White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 62. Varför gråter Du?

 Tidsåldrarnas Längtan

Sextioandra Kapitlet: Varför gråter Du?

Grundat på Matteusevangeliet 28:1, 5-8; Markusevangeliet 16:1-8; Lukasevangeliet 24:1-12; Johannesevangeliet 20:1-20.

Kvinnorna, som dröjt kvar vid korset, väntade ivrigt på, att Sabbatens timmar skulle gå. Tidigt på första dagen i veckan gick de till graven och tog med sig dyrbara kryddor, för att smörja Frälsarens kropp. De trodde inte, att Han skulle uppstå från döden. Hoppets sol hade gått ned för dem, och nattens skuggor hade sänkt sig över deras hjärtan. Där de gick, erinrade de sig Kristi verk och Hans tröstefulla ord, men de mindes inte Hans löfte: ”jag skall se er igen” (Johannesevangeliet 16:22).

Okunniga om, vad som nyss ägt rum, närmade de sig örtagården, och de sade till varandra: ”’Vem skall rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?’”

De visste, att de själva inte kunde flytta på stenen, och likväl fortsatte de att gå mot graven. Och se, himlen lystes plötsligt upp av en härlighet, som inte kom från den uppgående solen. Jorden skakade. De såg, att den stora stenen var bortvältrad. Graven var tom.

Kvinnorna hade inte kommit till graven från samma håll. Maria Magdalena var den första, som nådde platsen, och då hon såg, att stenen var bortvältrad, skyndade hon iväg, för att meddela lärjungarna detta. Under tiden kom de andra kvinnorna dit. Ett ljus lyste omkring graven, men Jesu kropp var inte där. Då de dröjde kvar på platsen, fann de plötsligt, att de inte var ensamma. En ung man i skinande kläder satt vid graven. Det var ängeln, som hade vältrat bort stenen. Han hade antagit människogestalt, för att inte skrämma dessa Jesu vänner. Likväl lyste ljuset fortfarande omkring honom från den himmelska härligheten, och kvinnorna blev förskräckta. De vände om och flydde, men ängeln hejdade deras steg.

”’Var inte förskräckta!”, sade han. ”Jag vet att ni söker Jesus, den korsfäste. Han är inte här. Han har uppstått, så som han har sagt. Kom och se platsen där han låg! Och gå genast och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda.”

Åter ser de in i graven, och åter hör de den underbara nyheten. En annan ängel i människogestalt finns därinne, och han säger: ”’Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen. Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.’”

Han är uppstånden! Han är uppstånden! Kvinnorna upprepar dessa ord om och om igen. Nu behöver de inte längre de välluktande kryddorna. Frälsaren lever! Han är inte död! Nu minns de, att Han, då Han talade om Sin död, sade att Han skulle uppstå igen. O, vilken dag var inte detta för världen! Med hast gick kvinnorna från graven. Med fruktan och med stor glädje skyndade de åstad, för att tala om det för Hans lärjungar.

Maria Magdalena hade inte hört det glada budskapet. Hon gick till Petrus och Johannes med det sorgliga meddelandet: ”’De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom.’”

Lärjungarna skyndade genast till graven och fann det vara sant, som Maria hade sagt. De såg linnebindlarna och duken ligga där, men de kunde inte finna sin Herre. Men även här fanns det ett tecken på, att Han var uppstånden. Svepningen var inte vårdslöst kastad åt sidan, utan omsorgsfullt ihopvikt. Var sak låg för sig. Johannes ”såg och trodde”. Han förstod likväl ännu inte Skrifterna, att Kristus måste uppstå från de döda, men han kom ihåg Frälsarens ord, då Han hade förutsagt Sin uppståndelse.

Maria hade följt Johannes och Petrus till graven. Då de återvände till Jerusalem, stannade hon kvar. Då hon tittade in i den tomma graven, fylldes hennes hjärta med sorg. Men då hon vid närmare granskning såg in, fann hon de två änglarna sitta därinne, den ene vid huvudändan och den andre vid fotändan av Jesu viloplats.

”’Kvinna, varför gråter du?’”, frågade de henne.

”’De har tagit bort min Herre”, svarade hon, ”och jag vet inte var de har lagt honom.’”

Sedan vände hon sig bort, till och med från änglarna. Hon tyckte, att hon måste finna någon, som kunde säga henne, vad man gjort med Jesu kropp. En annan röst tilltalade henne:

”’Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?’”

Med tårskymd blick såg Maria gestalten av en man, och då hon trodde, att det var örtagårdsmästaren, svarade hon:

”’Herre, om det är du som har fört bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.’”

Om denne rike mans grav var en alltför hedrad plats som vilorum för Jesus, skulle hon själv skaffa en plats åt Honom. Det fanns en grav, som Kristi egen röst hade gjort tom, den grav, där Lasarus hade legat. Skulle hon inte där kunna finna en begravningsplats för sin Herre? Hon kände, att omsorgen om Hans dyrbara, korsfästa kropp skulle bli till stor lindring i hennes sorg.

Då sade Jesus med Sitt välkända tonfall: ”Maria!”

Hon upptäckte nu, att det inte var en främling, som hon hade tilltalat, och då hon vände sig om, såg hon den levande Kristus framför sig. Hon sprang emot Honom, som om hon velat omfamna Honom, och sade: ”Rabbuni!”

Men Jesus lyfte Sin hand och sade: ”’Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.’”

Och Maria gick till lärjungarna med detta glada budskap.

Jesus vägrade, att ta emot hyllning från de Sina, tills Han fått försäkran från Sin Fader om, att Hans offer var antaget. Han for upp till de himmelska boningarna, och från Gud Själv fick Han den försäkran, att Hans försoning för människornas synder var tillräcklig och att genom Hans blod alla skall erhålla evigt liv. Fadern stadfäste eller bekräftade förbundet med Kristus, att Han ville ta emot botfärdiga och lydiga människobarn och att Han ville älska dem lika högt, som Han älskade Sin Son. Kristus skulle fullborda Sitt verk och uppfylla Sitt löfte om, att ”göra en man mera dyrbar än fint guld, en människa mer dyrbar än guld från Ofir” (Jesaja 13:12, King James Version). All makt i himmelen och på jorden gavs åt Livets Furste, och Han återvände till Sina efterföljare i denna syndens värld, för att meddela dem Sin kraft och härlighet.

Medan Frälsaren var i Guds himmel och tog emot gåvor för Sin församling, tänkte lärjungarna på Hans tomma grav och sörjde och grät. Den dag, som var en glädjedag för hela himmelen, var för lärjungarna en dag av oro, ovisshet och sorg. Deras misstro till kvinnornas budskap är ett bevis på, hur ytterligt svag deras tro var. Nyheten om Kristi uppståndelse var något, som de alls inte hade väntat sig, och därför kunde de inte tro på dess verklighet. Det är för underbart, för att vara sant, tänkte de. De hade hört så mycket om sadducéernas läror och teorier, att begreppet uppståndelse gjorde ett vagt intryck på dem. De visste knappt, vad uppståndelse från de döda egentligen innebar. De kunde inte få något grepp om det stora ämnet.

”Men gå”, hade änglarna sagt, ”och säg till hans lärjungar, och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galileen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er.’”

Dessa änglar hade varit med Kristus under hela Hans liv på jorden som hans skyddsänglar. De hade bevittnat Hans rättegång och korsfästelse. De hade hört Hans ord till lärjungarna. Detta framgår av budskapet till dem. Och de borde ha blivit övertygade om sanningen. Sådana ord kunde endast komma från deras uppståndne Herres budbärare.

”{S}äg till hans lärjungar, och särskilt till Petrus”, sade änglarna. – Sedan Kristi död hade Petrus varit plågad av samvetskval. Hans skamliga förnekelse av sin Herre, och Frälsarens blick av kärlek och smärtor stod alltid för honom. Och nu fick han en försäkran om, att hans ånger var antagen och hans synd förlåten. Han hade lidit mest av lärjungarna, och därför nämns han vid namn.

”{S}äg till hans lärjungar, och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galileen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er.’” – Alla lärjungarna hade övergett Jesus, och inbjudningen till, att möta dem, inneslöt dem alla. Han hade inte förkastat dem. Då Maria Magdalena sade dem, att hon sett Herren, upprepade hon inbjudningen till detta möte i Galiléen.

För tredje gången sändes budskapet till dem. Efter att Jesus farit upp till Sin Fader, uppenbarade Han Sig för de andra kvinnorna och sade: ”Var hälsade!” ”Då gick de fram och grep om hans fötter och tillbad honom. Då sade Jesus till dem: Frukta inte, gå och berätta det för mina bröder, för att de skall gå till Galiléen, där skall de få se mig” {Reformations-Bibeln}.

Då lärjungarna fick denna bestämda uppmaning, började de att tänka på Kristi ord, då Han förutsade Sin uppståndelse. Men inte ens nu gladde de sig. De kunde inte kasta av sig sina tvivel och sina bekymmer. Även då kvinnorna förklarade, att de hade sett Herren, ville lärjungarna inte tro. De menade, att kvinnorna varit offer för en synvilla.

Bekymren tycktes bara hopa sig över dem. På sjätte dagen under den gångna veckan hade de sett Mästaren dö, denna dag hade de blivit berövade Hans kropp och dessutom anklagade för, att ha stulit den, för att bedra folket. De tvivlade på, att de kunde avliva detta falska rykte, som tycktes sprida sig mer och mer. De fruktade för prästernas fiendskap och folkets vrede. De längtade efter närvaron av Honom, som hade hjälpt dem i alla deras bekymmer.

Ofta upprepade de dessa ord: ”Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.” Övergivna och nedbrutna, som de var, påminde de sig Hans ord: ”om man gör så med det friska trädet, vad skall då inte ske med det torra?’” (Lukasevangeliet 24:21; 23:31).

De samlades i den övre salen, stängde dörren och låste den väl, ty de visste, att det öde, som drabbat deras älskade Mästare, kunde när som helst bli deras.

Och ändå kunde de hela tiden ha glatt sig över vetskapen om Frälsarens uppståndelse. I örtagården hade Maria stått gråtande, då Jesus var tätt vid hennes sida. Hennes ögon var så förblindade av tårar, att hon inte kunde urskilja Honom. Och lärjungarnas hjärtan var så fyllda av sorg, att de inte kunde tro ängelns budskap, eller Jesu egna ord.

Hur många handlar inte fortfarande, som lärjungarna gjorde! Hur månget eko eller genljud har inte hörts av Marias klagande rop: ”’De har tagit bort min Herre… och jag vet inte var de har lagt honom’”! Till hur många ljuder inte Frälsarens ord: ”varför gråter du? Vem söker du?’”! Han är tätt vid deras sida, men deras tårskymda blickar upptäcker Honom inte. Han talar till dem, men de förstår det inte.

O, att dessa böjda huvuden måtte lyftas! O, att dessa ögon måtte öppnas till, att se Honom och dessa öron öppnas till, att höra Hans röst: ”gå genast och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda”! Be dem, att inte se in i Josefs nya grav, som var tillsluten med den stora stenen och förseglad med det romerska sigillet. Kristus är inte där. Se inte ned i den tomma graven. Sörj inte som dessa, som är utan tröst och hjälp. Jesus lever, och emedan Han lever, skall vi leva. Från tacksamma hjärtan, från läppar berörda med det heliga kolet låt den glada sången skalla: Kristus är uppstånden! Han lever, för att be för oss! Grip om detta hopp, och det skall hålla själen som ett säkert, beprövat ankare. Tro, och Du skall se Guds härlighet!