White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 47. Åter i Helgedomen

 Tidsåldrarnas Längtan

Fyrtiosjunde Kapitlet: Åter i Helgedomen

Grundat på Matteusevangeliet 21:12-16; Markusevangeliet 11:15-19, 27-33; Lukasevangeliet 19:45-48; 20:1-19.

I början av Sin verksamhet hade Kristus drivit ut från templet alla dem, som oskärade eller orenade helgedomen med sina vanhelgande affärer. Hans stränga och gudalika uppträdande hade slagit de snikna krämarna eller krassa affärsmännen med skräck. Vid slutet av Sitt verk kom Jesus åter till templet och fann Guds boning fortfarande vanhelgad såsom tidigare. Sakernas tillstånd var till och med värre, än någonsin. Den yttre förgården liknade en stor kreatursinhägnad. Med djurens råmande och växelmyntens skramlande blandades ljudet av vredgade meningsutbyten mellan köpare och säljare, och ibland dem kunde man urskilja röster, som tillhörde män i hög andlig ställning. Templets styresmän själva var invecklade i denna köpenskap och myntväxling. I så hög grad var de behärskade av sin vinningslystnad, att de i Guds ögon inte var bättre, än tjuvar.

Hur föga förstod ej prästerna och rådsherrarna allvaret i den uppgift, som anförtrotts dem! Vid varje Påskhögtid och vid varje Lövhyddohögtid offrades djur i tusental. Deras blod samlades av prästerna och stänktes på altaret. Judarna hade blivit vana vid, att offra blod och hade nära nog förlorat ur sikte det faktum, att det var synden, som nödvändiggjorde allt detta utgjutande av offerdjurens blod. De uppfattade ej, att det var en bild på Guds egen älskade Sons blod, vilket skulle utgjutas, för att ge världen liv, och att genom dessa offers frambärande människornas tankar skulle riktas på en korsfäst Återlösare.

Jesus betraktade dessa oskyldiga offer och fann, att judarna gjort de stora högtiderna till scener av blodsutgjutelse och grymhet. I stället för att ödmjukt ångra sina synder, hade de mångfaldigat dessa offer av djur, menande sig ära Gud genom denna sin kallsinniga gudstjänst. Prästerna och rådsherrarna hade förhärdat sina hjärtan genom själviskhet och girighet. De hade gjort själva symbolerna, som pekade på Guds Lamm, till medel, för att tillfredsställa sin vinningslystnad. Härigenom hade offertjänstens helgd i hög grad gått förlorad för folket. Jesu harm väcktes. Han visste, att Hans blod, som snart skulle utgjutas för världens synder, skulle bli lika litet uppskattat av prästerna och de äldste, som djurens blod, vilket de oupphörligt lät flyta.

Mot detta tillvägagångssätt hade Kristus talat genom profeterna. Samuel sade: ”’Har Herren samma glädje i brännoffer och slaktoffer som att man hör Herrens röst? Se, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av baggar” (Första Samuelsboken 15:22). Och Jesaja, som i en profetisk syn skådade judarnas avfall, tilltalade dem, som om de hade varit Sodoms och Gomorras styresmän: ”Hör Herrens ord, ni Sodomsfurstar, 
lyssna till vår Guds undervisning, du Gomorrafolk! Vad skall jag med era många slaktoffer till? säger Herren. Jag är mätt på brännoffer av baggar och på gödkalvars fett, till blod av tjurar, lamm och bockar har jag inte behag. När ni kommer för att träda fram inför mitt ansikte, vem begär då av er att mina förgårdar trampas ner? … Tvätta er och gör er rena. Tag bort era onda gärningar från mina ögon. Sluta att göra det som är ont. Lär er att göra det som är gott, sök det rätta. Tillrättavisa förtryckaren, försvara den faderlöses rätt, stöd änkan i hennes sak” (Jesaja 1:10-12, 16-17).

Han, som Själv hade gett dessa profetior, upprepade nu för sista gången denna varning. I enlighet med profetian, hade folket hälsat Jesus som Israels konung. Han hade mottagit deras hyllning och iklätt Sig en konungs värdighet. I denna egenskap måste Han handla. Han visste, att Hans ansträngningar att reformera ett fördärvat prästerskap skulle vara förgäves; det oaktat eller trots detta måste Han fullgöra Sin uppgift. Till ett otroget folk måste bevisen på Hans gudomliga uppdrag ges.

Återigen svepte Jesu genomträngande blickande över den vanhelgade förgården i templet. Allas ögon riktades på Honom. Präster och rådsherrar, fariséer och hedningar såg med häpnad och förskräckelse på Honom, som stod framför dem med en himmelsk Konungs majestät. Gudomlighet genomstrålade det mänskliga och beklädde Kristus med en värdighet och en härlighet, som Han aldrig tillförne eller tidigare visat. Dessa, som stod Honom närmast, drog sig så långt bort, som folkträngseln tillät. Frälsaren stod ensam, endast omgiven av några få lärjungar. Varje ljud tystnade. Den djupa stillheten tycktes outhärdlig. Kristus talade med en makt, som skakade folket likt en häftig storm: ”’Det är skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.’”

Hans röst ljöd lik en trumpet genom templet. Hans uppsyn var lik en förtärande eld. Med myndighet befallde Han: ”Ta bort detta härifrån!”

Tre år tidigare hade templets styresmän blygts över sin flykt på Jesu befallning. De hade sedan undrat över sin fruktan och sin ovillkorliga lydnad för denne ende, enkle man. De hade föresatt sig, att deras ovärdiga underkastelse aldrig skulle upprepas. Och likväl var de nu mera skräckslagna, än förra gången, och med större skyndsamhet lydde de nu Hans befallning. Det var ingen, som vågade att ifrågasätta Hans myndighet. Präster och krämare flydde ur Hans åsyn, drivande sin boskap framför sig.

På vägen från templet mötte de en skara människor, som kom med sina sjuka och frågade efter den store Läkaren. De uppgifter de fick av de flyende människorna, kom några av dem att vända om. De fruktade för, att möta Den, som var så mäktig, att blotta anblicken av Honom hade drivit präster och rådsherrar ur Hans åsyn. Men en stor skara banade sig dock väg genom den brådskande mängden, ivriga att möta Honom, som var deras enda hjälp. Då folkhopen flydde från templet, blev många efter. Med dessa förenade sig de nykomna. Åter fylldes templets förgård med sjuka och döende, och än en gång fick Jesus tjäna dem.

Efter en stund vågade prästerna och rådsherrarna sig tillbaka till templet. Då förskräckelsen lagt sig, greps de av spänt intresse, att ta reda på Jesu nästa förehavande eller handling. De väntade sig, att Han skulle inta Davids tron. Då de åter närmade sig templet, hörde de röster av män, kvinnor och barn, som prisade Gud. Då de trädde in där, blev de stående som fastnaglade inför den underbara synen. De såg sjuka bli helade, blinda återfå sin syn, döva återfå sin hörsel och krymplingar springa av glädje. Barnen gav de starkaste uttrycken åt sin glädje. Jesus hade botat dem från deras sjukdomar, Han hade tagit dem i Sina armar, mottagit deras kyssar av tacksam tillgivenhet, och några av dem hade somnat i Hans famn, medan Han undervisade folket. Nu sjöng barnen med jublande röster Hans pris. De upprepade hosiannaropen från dagen förut och svingade sina palmkvistar triumferande framför Frälsaren. Templet genljöd åter och åter av deras lovsånger: ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.” ”Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han” (Psaltaren 118:26; Sakarja 9:9). ”Hosianna, Davids Son!”

Ljudet från dessa glada, otvungna röster var en anklagelse mot templets styresmän. De beslöt sig för, att sätta stopp för sådana yttringar. De påstod inför folket, att Guds hus vanhelgades genom dessa barnafötter och dessa glada fröjderop. Då deras ord inte hade någon inverkan på folket, vädjade styresmännen till Jesus: ”’Hör du vad de säger?’”

Jesus svarade dem: ”’Ja, har ni aldrig läst: Ur barns och spädbarns mun låter du en lovsång stiga upp till dig’?”

Profetian hade förutsagt, att Kristus skulle utropas till konung, och detta ord måste uppfyllas. Prästerna och rådsherrarna vägrade, att förkunna Hans ära, och Gud rörde därför barnen till att bli Hans vittnen. Hade dessa barns röster tigit, skulle till och med templets pelare ha förkunnat Frälsarens lov.

Fariséerna blev ytterligt villrådiga och helt bragta ur fattningen. En, som de inte kunde förskräcka, hade tagit ledningen. Han hade intagit Sin plats som templets vårdare. Aldrig någonsin förut hade Han ådagalagt eller visat en sådan konungslig myndighet. Aldrig hade Hans ord och verk ägt större kraft. Han hade utfört underbara gärningar i hela Jerusalem, men aldrig på ett så högtidligt och imponerande sätt. I folkets närvaro vågade inte prästerna och rådsherrarna visa Honom öppen fiendskap.

Nästa morgon samlades åter Stora Rådet, för att överväga, vilka åtgärder de skulle vidta mot Jesus. Tre år tidigare begärde de tecken av Honom på Hans Messiasskap. Sedan dess hade Han utfört mäktiga ting i hela landet. Han hade botat sjuka, genom ett under bespisat tusenden, gått på vattnet och kommit de vilda vågorna att lägga sig på Hans ord. Han hade gång på gång läst människornas hjärtan som en öppen bok. Han hade drivit ut onda andar och uppväckt döda. Rådsherrarna hade nog av bevis framför sig på Hans Messiasskap. Nu beslöt de, att ej begära något tecken på Hans myndighet, utan att få ett medgivande eller en förklaring, genom vilken de kunde döma Honom.

De begav sig till templet, där Han undervisade, och ställde denna fråga till Honom: ”’Vad har du för fullmakt att göra detta, och vem har gett dig den fullmakten?’”

De väntade sig, att Han skulle göra anspråk på, att Hans myndighet var från Gud. Ett sådant påstående ämnade de förneka. Men Jesus gensköt dem med en fråga, som till synes berörde ett annat ämne, och Han satte som villkor, att först få svar på Sin fråga, innan Han besvarade deras.

”Johannes dop”, frågade Han, ”varifrån kom det? Från himlen eller från människor?’”

Prästerna förstod, att de råkat i ett dilemma eller bryderi, från vilket inga spetsfundigheter kunde rädda dem. Om de sade, att Johannes dop var från himmelen, skulle deras inkonsekvens bli uppenbar. Kristus skulle då säga: ”Varför trodde ni då inte på honom?” Johannes hade vittnat om Jesus, att Han var Guds Lamm, som tar bort världens synd (Johannesevangeliet 1:29). Om prästerna hade trott Johannes’ vittnesbörd, skulle de inte ha förnekat Kristi Messiasskap. Men om de erkände, vad de verkligen trodde, att Johannes’ verk var från människorna, skulle de framkalla en storm av indignation över sig själva, ty folket trodde, att Johannes var en profet.

Med spänt intresse avvaktade folket deras beslut. De visste, att prästerna bekänt sig till Johannes’ verk, och väntade nu, att de utan betänkande skulle erkänna, att han var sänd av Gud. Men efter en hemlig överläggning med varandra beslöt prästerna, att inte blottställa sig. Skrymtaktigt eller hycklande bekände de sin okunnighet: ”’Vi vet inte.’”

Då svarade Jesus dem: ”’Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta.’”

De blev allesammans nedtystade – präster, skriftlärde och rådsherrar. Villrådiga och missräknade, stod de där med rynkade ögonbryn och vågade inte, att ställa flera frågor till Jesus. Genom sin feghet och sitt vankelmod eller villrådighet hade de i hög grad förlorat åhörarnas aktning. Dessa stod nu omkring dem muntra över, att se de stolta, självrättfärdiga männen slagna.

Alla Jesu ord och gärningar var betydelsefulla, och deras inflytande skulle förnimmas med ständigt ökad kraft efter Hans korsfästelse och himmelsfärd. Många av dem, som nu ivrigt väntade på, att höra svaret på Jesu fråga, skulle senare bli Hans lärjungar, och de drogs till Honom för första gången genom Hans ord denna händelserika dag. Scenen i templets förgård skulle aldrig utplånas ur deras sinnen. Skillnaden mellan Jesus och översteprästen var iögonenfallande. Den stolte dignitären i templet var klädd i en dyrbar och rikt prydd dräkt. På hans huvud glittrade tiaran. Hans uppträdande var majestätiskt, hans hår och hans långa, böljande skägg var silvervita av ålder. Åskådarna darrade vid hans anblick. Framför denne vördnadsbjudande personlighet stod himmelens Majestät utan prydnader och utan yttre prakt. Hans dräkt bar spår av resan. Hans ansikte var blekt och uttryckte tålig bedrövelse, likväl stod där skrivet en värdighet och en godhet, som stod i skarp kontrast till den stolte, självmedvetne och vredgade översteprästens. Många av dem, som hörde Jesu ord och såg Hans gärningar, inneslöt Honom i sina hjärtan som en Guds profet.