänkt förvara till Frälsarens begravning, göt hon ut över Hans levande gestalt. Vid begravningen skulle dess ljuvhet endast ha fyllt graven, nu gladde den Hans hjärta som en försäkran om hennes tro och kärlek. Josef av Arimatea och Nikodemus bar ej fram sin kärleks gåvor åt Jesus, medan Han levde. Under bittra tårar förde de med sig välluktande kryddor för Hans kalla och livlösa kropp. Kvinnorna, som förde sina gåvor med till graven, gjorde det förgäves, ty Han var uppstånden. Men Maria, som gav uttryck för sin kärlek, medan Han ännu var medveten om hennes hängivenhet, smorde Honom till Hans begravning. Och då Han gick mot Sitt stora lidandes mörker, bar Han med Sig minnet av denna handling som en försmak av den kärlek, som skulle ägnas Honom av alla de återlösta i all evighet.

Hur många är det inte, som bringar sina dyrbara gåvor till de döda! När man står omkring det kalla, tysta stoftet, är man frikostig med kärleksfulla ord. Ömhet, uppskattning och hängivenhet slösas på den, som varken kan se eller höra. Hade dessa ord uttalats, då den trötta själen var i stort behov därav, då örat kunde höra och hjärtat kunde känna, hur ljuvlig skulle deras väldoft då ej ha varit!

Maria förstod inte den fulla innebörden av sin kärleksgärning. Hon kunde inte svara sina anklagare. Hon kunde inte förklara, varför hon valt detta tillfälle, för att smörja Jesus. Den Helige Ande hade lagt planerna för henne, och hon hade lytt Hans maning. Inspirationen inlåter sig inte på, att ange orsak. Det är en osynlig närvaro, som talar till sinne och själ och förmår hjärtat att handla. Det är dess enda rättfärdigande.

Kristus meddelade Maria innebörden av hennes handling, och genom detta gav Han henne mer, än vad Han fått ta emot av henne. ”I förväg har hon smort min kropp”, sade Han, ”till begravningen.” Såsom alabasterflaskan var sönderbruten och fyllde hela huset med väldoft, skulle Kristus dö. Hans kropp skulle brytas sönder, men Han skulle uppstå ur graven, och vällukten från Hans liv skulle fylla hela jorden. Kristus har älskat oss ”och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud” (Efésierbrevet 5:2).

”Sannerligen säger jag er: Varhelst i hela världen detta evangelium blir predikat, där skall också det som hon gjorde bli omtalat, till minne av henne.”

Frälsarens själ fylldes med tillförsikt, då Han talade om Sitt evangeliums framtid. Det skulle förkunnas över hela världen. Och så långt som evangelium skulle nå, skulle Marias gåva sprida sin vällukt, och hjärtan skulle bli välsignade genom hennes oövertänkta eller spontana handling. Kungariken skulle uppstå och falla, namnen på monarker och erövrare skulle glömmas, men denna kvinnas gärning skulle för alltid stå tecknad på den heliga historiens blad. Ända till dess ingen tid mer är, kommer denna brutna alabasterflaska att förtälja eller berätta sin historia om Guds överflödande kärlek till en fallen värld.

Marias handling stod i uppenbar eller tydlig kontrast till, vad Judas stod i begrepp att göra. Vilken skarp tillrättavisning kunde Kristus inte ha gett honom, som sökte att så kritikens och de onda tankarnas sådd i lärjungarnas hjärtan! Hur berättigat hade det inte varit, att anklagaren blivit anklagad! Han, som känner hjärtats alla motiv eller bevekelsegrunder och förstår varje dess rörelse, kunde för festdeltagarna ha blottat mörka kapitel i Judas’ liv. Den tomma förevändning, som förrädaren grundade sina ord på, kunde ha avslöjats, ty i stället för att visa medlidande med de fattiga, rövade han från dem de penningar, som var avsedda till hjälp för dem. Men Kristus avslöjade inte Judas. Detta skulle annars ha gett honom svepskäl för hans förräderi. Och ehuru han blivit beträdd eller ertappats med stöld, skulle han ändå ha vunnit medhåll, även ibland lärjungarna. Frälsaren förebrådde honom därför inte och undvek därigenom, att ge honom någon förevändning, för att förråda Honom.

Men den blick, som Jesus gav Judas, övertygade denne om, att Frälsaren genomskådat hans skrymteri eller hyckleri och kände hans låga, föraktliga karaktär. Och genom att ge Sitt erkännande åt Marias handling, som blivit så strängt bedömd, hade Kristus tillrättavisat Judas. Intill denna stund hade Frälsaren aldrig riktat en direkt förebråelse till Judas. Nu väckte förebråelsen bitterhet i hans hjärta. Han beslöt sig för att hämnas. Från denna fest gick han raka vägen till översteprästens palats, där han fann Stora Rådet samlat, och han erbjöd sig nu, att överlämna Jesus i deras händer.

De andra lärjungarna liknade inte Judas. De älskade sin Frälsare. Men de uppskattade ej rätt Hans upphöjda karaktär. Hade de förstått, vad Han gjort för dem, skulle de inte ha ansett något, som offrades på Honom, vara bortslösat. De vise männen från Österns länder, som haft ringa kunskap om Jesus, hade visat sig äga en riktigare uppfattning om, vilken hedersbevisning, som var Honom värdig. De bringade dyrbara gåvor till Frälsaren och föll ned samt gav Honom sin hyllning, då Han endast var ett litet barn och vilade i en krubba.

Kristus sätter värde på en verkligt menad artighet. När någon visar Honom en ynnest, skänker Han en himmelsk ynnest i gengäld. Han vägrar inte, att ta emot den enklaste blomma, plockad av ett barns hand och överlämnad till Honom i kärlek. Han tar emot barnens gåvor och välsignar givarna samt skriver in deras namn i Livets Bok. Marias kärlekshandling omnämns i de Heliga Skrifterna, för att utmärka henne framför andra Marior. Gärningar gjorda av kärlek och vördnad för Jesus är ett bevis för, att man tror på Honom som Guds Son. Och den Helige Ande omnämner som bevis för en kvinnas trohet mot Kristus, att hon har ”tvättat de heligas fötter, hjälpt nödlidande och sökt varje tillfälle att göra gott” (Första Timoteusbrevet 5:10).

Kristus gladdes över den allvarliga önskan Maria hade, att göra Guds vilja. Han tog emot denna rena tillgivenhets rikedom, som lärjungarna inte kunde eller ville förstå. Marias önskan, att tjäna sin Herre, var mer dyrbar för Kristus, än all världens dyrbara smörjelse, emedan den uttryckte hennes uppskattning av världens Återlösare. Det var Kristi kärlek, som tvingade eller drev henne. Den oförlikneliga upphöjdheten i Kristi karaktär fyllde hennes själ med hänförelse. Smörjelsen var en bild på givarinnans hjärta. Den var det yttre tecknet på en kärlek, som närdes av de himmelska strömmarna, tills den flödade över.

Marias handling var just den läxa lärjungarna behövde, för att finna, att Jesus satte värde på uttryck för deras kärlek. Han hade varit allt för dem, och de förstod inte, att de snart skulle berövas Hans närvaro och att de då inte skulle kunna ge Honom något tacksamhetsbevis för Hans stora kärlek. Kristi ensamhet – skild som Han var från de himmelska boningarna och hänvisad till, att leva en människas liv – blev aldrig förstådd eller uppskattad av Hans lärjungar, såsom den borde ha blivit. Han var ofta bedrövad över, att inte lärjungarna gav Honom, vad de borde ha gett Honom. Han visste, att om de stått under de himmelska änglarnas inflytande, vilka ledsagade Honom, skulle även de ha ansett, att inget offer var för värdefullt, för att ge uttryck åt hjärtats tillgivenhet.

Deras efterklokhet gav dem en sann känsla av, hur mycket de kunde ha gjort för Jesus, medan de ännu var med Honom, för att ge uttryck åt hjärtats kärlek och tacksamhet. Då Jesus inte längre var med dem och de i sanning kände sig som får utan herde, började de att förstå, hur de hade kunnat visa Honom en uppmärksamhet, som skulle ha glatt Hans hjärta. Då klandrade de inte längre Maria, utan sig själva. Om de då blott kunnat återkalla den dom, som de fällt och sin undskyllan eller ursäkt, att de fattiga var mer värda, än gåvan Kristus! De kände starkt denna förebråelse eller anmärkning, då de tog ned sin Herres brutna kropp från korset.

Samma brist gör sig gällande än i dag. Endast få uppskattar allt, vad Kristus är för dem. Om de det gjorde, skulle Marias stora kärlek åter komma till synes, smörjelsen skulle frikostigt erbjudas. Den dyrbara oljan skulle inte betecknas som slöseri. Ingenting skulle anses vara för kostbart eller dyrt, för att ges åt Kristus, ingen självförnekelse eller självuppoffring för stor att underkasta sig för Hans skull.

De ord, som med harm eller ilska uttalades: ”’Varför detta slöseri med olja!”, påminde Kristus livligt om det största offer, som någonsin getts, nämligen Hans eget liv som en försoning för en förlorad värld. Herren ville vara så givmild mot den mänskliga familjen, att det ej kunde sägas om Honom, att Han skulle ha kunnat göra mera. I gåvan Jesus skänkte Gud hela himmelen. Ur mänsklig synpunkt var ett sådant offer meningslöst slöseri. Enligt mänskligt sätt att resonera, är hela frälsningsplanen ett slöseri med nådens tillgångar. Självförnekelse och helhjärtat offer möter oss överallt. Väl må de himmelska härskarorna se med förvåning på den mänskliga familjen, som vägrar att låta att höja sig och bli berikad av den omätliga kärlek, som funnit uttryck i Jesus Kristus. Väl kunde de utropa: ”Varför skulle detta förspillas?”