White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 11. Vid ett Bröllop

Tidsåldrarnas Längtan

Elfte Kapitlet: Vid ett Bröllop

Grundat på Johannesevangeliet 2:1-11.

Jesus började inte Sin verksamhet med, att utföra kraftgärningar inför Stora Rådet i Jerusalem. Vid ett bröllop i en liten galiléisk stad uppenbarade Han Sin sympati för människorna och Sin önskan, att främja deras lycka. I frestelsernas öken hade Han Själv druckit ur smärtans bägare. Nu trädde Han fram, för att ge människorna lyckans bägare, genom att lysa välsignelse och helgd över det mänskliga livets förhållanden.

Från Jordan hade Jesus återvänt till Galiléen. I Kana, en liten stad ej långt från Nasaret, skulle det bli vigsel. Brudparet var släkt med Josef och Maria. Och Jesus, som visste om denna familjefest, begav Sig till Kana, där Han, tillika med Sina lärjungar, blev inbjuden till festen.

Här sammanträffade Han med Sin mor, från vilken Han under någon tid varit skild. Maria hade hört, vad som tilldragit sig på Jordanstranden vid Hans dop. Nyheten hade nått Nasaret, och den hade hos henne framkallat minnet av händelser, som under många år legat gömda i hennes hjärta. Liksom folket i sin helhet, hade Maria blivit djupt gripen av Johannes Döparens budskap. Hon mindes livligt, vad som profeterades om honom vid hans födelse. Johannes’ band till Jesus återupplivade hennes hopp. Men ryktet hade även nått henne om Jesu hemlighetsfulla försvinnande till öknen, och hon plågades av dystra aningar.

Från den dag, då hon tog emot ängelns budskap i hemmet i Nasaret, hade Maria bevarat allt, som vittnade om, att Jesus var Messias. Hans sköna, osjälviska liv ingav henne den förvissningen, att Han ej kunde vara någon annan, än den gudasände. Likväl besvärades hon av tvivel och missräkningar, och hon hade längtat efter en tid, då Hans härlighet skulle uppenbaras. Döden hade skilt henne från Josef, som med henne hade delat kännedomen om hemligheten bakom Jesu födelse. Nu fanns det ingen, som hon kunde anförtro sina förhoppningar och farhågor. De senaste två månaderna hade varit svårt sorgtyngda. Maria hade varit skild från Jesus, i vilkens sympati hon fann tröst. Hon grubblade över Simeons ord: ”Ja, också genom din själ skall det gå ett svärd” (Lukasevangeliet 2:35). Hon återkallade i minnet de tre ångestfyllda dagar, då hon trodde sig för alltid ha förlorat Jesus, och med ängsligt hjärta inväntade hon Hans återkomst.

Vid vigseln i Kana återser hon Honom, den alltid ömme och plikttrogne sonen. Likväl är Han inte den samme. Hans anletsdrag är förändrade. De bär spår efter Hans strid i öknen, och ett nytt uttryck av höghet och makt bär vittnesbörd om Hans himmelska mission. Han är omgiven av en skara unga män, vilkas blickar vördnadsfullt följer Honom och som kallar Honom för mästare. Hans följeslagare berättar för Maria, vad de har sett och hört vid Hans dop och annorstädes. Och de slutar med att förklara: ”’Den som Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om, honom har vi funnit” (Johannesevangeliet 1:45).

Medan gästerna samlas, tycks många i förväg vara upptagna med något samtalsämne av utomordentligt intresse. En undertryckt rörelse går igenom sällskapet. Små grupper samspråkar i intresserad men lugn ton, och undrande blickar kastas på Marias son.

Då Maria hade hört lärjungarnas vittnesbörd angående Jesus, kände hon sig uppmuntrad i den förvissningen, att det hopp hon så länge närt, inte skulle komma på skam. Men hon skulle ha varit mer, än människa, om det i denna heliga glädje inte hade blandat sig något av en mors naturliga stolthet. Då hon såg de många blickar, som var riktade på Jesus, önskade hon sig kunna förmå Honom till, att bevisa inför sällskapet, att Han verkligen var den av Gud ärade. Hon hoppades, att det skulle ges Honom tillfälle, att utföra ett underverk inför dem.

Enligt tidens sed pågick vigselfestligheterna i flera dagar. Vid detta tillfälle hände det sig, att vinförrådet tog slut, innan festen var till ända. Denna upptäckt åstadkom mycken förlägenhet och beklagande. Det brukade ej fattas vin vid festliga tillfällen, och dess uteblivande kunde tas som ett tecken på bristande gästfrihet. Maria, som var släkt med brudparet, hade biträtt vid förberedelserna för festen, och hon sade till Jesus: ”’De har inget vin.’”

Dessa ord innebar en vink om, att Han skulle fylla deras behov. Men Jesus svarade: ”’Låt mig vara, moder; min stund är ännu icke kommen.’”

Detta svar, avvisande som det kan förefalla, uttryckte ingen köld eller ohövlighet. Frälsarens sätt, att tilltala Sin mor på, var i överensstämmelse med seden i Österlandet. Det användes gentemot personer, som var berättigade till särskild aktning. Varje handling i Kristi jordiska liv stod i samklang med den föreskrift Han Själv gett: ”Hedra din far och din mor” (Andra Moseboken 20:12).

På korset, i Sin sista ömhetsbetygelse mot Sin mor, tilltalade Jesus åter henne på detta sätt, i det att Han överlämnade henne i Sin mest älskade lärjunges vård. Både vid bröllopet i Kana och på korset var den kärlek, som fick uttryck i ton, blick och uppförande, en förklaring till Hans ord.

Vid Sitt besök i templet i Sin barndom, då hemligheten hos Hans livsverk började att avslöjas för Honom, hade Jesus sagt till Maria: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?’” (Lukasevangeliet 2:49). Dessa ord anslog grundtonen i hela Hans liv och verksamhet. Allt måste underordnas Hans verk – återlösningens stora verk, vilket Han kommit i världen, för att fullborda. Nu upprepade Han lärdomen.

Det var fara för, att Maria kunde anse, att hennes släktskap med Jesus gav henne rättighet, att ställa särskilda anspråk på Honom och att, i viss mån, vägleda Honom i Hans uppgift. I trettio år hade Han varit henne en kärleksfull och lydig son, och Hans kärlek var oförändrad, men Han måste nu sköta om det, som tillhörde Hans Fader. Såsom varande den Högstes Son och världens Frälsare, fick intet jordiskt band hindra Honom i Hans kallelse, eller påverka Hans handlingssätt. Han måste vara fri till, att göra Guds vilja. Detta är en lärdom även för oss. Guds fordringar är för mer, än mänskliga släktskapsband. Ingen jordisk lockelse skulle vända våra steg från den väg, som plikten bjuder oss att gå.

Det fallna människosläktets enda hopp om återlösning finns i Kristus. Maria kunde finna frälsning endast genom Guds Lamm. I sig själv ägde hon ingen förtjänst. Hennes koppling till Jesus ställde henne inte i något annat andligt förhållande till Honom, än det, i vilket alla andra människor står. Detta är antytt i Frälsarens ord. Han framställde skillnaden mellan Sitt förhållande till henne såsom Människosonen och såsom Guds Son. Släktskapen dem emellan ställde henne på intet sätt på jämlik fot med Honom.

Orden: ”min stund är ännu icke kommen” åsyftar sakförhållandet, att varje handling, som Kristus utförde under Sitt jordiska liv, var en uppfyllelse av den plan, som hade varit till av evighet. Innan Han kom till jorden, låg denna plan utvecklad för Honom, fullkomlig till alla delar. Men under det, att Han vandrade omkring ibland människorna, leddes Han steg för steg av Faderns vilja. Han tvekade inte att handla, då den bestämda tiden var inne. Och med samma undergivenhet väntade Han, till dess att tiden hade kommit.

Vid dörröppningen stod det sex stora stenkrukor, och Jesus bad tjänarna, att fylla dessa med vatten. De gjorde så. Då sedan vin behövdes för omedelbart bruk, sade Han: ”’Ös nu upp och bär in det till värden.”

 I stället för vin, med vilket krukorna blivit fyllda, flödade nu vin. Varken värden eller gästerna i allmänhet visste om, att vinförrådet hade tagit slut. Då nu värden smakade på vinet, som tjänarna bar fram, fann han det vara bättre, än något han förr druckit och högst olikt det, som blivit framsatt vid början av festen. Han kallade på brudgummen och sade till honom: ”’Varenda människa sätter först fram det goda vinet, och det som är sämre när gästerna börjar bli druckna. Du har sparat det goda vinet ända till nu.”

Den gåva, som Kristus skänkte vid bröllopet, var symbolisk. Vattnet sinnebildar dopet till Hans död, vinet utgjutandet av Hans blod för världens synd. Vattnet, varmed krukorna fylldes, bars fram av människors händer, men Kristi ord allena kunde meddela det livgivande kraft. Det förhåller sig på samma sätt med de heliga riter, vilka hänsyftar på Frälsarens död. Det är endast genom Kristi kraft, verksam i tron, som de förmår att nära själen.

Kristi ord bringade ett rikt förråd till festen. Likaså rikt är förrådet av Hans nåd, som kan utplåna människors orättfärdigheter samt förnya och underhålla själen.

Vid den första fest, som Jesus bevistade med Sina lärjungar, räckte Han dem den bägare, vilken symboliserade Hans verk för deras frälsning. Vid den sista aftonmåltiden räckte Han den åt dem igen, då Han instiftade den heliga åminnelsefest, genom vilken Hans död skulle förkunnas, till dess Han kommer (Första Korintierbrevet 11:26). Och då lärjungarna betogs av sorg över skilsmässan från sin Herre, tröstade Han dem med löftet om återförening, i det att Han sade:

”Från denna stund kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger, förrän på den dag då jag dricker det nytt tillsammans med er i min Faders rike’” (Matteusevangeliet 26:29).

Det vin, som Kristus framställde vid bröllopet och det, som Han gav Sina lärjungar som symbol på Sitt eget blod, var den rena druvsaften. Härpå syftar profeten Jesaja, när han talar om det nya vinet i druvklasen och säger: ”’Fördärva den inte, det finns välsignelse i den’” (Jesaja 65:8).

Jesus ogillade njutningslystnad i alla former, men Han var sällskaplig till Sin natur. Han antog inbjudningar från alla samhällsklasser och avlade besök i hemmen hos rika och fattiga, lärda och olärda, sökande höja deras tankar från vardagslivets spörsmål till det andliga och eviga. Han tillät inga utsvävningar, och ingen skugga av lättsinne fläckade Hans uppförande, utan Han fann nöje i scener av oskyldig lycka, och genom Sin närvaro sanktionerade eller godkände Han de sällskapliga sammankomsterna. En judisk vigsel, med tillhörande bröllop, var en anslående tillställning, och dess glädje var ej misshaglig eller störande för Människosonen. Genom att bevista denna högtidlighet, ärade Jesus äktenskapet som en gudomlig instiftelse.

Både i Gamla och Nya Testamentet används det äktenskapliga förhållandet som bild, för att framställa den innerliga och heliga förening, som äger rum mellan Kristus och Hans folk.

Bröllopsglädjen påminde Kristus om den fröjd Han skall erfara den dag, när Han för hem Sin brud till Faderns boningar och när de återlösta tillsammans med Återlösaren skall delta vid Lammets bröllop.

Kristi exempel i fråga om, att dela människornas intressen, borde följas av alla förkunnare av Hans ord och av alla mottagare av Hans nåds evangelium eller glada budskap. Vi bör ej avsäga oss allt sällskapligt umgänge. Vi skall inte avsöndra oss från andra. För att nå alla klasser, måste vi sammanträffa med dem, där de är. Sällan skall de uppsöka oss av egen vilja. Inte bara från predikstolen grips människohjärtan av den gudomliga sanningen. Det förekommer ett annat arbetsfält, anspråkslösare måhända, men fullt ut lika lovande. Man finner det i de fattigas hem och i de rikas boningar, vid den gästfries bord och där man är samlad till oskyldiga nöjen.

Såsom Kristi lärjungar skall vi ej umgås med världen blott för nöjes skull, för att ta del i dess dåraktigheter. Ett sådant umgänge kan endast bli till skada. Vi skulle aldrig ge vårt samtycke till synden genom våra ord eller våra gärningar, vår tystnad eller vår närvaro. Varthelst vi går, skall vi ta Jesus med oss och låta andra se vår Frälsares skönhet. De, som söker att bevara sin religion, genom att dölja den inom ogenomträngliga skiljemurar, förlorar dyrbara tillfällen att göra gott. Genom umgängeslivets förbindelser kommer kristendomen i beröring med världen. Envar, som tagit emot det gudomliga ljuset, skall lysa upp vägen för dem, som ej lärt känna Livets ljus.