måndag 21 september 2020

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 4. Bibeln - Hemmets Bok. 8. Vägen till Lycka i Äktenskapet

Sektion 4

Bibeln – Hemmets Bok

 

8. Vägen till Lycka i Äktenskapet

Äktenskapet är världens äldsta institution. Det dateras nämligen ända till skapelsen och Edens Lustgård. Det var Herren Själv, som instiftade denna förordning, och Han utförde personligen den första vigseln.

 

Du finner den vackra berättelsen om detta i de två första kapitlen i Bibeln.

 

Den sjätte dagen under skapelseveckan, då Gud hade ordnat förhållandena på hela denna jord som ett vackert hem åt den blivande bruden och brudgummen, sade Han: ”’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.’” Första Moseboken 1:26.

 

Och så gjorde Han också. Den Heliga Skrift säger: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” Vers 27.

 

Hur Han utförde det här miraklet, finner vi beskrivet i nästa kapitel. Där berättas det, att Herren, efter att ha skapat Adam, sade till Sig Själv: ”’Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.’” Kapitel 2, vers 18.

 

”Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom.

 

Mannen sade: ’Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta kvinna, ty av man har hon tagits.’ Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.”  Verserna 21-24.

 

Det vidunderligt vackra hos berättelsen går de flesta vanligen miste om. De ler åt ”revbens”-historien, som om den vore en gammal legend, eller en dråplig berättelse för barn. De anar ej, hur mycket de förlorar genom sin inställning.

 

På ytan sett, var det förvisso något märkligt, som Herren här företog Sig. Sedan Han hade skapat jorden, genom att säga: ”… det torra blir synligt”, och skogen, genom att helt enkelt säga: ”Fruktträd… skall växa upp på jorden’”, och fyllt havet med fisk, genom att bara säga: ”’Vattnet skall vimla av levande varelser”, varför sade Han inte bara så här: ”Blive en kvinna”? Efter att med egna händer ha format Adam av jordens mull och gjort honom till den förnämsta av sina skapelser på planeten, tog Han ett revben ur hans sida, för att skaffa honom en livsledsagarinna. Men varför gjorde Han egentligen det?

 

Man skulle kunna tro, att Gud måste ha haft en god orsak till, att göra just så här, och det hade Han. Han ville, att mannen från första början skulle veta, att hans hustru i allt var en del av honom själv, och att han därför skulle behandla henne, som han behandlade sig själv.

 

Bibeln säger, att Gud skapade Eva som ”medhjälpare” åt Adam. Hon skulle alltid stå vid hans sida, hjälpa honom, arbeta tillsammans med honom, lägga planer tillsammans med honom och dela livets alla glädjeämnen och sorger med honom. Hon skulle vara förebilden för alla kommande dylika ”medhjälpare”.

 

Men låt oss försöka, att få ett bättre grepp om det verkliga skeendet, då det första äktenskapet kom till stånd. Låt oss se, hur Gud verkligen utförde detta.

 

Adam sov. Gud hade avlägsnat ett av hans revben, och av detta formade Han med de förmågor och den visdom, som bara Gud har, en kvinna.

 

Han, som hade danat mannen av jordens ”stoft” och gett honom en kropp, en hjärna, ett nervsystem, andningsorgan och blodsystem och satt honom i stånd till, att se, höra, smaka, känna, tänka, minnas och fatta beslut – Han danade nu med samma omsorg henne, som skulle komma att bli stammoder till hela mänskligheten.

 

Han gav henne säkert ett fullkomligt yttre, men det Han särskilt lade vikt vid, var hennes inre egenskaper. Han lade ned i hennes hjärta all den ömhet, mildhet, vänlighet, tålamod och överseende kärlek, som Han önskade skulle komma till synes hos alla framtida mödrar.

 

Då Adam slog upp ögonen, såg han det vackraste och mest älskliga väsen han hade skådat på jorden. Och han såg något mer, för här hade Gud gett honom det han förut hade saknat, en han kunde dela allt i livet med.

 

När vi på detta vis läser den trevliga, gamla berättelsen igen, påminns vi om Guds ursprungliga avsikt med äktenskapet. Det skulle göra två människor lyckliga, skulle ge dem ett fullkomligt liv. Då Han vigde den förste mannen och den första kvinnan, var det för att skänka dem det bästa Han kunde ge dem i livet. Han visste, att de bara genom att dela allt, skulle lära känna den sanna lyckan.

 

Vi bör heller inte glömma, att det faktiskt var Kristus, som utförde den första vigseln. Se Kolosserbrevet 1:16. Det var således det första kristna äktenskapet, ett faktum, som ger Hans anmärkningar om äktenskapet en särskild innebörd.

 

Fariséerna kom fram till Honom med den lömska frågan: ”’Är det tillåtet att skilja sig från sin hustru av någon anledning?’” Jesus svarade: ”’Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt’” {Matteusevangeliet 19:3-6, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

 

Här, liksom i andra sammanhang, svarade Jesus Sina motståndare, genom att påminna dem om en grundläggande sanning – den här gången om, att Guds egentliga avsikt med äktenskapet var, att knyta ihop två människor med varandra för all evighet.

 

Här nämner Han den första av fem betydelsefulla faktorer för ett lyckligt äktenskap.

 

1. Bevara sammanhållningen till varje pris. ”… de två skall vara ett kött”, sade Jesus. ”Så är de inte längre två utan ett kött.” Det var uppenbarligen Guds plan, då Han införde denna inrättning, äktenskapet, att mannen och kvinnan skulle vara ett, inte bara juridiskt, utan i varje hänseende.

 

När äktenskap ingås, bör det vara så, att två hjärtan glödande av gudomlig kärlek läggs på altaret. På altaret smälter så de två samman till ett redskap åt Gud. De blir ett starkare, mer effektivt och varaktigare redskap åt Herren, än var och en för sig var tidigare, eller var och en för sig kunde vara.

 

Ett äktenskap skall vara som ett möte vid två livs korsväg, där två resande möts och drar vidare med tio gånger större mod och tillit mot ett gemensamt, heligt mål.

 

Det skall vara inledningen till ett livslångt experiment i, att tänka, tala, planlägga, hoppas och be tillsammans. Denna sköna gemenskap måste genomsyra varenda fas av livet, från vigseldagen till resans slut.

 

Äktenskapet bör alltid vara heligt, och man bör aldrig tillåta sig, att skämta om något, som angår det. Det är för värdefullt, för att bli föremål för vitsar. Man bör också vara väldigt försiktig med sina ord i äktenskapet. Hur många är det inte, som för sent har önskat, att ett obetänkt yttrande om skilsmässa aldrig skulle ha gjorts.

 

Sörj för, att äktenskapet alltid skyddas av kärlek, kärleksfulla ord och kärleksfulla handlingar, ömsesidig hänsyn och ömsesidigt överseende samt ömsesidig vilja till förlåtelse. Beskydda det framför allt genom en fast föresats om, att hålla ihop, oavsett vad som må hända.

 

Detta är vägen till lycka.

 

2. Var alltid lojala. Från det ögonblick, när två unga människor drar ut på sin bröllopsresa, bör de enas om, att de aldrig skall berätta om vissa ting för andra. Eftersom de hädanefter hör ihop, bör de hålla sina mest intima förehavanden för sig själva. Dessa angår inte omvärlden.

 

Ingenting bidrar mera till sammanhållningens bevarande, än att hemmets privata angelägenheter förblir inom fyra väggar. Där hör de hemma, och där bör de förbli. De angår inga andra, inte ens nära släkt och vänner.

 

Vartenda hem, om det skall bestå, måste ha ett heligt vakttorn, där varken spioner eller sladder tillåts.

 

Om sådan ömsesidig tillit fostras, växer den under årens gång. Inget främmande inflytande får då tillfälle till, att så onda misstankar eller tvivel på någon punkt.

 

Detta är vägen till lycka.

 

3. Bilägg genast tvister. Två människor från olika miljöer och med skiftande uppfostran kommer nödvändigtvis av och till att bli oeniga om vissa ting. Det skulle vara meningslöst, att räkna med något annat. Detta hör till den anpassningsprocess, som äktenskapet förutsätter. Men oenighet får aldrig utvecklas till långvariga och bittra motsättningar. Bibeln föreslår, att varje oenighet biläggs samma dag, som den uppstår. ”Låt inte solen gå ner över er vrede”, förmanar aposteln Paulus oss i Efésierbrevet 4:26, och detta hans råd går särskilt att anbefalla inom äktenskapet.

 

Harmonin går ofta bara att återställa, genom att den ena parten ger med sig angående något, som blivit sagt eller gjort i stridens hetta. Det kan sannerligen kosta på, att säga ”Du må förlåta mig”, men det lönar sig i slutändan, att visa ett sådant sinnelag. Det är oändligt mycket bättre, än att låta bitterheten växa och växa, till dess kärleken förvandlas till fiendskap, och det inte ges någon återvändo. Även små oenigheter kan leda till de största olyckor, om de får ligga och jäsa ouppklarade i sinnet. Det är en säker väg till ett ödelagt äktenskap och kanske skilsmässa, med allt det elände en sådan för med sig.

 

Så snart oenighet uppstår, läs då dessa avkylande ord: ”Jag uppmanar er därför…, att leva värdigt den kallelse ni har fått. Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band”. Verserna 1-3.

 

Detta är vägen till lycka.

 

4. Lät kärleken råda. Den löser nämligen de flesta svårigheter. ”Framför allt skall ni älska varandra innerligt”, skrev aposteln Petrus, ”ty kärleken överskyler många synder.” Första Petrusbrevet 4:8.

 

Låt aldrig kärleken dö. Vad som än sägs eller görs, håll liv i den. Bevara den ”innerligt”, så kommer den förr eller senare att överskyla all synd. Sår helas, oenigheter glöms, otålighet och ovänlighet förlåts.

 

Om man ger kärleken en chans, segrar den alltid.

 

Detta var omkvädet i det Paulus skrev till menigheten i Efesus: ”Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara.

 

På samma sätt är mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den, så som Kristus gör med församlingen, eftersom vi är lemmar i hans kropp. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött.” Efésierbrevet 5:25-31, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

 

Han kunde inte ha sagt det sannare och klarare. En man skall älska sin hustru på samma oegennyttiga och självuppoffrande sätt, som Kristus älskar församlingen. Och en hustru skall hysa samma slags kärlek till sin man.

 

Detta är vägen till lycka.

 

5. Låt Gud leda. Ett kristet äktenskap håller alltid. När man och hustru låter Guds rike komma först i alla avseenden och ber Herren om vägledning i allt de företar sig, blir de välsignade med frid, samklang och tillfredsställelse. Deras äktenskap blir verkligen eftersträvansvärt. Det, att de tillsammans böjer knä, tillsammans söker Gud och tillsammans offrar för Hans sak, skänker mer, än något annat ett äktenskap verklig lycka.

 

Så om Du önskar, att Ditt äktenskap skall bli både varaktigt och lyckligt, sök då Gud tillsammans med Din äkta hälft, be tillsammans och läs Bibeln tillsammans. Besök gudstjänsten tillsammans. Säg med Josua: ”Men jag och mitt hus, vi vill tjäna HERREN.’” Josua 24:15.

 

Detta är också vägen till lycka.

söndag 20 september 2020

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 7. "Jag är med Er alla Dagar"

 

Sektion 3

Bibeln i Vardagen

 

7. ”Jag är med Er alla Dagar”

Detta är den största av alla Guds välsignelser. Förutom övriga fina löften, erbjuder Han oss Sitt sällskap. Det är inte lätt att förstå, varför en allsmäktig Skapare skulle önska, att umgås med väsen som oss, men faktum är, att det är precis, vad Han önskar.

 

”Om ni vandrar efter mina stadgar och håller mina bud”, sade Han till det gamla Israel, skall jag ”vandra mitt ibland er och vara er Gud, och ni skall vara mitt folk.” Tredje Moseboken 26:3, 12.

 

Det var ett fantastiskt erbjudande. ”Om ni vandrar… skall jag vandra”. Med andra ord, om Du bryr Dig om Mitt sällskap, vill Jag gärna leva livet med Dig. Det var en nådig inbjudan om, att vandra tillsammans på levnadsvägen.

 

Liksom Guds andra löften och erbjudanden, gällde heller inte detta bara det gamla Israel. Det stod öppet för alla. Var och en, som älskade Gud högt nog till, att önska det, kunde vandra tillsammans med Honom.

 

Det berättas om Hanok, att ”sedan Hanok hade fått Metusela vandrade han med Gud i 300 år”. Första Moseboken 5:22.

 

Hans sons födelse förändrade hela hans liv. Han gav sitt hjärta till Gud som aldrig förr. Han bestämde sig för, att leva enligt Guds vilja i allting, att behaga Honom med varje tanke, ord och handling. Se Hebréerbrevet 11:5. Följden blev, att de blev så goda vänner, att ”Gud hämtade honom.” {Vers 24.} Gud förvandlade honom och iklädde honom odödlighet. Genom att således vandra med Gud, vandrade han rakt in i himmelen.

 

Noa var också ”en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud.” Första Moseboken 6:9. ”Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte”, var Guds personliga vittnesbörd om honom. Kapitel 7, vers 1. Och även om han inte togs upp till himmelen som Hanok, fick han och hans familj nåden, att överleva Syndafloden.

 

Då Abraham var 99 år gammal, uppenbarade Gud Sig för honom och sade: ”Vandra inför mig och var fullkomlig.” {Första Moseboken 17:1.} Abraham lydde honom, och de fick ett så nära inbördes förhållande, att Gud kallade honom för Sin vän. Se Jesaja 41:8. ”Ty jag har utvalt honom”, sade Gud om honom, ”för att han skall befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till HERRENS väg och handla rättfärdigt och rätt”. Första Moseboken 18:19.    

 

Vad Mose angår, råder det inget tvivel om, att han vandrade med Gud under alla de många år han var fåraherde ute i ödemarken. Bibeln säger om honom, att Herren talade med honom ”ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan.” Andra Moseboken 33:11.

 

Josua ägde också en klar förståelse av, att Gud var med dem under hela erövringen av Kanaan, att Han personligen närvarade hos dem. Då striden var över och han sände hem krigarna, uppmanade han dem till, att leva så, som han hade gjort. ”Men var mycket noga att hålla fast vid och följa de bud och den lag som HERRENS tjänare Mose har gett er, så att ni älskar HERREN, er Gud. Vandra på alla hans vägar, iaktta hans bud, håll er till honom och tjäna honom av hela ert hjärta och av hela er själ.’” Josua 22:5.

 

Kung David önskade, trots sina stora fel och sin fruktansvärda synd, innerligt, att bevara umgänget med Gud. Full av ånger och med stor ödmjukhet, sade han: ”Du har räddat min själ från döden, mitt öga från tårar, min fot från fall. Jag skall vandra inför HERREN i de levandes land.” Psaltaren 116:8-9.

 

I Nya Testamentet läser vi om, hur lärjungarna vandrade med Gud personligen i tre och ett halvt år. Detta innebar en samvaro, som de aldrig glömde. De talade och skrev om den, så länge de levde.

 

Johannes sade: ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” Första Johannesbrevet 1:6-7.

 

Och han sade även: ”Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” Första Johannesbrevet 2:6.

 

Petrus delade denna syn: ”Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår.” Första Petrusbrevet 2:21.

 

Om vi, med andra ord, vill vandra med Gud, måste vi gå dit Han går. Vi kan inte välja vår egen väg, eller gå i en riktning Han inte bifaller.

 

”Vandrar två tillsammans utan att de kommit överens om det?”, frågar profeten Amos {3:3}, och självfallet måste svaret bli nej. Man måste enas om riktningen och målet, ja, till och med om samtalsämnena under färdens gång, eljest tar resan ett brått slut. Folk går inte länge tillsammans, om de inte kommer överens.

 

Kanske Du nu säger till Dig själv: Menar Gud verkligen detta? Kan Han verkligen vara intresserad av, att söka sällskap med en som mig?

 

Här har Du svaret: ”Han har kungjort för dig, o människa, vad gott är. Vad begär väl HERREN av dig annat än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” Mika 6:8.

 

Alltså önskar Han faktiskt, att Du skall vandra med Honom. Otroligt nog, som det kan tyckas vara, är himmelens Gud så intresserad av Dig, att Han önskar, att Du skall vara Hans vän. Han inbjuder Dig till, att tillbringa resten av livets i Hans sällskap. Han önskar, att Du skall vandra med Honom, så länge Du lever.

 

Men innan Du tar emot erbjudandet, bör Du noga överväga, vad det innefattar.

 

Målet måste vara detsamma. Om Guds plan för Dig är, att Du skall nå fram till himmelen, och Du inte kan tänka Dig något sådant, stryks erbjudandet.

 

Vi måste vilja det gemensamt. Det kommer att uppstå omöjliga situationer, om Du inte vill följa de livsregler, som Gud har ställt upp. Du kan ju inte gärna säga till Gud, att Han skall ändra på dem. Så innan Du inleder vandringen med Gud, skulle det vara klokt, att överblicka Hans bud och bestämma Dig för, att inrätta livet i samklang med dem. I fall samvetet säger Dig, att Du överträder antingen det första, det tredje, det sjunde eller det tionde eller vilket som helst av de andra buden, är det bäst, att ordna upp den saken med Gud nu.

 

Vi måste dela ideal. Du måste älska det Gud älskar, och hata det Han hatar. Rättfärdighet, barmhärtighet och sanning måste vara lika dyrbara för Dig, som de är för Honom. Begär, egenkärlek och världsliga nöjen måste bli lika avskyvärda för Dig, som de är för Honom.

 

Du måste lära Dig, att glädja Dig över, att kunna förlåta Dina fiender, över att offra för Guds sak och över att vara fördragsam i oväsentliga frågor, eftersom tolerans är en hörnpelare för Honom. Du måste lära Dig, att hata alla hemskheter, allt förtryck och orättfärdighet, ja, faktiskt allt, som kan skada eller plåga Dina medmänniskor, ty dylikt hatar Gud.

 

Du måste söka ”först Guds rike”, ty naturligt nog är det detta, som intresserar Honom mest.

 

Önskar Du, att framdeles vandra med Honom? Är Du villig, att betala priset? Tänker Du låta Hans mål för Dig bli Ditt mål? Ämnar Du ge Honom Din vilja? Vill Du offra Dina ideal och i stället godta Hans? Om svar ja, väntar Dig nu möjligheter till andlig växt, som Du inte ens har drömt om. Dagarna, som ligger framför Dig, kommer att börja att lysas upp av himmelens ljus, och detta ljus kommer att leda Dig ända fram till det eviga livet. Din livsvandring kommer att fortsätta in i evigheten.

 

Och nära vid Din sida kommer Du – hela vägen – att ha En, som älskar Dig högt och vill vara Din vägledare, Din ledsagare, Din Frälsare och Din vän under alla stundande dagar.   

måndag 17 februari 2020

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 6. Ett Liv i Lycka och Framgång

Sektion 3
Bibeln i Vardagen

6. Ett Liv i Lycka och Framgång
Gud vill, att Du skall vara lycklig och ha framgång i allt Du företar Dig, och Han kommer att välsigna Dig med ”all andlig välsignelse”. Men det ingår också i Hans stora plan för Dig, att Du varje dag skall leva ett segrande liv. Han kommer att sätta Dig i stånd till, att leva så, att Du alltid kan gå med högburet huvud som segerherre. Inte med hjärtat fullt av stolthet, naturligtvis, för Hans barn är alltid ödmjuka, men i djup och innerlig lycka över, att kunna tjäna en sådan Frälsare och för att Du litar fullt och fast på, att Han tänker lägga allt tillrätta i Ditt liv.

Vi får ett visst begrepp om Hans plan för oss i dag, genom att läsa Hans budskap till det gamla Israel. Ta nu Bibeln och slå upp till Femte Moseboken. Här finner Du några av Hans ljusa löften Han har gett angående detta.

”Ty om ni noga håller alla dessa bud som jag ger er att följa, så att ni älskar HERREN, er Gud, och vandrar på alla hans vägar och håller er till honom”, säger Han genom Mose, ”då skall HERREN driva bort alla dessa folk för er som är större och mäktigare än ni själva… Ingen skall kunna stå er emot.” Femte Moseboken 11:22-25.

”När dina fiender reser sig upp mot dig, skall HERREN låta dem bli slagna inför dig. På en väg skall de dra ut mot dig, men på sju vägar skall de fly för dig.” Femte Moseboken 28:7.

”HERREN skall upphöja dig till ett heligt folk åt sig, så som han med ed har lovat dig, om du håller HERRENS, din Guds, bud och vandrar på hans vägar. Och alla folk på jorden skall se att du är uppkallad efter HERRENS namn och de skall frukta för dig.” Verserna 9-10.

Lägg märke till, att det inte talas om framgång på grund av militär makt, men på grund av folkets helgelse till Herren. De skulle bli respekterade, därför att de ägde höga ideal och levde enligt dem. Ingen skulle våga sig på, att göra något ont mot dem, som så tydligt var ett Herrens folk.

Löftet hade också en andlig innebörd: ”HERREN skall göra dig till huvud och inte till svans. Du skall endast vara över och aldrig vara under, om du lyssnar till HERRENS, din Guds, bud som jag i dag ger dig för att du skall hålla och göra dem.” Vers 13.

Senare, då Israel skulle tåga in i det Utlovade Landet, sade Herren till deras nye ledare, Josua: ”Ja, var stark och mycket frimodig så att du håller fast vid och följer all den undervisning som min tjänare Mose har givit dig. Vik inte av från den vare sig till höger eller till vänster, så skall du ha framgång vart du än går.” Josua 1:7.

Och vidare: ”Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte förskräckt eller förfärad, ty HERREN, din Gud, är med dig vart du än går.’” Vers 9.

Josua trodde fullt och fast på de härliga löften, som Gud gav honom, och ledde folket från seger till seger, till dess han hade erövrat allt det land Herren hade sagt, att Han skulle ge Sitt folk. Då han kom till slutet på sitt liv, kunde han säga: ”Ingenting uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels hus. Allt gick i fullbordan.” Josua 21:45.

Nå, gäller dessa löften oss i dag? Det gör de, och varför skulle de inte det? Gud har inte ändrat Sina planer för dem, som älskar Honom och håller Hans bud.

Då Josua var borta, hamnade Israels folk på avvägar. De svek Gud och tillbad avgudar, och det kostade dem dyrt. De välsignelser Gud hade lovat dem, kunde Han inte längre ge dem. Men löftet gällde fortfarande. Det skulle förvisso uppfyllas, då Herren en gång fick ett folk här på jorden, som skulle komma att uppfylla de av Honom ställda villkoren.

Ett sådant folk fick Han. Genom aposteln Petrus säger Herren till de nitiska, ivriga, helhjärtade Jesu efterföljare, som utgjorde den kristna menigheten under det första århundradet: ”Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk”. Första Petrusbrevet 2:9-10, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

Eftersom de var ”Guds folk” och gjorde det, som var Honom till behag, blev välsignelserna utgjutna över dem. Som en älv i fullt flöde, kom den Helige Ande över dem och de ”drog ut som segerherre, för att segra.” Uppenbarelseboken 6:2.

Varje enskild medlem trodde, som Josua fordom, att Herren var med honom, vart han än begav sig. Han drog sig till minnes Mästarens löfte: ”Se, jag har gett er makt… att stå emot fiendens hela välde.” Lukasevangeliet 10:19. De talade trosvisst och förväntade sig framgång, och följaktligen drog de fram som en oemotståndlig här och grundlade ett världsrike för sin käre Frälsare.

Detta mod och denna klippfasta tro framträdde särskilt i livet hos honom, som var den störste missionär världen någonsin har sett, aposteln Paulus. Ingenting tycktes kunna skrämma honom.

Han hade det inte lätt, sedan han hade blivit kristen. Han fick sannerligen gå igenom mycket. Han berättade en del härom för församlingen i Korint:

”Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken. Förutom allt detta har jag den dagliga uppgiften, omsorgen om alla församlingarna.” Andra Korintierbrevet 11:24-28.

Allt detta skulle ha varit mer, än nog, för att ta modet från en människa, men Paulus lät sig inte skrämmas. ”Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark.” Kapitel 12, vers 10.

”Vi är på allt sätt trängda”, sade han, ”men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna… Ty vi vet att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka oss tillsammans med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er.” Andra Korintierbrevet 4:8-9, 14.

”Därför tappar vi inte modet”, fortsatte han. ”Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” Verserna 16-18.

Vilken tro och vilket mod! En person med en dylik inställning låter sig inte skrämmas av något, och han låter sig heller inte hejdas av något i striden. Paulus ägde full tillit till, att Gud, som ledde och älskade honom, också skulle befria honom ur alla svårigheter. Paulus betraktade dagens prövningar och nederlag som en säker väg till slutlig seger.

Andra Korintierbrevet 2:14 lyder så här i Svenska Folk-Bibeln 98: ”Men vi tackar Gud, som alltid för oss fram i Kristi segertåg”.

Han hade utan tvivel sett romerska general dra ut i spetsen för sina legioner till de otaliga krigen i gränstrakterna. Och han hade sett dem vända tillbaka med rikt byte, som de kunde lägga fram inför kejsarens fötter.

”Så är mitt liv”, sade han, ”ett ständigt triumftåg. Den enda skillnaden är, att jag inte tjänar kejsaren, utan konungarnas Konung.”

”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?”, frågar han de kristna i Rom. ”Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd?… Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” Romarbrevet 8:35-39.

Han behöll sin kämpaglada inställning livet ut. I sitt sista brev, som han skrev strax före sin avrättning, säger han: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst.” Andra Timoteusbrevet 4:7-8.

Hur klarade han av, att hålla kvar modet under alla dessa förfärliga prövningar? Vi får en glimt av hemligheten till hans segerrika liv i hans ord till korintierna: ”Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag.” {Andra Korintierbrevet 4:16.} För honom var varje dag ny. Han höll sig alltid nära Gud, som är källan till all andlig styrka. I stället för att låta sig knäckas av prövningar och oförskämdheter av varje slag, lade han fram dem inför Gud i bön. Då han blev hotad och förföljd, tänkte han på Guds vidsträckta plan för människornas frälsning, och då försvann hans rädsla.

Men det var till Efesus’ församling han talade tydligast om hemligheten till ett dylikt liv. Han ville, att de skulle vara lika ”starka i Herren och hans väldiga kraft”, som han själv var. Han önskade också, att de skulle leva ett liv i seger. Därför förmanade han dem så här:

”Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte kring era höfter och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Tag dessutom trons sköld. Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord.” Efésierbrevet 6:10-17.

Lägg noga märke till denna rustning, ty även Du måste ha den på Dig, för att leva i seger.

Först och främst har Du sanningens bälte kring höfterna, därnäst rättfärdighetens pansar, så trons sköld, frälsningens hjälm och slutligen Andens svärd, som är Guds Ord.

Givetvis är denna rustning en andlig rustning. Den skyddar först och främst sinne och känslor. Men har Du väl fått på den, skyddar den hela människan mot den Ondes ”brinnande pilar”.

Sanningen skänker oss säkerhet och sätter oss i stånd till, att tänka klart och redigt.

Rättfärdigheten ger oss självtillit och friger oss från fruktan för kritik.

Friden gör oss milda och vänliga samt hjälper oss med, att överse varje förnärmelse och varje personligt angrepp på oss eller vår tro.

Tron ger oss ett mod och en kraft, som låter oss se alla vanskligheter och besvikelser ur rätt synvinkel.

Guds Ord ger oss alla vapen vi behöver i striden mot mörkrets makter. Liksom det flammande svärdet vid ingången till Edens Lustgård vänder det sig ”av och an” i kampen mot ondskan.

Lägg särskilt märke till den sista delen av rustningen, som aposteln kallar för ”Guds ord”, för det är ju den Heliga Skrift, Din egen Bibel.


Det betyder nämligen, att just denna bok, som Du har i Ditt hem, kan lotsa Dig tryggt ut ur varje bryderi i livet, varje sorg och varje motgång. Den är det effektiva hjälpmedlet till ett liv i seger både här och i evigheten.,

torsdag 13 februari 2020

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 5. Välsignelser i rikt Mått

Sektion 3
Bibeln i Vardagen

5. Välsignelser i rikt Mått
Du kan öppna Himmelens slussportar. Detta är ytterligare ett av Bibelns stora löften. Du finner det i Malaki 3:10. Gud valde tydligen detta starka uttryck, för att säga, hur villig Han är, att uträtta stordåd för dem, som älskar Honom.

”För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig nu i detta, säger HERREN Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått.”

I svunnen tid hade man för sed, att vid högtider och vigslar öppnade de rika fönstren i övervåningen på sina hus och släppte ned silver- och guldmynt till dem, som gick förbi nere på gatan. Det kan gott vara så, att profeten hade något liknande i tankarna, då han skulle förmedla Guds löfte. Den avgörande skillnaden är dock, att Guds gåvor är så stora och omfattande, att ingen har tillräckligt stor plånbok, att rymma dem i.

Han ”öser ut” Sina välsignelser över dem, som är trogna mot Honom. Han är inställd på, att ge allt Han har. Han skulle faktiskt utgjuta hela Himmelens rika skattkammare vid behov, för att bistå Sina trofasta barn.

Nästa vers innehåller ett löfte om ändå flera välsignelser: ”Och för er skull skall jag näpsa gräshopporna så att de inte fördärvar frukten på marken. Inte heller skall vinstocken på fältet bli utan frukt, säger HERREN Sebaot.”

De flesta av Malakis åhörare var bönder, och de förstod fullt ut, vad han menade. Hela deras intäkt berodde på en god, ofördärvad skörd. De hade säkert ofta drömt om ett medel mot de många skadedjur, som plågade dem och förstörde deras skördar. De måste säkert också ha önskat sig en jämn och säker pollinering av blommorna på sina vinträd, för att trygga en god skörd av vindruvor. Nu fick de veta, att de inte längre behövde bekymra sig för dessa orosmoln. Naturens Gud skulle gripa in och ta Sig an detta åt dem. Visserligen är Han osynlig för oss, men följderna av Hans nya omsorg om dem skulle bli synliga för alla. Han skulle påverka de olika insekternas verksamhet så, att den medförde bästa möjliga utfall både ute på fälten och i fruktträdgårdarna. Han skulle inskränka skadeinsekternas härjningar och maximera de nyttiga insekternas insatser.

Verkan av denna gudomliga hjälp åt Israels barn var, att deras land skulle bli rikt och fruktbart. Levnadsstandarden skulle stiga, så att grannfolken skulle vilja veta orsaken till framgången. ”Och alla folk skall prisa er lyckliga, ty ni skall vara ett ljuvligt land, säger HERREN Sebaot.” Vers 12.

Som med många andra löften från Gud, skulle välsignelserna gälla alla människor, men alla skulle inte komma att ta emot dem. De, som hatade Gud eller var likgiltiga inför Hans inbjudningar, skulle inte erfara någon framgång.

Det allvarliga fel, som Guds folk hade begått på Malakis tid, var att de inte hade erlagt den tiondel av sin intäkt, som Gud hade sagt skulle gå till Hans saks främjande i landet. De hade använt Guds pengar, tiondet, åt sig själva. Följden var, att prästerna och leviterna saknade nödvändiga medel till tjänsten i helgedomen. Det var därför, som profeten så enträget förmanade dem: ”För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus.”

För alla dem, som gav akt på förmaningen och gjorde det i Herrens ögon rätta, genom att erlägga sitt tionde, skulle Himmelens slussportar öppnas. För alla andra skulle de förbli stängda.

De, som lydde Herren, skulle få otaliga välsignelser, de olydiga skulle inte få något. Ja, de skulle drabbas av ”förbannelse”. Se vers 9. Betyder då det, att en människa kan köpa sig Guds välvilja, genom att ge tio procent av sin inkomst till goda ändamål? Nej, inte alls. Det går inte, att köpa Guds välsignelser.

Varför fordrar Han då en tiondel av vår intäkt?

Det kan ej bero på, att Han behöver pengarna, ty: ”Mig tillhör silvret och mig tillhör guldet”, säger Han (Haggai 2:9), och: ”alla skogens djur är mina, boskapen på de tusen bergen.” Psaltaren 50:10. Hans rikedom går inte att mäta med mänskliga mått, och våra små gåvor ökar inte Hans välstånd.

Orsaken måste vara en annan. Gud vill, att vi erlägger en tiondel av vår inkomst till Honom som ett erkännande av, att allt det vi äger, egentligen tillhör Honom, och att vi bara förvaltar Hans egendom.

Tiondebetalningen finner vi tidigt i historien, länge innan det fanns någon israelit. Bibeln berättar, att Abraham betalade tionde till en präst åt ”Gud den Högste” (se Första Moseboken 14:18), och att Jakob gav ett löfte om, att göra det (Första Moseboken 28:22). Senare blev denna ordning en del av Moselagen, eftersom den utgjorde det bästa sättet, att samla in nödvändiga medel till underhållet av präster och leviter på. Sedan betraktades tiondet ned genom åldrarna som ”helgat åt Herren”.

Jesus nämnde bara en gång ordningen med tionde, men Hans ord är av särskilt intresse. På Hans tid erlade Israels religiösa ledare ett riktigt tionde, men de gjorde det på grund av lagens krav, inte av kärlek till Gud. De gjorde det, för att de ville samla på goda gärningar och för att vinna gott rykte ibland folket, samtidigt som de försummade det, vilket i Guds ögon vägde tyngre.

”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra. Ni blinda ledare! Ni silar mygg och sväljer kameler.” Matteusevangeliet 23:23-24.

Här visar Han oss, att det väsentliga i vårt förhållande till Gud är kärleken. Genom att nogsamt betala tionde, hade de ”silat mygg”, och med sin fullständiga avsaknad av kärlekens frukter, rätten, barmhärtigheten och troheten, hade de ”svalt kameler”.

Det är intressant att lägga märke till, att Jesus anbefaller tiondebetalning som något vi bör göra. Det här är också det bästa sätt man har kommit fram till, att hålla igång församlingsarbetet på. Men Han uppmärksammar samtidigt, att också denna Guds förordning kan missbrukas. Det nyttjar föga, att komma med pengar till Guds sak, i fall man är Honom otrogen och obarmhärtig mot medmänniskorna. Det är en av de värsta formerna av hyckleri. Då visar man tydligt, att man inte känner Gud, och att man saknar insikt om orsaken till införandet av ordningen med erläggande av tionde.

Det är bara när tionde erläggs av kärlek till Gud, som Hans utlovade välsignelser följer. Att betala tionde, därför att Gud har föranstaltat det, är värdelöst.

Skall vi som kristna betala tionde i dag? Det här spörsmålet har livligt diskuterats. Dock bör det betyda något för oss, att Kristus yttrade, att: ”Det ena borde ni göra”. Och Paulus betonar ju, att: ”Så har också Herren befallt att de som predikar evangeliet skall leva av evangeliet.” Första Korintierbrevet 9:14.

Det finns tiotusentals kristna, som följer denna plan för understöd av Herrens sak i dag, och helt klart lider de ej ekonomisk skada därav. De tycks få ut mer av sina återstående nio tiondelar, än de, som använder samtliga tio tiondelar för eget bruk.

Det ligger en välsignelse i tiondegivning. En väldigt stor välsignelse kommer härav - precis som Gud lovade i Malaki. Himmelens slussportar öppnas, och Herrens välsignelser blir utösta långt över vår förväntan. Många välkända affärsmän menar, att deras betydande framgång beror på, att de har följt denna gudomliga ordning. Ibland dem kan vi nämna män som John D. Rockefeller, F. W. Woolworth, William Wrigley och William Colgate.

Emellanåt - när så är påkallat - uppfyller Gud Sitt löfte om, att ”näpsa gräshopporna” och på så sätt skydda skörden åt trofasta kristna.

För några år sedan besökte jag en jordbrukare i California, där detta faktiskt inträffade. Sådden artade sig väl, men så fick han en dag på ett gärde se den fruktade Coloradoskalbaggen. Han visste, att det bara skulle dröja några timmar, innan hela skörden hade blivit uppäten, och blev naturligtvis förtvivlad.

Men då hade hans lillgamla dotter något att framföra: ”Far”, sade hon, ”Du betalar tionde, inte sant? Borde vi då inte be Gud om, att hålla Sitt löfte och driva bort skalbaggarna?”

Tillsammans föll de på knä och bad innerligt till Gud om, att Han måtte hjälpa dem, och att Han måtte uppfylla det löfte, som Han hade gett i Malaki 3:10-11.

Då de reste sig upp igen, såg de en flock koltrastar slå sig ned på gärdet, som skalbaggarna hade uppsökt. Och det kom ständigt flera koltrastar. Det dröjde inte länge, sade bonden, förrän hela himlen vimlade av dem. De stannade där i några minuter, men då de flög sin kos igen, återstod det inte en enda skalbagge. Koltrastarna hade tagit dem alla, och skörden var räddad.

En missionär i Öst-Afrika, som är en personlig vän till mig, berättade en gång följande historia: Under den stora gräshoppsplåga, som drog fram över Kenya i Augusti 1931, slukades allt grönt, varför myndigheterna måste införa förhållningsregler, för att rädda befolkningen från hungersnöd. Då var det en inhemsk kristen, som bestämde sig för, att be om Guds särskilda beskydd. Han var en trofast tiondebetalare, som kunde löftet i Malaki utantill. Nu ville han pröva, om det skulle gå i uppfyllelse för honom också.

Hans grannar, som var hedningar, retades med honom och sade, att hans Gud säkert var lika hjälplös som deras i denna situation, men han fortsatte att be i tro.

Då gräshopporna så nådde deras distrikt, åt de upp all växtlighet. Det återstod inte så mycket som ett grässtrå, en vetestjälk eller ett grönt blad på ett träd. Men då de drog vidare, återstod det ändå något efter dem. Den lilla trädgården åt den ödmjukt troende kenyanen låg där grön och skön likt en oas i den allmänna förstörelsen. Folk kom långt ifrån, för att beskåda sällsamheten och kunde bara inte förstå, hur det här hade varit möjligt.

Liknande händelser har inträffat på de mest skilda platser världen över. Somliga gånger berättar tidningarna om dem, men vanligen tiger de. Men det råder inget tvivel om, att detta Guds löfte också uppfylls i vår tid. Hur Han åstadkommer detta, vet ingen. Nå, det som är ett mysterium för oss, är inget mysterium för Honom. Han har skapat allt och känner till lösningen på alla svårigheter.

Varför inte ställa Honom på prov? Han inbjuder Dig till, att göra det. Skulle Du bestämma Dig för, att ge Honom en tiondel av Din inkomst - antingen den är stor eller liten - öppnar Du Himmelens slussportar. In i Ditt liv kommer det att flyta välsignelser så stora och så talrika, att Du inte kommer att få plats för dem alla.


Det är faktiskt värt ett försök.

onsdag 5 februari 2020

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 4. Skattkammaren står öppen

Sektion 3
Bibeln i Vardagen

4. Skattkammaren står öppen
Några av Guds löften kan rent av ta andan ur en. De är nästan för bra, för att vara sanna. Han säger oss faktiskt, att Han tänker göra vad som helst för dem, som älskar Honom.

Om Du önskar att veta, hur det känns att vara rik, slå då upp Psaltaren 84:12 i Bibeln: ”Han vägrar inte dem något gott som vandrar i fullkomlighet.”

Samma löfte ges i Psaltaren 34:10: ”de som fruktar honom lider ingen brist.”

Och betrakta nu detta i Psaltaren 37:4: ”Ha din glädje i HERREN, han skall ge dig vad ditt hjärta begär.”

Slå sedan upp Femte Moseboken och läs, vad Gud var villig, att göra för Sitt folk på Mose tid: ”Om du lyssnar till HERRENS, din Guds, röst, genom att noggrant följa alla hans bud… skall… alla dessa välsignelser… komma över dig och nå fram till dig… Välsignad skall du vara i staden, och välsignad ute på marken… Välsignad skall din korg vara och välsignat ditt baktråg. Välsignad skall du vara när du kommer in, och välsignad skall du vara när du går ut.” 28:1-6. Och: ”HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himlen”. Vers 12.

Det var, som om Gud skulle ha sagt till dem: ”Jag kommer att ge Er alla dessa välsignelser, och om Ni skulle behöva något ytterligare, säg bara till, kom och ta det Ni behöver. Min skattkammare och Mitt förrådshus står öppna för Er.”

Att dessa rent otroliga löften inte bara gällde Hans folk i svunnen tid, framgår av den Heliga Skrift. Igen och igen framhålls denna härliga sanning, att Gud så gärna vill vara lika givmild mot alla människor i alla tidsåldrar. ”Och vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen.” Johannesevangeliet 14:13.

Lägg märke till detta uttryck: ”vad… än”. Det påminner om det vidunderliga ”den som” i Johannesevangeliet 3:16. Båda är lika omfattande. De berättar båda om en gränslös rikedom och om en gränslös villighet, att dela denna rikedom med andra.

För att försäkra Sig om, att ingen skulle missförstå Honom, eller undervärdera erbjudandet, tillade Jesus: ”Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.” {Johannesevangeliet 14:14.} Kort tid senare upprepade Han löftet: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.” Johannesevangeliet 15:7.

Du har här läst några av de mest anmärkningsvärda löftena om hjälp och välsignelse, som någonsin har getts. Vi skall också citera deras ordalydelse i Norska Bibelsällskapets Nya Testamentet för Ungdom:

”Allt ni ber om i mitt namn, skall jag göra.”

”Om ni ber mig om något i mitt namn, skall jag göra det.”

”Om ni alltid förblir i mig och mina ord i er, kan ni be om vad ni vill, och ni skall få det.”

Om ord betyder något, har Gud sett till, att alla våra goda och rena önskningar går att uppfylla. I fall vi är olyckliga och vårt andliga liv är tomt och fattigt, måste felet vara vårt och inte Hans. Han har gett oss Sina löften och öppnat de största möjligheter för oss. Han är beredd, att fylla våra liv med de största välsignelser. Om vi ”inte har”, är det för att vi ”inte ber”. Se Jakobsbrevet 4:2.

En av orsakerna till, att Jesus kom till vår jord och dog för oss på Golgata kors, var Hans önskan om rikedom åt dem, som tar emot och älskar Honom. ”Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” Andra Korintierbrevet 8:9.

Inte nödvändigtvis rika materiellt sett, ty den rikedomen äger föga värde hos Gud, men rika på Andens gåvor, och de är trots allt de enda bestående värdena. Genom Honom kan vi bli rika på visdom, kunskap, tro, vänlighet och kärlek. ”Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron  och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom?” Jakobsbrevet 2:5.

”Om någon av er brister i visdom”, skrev Jakob, ”skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.” {Jakobsbrevet 1:5.}

Detta Skriftställe framhäver också, att Gud är mer, än välvilligt inställd mot oss och alla våra behov och böner. Han vill så gärna hjälpa oss. Hans villighet går bara att jämföra med Hans kärlek, som ju är gränslös. Han är villig, att hjälpa Dig, eftersom Han älskar Dig.

Med samma sanning i tankarna, säger aposteln Paulus: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” Romarbrevet 8:32.

Han såg alltså så här på det: Då Gud älskade oss tillräckligt högt, för att utge Sin ende Son som försoning för våra synder, skulle Han aldrig kunna vägra oss något av det, som tjänar till vårt bästa här i livet och i evigheten.

Han har naturligtvis rätt, och det han säger, hjälper oss till, att bättre förstå den verkliga innebörden hos Kristi löfte: ”Allt ni ber om i mitt namn, skall jag göra.”

Ordet ”allt” innesluter givetvis inte sådant, som är ont eller som kan skada oss eller andra. Men det innefattar å andra sidan allt, som är nyttigt för oss, som stämmer överens med Guds vilja, allt, som främjar Hans rike i oss och hos andra.

Och eftersom Han säger ”allt”, skall vi aldrig frukta för, att lägga fram inför Honom allt, stort och smått, i bön. Vi behöver aldrig vara ängsliga över, att vi ber om för mycket, eller kommer för ofta. Vi ärar Honom, genom att komma med allt till Honom. Vi visar på så sätt, att vi tror på Hans offer för oss och Hans kärlek till oss. Vi tror, att Han både kan och skall hjälpa oss.

Vissa tycks tro, att de bara får ta upp småsaker i bön till Gud, att det bara är meningsfullt, att påpeka dessa. De verkar vara rädda för, att öppna hjärtat på vid gavel och berätta för Honom om sina verkligt stora bekymmer och hjärtats sanna angelägenheter. Men Gud vill, att vi skall ta upp allting med Honom. Han gläder Sig mest, när Han tillåts att göra verkligt stora ting för Sina barn, ty Han ”förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker”. Efésierbrevet 3:20.

Lägg märke till, att Jesus inte säger: ”Om Ni ber i Mitt namn om något litet, skall Jag göra det”, utan Han säger: ”Allt Ni ber om”. Och det innefattar också de stora saker, som för oss ter sig orimliga, ja, inget för oss.

”Ropa till mig”, sade Herren genom profeten Jeremia, ”så vill jag svara dig och låta dig höra om stora och ofattbara ting som du inte känner till.” Kapitel 33, vers 3.

Det är detta Han så gärna vill höra oss göra - att komma till Honom med våra böner i tro och förvänta oss stora ting tack vare vår bön.

Det är nämligen många, som har tagit Gud på orden, och de har upplevt, att Han har uträttat formliga under för dem.

I Bibeln läser vi om Elia, som nedkallade eld från himlen - inte till egen ära, men för att Gud skulle äras därigenom.

”’HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud”, bad han, ”låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta.” Första Konungaboken 18:36.

Det här var en kort och enkel bön, men den visar, att profeten helhjärtat hade helgat sig till tjänst för Gud, och att han bara hade en önskan, att Guds heliga namn måtte bli ärat. Utfallet blev också, att: ”Då föll HERRENS eld ner”. {Vers 38.}

Det är dylika böner Gud besvarar. Som Johannes säger: ”om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss.” Första Johannesbrevet 5:14.

Kung Hiskia bad en liknande bön, sedan han hade mottagit ett brev från kungen i Assyrien, som krävde Jerusalems omedelbara kapitulation. Han tog brevet och ”gick… upp i HERRENS hus och bredde ut det inför HERRENS ansikte. Och Hiskia bad till HERREN och sade: ’HERRE Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, endast du är Gud över alla riken på jorden. Du har gjort himmelen och jorden. HERRE, böj ditt öra och hör. HERRE, öppna dina ögon och se. Hör alla Sanheribs ord, som han har talat för att håna den levande Guden. Det är sant, HERRE, att kungarna i Assyrien har ödelagt alla länder… Men nu, HERRE, vår Gud, rädda oss ur hans hand, så att alla riken på jorden förstår att du är HERREN, endast du.’” Jesaja 37:14-20.

Det låg Hiskia varmt om hjärtat, att Herrens namn skulle förhärligas. Svaret på hans bön blev, att den assyriska hären förintades på ett gåtfullt sätt, och att Sanherib måste återvända till Nineve med oförrättat ärende.

Men exempel på stora triumfer efter innerlig och allvarlig bön av troende män och kvinnor finner vi inte bara i Bibeln.

Alla har hört om George Müller och hans världsberömda barnhem i engelska Bristol. Då han inledde sitt arbete för de föräldralösa år 1836, bestämde han sig för, att han bara skulle lita på Gud. All hjälp skulle komma från Honom. Sedan dess och till 1959 års utgång hade barnhemmet mottagit drygt sextio millioner kronor i frivilliga gåvor. Medlen kom som svar på bön. Inga vädjanden till utomstående hade skickats. Tänk på detta böneämne, sextio millioner kronor! Det krävde tro. Men Gud sände alla dessa pengar, och hemmet har kunnat förbarma sig över mer, än sjutton tusen föräldralösa barn.

Müllers tro blev också nästan till ett ordstäv, och hans goda exempel inspirerade många andra till, att allvarligt söka Gud i bön. Han lade fram alla sina behov, små som stora, inför Gud, och gjorde det med tron hos den, som är säker på bönhörelse.

Då han en gång korsade Atlanten, kom hans skepp in i tät dimma. Han stegade fram till kaptenen och sade: ”Jag vill bara få sagt, att jag måste vara i Quebec före Lördag eftermiddag.”

”Det är alldeles omöjligt”, svarade kaptenen.

”Nåväl”, sade Müller, ”kan inte Ni och Ert skepp få dit mig i tid, kommer Gud på en annan utväg. Jag har inte brutit ett avtal på 57 år.”

”Jag skulle mer, än gärna hjälpa Er, om jag bara kunde”, sade kaptenen, ”men ingen kan betvinga dimman.”

”Låt oss gå in i kartrummet och be”, sade Müller.

”Har Ni någon aning om, hur tjock dimman är?”, frågade kaptenen.

”Nej”, svarade Müller, ”jag bryr mig inte om dimmans täthet. Det, som är intressant för mig, är vad Gud tänker göra. Han leder allt i mitt liv.”

Tillsammans gick de så till kartrummet, och Müller bad: ”Herre, om det är enligt Din nådiga vilja, låter Du denna dimma försvinna. Du känner ju till avtalet Du har ingått åt mig i Quebec på Lördag. Jag tror, att Du kommer att höra min bön.”

Då han hade slutat, skulle kaptenen till att be, men Müller klappade honom på axeln och sade, att det behövde han inte. ”För det första”, sade han, ”tror Ni inte, att Han kommer att göra något sådant, och för det andra tror jag, att Han redan har tagit bort dimman, så Ni behöver inte be om detta.”

Kaptenen såg högst förbluffad ut, och Müller fortsatte: ”Kapten, jag har känt Herren i 57 år, och det har inte gått en endaste dag under denna tid, utan att jag har sökt Honom i bön och blivit hörd. Stå upp och öppna dörren, så kommer Ni att se, att dimman är borta.”

Då kaptenen öppnade dörren, var dimman borta.

I boken ”Vi tyckte vi hörde Änglarna sjunga” berättar löjtnant James C. Whittaker om dagarna han tillbringade i en gummibåt, sedan hans flygmaskin hade störtat i havet. Hungriga, törstiga och svårt brända av den tropiska solen, fann han och hans kamrater så småningom vägen till Gud, för att söka hjälp där.

Den trettonde dagen av denna fruktansvärda upplevelse tycktes de få ett tillfälle till lindring. De fattade nytt mod, då den brännande solen äntligen gick i moln. Molnet verkade komma rakt emot dem, och uppenbarligen gav det ifrån sig kraftigt regn. Men plötsligt vände vinden, och molnet började att driva åt annat håll. Besvikelsen var förfärlig.

”Men av en eller annan orsak”, säger löjtnant Whittaker, ”bevarade jag tron. För första gången hände det, att jag ledde de andra i bön. Liksom så många av de andra visste jag inte, hur jag på rätt sätt skulle nalkas Gud i bön. Jag talade därför närmast till Honom som till en far eller till en vän.

’Gud’, sade jag i min bön, ’Du vet, vad det här färskvattnet skulle betyda för oss. Nu för vinden bort det. Det står i Din makt, Gud, att sända vattnet tillbaka till oss. Det skulle inte vara svårt för Dig, men för oss är det en fråga om liv eller död.’”

De stirrade spänt på skyn, väntade, hoppades. Då skedde miraklet. Löjtnant Whittaker säger:

”Det finns ting, som saknar naturlig förklaring. Vinden ändrade inte riktning, men regnbågen stannade, där den var. Och så började den långsamt, att röra sig bort mot oss, rakt emot vindriktningen.

Måhända en meteorolog skulle ge en förklaring, som skulle göra vissa nöjda. En av dem försökte, att göra det med Dig. Han talade om en tvärgående vind, som tryckte regnskuren motsatt väg mot vindriktningen. Ett sådant tryck kunde dock inte märkas av. Regnmolnet rörde sig åter mot oss med majestätiskt lugn. Det var, som om en allsmäktig hand ledde det över havet och emot oss.”

De fick massor av vatten, släckte törsten och tvättade saltet ur såren, som solen hade gett dem. De fick också nytt mod till, att möta resten av den ohyggliga upplevelsen med. Nu visste de, att Gud inte skulle svika dem.

Från det senaste världskriget har vi också en annan berättelse, nämligen om en flygande fästning, som störtade i havet på väg till Australien. De tio männen ombord kom i sina medhavda gummibåtar, och piloten, major Lindberg, berättar något om deras känslor och upplevelser:

”Till att börja med”, sade han, ”var mannarna ganska modlösa. De såg knappt några utsikter till, att vi skulle komma undan med livet i behåll. Men det fanns ett undantag, en ung man från Texas, som hette Fernandez. Så snart, som vi hade tagit oss upp på flottarna, började han att be, och strax därpå ruskade han om oss, genom att säga, att han visste att Gud hade hört hans bön, och att vi skulle bli räddade.”

En av manskapet, Percy Waxmann, berättade mera om den vidare händelseutvecklingen:

”De drev där på flottarna i det brännande solskenet, och de fick spruckna läppar och svullna tungor, så Fernandez fick sjunga sina lovsånger ensam. Dock bad de tillsammans med honom. Den tredje dagen strax före solnedgången såg de konturen av en liten ö, och strax efteråt såg de något otroligt, ty från ön kom det ut tre kanoter fulla av infödingar rätt emot dem. De visade sig vara australiska urinvånare, fiskare från fastlandet, som legat flera hundra sjömil borta. Personerna berättade senare för Lindberg, att de dagen förut hade varit på väg hem med fångsten, då de fick en underlig ingivelse. Det var något, som tvingade dem till att ändra kurs och bege sig till den lilla, obebodda korallön, där de inte hade något att göra. Och då de nådde fram till ön, fick de så se major Lindberg och de andra ute på flottarna.”

Men det är inte bara vid olyckor under krig, som Gud kommer nära, för att rädda dem, som söker Hans hjälp. Han vakar över Sina barn på alla ”olyckans dagar”.

För några år sedan berättade en dam för mig följande personliga erfarenhet. Hennes far, som var bonde i Canada och ett trofast Guds barn, råkade en gång i allvarliga ekonomiska svårigheter. Under loppet av vintern blev det riktigt illa för dem, och till slut hade de fem i familjen mat bara till en måltid. I sin förtvivlan samlade fadern dem alla till bön. Han såg ingen utväg. Nu hotades de av svält. Efter bönen, sände han i väg en av pojkarna till postkontoret, som låg flera kilometer bort. Pojken kom tillbaka med ett brev. I kuvertet låg det en check på fyra hundra kronor. Det var pengar bonden hade lånat ut till en man tretton år tidigare.

Önskar Du, att Gud skulle göra så också för Dig? Det kan Du få uppleva. Han älskar Dig och vill inte något hellre, än att bistå Dig i Dina vanskligheter. Han vill uträtta stora ting för Dig. Ge Honom bara ett tillfälle. Lägg fram för Honom Dina behov, Dina hopp, Din längtan. Be om bestämda ting och upplev detta, att få svar och böner uppfyllda.

”Kalla på Mig”, säger Han, ”så skall Jag svara.”


”Be om, vad Ni vill, så skall Ni få det.”

onsdag 29 januari 2020

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 3. En helt ny Person

Sektion 3
Bibeln i Vardagen

3. En helt ny Person
Den Helige Andes kraft är så stor, så gränslös, att den fullständigt kan förvandla en människas liv. Den kan göra oss till helt nya individer.

Som aposteln Paulus sade: ”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.” Andra Korintierbrevet 5:17.

All ondska, ovänlighet och lust till, att fördöma andra, försvinner, och vi blir i stället milda, vänliga och oegennyttiga. Förändringen blir så genomgripande, att knappt ens våra bästa vänner känner igen oss. Det är, som om vi skulle ha ”fötts på nytt”.

Så fullständig är förändringen, att den motsvarar död och uppståndelse. Den gamla människan, med sina böjelser för syndiga lustar, dör, och så uppstår hon som en helt ny person, som får obegränsade möjligheter till det goda, eftersom hennes liv är dolt med Gud i Kristus.

Paulus använder det kristna dopet, nedsänkning av personen under vatten, till att belysa denna erfarenhet: ”Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.” Romarbrevet 6:3-4.

Dop genom nedsänkning under vattenytan innebär alltså, att dopkandidatens kropp trycks fullständigt ned i vattnet, så att vattnet täcker honom helt. Skulle vi låta honom stanna kvar i den ställningen, skulle han dö. Genom att finna sig i ett sådant dop, förklarar den omvände, att han är villig till, att dö bort från sitt tidigare liv.

Den, som utför dopet, lyfter emellertid upp dopkandidaten ur vattnet igen. På så vis upprepas uppståndelseundret symboliskt, och den döde får nytt liv. Han förklarar sig vara villig till, att ”leva det nya livet”, till att leva livet med Kristus.

En dylik förändring innebär en fullständig omvälvning i alla hans tankar och känslor. Han får en helt ny livsinställning. Han blir helt annorlunda både i hemmet, på arbetsplatsen och ute ibland andra människor. Hans mat- och dryckesvanor ändras, och han använder pengarna till helt annat, än förut.

Kan hända, att han strödde svordomar omkring sig. Att svära, hade blivit till en vana, som han inte tänkte på. Men så en dag, när den Helige Ande fyller hans hjärta, blir han ”pånyttfödd”. Han lägger genast märke till de fula orden och inser, hur simpla och vämjeliga de är. Nu kan han inte förstå, hur han har kunnat skämma ut sig så, och han upphör därför för gott med sitt gudshån.

Kanhända han brukat dricka eller röka eller följa andra laster, som gjort honom olämplig till, att tjäna Gud på bästa sätt. Men så snart Gud kommer in i hans hjärta med Sin vidunderliga, omskapande kraft, försvinner lusten till allt sådant. Han blir inte bara villig till, att avstå från det, utan han upptäcker, att han genom Guds kraft också blir i stånd till, att sluta med det.

Hans inställning till hemmets övriga medlemmar har också förändrats. Han kräver inte längre uppassning, utan hjälper gärna till med allt. Han är inte längre egenkär, utan hövlig och artig. Han är inte längre sur och grinig, utan vänlig och positiv. Krånglande och negativism försvinner, eftersom han också tar hänsyn till andras bästa. Medan han förut inte hade tid till bön och Bibelläsning, samlar han nu familjen kring hemmets bönealtare.

När det gäller nöjen, har han inte samma inställning som tidigare. Dans, idrott och bio intresserar honom inte längre. Han är numera upptagen av det, som hör till Guds rike. Nutidens populära melodier finner ingen genklang hos honom. Han finner sin glädje i psalmer och sånger och intresserar sig för klassisk musik.

Guds bud antar en ny betydelse för honom. Han betraktar dem inte längre som ett tvång och en plåga. Nu räknar han det som en förmån, att leva i överensstämmelse med Guds vilja. Det står om Jesus, att det var Hans vilja, att låta Guds ”undervisning komma till makt och ära”. Jesaja 42:21. Och den omvände har samma inställning till lagen.

Vilodagen är inte längre en plåga. Den hälsas välkommen med glädje, eftersom den ger nytt och större tillfälle till umgänge med Gud. De heliga timmarna används inte längre till arbete eller nöje, utan till vila, bön och gudstjänst. Den varje vecka återkommande vilodagen är en källa till frid, som uppfriskar både själ och kropp. Vi blir andligt stärkta, till att möta alla de krav, som det vardagliga slitet ställer på oss.

Pengar antar ett nytt värde. De används inte bara till ens egna behov. I stället för, att lägga ut dem på fåfänglighetens och äregirighetens tillfredsställande, ser vi på dem som något, vilket har betrotts åt oss att förvalta och att satsa på Guds verk. Den ”nya människan”, som har fötts genom Guds kraft, räknar sig ej längre som ägare av det, som hon har anförtrotts, utan som förvaltare med skyldighet, att avlägga räkenskap för sin förvaltning av Herrens goda. Hon upplever sanningen hos det gamla ordstävet: ”Den ene strör ut och får ändå mer”. Ordspråksboken 11:24. Hon lär sig erfarenhetsmässigt, att ”Gud älskar en glad givare”. Andra Korintierbrevet 9:7.

Är en sådan förändring alls möjlig?

Det måste den vara, annars hade Gud inte gett oss dylika löften. Du kan vara helt säker på, att Han kan förvandla Dig till en helt ny människa, om Du själv verkligen önskar Dig det.

Det är faktiskt inte så svårt, som man ofta tror. Jesus uppenbarar denna hemlighet i en av Sina böner:

”Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig. Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara {ett} i oss… jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett.” {Johannesevangeliet 17:20-23.}

Jesus nämner här fullkomlighet, men den är endast uppnåelig genom viljans fullständiga överlämnande till Gud. När Du alltså överlåter Dig åt Honom, bor Han i Dig genom Sin Helige Ande och lever i Dig.

Paulus förstod det här, för han bad denna bön för menigheten i Efesus:

”Därför böjer jag mina knän för Fadern”, sade han, ”han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.” Efésierbrevet 3:14-19.

”Fyllas med all Guds fullhet”, som det står i en annan översättning, betyder att det inte längre finns utrymme för synd och det egna jaget. Det nya, goda, rena livet är faktiskt en oundviklig följd av det inträffade.

På så vis får den gamla, hopplösa kampen mot synden en ände, och det nya livet i fullständig seger över det onda i oss börjar.

I fall Du finner detta en smula svårförståeligt, betänk då följande illustration: I varenda skog brukar det finnas några städsegröna träd, det vill säga de behåller sina löv året runt. Stormar må rasa, regn och snö falla i mängd, men löven sitter kvar. Du må ta en käpp och slå på grenarna med all kraft. Löven sitter rofyllda kvar. Men så går vintern, och våren kommer. En vacker morgon upptäcker Du, att trädet har fällt sina löv. Under loppet av en enda natt har varje löv lossnat.

Varför? Jo, för att staven på nytt stiger i trädet. Det är allt. Livet flödar åter genom trädet efter övervintringen. Saven flödar från roten upp genom stammen och ut i varenda stor och liten gren, och den för med sig kraft, som förnyar och stärker allt i sin väg. Snart skjuter massor av nya löv ut, och de gör trädet sagolikt friskt och vackert.

Så förhåller det sig också med den person, som Gud fyller med Sin Helige Ande. Utan den Helige Andes hjälp kommer Du att förgäves kämpa mot synden livet igenom. Men låt nu Honom flytta in i själen. Låt Guds liv strömma genom Ditt inre, liksom den friska saven genom trädet på våren. Då kommer Du att erfara seger över gamla svagheter, som hittills har betvingat Dig; de övervinns av Guds kraft. Lägg viljan under Guds kontroll, så blir livet rent och vackert och orden ädla och kärleksfulla.


Så här är det nya livet, som Bibeln berättar om och som Gud lovar ut, bara Du önskar det. Du säger kanske, att Du inte förstår, hur det här skall låta sig göras. Gud förväntar Sig inte, att Du skall förstå det. Allt Han fordrar av Dig, är att Du tror på Hans löften och tar emot Hans erbjudande. Om Du gör det, kan förvandlingen börja nu. I detta ögonblick kan Han göra Dig till en ny människa, en ”ny skapelse”, danad liksom Adam till Guds avbild. Första Moseboken 1:27.

tisdag 5 november 2019

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 2. Kraft ifrån Höjden

Sektion 3
Bibeln i Vardagen

2. Kraft ifrån Höjden
Ett Guds barn behöver aldrig vara svagt. Bibeln uppenbarar nämligen en obegränsad kraftkälla, och den är alltid öppen för alla, som vill ta emot.

Kristi evangelium, säger Paulus, är ”en Guds kraft som frälser var och en som tror”. Romarbrevet 1:16. Evangeliet är en sådan kraft, eftersom det är det medel, som sätter oss i förbindelse med Gud, allmaktens och livets källa.

Hur kommer då denna kraft till oss? Jo, genom den Helige Ande. Jesus säger: ”Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?’” Lukasevangeliet 11:13.

Då Han sade till Nikodemus, att det var nödvändigt att bli född på nytt, att uppleva en andlig födsel, för att bli delaktig av Guds rike, förklarade Han för honom så enkelt som möjligt, hur denna förbindelse mellan oss människor och den himmelska kraftkällan kommer till stånd.

”Vinden blåser vart den vill”, sade Han, ”och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.’” Johannesevangeliet 3:8.

Det kan gott ha varit så, att vinden just då, i nattmörkret, ven över bergen kring Jerusalem, rusade genom de trånga gatorna och ruskade om lövverket på de många träden. Människorna, som var ute, märkte också av den väldiga kraften. De såg inte vinden, men de kände den, och de hörde, hur den slog och drog i fönsterluckor, och hur dörrarna small igen inne i husen. Verkningarna var högst märkbara.

”Så är det”, sade Jesus, ”med var och en som är född av Anden.’”

När en person öppnar hjärtats dörr för Gud, blåser vinden från himmelen in i hjärtats samtliga lönnkamrar. Den sopar undan allt damm och all orenhet från varje hörn och skrymsle och fyller livet med all andlig välsignelse.

Jesus kallade denna mäktiga, osynliga kraft för ”Hjälparen”, och förmanade lärjungarna, att be om den.

”Men Hjälparen, den helige Ande”, förklarade Han för dem, ”som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.” Johannesevangeliet 14:26.

”Det är bäst för er att jag går bort”, tillade Han. ”Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er.” Kapitel 16, vers 7. ”Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen.” Vers 13.

Efter Sin uppståndelse från de döda påminde Han dem om löftena Han hade gett dem: ”Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden.’” Lukasevangeliet 24:49.

Det här är det sista vi läser, att Han ålade lärjungarna före Sin himmelsfärd. Du finner berättelsen om detta också i Apostlagärningarna.

”Vid en måltid tillsammans med apostlarna”, läser vi, ”befallde han dem: ’Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.’… Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.’” Apostlagärningarna 1:4-8.

Lärjungarna lydde Honom villigt och väntade spänt, medan alla ”höll endräktigt ut i bön” i tio dagar. {Vers 14.} De funderade på, hur Faderns löfte skulle bli uppfyllt och vad det skulle komma att betyda för dem, att få kraft från Gud.

Så kom Pingstdagen, och: ”Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.” Kapitel 2, verserna 2-4.

Så här uppfylldes Kristi löfte. In i hjärtan öppna för och överlämnade till Gud flöt Guds Andes väldiga kraft som en mäktig ström.

Kraftens första inverkan var, att göra dem redo, att verka som Kristi sändebud. De upptäckte nu, att de ägde frimodighet, att vittna inför tusentals besökare, som hade kommit till Jerusalem från alla delar av det romerska världsväldet, för att fira Pingst. Och de hade en vidunderlig berättelse att bringa dessa personer om sin älskade Herre och Mästares liv, död och uppståndelse. Den Helige Ande påminde dem om händelser och ord, som de annars knappast hade kommit ihåg eller förstått. Nu både mindes och formulerade de allt korrekt.

Petrus hade förvandlats från, att ha varit en okänd, missmodig fiskare till, att vara en glödande förkunnare. Den dagen talade han så mäktigt, att tre tusen personer tog emot Jesus Kristus som Guds Son och blev döpta - och det som följd av hans tal.

De första händelserika veckorna gick med vittnesbörd, som utmynnade i rik själavinning, och så länge som lärjungarna var ödmjuka och bar fram allt i bön till Gud, förblev den mäktiga kraften i dem. Det skedde helanden, som var mäktiga underverk. En tiggare sittande vid tempelporten, som kallades för Sköna Porten, och som varit vanför eller handikappad från moderlivet, blev fullständigt frisk, varpå han ”gick och hoppade och prisade Gud.” Apostlagärningarna 3:2-11. Och de, som stod där, fylldes av förundran och förskräckelse över det inträffade.

I Samaria väckte Filippus’ förkunnande stor uppståndelse: ”Ty under höga skrik for orena andar ut ur många människor, och många lama och lytta botades. Och det blev stor glädje i den staden.” Kapitel 8, verserna 7-8.

I Joppe, där Tabita bodde, hon som var så rik på goda gärningar mot andra, men som insjuknade och dog, bad Petrus till Gud om, att Han måtte väcka upp henne. Så vände han sig till liket och sade: ”’Tabita, stå upp!’ Då öppnade hon ögonen, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp.” Apostlagärningarna 9:40.

I Troas fanns det en ung man, som hette Eutykus, som föll i sömn under ett av Paulus’ långa tal och föll från fönstret han satt i, och slog ihjäl sig. Han blev också uppväckt från de döda.

Men den Helige Andes kraft gav inte bara utslag i form av helande och i människors uppväckande ur döden. Den märktes i allt, som den nyfödda församlingen företog sig.

Då menigheten växte så raskt, blev det nödvändigt, att välja några män, som skulle ta sig an församlingens löpande förpliktelser. De sju församlingstjänarna, som valdes ut, var män ”uppfyllda av Ande och vishet”. Kapitel 6, vers 3. Deras ledare, Stefanus, utförde nästan lika stora bedrifter, som apostlarna själva. ”… fylld av nåd och kraft… gjorde stora tecken och under bland folket.” Vers 8.

Senare, då gemenskapen blev kringspridd på grund av förföljelse, gick de berörda ”omkring och predikade evangeliet.” Kapitel 8, vers 4. I denna första, stora tid var alla medlemmar av menigheten fulla av iver och begeistring. De fick liv och kraft av den Helige Ande och uträttade stora ting för Guds sak.

Och Anden drog fram med den segerrika församlingen. Nya skaror av troende anslöt sig i de olika delarna av Främre Asien, Grekland, Italien och ändå längre bort. Och Anden fyllde dem alla med kraft och utdelade också ibland dem Sina särskilda gåvor. Om dessa gåvor, säger Bibeln, gav Han oss ”några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp”. Efésierbrevet 4:11-12.

Är denna kraft tillgänglig i dag? Det är den. Andens gåvor, säger aposteln Paulus, skall finnas kvar i församlingen, ”tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.” Vers 13.

Aposteln Petrus säger: ”er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar.’” Apostlagärningarna 2:39.

Detta löfte är lika omfattande som det stora ”den som”, vilket vi har berört tidigare. Det innefattar alla i varenda generation ända till tidens slut. Det betyder, att Andens kraft är något, som just Du kan få i dag. Om Du har hört och tagit emot kallet från Gud, gäller löftet om Andens gåvor också Dig. Du kan inte vänta Dig, att Du skall få dem alla, utan sådana Du har förmågor och förutsättningar för, så att Du med deras hjälp kan göra nytta i Herrens verk.

Vi har alla förmågor, som vi föga eller inte alls använder. Den Helige Ande önskar, att få ta tag i dessa och utveckla alla Dina dolda förmågor och anlag fullt ut. Han vill också göra Dig till ett framgångsrikt vittne för Gud. Han skulle vilja göra Dig till ett mäktigt redskap åt Herren.

Som den nu avlidne F. B. Meyer en gång skrev: ”Det finns inga gränser för de möjligheter den människa har, som har överlämnat sig helt åt Gud. Om hon är ett villigt Guds redskap, kommer Han att visa Sin kärlek och godhet genom henne.”

Sådana möjligheter ligger inom räckvidd för Dig. Du behöver bara be till Gud, för att uppleva detta. Den Helige Ande väntar bara på, att Du skall bjuda in Honom. Vill Du nu öppna hjärtat och låta Guds ljuvliga vind blåsa in?