Barnberättelser om Ellen White. 2 - Skolan är annorlunda för Ellen

Berättelser för Barn om Ellen White

 

2 – Skolan är annorlunda för Ellen

 

Hänvisningar: Life Sketches, s. 18, 19, His Messenger, s. 10, 12, Sister White, s. 18, 19. Dagens text: Jakobsbrevet 5:15.

1:a steget – Tillbaka till skolbänken igen

Det tog flera månader efter olyckan, innan Ellen försökte att gå tillbaka till skolan. Men det verkade nästan omöjligt för henne att lära sig och komma ihåg vad hon hade läst. Hon var så nervös efter olyckan och synen var så illa skadad, att bokstäverna var suddiga när hon försökte att läsa. Hennes händer skakade så när hon skrev, att hon bara lyckades att skriva litet åt gången, innan hon var tvungen att vila. Hon kunde inte andas genom näsan och hon hade svår hosta. Försökte hon att läsa läxor, fick hon svettdroppar i pannan och hon blev trött och yr. Allt detta gjorde henne svag, hon som hade varit så ivrig att lära sig och hade så goda betyg bara några månader tidigare.

Flickan, som hade kastat stenen, ångrade helhjärtat, vad hon hade gjort. Så när läraren bad henne om, att hjälpa Ellen på alla sätt hon kunde både med att läsa och skriva, blev hon glad över att göra det. (26 vid skolbänken.) Ellen pratade aldrig med henne om olyckan, men flickan verkade vara ledsen och hon hade ofta tårar i ögonen när hon såg hur Ellen kämpade för att läsa och skriva. Hon var så ledsen för de fruktansvärda skador Ellen hade fått bara på grund av hennes ilska. Nu var hon alltid snäll och tålmodig med Ellen.

 
Många, som såg hur Ellen hade blivit, sade till hennes mor: ”Varför anmäler Du inte flickan till polisen för att ha förstört Ellens liv?” Nej, Ellens mamma var en riktig kristen och hon svarade vänligt: ”Jo, om Ellen på så sätt skulle kunna få sin hälsa tillbaka, kunde det vara värt det, men det hjälper inte. Det kommer bara att skapa fler bekymmer och ge oss fiender.”

 
Scen 2 – Svårigheter på lekplatsen

I skolan trodde Ellen att hon åtminstone skulle få vara med och leka på rasten. Men också detta blev en besvikelse för henne. Hon fick lära sig den obehagliga läxan, att vi behandlas efter vårt utseende. Vissa ville gärna vara med Ellen när hon var en vacker och frisk flicka. Men nu när hälsa och skönhet var borta, brydde de sig inte om henne. Några av dem viskade till varandra när Ellen var i närheten och några av pojkarna pekade på henne och skrattade. Denna typ av behandling sårade Ellen djupt. Hon blev upprörd när de andra vände sig bort från henne och undvek henne på lekplatsen.

Vi kan också lära oss en läxa av Ellens erfarenhet. De pojkar och flickor, som retade Ellen och inte ville leka med henne, levde inte efter den gyllene regeln som finns i Matteusevangeliet 7:12. Den lyder: ”Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.” Det betyder att vi bör behandla andra som vi vill bli behandlade själva, och som Jesus skulle behandla dem. Är det naturligt för oss att vi alltid önskar att leva efter den gyllene regeln? Nej, vi är själviska och ofta ovänliga. Men om Jesus bor i våra hjärtan, och vi ser några krymplingar eller spastiker eller någon som är annorlunda än vi, då kommer vi att vara snälla och kärleksfulla mot dem och försöka att ge dem litet uppmuntran. Många gånger händer det att barn skrattar åt andra barn eller vuxna som är spastiker. En spastiker är någon, som inte kan kontrollera sina nerver och muskler, så att han kastar med huvudet och rycker i kroppen eller slänger med armarna. Dessa människor rår inte för det. Så hänsynslöst och ovänligt det är att skratta åt dessa eller peka på dem! De som är friska skall vara tacksamma över att de är det och de må tänka på hur de skulle känna sig om de inte vore det. Vi skall behandla andra som vi vill bli behandlade själva.

 
Stackars Ellen! Efter att hon hade kämpat i månader för att läsa och fortsätta sin utbildning, rådde läraren henne att sluta skolan, tills hennes hälsa var bättre och hon hade blivit starkare. Det var svårt för Ellen att sluta, hon tyckte om skolarbetet. Hon tyckte att nu var hela hennes liv förstört, för hon skulle aldrig kunna bli lärarinna, som hon ville.

 
Men utan att Ellen själv visste om det, förberedde Gud henne vid det här tillfället för en stor uppgift. Ellen gjorde exakt vad Bibeln säger att vi skall göra. Hon bad Gud om, att hjälpa henne att vinna visdom, och det gjorde Han. Låt oss läsa denna vers i Jakobsbrevet 1:5: ”Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.” Senare, när Ellen var äldre och starkare, lärde hon sig mycket genom att läsa och studera hemma.

 
Bibeln var den bok, som Ellen gillade bäst, och genom att läsa den, blev hon klok och ärlig samt god. Hon följde också rådet Paulus gav Timoteus. Andra Timoteusbrevet 2:15: ”Gör allt du kan för att bestå provet inför Gud, likt en arbetare som inte behöver skämmas utan rätt delar sanningens ord. . . .”

Vi får veta att ”barnet Jesus inte undervisade i synagogan skolan. Hans mor var hans första mänskliga lärare.” Vändpunkten, s. 58. Bibeln berättar att när Jesus var tolv år, reste han till Jerusalem med Sin familj. ”. . . fann de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem. Och alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar.” Lukasevangeliet 2:46, 47.

 
Så blev det också med Ellen. En dag när hon var äldre, blev hon lärarinna. Inte bara lärarinna för barn, utan för tusentals människor över hela världen, även om hon bara gått ut tredje klass i skolan.

Kanske några av samma lekkamrater, som hade skrattat åt Ellen och som inte ville vara med henne på lekplatsen, kom att lära sig många saker av det hon skrev och av budskapen, som hon fått från Gud.

Barnberättelser om Ellen White. 1 - Stenen, som förändrade ett helt Liv

Berättelser för Barn om Ellen White

 

1 – Stenen, som förändrade ett helt Liv

 

Hänvisningar: His Messenger, s. 9-12, Life Sketches, s. 17, 18, Sister White, s. 15-18.
Dagens text: Jakobsbrevet 5:15. 

Märk: Siffror inom parenteser hänvisar till numrerade ting, som en lärare skall fästa på bilder av filt, i undervisande syfte. Manuskriptet är drygt 50 år gammalt och sådana detaljer som originalets titel och författarens namn har försvunnit under tidens gång, till dess en dansk vän gjorde det värdefulla stoffet tillgängligt på de tre skandinaviska språken. Den längre fram nämnda Bibelkommentaren torde vara en amerikansk sådan. Trots dessa mera tekniska brister, är dessa berättelser så bra, att även vuxna kan dra nytta av dem.

1:a scenen – Olyckan

”Hyssj, Ellen är svårt sjuk”, viskade Ellens mamma, när någon kom in i rummet, där Ellen låg.

I tre veckor hade Ellen varit medvetslös. Hon var så sjuk att hon inte kände igen någon, eller visste vad som pågick runt omkring henne. Trots att hon var nio år gammal, hade man gjort en särskild vagga till henne efter olyckan, så att hon inte skulle falla ur sängen och bli mer skadad. Många av dem, som såg henne, trodde att hon inte kunde leva mycket längre. Men Ellens mor hade bett till Gud om, att Ellen måtte få leva, om det var Hans vilja. (8 vid vaggan.)

Ellens mamma var en uppriktig kristen, som förlitade sig på bönen och Bibeln. Hon trodde sådana löften som vi läser i Jakobsbrevet 5:15: ”Trons bön skall bota den sjuke, och Herren skall resa upp honom. . .” Är inte det ett tröstande löfte? Det fanns ett annat fint löfte för Ellens mamma. Det fann hon i Matteusevangeliet 21:22: ”Allt vad ni ber om i er bön skall ni få, när ni tror.’”

Ellens mamma trodde verkligen. Hon visste att Gud hör våra böner, eftersom Bibeln säger i Första Petrusbrevet 3:12: ”Ty Herrens ögon är vända till de rättfärdiga, och hans öron är öppna för deras böner. . .” Gud gav Ellens mamma en känsla av, att Ellen inte skulle dö.

 
Tre veckor efter olyckan återfick Ellen medvetandet. (1A i vaggan.) Hon började märka människorna omkring sig. (6 och 30 vid vaggan.) Ellen trodde, att hon bara hade sovit. Hon kom inte ihåg den fruktansvärda olyckan. Men en dag hörde hon att en av deras vänner frågade sin mamma, om hon hade pratat med Ellen om att dö.

”Så sorgligt”, sade en dam, när hon såg på Ellen.

 
”Jag kände inte igen henne”, sade en annan. Ellen undrade, vad damerna menade.

 
”Varför är de så upprörda för min skull?”, frågade hon. ”Ser jag annorlunda ut, än tidigare? Har något hänt med mig?”

 
Då berättade hennes mamma om olyckan. ”För några veckor sedan var Du och Elisabeth, Din tvillingsyster, och en av Era skolkamrater på väg hem från skolan. Plötsligt var det någon som skrek, och då Ni vände Er om, såg Ni att en stor flicka på ungefär tretton år kom springande och skrek arga ord mot Er. Ni började att springa, för att komma undan och undvika bråk. Ni var nästan på andra sidan av parken, då flickan ropade igen och Ni vände Er om för att se, hur nära hon var. Precis då Du vände Dig om, kastade flickan en sten som hon hade i handen. Du skrek av smärta, för stenen hade träffat Dig med full kraft i ansiktet och Du föll till marken. De förde dig till ett företag i närheten. En vänlig man erbjöd sig att köra Dig hem i sin vagn, men Du tackade honom och sade att Du kunde gå hem själv. Ditt ansikte och Dina kläder var blodiga och Du ville inte söla ned hans vagn, så Du började att gå hem, medan Elisabeth höll Dig i den ena armen och hennes vän höll Dig i den andra. Men Du var så svag och yr att Du svimmade, och flickorna bar Dig hem.”

Nu bad Ellen mor om att få låna en spegel, så att hon kunde se hur hon såg ut. När hon såg sig själv i spegeln, fick hon en chock. Hennes näsa var bruten, ansiktet var blekt, ögonen var matta, och hela nervsystemet var stört och hon var väldigt tunn, efter att ha legat medvetslös i tre veckor. Hennes ansikte var annorlunda.

 
”Åh, ser jag verkligen ut så här?”, tänkte Ellen. Detta kunde då inte vara det runda, fräscha och leende ansikte som hon alltid hade sett i spegeln innan. Det var verkligen sorgligt, som damen hade sagt.

 
Ellen blev så ledsen, då hon såg sitt ansikte i spegeln, att hon nästan önskade att hon skulle få dö. Hon var svårt olycklig. Men när hon kom att tänka på, att hon kanske skulle dö, blev hon rädd för att hon kände att hon inte var redo att dö. Ellen bad, att om hon skulle dö, måtte Gud förlåta hennes synder och låta henne komma till himmelen.

 
Efter att Ellen hade bett, kände hon sig gladare. Det strömmade frid in i hennes hjärta och hon blev glad i alla människor. Hon blev till och med förtjust i flickan, som hade kastat stenen på henne och hon tyckte synd om henne.

 
Scen 2 – Ellens pappa känner inte igen henne

Långsamt blev Ellen starkare och kunde till slut stå upp, men hon var fortfarande väldigt svag.

När olyckan hände, var Ellens far, herr Harmon, borta i affärer. Det dröjde flera månader, innan han kom hem igen och han såg fram emot att åter få träffa sina barn. När han kom in, kramade han om Ellens bror och systrar och han tittade sig omkring efter Ellen, men hon stod blygt för sig själv.

”Var är Ellen?”, frågade han. ”Där är hon”, sade mamman och pekade på henne. Fadern såg på Ellen och sedan på mamman. ”Men det där är inte min lilla Ellen”, tänkte han. Det tycktes honom som om denna bleka, tunna, lilla flicka med förändrat ansikte, som stod där så tyst för sig själv, inte kunde vara hans friska och glada dotter. Och även om Ellen log mot sin far, då han tryckte henne tätt intill sig, kändes det som om hjärtat skulle brista, därför att hennes egen far inte kände igen henne.

Stackars Ellen! Hon kände sig så ensam och ledsen. Dock kom detta henne att tänka mer på Jesus. Hon visste att Jesus älskade henne, trots att hennes ansikte inte längre var vackert. Hon tänkte be Jesus att hjälpa henne att få en vacker karaktär, så att hon skulle kunna passa in i himmelen.

En Tillflykt för de Förtryckta

En Tillflykt för de Förtryckta

”Man vet aldrig, när man får anledning att göra något för Herren.”

”HERREN är en borg för den förtryckte, en borg i nödens tider. De som känner ditt namn förtröstar på dig, ty du överger inte dem som söker dig, HERRE.” Psaltaren 9:10, 11

Av pastor Domingo Nuñes

Under mina resor försöker jag att visa Jesu kärlek för alla, som jag råkar. Fastän det händer att omständigheterna gör detta svårt, sker det nu och då att jag blir belönad genom en glad överraskning för mina ansträngningar. Det var fallet under en flygtur nyligen, då jag återvände till Förenta Staterna från Zambia. Jag fick byta plan i London, för att ta en anknytning till Dallas.

Då jag steg ombord på planet, var uppenbarligen flygvärdinnan som hälsade på passagerarna väldigt ledsen för något och behandlade oss tämligen oförskämt. Hon avfyrade inte sitt vanliga soliga leende och gav sin varma hälsning, som jag kommit att vänta mig på den här turen, som jag åkt med flera gånger tidigare.

Sedan resan inletts, och jag gick förbi kabyssen mot slutet på maskinen, träffade jag på samma flygvärdinna, som jag sett vid ombordstigningen. Även om hon tydligen fortfarande var ganska upprörd över någonting, var hon i stånd till att be om ursäkt för frånvaron av ett glatt välkomnande.

Jag godtog ursäkten och sade, att vi alla under stundom drabbas av vanskligheter, som får oss att känna oss ganska nedslagna. Mitt sympatiska bemötande slog tydligen an hos henne, och så började hon att berätta för mig om orsaken till sin dystra sinnesstämning. Samtidigt anmärkte hon, att emellanåt är livet orättvist.

Strax före flygturen hade hon kommit hem oväntat och överraskat sin man med en annan kvinna. Det går att föreställa sig, vilken förödande inverkan det här hade på henne. Arbetsschemat gjorde, att hon bara hann med en kort meningsväxling med maken, varvid hon påminde honom om, att de kommit överens om att ingendera skulle ta med sig en person av motsatt kön hem, om inte andre var där. Han höll sig på defensiven och försökte att rättfärdiga sitt handlande, men hon påminde honom om, att det varit han, som brutit mot deras överenskommelse. Således plågades hon av det tråkiga, då hon inledde sina uppgifter på planet.

Eftersom resan mellan London och Dallas tar tio timmar i anspråk, hade vi gott om tid för samspråk. Senare under färden kom flygvärdinnan fram till mig och frågade, vad jag arbetar med. Då jag sade, att jag var pastor, svarade hon att hon trodde på Gud och att saker och ting inträffar av en orsak. Sedan frågade hon mig, vad jag tyckte att hon skulle göra.

Jag rådde henne, att tala med maken och att hålla i minnet, att Gud förlåter. Många gånger sade Jesus: ”Gå och synda inte mer”, då Han hade förlåtit överträdare deras synder.

Jag lyssnade medlidsamt och sedan bad jag med henne. Hennes känslor svallade, sedan tackade hon mig, och därmed var våra förehavanden över för en stund.

Jag kände inte till, att en av förmånerna för flygbolagens värdinnor är att de kan kommunicera med sina familjer med hjälp av SMS under färd. Mot slutet av vår resa meddelade hon mig, att hon hade kontaktat maken och att han hade bett om förlåtelse samt hade gått med på, att ta ett plan samma kväll för att träffa henne i Dallas, där hon skulle övernatta, innan hon skulle återvända till sin hemmabas. Hon sade, att hon trodde på hans ord, att hon var villig att förlåta och gå vidare. Så tackade hon mig för att jag övertygat henne om, att hon borde förlåta såsom Gud förlåter syndare.

Jag sade åt henne, att jag tänkte be för dem båda och försäkrade henne om, att Herren skulle ordna upp det hela till Sitt namns heder och ära. Jag trodde, att därmed var saken klar och att jag aldrig mer skulle se flygvärdinnan.

Ett par månader senare flög jag i motsatt riktning – från Dallas till London – och till min stora överraskning hälsade samma värdinna mig, då jag bordade planet. Hon log brett mot mig, skakade min hand hjärtligt och sade att hon ville språka med mig, väl turen börjat. Det säger sig självt, att jag såg fram emot att tala med henne.

Det visade sig, att maken visst träffade henne den kvällen, enligt sitt löfte. De samtalade länge och uppriktigt om bristerna i sitt förhållande, varvid båda erkände agg, som de känt mot varandra och lovade varandra, att de skulle vara mera öppna och kommunikativa sinsemellan. Hon sade, att hon var säker på att Gud hade sänt mig för att gripa in å Hans vägnar, för att åstadkomma helande i deras förhållande.

Somliga gånger behöver vi inte vänta, tills vi korsar Jordanfloden för att bli lönade för våra ansträngningar för att förmedla Jesu kärlek!

Källa: Nyhetsbrevet In His Steps, November-December, 2014, s. 6, från Steps to Life, P.O. Box 782828, Wichita, KS 67278-2828, USA. stepstolife.org; historic@stepstolife.org