Barnberättelser om Ellen White. 1 - Stenen, som förändrade ett helt Liv

Berättelser för Barn om Ellen White

 

1 – Stenen, som förändrade ett helt Liv

 

Hänvisningar: His Messenger, s. 9-12, Life Sketches, s. 17, 18, Sister White, s. 15-18.
Dagens text: Jakobsbrevet 5:15. 

Märk: Siffror inom parenteser hänvisar till numrerade ting, som en lärare skall fästa på bilder av filt, i undervisande syfte. Manuskriptet är drygt 50 år gammalt och sådana detaljer som originalets titel och författarens namn har försvunnit under tidens gång, till dess en dansk vän gjorde det värdefulla stoffet tillgängligt på de tre skandinaviska språken. Den längre fram nämnda Bibelkommentaren torde vara en amerikansk sådan. Trots dessa mera tekniska brister, är dessa berättelser så bra, att även vuxna kan dra nytta av dem.

1:a scenen – Olyckan

”Hyssj, Ellen är svårt sjuk”, viskade Ellens mamma, när någon kom in i rummet, där Ellen låg.

I tre veckor hade Ellen varit medvetslös. Hon var så sjuk att hon inte kände igen någon, eller visste vad som pågick runt omkring henne. Trots att hon var nio år gammal, hade man gjort en särskild vagga till henne efter olyckan, så att hon inte skulle falla ur sängen och bli mer skadad. Många av dem, som såg henne, trodde att hon inte kunde leva mycket längre. Men Ellens mor hade bett till Gud om, att Ellen måtte få leva, om det var Hans vilja. (8 vid vaggan.)

Ellens mamma var en uppriktig kristen, som förlitade sig på bönen och Bibeln. Hon trodde sådana löften som vi läser i Jakobsbrevet 5:15: ”Trons bön skall bota den sjuke, och Herren skall resa upp honom. . .” Är inte det ett tröstande löfte? Det fanns ett annat fint löfte för Ellens mamma. Det fann hon i Matteusevangeliet 21:22: ”Allt vad ni ber om i er bön skall ni få, när ni tror.’”

Ellens mamma trodde verkligen. Hon visste att Gud hör våra böner, eftersom Bibeln säger i Första Petrusbrevet 3:12: ”Ty Herrens ögon är vända till de rättfärdiga, och hans öron är öppna för deras böner. . .” Gud gav Ellens mamma en känsla av, att Ellen inte skulle dö.

 
Tre veckor efter olyckan återfick Ellen medvetandet. (1A i vaggan.) Hon började märka människorna omkring sig. (6 och 30 vid vaggan.) Ellen trodde, att hon bara hade sovit. Hon kom inte ihåg den fruktansvärda olyckan. Men en dag hörde hon att en av deras vänner frågade sin mamma, om hon hade pratat med Ellen om att dö.

”Så sorgligt”, sade en dam, när hon såg på Ellen.

 
”Jag kände inte igen henne”, sade en annan. Ellen undrade, vad damerna menade.

 
”Varför är de så upprörda för min skull?”, frågade hon. ”Ser jag annorlunda ut, än tidigare? Har något hänt med mig?”

 
Då berättade hennes mamma om olyckan. ”För några veckor sedan var Du och Elisabeth, Din tvillingsyster, och en av Era skolkamrater på väg hem från skolan. Plötsligt var det någon som skrek, och då Ni vände Er om, såg Ni att en stor flicka på ungefär tretton år kom springande och skrek arga ord mot Er. Ni började att springa, för att komma undan och undvika bråk. Ni var nästan på andra sidan av parken, då flickan ropade igen och Ni vände Er om för att se, hur nära hon var. Precis då Du vände Dig om, kastade flickan en sten som hon hade i handen. Du skrek av smärta, för stenen hade träffat Dig med full kraft i ansiktet och Du föll till marken. De förde dig till ett företag i närheten. En vänlig man erbjöd sig att köra Dig hem i sin vagn, men Du tackade honom och sade att Du kunde gå hem själv. Ditt ansikte och Dina kläder var blodiga och Du ville inte söla ned hans vagn, så Du började att gå hem, medan Elisabeth höll Dig i den ena armen och hennes vän höll Dig i den andra. Men Du var så svag och yr att Du svimmade, och flickorna bar Dig hem.”

Nu bad Ellen mor om att få låna en spegel, så att hon kunde se hur hon såg ut. När hon såg sig själv i spegeln, fick hon en chock. Hennes näsa var bruten, ansiktet var blekt, ögonen var matta, och hela nervsystemet var stört och hon var väldigt tunn, efter att ha legat medvetslös i tre veckor. Hennes ansikte var annorlunda.

 
”Åh, ser jag verkligen ut så här?”, tänkte Ellen. Detta kunde då inte vara det runda, fräscha och leende ansikte som hon alltid hade sett i spegeln innan. Det var verkligen sorgligt, som damen hade sagt.

 
Ellen blev så ledsen, då hon såg sitt ansikte i spegeln, att hon nästan önskade att hon skulle få dö. Hon var svårt olycklig. Men när hon kom att tänka på, att hon kanske skulle dö, blev hon rädd för att hon kände att hon inte var redo att dö. Ellen bad, att om hon skulle dö, måtte Gud förlåta hennes synder och låta henne komma till himmelen.

 
Efter att Ellen hade bett, kände hon sig gladare. Det strömmade frid in i hennes hjärta och hon blev glad i alla människor. Hon blev till och med förtjust i flickan, som hade kastat stenen på henne och hon tyckte synd om henne.

 
Scen 2 – Ellens pappa känner inte igen henne

Långsamt blev Ellen starkare och kunde till slut stå upp, men hon var fortfarande väldigt svag.

När olyckan hände, var Ellens far, herr Harmon, borta i affärer. Det dröjde flera månader, innan han kom hem igen och han såg fram emot att åter få träffa sina barn. När han kom in, kramade han om Ellens bror och systrar och han tittade sig omkring efter Ellen, men hon stod blygt för sig själv.

”Var är Ellen?”, frågade han. ”Där är hon”, sade mamman och pekade på henne. Fadern såg på Ellen och sedan på mamman. ”Men det där är inte min lilla Ellen”, tänkte han. Det tycktes honom som om denna bleka, tunna, lilla flicka med förändrat ansikte, som stod där så tyst för sig själv, inte kunde vara hans friska och glada dotter. Och även om Ellen log mot sin far, då han tryckte henne tätt intill sig, kändes det som om hjärtat skulle brista, därför att hennes egen far inte kände igen henne.

Stackars Ellen! Hon kände sig så ensam och ledsen. Dock kom detta henne att tänka mer på Jesus. Hon visste att Jesus älskade henne, trots att hennes ansikte inte längre var vackert. Hon tänkte be Jesus att hjälpa henne att få en vacker karaktär, så att hon skulle kunna passa in i himmelen.