fredag 16 oktober 2020

White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 59. Det är fullbordat

 Tidsåldrarnas Längtan


Femtionionde Kapitlet: Det är fullbordat

Kristus gav inte upp Sitt liv, förrän Han avslutat det verk Han kommit, för att fullgöra. Med ropet ”Det är fullbordat!” (Johannesevangeliet 19:30) utandades Han Sin sista suck.
Kristus hade vunnit i kampen. Hans högra hand och Hans starka arm hade gett Honom seger. Som en segrare hade Han planterat Sitt banér på de eviga höjderna. Väl kunde änglarna glädja sig! Hela himmelen jublade över Frälsarens seger. Satan var besegrad, och han visste, att hans herravälde var slut.
För änglarna och de icke fallna världarna hade ropet: ”Det är fullbordat!” djup betydelse. Det stora återlösningsverket var fullbordat för dem, såväl som för oss. De delar med oss frukterna av Kristi seger.
Dessa heliga väsen hade ända till Kristi död ej en fullt klar uppfattning om Satans karaktär. Ärkefienden hade uppträtt i en så listig förklädnad, att inte ens änglarna och andra syndfria väsen hade förstått hans avsikter. De hade inte klart insett arten av hans uppror.
Ett väsen av underbar kraft och härlighet hade satt sig upp mot Gud. Om detta väsen, Lucifer, säger Ordet: ”Du var en mönsterbild av fullkomlighet, full av visdom och fullkomlig i skönhet” (Hesekiel 28:12).
Efter att Satan hade fallit i synd, var hans makt att bedra mera lömsk och avslöjandet av hans karaktär mycket svårare på grund av den höga ställning han innehaft hos Fadern.
Gud kunde ha tillintetgjort Satan och hans anhängare lika lätt, som vi kastar bort en sten. Men det gjorde Han inte. Upproret skulle inte besegras med våld. Att betvinga med våld är en kampmetod, som vi endast finner inom Satans maktområde. Herrens grundsatser är av helt annan art. Hans makt vilar på godhet, barmhärtighet och kärlek. Och yttringar av dessa grundsatser är de medel, som skall användas. Guds styrelsesätt är av moralisk art. De förhärskande krafterna i detta är sanning och kärlek.
Det var Guds avsikt, att tingens ordning skulle vila på en grundval av evig trygghet. Vid himmelens rådsbord blev det beslutat, att tid måste ges åt Satan, att utveckla de principer, som låg till grund för hans maktideal. Han hade påstått, att dessa var Guds principer överlägsna. Tid gavs åt Satan, att verka för sina principer, så att den himmelska världen skulle få se, vad följden skulle bli.
Satan förledde människorna till synd, och frälsningsplanen sattes i verket. Under fyra tusen år verkade Kristus för människans lyftning och Satan för hennes ruin och undergång. Allt detta bevittnade den himmelska världen.
Då Jesus kom till jorden, vändes Satans makt mot Honom. Från den stund, då Han föddes som ett litet barn i Betlehem, ansträngde sig inkräktaren för, att förgöra Honom. På alla möjliga sätt sökte han att hindra Jesus från, att utveckla en fullkomlig karaktär i barnaåren, sedan att bevara den fläckfri under mannaåldern och till sist, att ge en helig tjänst och ett obefläckat offer. Satan kunde inte slå ned Jesu mod, eller hindra Honom från, att utföra det verk Han kommit till jorden, för att utföra. Från öknen till Golgata rasade Satans vredesstorm mot Honom, men ju obarmhärtigare den var, desto fastare klängde Sig Jesus fast vid Sin Faders hand och trängde fram på Sin törnbeströdda väg. Under alla Satans försök till, att undertrycka och övervinna Honom, framstod Hans karaktär i ett allt klarare ljus.
Hela himmelen och de icke fallna världarna bevittnade denna strid. Med vilket intensivt intresse följde de inte de avslutande faserna i kampen! De såg Frälsaren träda in i Getsemane och Hans själ bäva av fasa inför det stora mörkret. De hörde Hans bittra rop: ”’Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig” (Matteusevangeliet 26:39). Då Fadern drog undan Sin närvaro, såg de med sorg, hur Han pressades ned av en ångest, som var bittrare, än den sista kampen med döden. Blodsvett trängde fram ur Hans porer och droppade ned på marken. Tre gånger kom bönen om befrielse över Hans läppar. Himmelen kunde inte längre uthärda den synen, och en budbärare sändes, för att hugsvala eller trösta Guds Son.
Himmelen bevittnade, hur Offret, genom förräderi, överlämnades i den mordiska folkhopens händer, och med slag och hån drevs Han från den ena domstolen till den andra. De hörde Hans förföljares gyckel över Hans låga börd. De hörde, hur en av Hans mest älskade lärjungar förnekade Honom med svordomar och förbannelser. De såg Satans våldsamma ansträngningar och hans makt över människornas hjärtan. O fruktansvärda syn! – att se Frälsaren gripas i Getsemane och släpas från översteprästens palats till det romerska pretoriet, förhöras två gånger inför översteprästerna, två gånger inför Stora Rådet, två gånger inför Pilatus och en gång inför Herodes, att se och höra Honom hånas, gisslas, dömas och föras ut att korsfästas, bärande den tunga bördan av Sitt kors, medan Jerusalems döttrar jämrade sig och folkhopen hånade!
Himmelen såg med sorg och förundran Kristus hänga på korset. Blod sipprade från Hans sårade tinningar och blodblandade svettdroppar stod på Hans panna. Från Hans händer och fötter flöt blod ned. Droppe efter droppe föll på den steniga marken vid korsets fot. Såren efter spikarna vidgades, eftersom kroppens tyngd vilade på Hans händer. Hans trötta andhämtning blev hastigare och djupare, som om Hans själ flämtade under bördan från världens synder. Hela himmelen fylldes av förundran, då Kristi bön steg upp mitt under Hans fruktansvärda lidande: ”’Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör’” (Lukasevangeliet 23:34). Och likväl stod människorna, som var skapade till Guds avbild, färdiga att utsläcka Guds Sons liv. Vilken syn för den himmelska världen!
Mörkrets andefurstar och väldigheter var samlade runt korset och kastade en helvetisk slöja av otro över människornas hjärtan. Då Herren skapade dessa väsenden, för att stå framför Hans tron, var de sköna och strålande. De ägde älsklighet och helighet i förhållande till sin upphöjda ställning. De var förlänade eller skänkta vishet från Gud och omgjordade eller iklädda den himmelska rustningen. De var Guds sändebud. Men vem kunde i de fallna änglarna känna igen de strålande serafer, som en gång tjänstgjorde i de himmelska salarna!
Sataniska krafter i förbund med de onda människorna ingav folket till att tro, att Kristus var den störste ibland syndare, och de gjorde Honom till föremål för avsky. De, som hånade Kristus, där Han hängde på korset, behärskades av det stora upprorets anda. Satan förledde dem till deras nedriga och avskyvärda tal. Han inspirerade deras hån. Men med allt detta vann han ingenting.
Om en enda synd hade funnits hos Kristus, om Han i något avseende givit vika för Satan och sökt, att undkomma denna fasansfulla tortyr, skulle Guds och människornas fiende ha triumferat. Kristus böjde Sitt huvud och dog, men Han höll fast vid Sin tro och Sin lydnad för Gud. ”Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ’Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och hans Smordes. Ty våra bröders åklagare har blivit nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud” (Uppenbarelseboken 12:10).
 Satan märkte, att hans förklädnad slets av honom. Sättet för hans maktutövning blottades inför himmelen och inför hela universum. Han hade bevisat sig vara en mördare. Genom att utgjuta Guds Sons blod, hade han helt och hållet utplånat de himmelska väsendenas sympati. Härefter skulle hans verk begränsas. Vilken hållning han än komme att inta, kunde han inte längre emotse att möta änglarna, då de kom från de himmelska världarna, och inför dem anklaga Kristi bröder för, att vara klädda i orena och av synd fläckade kläder. Det sista bandet av sympati mellan Satan och den himmelska världen var brutet.
Likväl förgjordes Satan icke då. Änglarna förstod inte ens nu allt, vad den stora striden innebar. Vad som stod på spel skulle ytterligare klarläggas. Och för människornas skull måste Satans existens fortsätta. Människorna, såväl som änglarna, måste se kontrasten eller skillnaden mellan Ljusets Furste och mörkrets furste. De måste välja, vilken de vill tjäna.
Vid den stora stridens början hade Satan förklarat, att Guds lag inte kunde uppfyllas, vidare att rättvisan var oförenlig med barmhärtigheten och att det skulle vara omöjligt för syndaren, att få förlåtelse, om lagen överträddes. Varje synd måste möta sitt straff, påstod han, och om Gud efterskänkte straffet för synd, skulle Han inte vara sanningens och rättvisans Gud. Då människorna bröt mot Guds lag och trotsade Hans vilja, jublade han. Härav framgick, förklarade han, att lagen inte kunde följas. Människan kunde inte erhålla förlåtelse. Han påstod vidare, att människosläktet för alltid måste bli utestängt från Guds nåd. Gud skulle nämligen inte handla rättvist, påstod han, om Han visade syndaren barmhärtighet, då Han bannlyste Satan från himmelen efter hans uppror.
Men även som syndare hade människan en annan ställning, än Satan. Lucifer hade syndat i himmelen i Guds härlighets ljus. Han hade som ingen annan skapad varelse fått Guds kärlek uppenbarad för sig. Trots att Lucifer förstod Guds karaktär och kände Hans godhet, valde han att följa sin egen själviska, oberoende vilja. Detta val var slutgiltigt. Det var ingenting mer Gud kunde göra, för att rädda honom. Men människan blev bedragen, hennes sinne blev bländat av Satans spetsfundighet. Höjden och djupet hos Guds kärlek kände hon inte till. För henne fanns det hopp i kunskapen om Guds kärlek. Genom att skåda Hans karaktär, kunde hon kanske åter dras till Gud.
Genom Jesus var Guds barmhärtighet uppenbarad för människorna, men barmhärtigheten utesluter inte rättvisan. Lagen uppenbarar Guds egenskaper, och inte en prick eller en bokstav av den kan ändras, för att möta människan i hennes fallna tillstånd. Gud förändrar inte Sin lag, men Han offrar Sig Själv i Kristus för människans återlösning. ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv” (Andra Korintierbrevet 5:19).
Lagen fordrade rättfärdighet – ett rättfärdigt liv, en fullkomlig karaktär, och detta kunde ingen människa åstadkomma. Hon kan inte möta Guds heliga lags fordringar. Men Kristus levde ett heligt liv, då Han var här på jorden som människa, och utvecklade en fullkomlig karaktär. Allt detta erbjuder Han nu som fri gåva till alla, som vill ta emot det. Hans liv står i stället för människans liv. Sålunda har hon förlåtelse för alla synder, som tillhör det förflutna, på grund av Guds långmodighet. Men än mer: Kristus låter Guds egenskaper genomtränga människan. Han bygger upp den mänskliga karaktären efter den gudomliga karaktärens mönster till en underbar byggnad av styrka och skönhet. På så sätt uppfylls lagens rättfärdighet hos den troende i Kristus. Gud kan ”visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig, som tror på Jesus” (Romarbrevet 3:26).
Guds kärlek uppenbaras inte mindre i Hans rättvisa, än i Hans barmhärtighet. Rättvisa är grundvalen för Hans tron och frukten av Hans kärlek. Det har varit Satans avsikt, att skilja barmhärtigheten från sanningen och rättfärdigheten. Han sökte att bevisa, att Guds lags rättfärdighet var en fiende till friden. Men Kristus visar, att i Guds plan är de oupplösligt förenade, den ena kan inte existera utan den andra. ”Nåd och sanning skall där mötas, rättfärdighet och frid kyssas” (Psaltaren 85:11).
Genom Sitt liv och Sin död bevisade Kristus, att Guds rättvisa inte uteslöt Hans barmhärtighet. Han bevisade, att synd kunde förlåtas samt att lagen är rättfärdig och kan till punkt och pricka efterlevas. Satans anklagelser tillbakavisades därigenom. Gud hade gett människan ett ovedersägligt bevis för Sin kärlek.
Ett annat bedrägeri skulle nu iscensättas. Satan förklarade, att barmhärtigheten omintetgör rättvisan och att Kristi död avskaffar Faderns lag. Om det funnits en möjlighet, att avskaffa eller förändra Guds lag, då skulle Kristus inte ha behövt dö. Men att avskaffa lagen vore detsamma, som att odödliggöra överträdelsen och lägga jorden under Satans herravälde. Det var för att Guds lag var oföränderlig och för att människan kunde bli frälst endast genom lydnad för dess fordringar, som Jesus måste dö på korset. Likväl söker Satan att framhålla, att just de medel, med vilka Kristus stadfäste eller bekräftade lagen, skall omintetgöra den. Härom kommer den sista striden att stå mellan Kristus och Satan.
Att den lag, som Guds egen röst förkunnat, är bristfällig och att vissa delar av den blivit upphävda – sådana påståenden kommer Satan nu med. Det är det sista, stora bedrägeriet, med vilket han söker, att förvilla världen. Han behöver inte förkasta hela lagen: Om han blott kan förmå människorna till, att ringakta ett bud, har han vunnit sin avsikt. ”Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt” (Jakobsbrevet 2:10). Genom att gå med på, att bryta mot ett bud, kommer människan under Satans makt och genom att ersätta Guds lag med mänskliga bud, skall Satan försöka att få herraväldet över världen. Detta verk förutsägs i profetian. Om det stora avfallets makt, bakom vilken Satan står, förklaras det: ”Denne skall tala mot den högste och ansätta den Högstes heliga. Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar, och de skall ges i hans hand” (Danielsboken 7:25).
Striden mot Guds lag, vilken började i himmelen, skall fortsätta till tidens slut. Varje människa skall ställas inför ett prov. Lydnad eller olydnad är frågan, som skall bli den avgörande för hela världen. Alla skall bli kallade till, att välja mellan Guds lag och människornas lagar. Här skall gränslinjen dras. Det skall bara bli två klasser. Varje karaktär skall nå sin utvecklings fullbordan, och alla skall få visa, om de valt, att ställa sig på lydnadens eller på upprorets sida.
Sedan skall änden komma. Gud skall tillvarata Sin lags intressen och befria Sitt folk. Satan och alla, som förenar sig med honom i hans uppror, skall bli utrotade. Synd och syndare skall förgås – rot, såväl som gren (Malaki 4:1). Satan är roten och hans efterföljare grenarna. Detta ord skall uppfyllas på det ondas furste:
”Eftersom du i ditt hjärta tycker dig vara en gud… förvisade jag dig från gudaberget och förgjorde dig, du vittskuggande kerub, du fick ej stanna bland de gnistrande stenarna… Du tog en ände med förskräckelse för evig tid.” ”Ännu en liten tid och den ogudaktige finns ej mer, när du ser efter hans plats är han borta.” De skall ”bli som om de aldrig varit till” (Hesekiel 28:6-19, 1917; Psaltaren 37:10; Obadja vers 16).
Detta är inte ett godtyckligt förfarande från Guds sida. De, som förkastar Hans barmhärtighet, skördar, vad de sått. Gud är livets källa, och när någon väljer att tjäna synden, skiljer han sig från Gud och avstänger sig sålunda från livet. Han är avstängd från ”livet i Gud”. Kristus säger: ”alla de som hatar mig älskar döden” (Efésierbrevet 4:18; Ordspråksboken 8:36). Gud låter dem leva för en tid, så att de får utveckla sina karaktärer och uppenbara sina principer. När denna utveckling är fullbordad, skördar de frukterna av sitt val. Genom ett liv i uppror kommer Satan och alla hans anhängare i en sådan disharmoni med Gud, att själva Hans närvaro är för dem en förtärande eld. Härligheten från Honom, som är kärlek, skall förtära dem.
Vid den stora stridens början förstod inte änglarna detta. Om Satan och hans härskara då hade blivit utlämnade till, att skörda frukterna av sitt avfall, skulle de ha blivit tillintetgjorda, men det hade inte blivit klarlagt för de himmelska väsendena, att det var en oundviklig följd av synden. Ett tvivel på Guds godhet skulle ha stått kvar i deras sinnen som en ond säd, som skulle ha fortsatt, att framalstra dödsbringande frukter av synd och ve.

Men så skall det inte gå, när den stora striden slutar. Då skall återlösningsplanen bli fullbordad. Guds karaktär skall bli uppenbarad för alla skapade förnuftsvarelser. Guds lags fordringar skall framstå som fullkomliga och omutliga. Då har synden uppenbarat sin natur och Satan sin karaktär. Då skall syndens utrotande försvara Guds kärlek och upprätta Guds ära i universum, där alla med jubel skall uträtta Hans vilja och ha Hans lag skriven i sina hjärtan. Mot allt detta riktade Jesus Sin blick, då Han på korset utropade: ”Det är fullbordat!”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.