Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 6. Bibeln och Din Framtid. 22. Det kommande Världsriket

Sektion 6

Bibeln och Din Framtid

 

22. Det kommande Världsriket

Den mest dramatiska profetian i hela Bibeln är säkert den, som står nedtecknad i andra kapitlet av Danielsboken. Inte bara gavs den på ett märkligt ställe – i tronsalen i det gamla Babylon – utan den beskriver i stora drag det, som skulle ske till dags dato. Den berättar om fem stora världsriken, som skulle framträda. De fyra första hör i dag till forntiden, det femte har ännu inte kommit.

 

I fall Du har funderat på, om nästa världsrike skall bli Sovjet-Ryssland, Kina eller USA, kommer denna profetia att intressera Dig. Och den är helt pålitlig, ty den har getts av Gud Själv.

 

För att få ett rätt intryck av det, som hände, försök att tänka Dig situationen, där berättelsen börjar i kung Nebukadnessars sovrum.

 

Det är morgon. Den unge kungen har precis vaknat och ser klart bekymrad och upprörd ut. Han har haft en märklig och betydelsefull dröm, men minns ingenting av den. Han kallar därför på sina vise män, för att de skall hjälpa honom. Ibland dessa vise män finns det astrologer, andebesvärjare och trollkarlar, och de ger sig alla ut för, att känna till magisk visdom.

 

Nebukadnessar kräver nu något högst märkligt av dessa Babels vise män. Han säger till dem: ”Berätta för mig, vad jag drömde i natt.”

 

Det kan dock ingen av dem göra. Några av dem erbjuder sig förvisso, att tyda drömmen, men hävdar, att de först måste få veta, vad den handlade om.

 

Kungen blir efterhand väldigt harmsen och utbrister: ”Om Ni inte berättar för mig drömmen och uttydningen, kommer Ni alla att dödas.”

 

De står där fortfarande lika hjälplösa och stumma, men då blir kungen alldeles rasande och befaller, att samtliga skall avrättas.

 

När kungens livvakt så drar genom staden och griper alla vise män i Babylon, kommer de också till Daniel, den unge mannen av judisk kungabörd. Genom sitt skarpa förstånd och sin personlighet har han lyckats, att skaffa sig en plats i den utvalda gruppen. Han söker nu audiens hos kungen och lovar, att meddela honom både drömmen och uttydningen, bara han ger honom en frist.

 

Hans anhållan beviljas genast, varpå Daniel och hans tre vänner söker Gud i innerlig bön.

 

Daniel får nu i en syn uppleva samma dröm, som hade gjort ett så starkt intryck på Nebukadnessar natten förut. Så förs Daniel i all hast in till kungen och står ansikte mot ansikte med den mäktigaste härskaren i forntiden. Kungen har väntat på honom och är utan tvivel skeptisk till, vad utgången av deras sammankomst skall bli. Kanhända han rent av beklagar, att en så lovande ung man måste dö på grund av kungens överilade befallning. Så börjar profeten att tala.

 

”’Den hemlighet som konungen vill veta, kan inga vise män, besvärjare, spåmän eller stjärntydare meddela konungen. Men det finns en Gud i himlen som kan uppenbara hemligheter, och han har låtit konung Nebukadnessar veta vad som skall ske i kommande dagar.” Danielsboken 2:27-28.

 

Den unge mannens förvissning, som beror på övertygelsen om, att budskapet är från Gud, väcker konungens intresse.

 

Vi kan nästan se, hur han ivrigt lutar sig framåt, för att inte gå miste om ett enda ord av det, som Daniel nu har att säga.

 

”När du, o konung, låg på din bädd, började du tänka på vad som kommer att ske i framtiden, och han som uppenbarar hemligheter lät dig veta vad som skall ske.” Vers 29.  

 

Daniel återger så själva drömmen.

 

”Du, o konung, såg i din syn en stor staty framför dig, och den var hög och dess glans överväldigande. Den var förskräcklig att se på. Huvudet på statyn var av fint guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar. Benen var av järn, och fötterna delvis av järn och delvis av lera. Medan du såg på den revs en sten loss, men inte genom människohänder, och den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järnet, leran, kopparn, silvret och guldet, och allt blev som agnar på en tröskloge om sommaren, och vinden förde bort det så att man inte längre kunde finna något spår av det. Men av stenen som hade träffat statyn blev det ett stort berg som uppfyllde hela jorden.” Vers 31-35.

 

Detta är precis drömmen, som kungen har haft, men sedan glömt. Varenda liten detalj stämmer, och ingenting är utelämnat. Hans hemligaste tankar har blivit lästa av en annan människa. Det är ett rent mirakel.

 

Andlöst väntar nu Nebukadnessar på uttydningen, som Daniel också har utlovat.

 

”Detta var drömmen”, säger Daniel, ”och nu vill vi säga konungen vad den betyder:

 

Du, o konung, konungarnas konung, som himmelens Gud har givit rike, väldighet, makt och ära, i din hand har han gett människorna, djuren på marken och fåglarna under himlen, var de än bor, och han har satt dig till herre över alltsammans. Du är det gyllene huvudet.” Verserna 36-38.

 

Ett nöjt leende har gått över kungens ansikte, men uttrycket förändras, när den unge mannen fortsätter.

 

”Men efter dig skall det uppstå ett annat rike, obetydligare än ditt, och därefter ett tredje rike av koppar, och det skall regera över hela jorden. Det fjärde riket skall vara starkt som järn…

 

Och att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera och delvis av järn, det betyder att det skall vara ett splittrat rike, men med något av järnets fasthet. Du såg ju att där var järn blandat med lerjord.

 

Att tårna på fötterna delvis var av järn och delvis av lera betyder att riket skall vara delvis starkt och delvis svagt.

 

Att du såg järnet vara blandat med lerjord betyder att människor skall blanda sig med varandra genom giftermål men att de inte skall hålla samman, lika lite som järn kan förenas med lera. Men i de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras”. Verserna 39-44.

 

Med dessa få profetiska ord berättade Daniel om, hur världsriken skulle uppstå och förgå under de kommande århundradena. Det skall bli, hävdar han, fyra dylika stormakter, fyra och ej flera. Det fjärde riket skall delas upp i flera mindre områden, som kommer att ligga i ständig strid med varandra, och den perioden kommer att avslutas med, att Gud griper in och upprättar Sitt eviga rike.

 

Hur har historien motsvarat den djärva förutsägelsen?

 

Vad angår det första världsriket, kan det inte råda några tvivel. Profeten talade klartext, då han sade till Nebukadnessar: ”Du är det gyllene huvudet.” Den store konungen var själva förkroppsligandet av Babylons makt, forntidens betydelsefullaste statsbildning. Babylon ägde full självständighet från omkring 605 före Kristus – då Assyriens makt blev bruten – tills det gick under mindre, än 68 år senare. Då ingick Medien och Persien förbund och krossade Babylon, som det femte kapitlet i Danielsboken så levande berättar om.

 

Persien blev på så sätt det andra världsomspännande riket och behöll sin makt i omkring två hundra år. Det följdes tidligt under det fjärde århundradet före Kristus av det grekiska riket efter Alexander den Stores snabba erövringar. Med otroligt mod och dristighet förde den unge härföraren sina förhållandevis små styrkor över Hellesponten och mot perserkungen Darius’ enorma härstyrkor. Han slog dem fullständigt både vid Granikus, Issus och i det avgörande slaget vid Arbela år 331 före Kristus.

 

Det grekiska riket bestod i ungefär ett hundra femtio år, men ansattes under den sista tiden av sitt herravälde av sin granne i väster, som stadigt växte i styrka. Och den 22. Juni, 168 före Kristus, i slaget vid Pydna, krossade Roms legioner fullständigt de makedoniska arméerna. På den dagen, säger den tyske historikern Theodor Mommsen, ”föll Alexander den Stores rike sönder, det som hade helleniserat och hållit Österlandet i träldom i ett hundra fyrtiofyra år efter hans död.”

 

Från detta berömda slag dateras Roms fullständiga överhöghet, det fjärde världsomspännande riket i profetian, och med sin järnvilja behärskade det världen under de följande sex hundra åren.

 

Men fastän Rom med sina oövervinneliga härar krossade allt motstånd och gjorde hela nationer till slavar, fastän dess fanor vajade stolt från Persiska Viken till Brittiska Öarna och från Östersjön till Nord-Afrika, fastän dess kejsare kallade sig för gudar och krävde, att alla skulle underkasta sig dem, likväl föll även detta rike, precis som profeten så många hundra år förut hade utlovat. Under hela 300- och 400-talen plågades imperiets gränstrakter av germanska stammar, som angrep med ständigt stigande dristighet och styrka, och slutligen föll imperiets huvudstad, Rom, år 476 för herulernas angrepp under deras kung Odoaker.

 

Således störtades det fjärde riket, järnriket, och det följdes, inte av ett nytt världsrike, utan av en brokig samling kungadömen, som segerherrarna upprättade. Det medförde en märklig blandning av styrka och svaghet, av ”järn” och ”lera”, ett tillstånd, som varar ännu i vår tid.

 

Förunderlig var i sanning denna av Daniel nedtecknade profetia, och ju noggrannare man studerar dess detaljer, desto mer förvånad blir man. Lägg märke till den klara och tydliga förutsägelsen om, att det fjärde riket aldrig skulle följas av ett nytt rike med samma världsliga utsträckning och makt, utan att dess territorium skulle delas upp i en räcka mindre stater.

 

Detta viktiga faktum upprepas och betonas med tre olika betydelsefulla uttryck:

 

”Och att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera och delvis av järn, det betyder att det skall vara ett splittrat rike, men med något av järnets fasthet. Du såg ju att där var järn blandat med lerjord.

 

Att tårna på fötterna delvis var av järn och delvis av lera betyder att riket skall vara delvis starkt och delvis svagt.

Att du såg järnet vara blandat med lerjord betyder att människor skall blanda sig med varandra genom giftermål men att de inte skall hålla samman, lika lite som järn kan förenas med lera.” Danielsboken 2:41-43.

 

Det är ett av historiens mest intressanta och anmärkningsvärda faktum, att då det av inre sönderfall försvagade Romarriket stormades av krigiska folkslag från nord och öst, blev det uppdelat i tio skilda riken. Då den siste kejsaren, Romulus, blev avsatt och Odoaker utropades till kung över Italien år 476, var det fjärde världsväldet, som hade varit starkt som järn och hade krossat och slagit sönder alla andra riken, självt slaget i spillror.

 

Under den oreda, som folkvandringarna och Romarrikets upplösning förde med sig, växte det undan för undan fram tio mer beständiga mindre riken: Anglosaxernas, frankernas, alemannernas, lombardernas, västgoternas, östgoternas, vandalernas, burgundernas, svevernas och herulernas riken. Dessa kom sedan att lägga grunden till staterna i det Europa vi känner från vår egen tids historia.

 

På de femton hundra år, som har gått efter Romarrikets sönderfall, har det gjorts många och energiska försök, att åter para ihop de skilda delarna till ett stort rike, men alla sådana försök har misslyckats.

 

Förvisso har de olika staternas gränser inte varit stabila, men profetian säger inget om gränser, eller om de härjningar ett land skulle komma att företa i ett grannland. Vissa länder har vuxit sig stora och starka, medan andra länder har försvagats. Dock har leran fortsatt att existera och har hela tiden klarat av, att hindra det starka järnet från att smälta samman igen.

 

Sett i historiens ljus, ljuset från de tusen slagfälten, där människor har stupat i millioner i de fruktansvärdaste blodbad, blir den gamla förutsägelsen ”de inte skall hålla samman” till ett av alla tiders största profetiska uttalanden.

 

Det är förbluffande, hur många försök det har gjorts, att förena Europas stater. Det har ingåtts överenskommelser till den grad, att nästan alla nationer har haft förpliktelser mot samtliga andra stater. Mellan den 19. Maj, 1920 och den 19. Maj, 1939 anmäldes inte mindre, än 4 568 olika ”traktater och internationella överkommelser” för registrering hos Nationernas Förbund. De har försökt, att blanda sig med varandra genom giftermål, tills alla kungahus är släkt med varandra, och det har ansetts vara opassande för en av kungligt blod, att gifta sig med en ofrälse. Men alla planer har slagit fel. Varje band, hur än starkt det har tett sig, har brustit inför nationalismens hänförelse. Medan det alltid har förekommit något av ”järnets styrka” hos dessa planer, har lerans katastrofala svaghet aldrig varit långt borta.

 

Igen och igen under årens lopp har starka, äregiriga härskare bestämt sig för, att avskaffa dessa gränser, som har varit en källa till ständig strid, och att härska över ett förenat rike. De har förargat sig över alla dessa olika språk och skick samt alla dessa meningslösa tullstationer. De har föresatt sig, att feja undan allt dylikt en gång för alla. Men det har aldrig lyckats. {Jämför Brexit! Övers. anm.}

 

Emellanåt har det sett ut, som om en eller annan skulle mäkta med det. En seger till, eller ett års planläggning till, och målet kunde ha nåtts. Men det skulle aldrig bli så. Varje gång har det av en eller annan oförklarlig orsak misslyckats.

 

Så långt tillbaka som på 800-talet gjorde Karl den Store sina försök, att förena Europa. Han lät sig till och med krönas i Rom. Men vid hans död föll järnet och leran, som han hade försökt att förena, ifrån varandra. Som en historiker har sagt: ”Hans spira var ett Oddysseusvalv, som inte gick att bygga av en svagare hand.”

 

På 1500-talet blev Karl V efterhand kung över det mesta av Europa och hade som målsättning, att lägga under sig resten. Det sades om honom, att först på Napoleons tid härskade en kung igen över så stora områden både i Europa och i Afrika. Men missmodig och nedstämd samt nedbruten av gikt måste han 1555 överlåta styret av sina stora besittningar till andra.

 

Litet över hundra år senare blev Ludvig XIV av Frankrike den ledande personligheten på kontinenten. Han försökte med alla medel, att skaffa sig större makt. Han besatte Spanska Nederländerna, härjade Palatinen och tillkännagav: ”Pyrenéerna existerar inte längre.” Men de andra staterna förenade sig mot honom, och fransmännen led nederlag överallt. Vid freden i Utrecht år 1713 miste han allt, som tidigare hade vunnits.

 

Så ett hundra femtio år senare kom Napoleon, kanske den störste av alla dem, som har velat skaffa sig herravälde över ett samlat Europa och erövra världen. Efter att ha bringat ordning i Frankrike, blev han utropad till kejsare 1804. Under åtta fruktansvärda och ödesdigra år erövrade han land efter land. Han lät kröna sig till kung av Italien, satte brodern Ludvig på tronen i Nederländerna och sin bror Jerome i det nya riket Westfalen, som han skapade av erövrade områden. Han gjorde svågern Murat till storhertig över det nyupprättade storhertigdömet Cleve-Berg och gav brodern Josef den spanska tronen.

 

Ingen annan erövrare har vidtagit så omfattande förberedelser för upprättandet av ett varaktigt förenat Europa. Men redan innan alla hans planer hade fullföljts, syntes tecken på den kommande upplösningen.

 

År 1805 led franska flottan nederlag i slaget vid Trafalgar. År 1812 företogs Napoleons ryska fälttåg, hans återtåg från Moskva och det därpå följande nederlaget i slaget vid Leipzig i Oktober 1813, följt av det slutliga avgörandet vid Waterloo år 1815.

 

År 1914 gjorde kejsar Wilhelm ett liknande försök, att skaffa sig herraväldet över Europa. Hans arméer sopade banan med Belgien, Frankrike, Italien och Balkan. De trängde fram med sådan kraft, att slutsegern verkade ligga som i en liten ask. Dock visade det sig vara ett misstag. Plötsligt ändrades händelsernas gång, och innan världen riktigt hade insett vidden av det inträffade, slutade det hela med Versailles och Doorn.

 

År 1939 försökte Hitler, att genomföra det, som hade misslyckats för kejsaren. Med sin arsenal av ubåtar, stridsvagnar, flyg och raketer nådde han nästan sitt mål. I många månader var det bara en liten ö, som spärrade vägen för honom till slutsegern. Sedan trädde Förenta Staterna in i kriget, situationen blev den motsatta, och inom kort var Hitler död – genom självmord. {Eller upprättades det ”råttlinjer” i Europa, genom vilka Hitler och flera andra höga nationalsocialister flydde, främst till Argentina? Se den förunderliga boken Grey Wolf. The Escape of Adolf Hitler, av Simon Dunstan and Gerrard Williams. Går att köpa i nätbokhandeln. Den har filmatiserats och finns på YouTube under titeln Grey Wolf: The Escape of Adolf Hitler (2014). Arga kommentarer talar om mängder av annonser i filmen, så satsa på en annonsblockerare, om Du tänker se den! Boken räcker då annars. Övers. anm.}

 

Så har det gått hittills, och så lär det gå även i framtiden. Oavsett, vem angriparen är, hur stora hans arméer är och skräckinjagande hans vapen, är han på förhand dömd till att misslyckas.

 

Det kan under en tid verka, som om händelserna skall göra profetian om intet, men i slutänden kommer den tilltänkte härskaren att lida ett skamligt nederlag. Han kan för en tid vinna stora segrar. Han kan rent av erövra det mesta av världsdelen. Men till slut kommer krafter att samla sig mot honom, hejda hans frammarsch och tillfoga honom ett slutgiltigt nederlag. {Och EU spricka! Övers. anm.}

 

De stater, som formades i och med Romarrikets delning, kommer att fortsätta att finnas till intill änden, ty det femte världsväldet skall upprättas ”i de kungarnas dagar”. Och det kommer inte att vara ett rike, som starka människor säkrar genom strömmar av blod. Det är himmelens Gud, som skall upprätta detta välde, och det kommer att vila på rättfärdighet, sanning och kärlek. En sten skall rivas ”loss… men inte genom människohänder”, eftersom detta välde kommer att vara Guds verk och inte ett mänskoverk. Det skall upprättas genom Guds nåd och genom Guds kärlek, när Gud griper in i historiens gång.

 

Detta är en överväldigande profetia. Som ett mäktigt fyrtorn lyser den ned genom århundradena och kastar himmelens ljus över historiens största begivenheter. Ljuset från den glittrar i Babylons guld, gnistrar i Medien-Persiens silver, skiner på Greklands koppar och Roms järn, belyser de förvirrande motsättningarna och jättelika konflikterna i vår egen tid och kommer till sist att stråla på konungarnas Konungs anlete, när Han i härlighet vänder åter till jorden.

 

Han är nämligen stenen, som skall ramma bildstoden och krossa ”järnet, kopparn, leran, silvret och guldet.” Och det är Hans rike, som skall ”göra slut på alla dessa andra riken, men själv{t} skall det bestå för evigt.”

 

Vi gör väl i, att fråga oss själva, om vi är redo för denna epokgörande ändring i ledning och regering, som nu snart kommer att äga rum. Har vi överlåtit oss själva fullständigt till Gud för tid och evighet? Går våra framtidsplaner och drömmar ut på, att bli trogna och hängivna medborgare i Hans rike?

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 6. Bibeln och Din Framtid. 21. Uppfyllda Profetior

Sektion 6

Bibeln och Din Framtid

 

21. Uppfyllda Profetior

En av de mest spännande upptäckterna Du kommer att göra, när Du läser Bibeln, är att den uppenbarar framtida händelser. Dess förutsägelser om, vad som komma skall, är ett av de starkaste bevisen för dess gudomliga inspiration.

 

Människan saknar förmågan, att skåda in i framtiden. Du och jag kan i viss mån se från orsak till verkan, men vi kan aldrig vara helt säkra på våra slutledningars riktighet. Kommentatorer kan rosa sig över sin förmåga, att bedöma situationen rätt, men de nämner aldrig de talrika tillfällen, då de har tagit mer eller mindre miste. Även meteorologen, väl försedd, som han nu efterhand har blivit med vetenskapliga apparater, vågar sig sällan på flerdygnsprognoser.

 

I motsats härtill hävdar Gud, att Han känner framtiden lika väl som forntiden.

 

”Jag är HERREN”, säger Han, ”det är mitt namn. Jag ger inte min ära åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder. Se, vad jag förut förkunnade har kommit. Nu förkunnar jag nya ting, innan de visar sig låter jag er höra om dem.” Jesaja 42:8-9.

 

Och vidare: ”Kom ihåg det som har hänt i det förgångna, ty jag är Gud, och det finns ingen annan Gud, ingen som jag. Jag förkunnar från början vad som skall komma och långt i förväg det som inte har skett. Jag säger: Mitt beslut skall gå i fullbordan, allt vad jag vill kommer jag att göra.” Jesaja 46:9-10.

 

Han fordrar följande av alla falska gudar och deras lika falska profeter: ”För fram er sak, säger HERREN, kom med era bevis, säger Jakobs Konung. Låt dem komma och förkunna för oss vad som skall ske. Var finns era tidigare utsagor? Lägg fram dem, så skall vi ge akt på dem och se efter hur de har gått i fullbordan. Eller låt oss höra vad som skall komma. Tala om vad som skall hända i framtiden, så att vi kan se att ni är gudar.” Jesaja 41:21-23.

 

Gud tillkännager alltså utan förbehåll, att Han vet allt om framtiden. Men går ett dylikt påstående att rättfärdiga? Vilket bevis kan anföras till stöd för ett sådant yttrande?

 

Det finns många bevis för detta. Bibeln är full av dem.

 

Låt oss först ta berättelsen om Noa och Syndafloden. Gud sade till patriarken: ”’Jag har beslutat att förgöra alla levande varelser, ty för deras skull är jorden full av våld. Se, jag skall fördärva dem tillsammans med jorden. Gör dig en ark av goferträ”. Första Moseboken 6:13-14.

 

Senare, då arken var färdigställd, sade Han: ”Ty om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort.’” Första Moseboken 7:4.

 

Exakt detta hände, vilket resten av kapitlet berättar om för oss. ”… floden kom och gjorde slut på dem alla.” Lukasevangeliet 17:27. Och i Hebréerbrevet läser vi: ”I tron byggde Noa i helig fruktan en ark för att rädda de sina, sedan Gud hade varnat för det som ingen ännu hade sett.” Hebréerbrevet 11:7.

 

Lägg sedan märke till Nahum och hans profetia om den gamla huvudstaden Nineve. Då staden ännu stod på höjden av sin makt och storhet, skrev han: ”Ve dig, du blodstad, full av lögn, uppfylld av våld, du som aldrig upphör att plundra! … Se, jag skall vända mig mot dig, säger HERREN Sebaot… Jag skall kasta avskyvärda ting på dig, låta dig bli föraktad och göra dig till ett skådespel. Och det skall ske att var och en som ser dig skall fly från dig och säga: ”Nineve är ödelagt, vem har medlidande med henne?”” Nahum 3:1-7.

 

Den gång, då Nahum uttalade detta, måste åhörarna ha betraktat det här som fria fantasier. Nineve var så starkt, så fullständigt oövervinneligt. Hur skulle någonsin en så mäktig stad bli ”Tom, tömd, förödd”? Nahum 2:10. Likväl var det precis, vad som inträffade. Knappa femtio år senare erövrades Nineve av babylonierna, och från den stunden började den, att försvinna från historiens blad.

 

På 600-talet efter Kristus utkämpades ett slag mellan romarna och perserna på själva platsen, där Nineve en gång stod. När historikern Gibbon beskriver området, där slaget stod, säger han: ”Öster om Tigris låg förr i tiden den stora staden Nineve precis mittemot den plats, där staden Mosul nu ligger, men staden och själva dess ruiner har för länge sedan försvunnit. Det stora, tomma området gav gott om utrymme åt de två härarna att manövrera på.”   

 

Om Babylon skrev profeten Jeremia: ”Förkunna bland hednafolken… Babel är intaget”. Jeremia 50:2. ”Ty se, jag skall uppväcka från nordlandet en mängd stora hednafolk och föra dem upp mot Babel.” Vers 9. ”Hur sönderbruten och krossad är den inte, den hammare som slog hela jorden! Hur har inte Babel kommit hednafolken att häpna!” Vers 23.

 

”Babel skall bli en stenhög, ett tillhåll för schakaler, till häpnad och förakt. Ingen skall bo där.” Jeremia 51:37.

 

Detta skrev Jeremia omkring år 595 före Kristus, då Babylon ännu stod på höjden av sin makt, och Nebukadnessar, dess störste kung, faktiskt härskade över hela världen. På den tiden måste Jeremias förutskickelser ha tett sig löjliga. Ingen kunde ha tänkt sig, att de skulle uppfyllas. Men de uppfylldes.

 

Förvisso inte med en gång. Tjugo, fyrtio, femtio år gick. Jeremia dog, och det gjorde även Nebukadnessar. Men Babylon tycktes lika starkt, som någonsin.

 

Så kommer vi till året 539 före Kristus. Belsassar var då kung. En natt, medan han festade tillsammans med ett tusen av sina stormän, syntes det plötsligt fingrar likande en människohand, som skrev på den kalkade väggen i kungens palats. Och detta är budskapet, som skrevs där: ”Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det. … Du är vägd på en våg och funnen vara för lätt. … Ditt rike är delat och givet åt meder och perser.’” Danielsboken 5:26-28, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

 

Gud hade således inte glömt den profetia Han hade gett genom Jeremia nästan sextio år tidigare – och heller inte en liknande förutsägelse skriven av Jesaja nästan två hundra år tidigare. Se Jesaja 13:19-22. Hela denna tid hade Han uppmärksamt följt utvecklingen i Babylon och med osviklig precision vägt dess handlingar i rättfärdighetens vågskål. Nu hade domens timme kommit för det. ”Samma natt dödades Belsassar, kaldeernas kung. Och medern Darejaves tog emot riket”. Danielsboken 5:30-31.

 

Staden bytte emellertid inte bara härskare. Under århundradenas gång förföll den allt mer. De väldiga murarna jämnades med marken, och de stolta palatsen och templen ödelades. Till slut började ökensanden, som ständigt rör sig, att täcka över den, och den var faktiskt en bortglömd stad, tills den återupptäcktes av arkeologerna på 1800-talet.

 

Sedan Austen Layard år 1845 och 1850 hade företagit utgrävningar på området, där staden en gång legat, skrev han: ”Oformliga högar av rester av hus och inventarier täcker stora delar av landet här. … Överallt finns det skärvor av glas, marmor, lerkrukor och tegelsten med inskrifter, allt blandat med den egendomliga salpeterhaltiga och blekta jorden, som uppkommit på grund av de förmultnande resterna av gamla bostäder. Föga eller intet växer i denna jord, och området, där Babylon låg, är därför ohyggligt naket och bart. Ugglor flyger upp ur de få buskar, som finns här, och den vämjeliga schakalen smyger omkring på platsen.”

 

Nyare utgrävningar har avtäckt ruiner av storslagna tempel, palats och fästningsverk i den berömda staden, och vart och ett av dem bekräftar, hur precis den gudomliga profetian om stadens fall var.

 

Låt oss se litet på Hesekiels profetia om Tyrus, den berömda staden öster om Medelhavet. Den var på grund av sin stora flotta en betydande maktfaktor inom ett utsträckt område. Strax efter Jerusalems ödeläggelse genom Nebukadnessar gratulerade Tyrus sig självt åt, att en sådan medtävlare hade lagts i aska. Men då skrev Hesekiel: ”kom HERRENS ord till mig. Han sade: Du människobarn, eftersom Tyrus har sagt om Jerusalem: ’Ha, ha, folkens port har brutits ner. Då vänder man sig till mig, jag blir rik när hon ligger i ruiner.’ Därför säger Herren, HERREN så: Se, jag är emot dig, Tyrus. Jag skall få många hednafolk att resa sig mot dig, liksom havet låter sina böljor resa sig. De skall förstöra Tyrus murar och riva ner hennes torn. Jag skall skrapa bort allt grus från henne och förvandla henne till en kal klippa. En torkplats för fisknät skall hon bli… Aldrig mer skall du byggas upp igen”. Hesekiel 26:1-14.

 

Det var antagligen ingen, som lade någon vikt vid en sådan profetia, då den gavs. De menade väl, att det var något överspänt trams från en fanatiker. Hur skulle det mäktiga Tyrus någon gång kunna bli så förödmjukat?

 

Men inte länge efter stod Nebukadnessar också vid Tyrus’ portar. I tretton år belägrade han staden. Så länge och hårt slet hans soldater med murbräckor, att ”varje skuldra [blev] sönderskavd.” Hesekiel 29:18. Slutligen erövrades så den del av staden, som låg på fastlandet, erövrad, men Nebukadnessar lurades på stordelen av bytet, ty folket i staden hade flyttat de flesta av sina tillhörigheter ut till resten av staden, som låg på en ö ett kort stycke från fastlandet. För somliga måste det ha sett ut, som om Hesekiels profetia hade slagit fel. Förvisso hade Tyrus delvis ödelagts, men det hade inte alls förvandlats till en naken klippa.

 

Många år gick, och så dog Hesekiel. Generation följde på generation i Tyrus. Så, år 332 före Kristus, anlände Alexander den Store och fordrade, att staden skulle överlämna sig. Invånarna avslog kravet, varpå en av historiens mest kända belägringar började. Åter igen såg det ut, som om fästningen på ön skulle vara ointaglig. Till slut kom Alexander i ren förtvivlan på en ovanlig utväg. Han lät rasera husen i staden på fastlandet och kasta deras beståndsdelar ut i sjön mellan fastlandet och ön. Eftersom husen bestod av sten, hade han nog mycket material till, att anlägga en bred vågbrytare ända till öfästningen. På den tågade hans soldater ut och intog ön.

 

Resten av vågbrytaren ligger kvar i den dag, som nu är. Och fiskare från byn Sur, som har vuxit upp kring det gamla stadsområdet, breder ut sina nät på tork på de bara klippor, där det forna Tyrus låg. De har varit bara i nästan 2 300 år, sedan Alexander lät sina soldater skrapa dem rena från jord, vilken också blev använd, då vågbrytaren anlades.

 

På detta sätt uppfylldes ytterligare en biblisk profetia. Och det är värt att lägga märke till, hur exakt varje detalj stämde. Hur skulle en människa på förhand kunna veta, att en stad som Tyrus skulle bli så fullständigt ödelagd? Det kunde vederbörande bara därför, att han drevs av den Helige Ande.

 

Och lägg märke till de många förutsägelserna om judarna. Det tjugoåttonde kapitlet i Femte Moseboken anger alla de välsignelser, som skulle bli deras vid lydnad. Men häri anges också det straff, som skulle bli deras vid olydnad. ”HERREN skall låta dig bli slagen inför dina fiender”, sade Gud. ”På en väg skall du dra ut mot dem, men på sju vägar skall du fly för dem, och du skall bli ett avskräckande exempel för alla riken på jorden.”

 

”Du skall bli till häpnad och ett ordspråk och en nidvisa”.

 

”HERREN skall sprida ut dig bland alla folk, från jordens ena ände till den andra…

 

Bland de folken skall du inte få någon ro. …

 

Du skall sväva i största livsfara, du skall darra både natt och dag och inte vara säker för ditt liv.” Verserna 24, 37, 64-66.

 

De fruktansvärda lidanden, som Israels barn har måst genomgå under förföljelse efter förföljelse ned genom tiderna till våra dagar, har bevisat sanningshalten hos denna profetia. Och fastän många tusen nu har återvänt till Palestina, är merparten av Abrahams efterkommande fortfarande kringspridda ibland alla folk, ”från jordens ena ände till den andra”.

 

En intressant förutsägelse angående judarna finner i Jeremia 29:10.

 

Strax innan de fördes bort i fångenskap till Babylon, yttrade Herren genom Jeremia: ”När sjuttio år har gått för Babel skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats.”

 

Många år senare läste profeten Daniel förutskickelsen och skrev: ”i hans [Darejaves’] första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år som enligt HERRENS ord till profeten Jeremia skulle fullbordas angående Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år.” Danielsboken 9:1-2.

 

Då Daniel fann denna förutsägelse, började han att innerligt be om, att han och hans folk måtte bli funna värdiga, så att Gud kunde uppfylla Sitt löfte om, att föra dem tillbaka. Inte lång tid därefter utfärdades det en kunglig kungörelse tillåtande judarna, att återvända till Jerusalem. Många tusen tillvaratog erbjudandet, och igen uppfylldes en profetia. Se Esra 1:1-11.

 

Ytterligare en förutsägelse om Jerusalem gjordes, denna gång av Jesus Själv. Då lärjungarna kom till Honom, för att visa Honom, hur solitt templet var byggt, sade Han: ”Här skall inte lämnas sten på sten.” Matteusevangeliet 24:2.

 

Det här var en modig profetia, och den kom som en chock för åhörarna. Men innan fyrtio år hade gått, var också den uppfylld. År 70 erövrade de romerska arméerna under Titus’ ledning staden och ödelade templet fullständigt. Så ivrigt letade de efter dolda skatter, att de rev ned varenda mur och rent av bröt upp själva fundamentet. Till slut plöjde de upp området.

 

Så började den långa träldomstid, som Kristus förutsagt: ”Jerusalem kommer att trampas ner av hedningarna, tills hedningarnas tider är fullbordade.” Lukasevangeliet 21:24. Århundrade efter århundrade har främmande erövrare härskat över staden. Först trampades den av romarna, sedan av muhammedanerna, turkarna och araberna. I dag härskar hedningarna fortsatt där, och en muhammedansk moské står på platsen för Salomos tempel, en påminnelse om Jesu profetias sanningshalt. {Sedan boken skrevs, har judarna återtagit Jerusalem, ehuru strid och oro fortsatt utmärker orten. Övers. anm.}

 

En författare har med rätta sagt: ”Så länge som Babylon ligger i ruiner och Nineve ligger tomt och öde, så länge som Egypten är det ringaste av rikena och Tyrus är en plats, där de breder ut fisknät på tork, så länge som Israel är spritt ibland folken och Jerusalem ligger nedtrampat av hedningarna, så länge som de stora världsrikena drar fram på sina förutsagda banor – så länge har vi bevis för, att ett allvetande sinne inspirerade förutsägelserna i denna bok, och att de gamla profetiorna inte ’har burits fram genom någon människas vilja’.” {Andra Petrusbrevet 1:21.}

 

Men framför allt annat stadfäster och förklarar profetiorna om Kristus Själv alla andra givna profetior. Genom hela Gamla Testamentet finns det mängder av dem. Platsen för Hans födelse är förutsagd i Mika 5:2, och hur Han skulle födas i Jesaja 9:6 {+ 7:14}. Jesaja 61:1-3 tecknar en skiss över Hans verksamhet, medan Hans förkastelse och lidande förutsades i Jesaja 53:3-6. Händelserna kring korsfästelsen förutskickades med många detaljer i Psaltaren 22:16-18 och Jesaja 53:9.

 

”Inget av hans mirakel satte så tydligt Guds stämpel på honom, som de tusentals profetior, som uppfylldes i hans liv. Han var det härliga centrumet för dem alla. Varje framburet offer, från den tid, då eld kom ned och förtärde offret på Abels altare och ända till den sista Påsken, då allt blev uppfyllt, pekar med eldskrift mot korset på Golgata. Ja, alla föregående århundraden rörde sig som i en högtidlig procession, för att lägga sina vittnesbörd vid korsets fot”, säger en annan författare.

 

Petrus sade: ”Om honom vittnar alla profeterna”. Apostlagärningarna 10:43. Han var Fridsfursten (Jesaja 9:6), Herren vår rättfärdighet (Jeremia 23:6), den Starke i Jakob (Jesaja 60:16), vår Återlösare (Job 19:25 och Jesaja 59:20), Överherden (Jesaja 40:11 och Första Petrusbrevet 5:4), den Klara Morgonstjärnan (Fjärde Moseboken 24:17 och Uppenbarelseboken 22:16). Som den naturliga mittpunkten för alla profetior strålar Han fram över alla andra, Israels evige konung.

 

Och eftersom alla dessa profetior har uppfyllts så exakt, kan vi fullt ut lita på alla förutsägelser i den Heliga Skrift och säga med Petrus: ”Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.” Andra Petrusbrevet 1:19.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 5. Bibeln och Dina Bekymmer. 20. Vilka är Kännetecknen på Guds sanna Församling?

Sektion 5

Bibeln och Dina Bekymmer

 

20. Vilka är Kännetecknen på Guds sanna Församling?

Det finns i världen så många kristna kyrkosamfund, och deras trosbekännelser varierar från det mest liberala till det mest ortodoxa. Vissa av dem är stora organisationer med milliontals medlemmar, medan andra bara är små grupper med förhållandevis få anhängare. Något har de dock gemensamt. Varje enskild grupp menar sig ensam äga hela sanningen och därför ha ett kall från Gud, att fortsätta sin verksamhet. Några av dem gör öppet anspråk på, att vara Jesu Kristi sanna menighet och hävdar, att Guds välsignelse i särskild grad vilar över dem.

 

Eftersom det råder så stor förvirring, är det inte att undra på, att många, både inom och utom dessa kyrkosamfund, frågar sig själva och andra, vilket av samfunden, som utgör den äkta församlingen, eller om något sådant alls finns. Det kan tänkas, att Du själv har ställt frågan.

 

Allt emellanåt hävdas Guds sanna församling vara en osynlig gemenskap, som utgörs av de kristna från alla trosinriktningar, som uppriktigt älskar sin Frälsare och försöker, att tjäna Honom enligt det ljus de har. Något kan säkert ligga i det. Det finns dock ingen verklig grund till att tro, att den sanna församlingen skulle vara en osynlig menighet. Bibeln visar klart, att den tid stundar, när de uppriktiga inom alla kyrkosamfund kommer att skilja sig från de samfund de nu hör till, och ansluta sig till den menighet, som närmast liknar det mönster Gud har gett Sina barn i denna onda värld. Se Uppenbarelseboken 18:4.

 

Om Du en dag skulle känna Dig lockad av, att finna en sådan församling, vad kunde Du då vänta Dig att finna? Hur skulle dess lära och dess regler för livsföringen vara? Vilket slags verksamhet skulle den syssla med?

 

Här kan åter Bibeln vara en lykta för Din fot och ett ljus på Din stig. I den finner Du nämligen alla specifikationer Du behöver, för att lätt känna igen Guds sanna församling.

 

1. Den strålar av Guds kärlek. Jesus sade: ”Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.’” Johannesevangeliet 13:35. Kärlek är viktigare, än allt annat. En församling, som är klandrande, dömande och fariséisk, kan omöjligt vara den sanna församlingen. ”Den som inte älskar har inte lärt känna Gud”, säger aposteln Johannes, ”ty Gud är kärlek.” Första Johannesbrevet 4:8. ”Mina älskade”, tillägger han, ”låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud.” Vers 7. Och vidare säger han i vers 16: ”Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom.”

 

I sitt stora kapitel om kärlek antyder aposteln Paulus, att även om en menighet hävdar sig ha apostlar, profeter, lärare och rent av någon, som utför mirakel, är den bara en ”ljudande malm eller en skrällande cymbal”, om den saknar kärlekens gåva. Se Första Korintierbrevet 12:28; 13:1.

 

Med andra ord, kärlek uttryckt i vänlighet, hövlighet, fördragsamhet och medlidande, är det mest iögonenfallande tecknet på den sanna församlingen.

 

2. Den betonar, att Jesus Kristus är Guds Son. Jesus bad en gång lärjungarna, att säga Honom, vem de trodde Han egentligen var. ”Simon Petrus svarade: ’Du är Messias, den levande Gudens Son.’” På det svarade Jesus: ”Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.” Matteusevangeliet 16:16-18.

 

”På denna klippa” byggde Kristus Sin församling. Inte på Petrus, naturligtvis, men på Petrus’ frimodiga vittnesbörd och fasta tro på, att Jesus Kristus var Guds Son. Som Paulus säger: ”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst.” Romarbrevet 10:9. ”Hos ingen annan finns frälsningen”, säger Petrus. ”Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.’” Apostlagärningarna 4:12.

 

Johannes tillkännager: ”Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förblir Gud och han själv förblir i Gud.” Första Johannesbrevet 4:15. Och det, som gäller för en enskild person, gäller också för en hel församling. Om den inte upphöjer Jesus Kristus som Guds Son och bekänner inför människorna, att Han är sann Gud, är den inte och kan den inte vara Guds sanna gemenskap. Se Matteusevangeliet 10:32-33.

 

3. Den ärar Bibeln som Guds Ord. I sitt andra brev till Timoteus säger aposteln Paulus: ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.” Kapitel 3, verserna 16-17.

 

Då han tog farväl av de kristna i Efesus, sade han: ”Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade.” Apostlagärningarna 20:32.

 

Han berättar för församlingen i Rom, att ”allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp.” Romarbrevet 15:4.

 

Petrus säger, att ”Herrens ord förblir i evighet” (Första Petrusbrevet 1:25, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98) och att ”ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud.” Andra Petrusbrevet 1:21.

 

Så ställde sig den första kristna församlingen till den Heliga Skrift. De ärade den som Guds inspirerade ord. Den sanna menigheten intar samma ståndpunkt i dag.

 

4. Den beaktar de Tio Buden som Guds heliga lag. ”Vi vet att vi har lärt känna honom”, säger aposteln Johannes, ”när vi håller fast vid hans bud. Den som säger: ”Jag känner honom” och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom. Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” Första Johannesbrevet 2:3-6. Så för att veta, att vi ”känner honom” och att vi ”är i honom”, måste vi hålla Hans bud och vandra, som Han vandrade.

 

Hur vandrade då Jesus? Han vandrade på Guds väg, de Tio Budens väg. ”… jag har hållit min Faders bud”, säger Han, ”och förblir i hans kärlek.” Johannesevangeliet 15:10. Och: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda.” Matteusevangeliet 5:17.

 

En av avsikterna med Hans första ankomst var, ”att låta sin undervisning komma till makt och ära.” Jesaja 42:21 {att göra lagen stor och härlig. Norska Bibeln}. Och samma mål har alltid Guds församling haft. Det sägs därför också om Hans menighet under de sista dagarna av världens historia, att ”de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.’” Uppenbarelseboken 14:12.

 

5. De helighåller den sjunde dagen som Guds Sabbat. Det är otänkbart, att Guds sanna menighet skulle kunna helga någon annan dag, än Hans dag. Och Hans dag är, som Bibeln klart visar, den sjunde dagen.

 

Helighållandet av den sjunde dagen är i själva verket ett av de viktigaste tecknen på den sanna menigheten. ”… de{n} är ett tecken”, säger Herren, ”mellan mig och er från släkte till släkte, för att ni skall veta att jag är HERREN som helgar er.” Andra Moseboken 31:13.

 

Den äkta vilodagen är således ett minnesmärke inte bara över skapelsen, utan också över helgelsen. Den blev given, för att påminna Guds barn om Hans makt både, att skapa och att återskapa. Den är därför ett säkert kännetecken på den äkta församlingen under alla tider.

 

6. Den använder det bibliska dopsättet. Detta är i linje med Jesu befallning till Sina lärjungar: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. Matteusevangeliet 28:19.

 

På apostlarnas tid utfördes inte dopet, genom att stänka vatten på dopkandidaterna, utan genom nedsänkning {under vattenytan}. Vi finner ett exempel på det i Apostlagärningarna 8:38-39, där Filippus och den etiopiske hovmannen bägge hade stigit ned i vattnet, och därpå ”stigit upp ur vattnet”. Och att det var en bestämd mening med just denna dopmetod, visar Paulus oss i Romarbrevet.

 

”Eller vet ni inte”, säger han, ”att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet”. Romarbrevet 6:3-4.

 

Genom att låta sig doppas ned i vattnet, tillkännagav den nye medlemmen av församlingen sin villighet, att dö bort från sitt gamla, syndiga liv. Genom att stå upp ur vattnet, gav han uttryck för sitt beslut om, att leva ett nytt liv i Kristus.

 

Detta var ett bra sätt, att på den tiden ansluta sig till den sanna församlingen, och är lika värdefullt i dag.

 

7. Den intar Herrens nattvard i all enkelhet. Aposteln Paulus sade till församlingen i Korint: ”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ’Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.’ På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.’ Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.” Första Korintierbrevet 11:23-26.

 

Detta är något, som den sanna församlingen kommer att utöva, tills Herren anländer igen. Det var ingen stor och pompös ceremoni, utan medlemmarna åt brödet och drack vinet till minne av Jesu lidande och död.

 

Hur enkel den ursprungliga nattvardsgudstjänsten var, ser vi av berättelserna vi finner i Matteus 26:20-29, Markus 14:17-25 och Lukas 22:7-20. Johannes tar också med den vackra redogörelsen om fottvagningen. Han berättar om, hur Jesus i Sin stora kärlek ställde Sig på knä och tvättade lärjungarnas fötter som förberedelse för den högtidliga handling, som följde. ”Om nu jag, er Herre och Mästare”, säger Han, ”har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er. … När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.” Johannesevangeliet 13:14-17.

 

8. Den måste ha Andens gåvor. Då den Helige Ande kom över apostlaförsamlingen, skänkte Han olika nådegåvor. Se Första Korintierbrevet 12:4. Den ene medlemmen erhöll ”ord av vishet, den andre ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att utföra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål.” Verserna 8-10. Församlingen tilldelades var och en av dessa nådegåvor till hjälp och välsignelse. Mottagarna skulle samarbeta och stärka församlingen var och en, utan att upphöja sig över varandra.

 

Paulus skrev också till församlingen i Efesus om detta och säger: Han ”gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.” Efésierbrevet 4:11-13.

 

Eftersom han nämner, att dessa gåvor skulle finnas kvar i menigheten, tills medlemmarna blir ”helt uppfyllda av Kristus”, är det rimligt att anta, att vissa av dem, eller alla, fortsatt är tillgängliga för den sanna församlingen. Den församling, där dessa nådegåvor är mest framträdande, måste följaktligen vara den sanna.

 

9. Den är en enkel och anspråkslös församling. Man kan svårligen tänka sig, att den enkle galiléns församling skulle uppträda med prakt, intrycksfulla ceremonier och stor slösaktighet. Något sådant skulle vara raka motsatsen till Hans anspråkslösa och heliga liv samt Hans oegennyttiga tjänst för andra.

 

När aposteln Petrus minns de lyckliga dagar de tillbringade tillsammans med Mästaren i Galiléen, säger han: ”Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv.” Och så förmanar han kvinnorna till, att ta av sig alla onödiga smycken och i stället kläda sig i ”den oförgängliga skönheten hos en mild och stilla ande. Det är mycket dyrbart i Guds ögon.” Till männen säger han: ”älska bröderna, var barmhärtiga och ödmjuka. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf. Tvärtom skall ni välsigna”. Första Petrusbrevet {1:15;} 3:1-9.

 

Det är en sådan församling Gud önskar Sig i dag. Medlemmarna kommer i sina privata liv och i församlingen att vara sådana individer, som Petrus här beskriver.

 

10. Den är en ren församling, rättskaffens och ivrig, att bistå de behövande. Guds nåd, säger aposteln Paulus, tuktar oss till, ”att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är”. Och det så mycket mer, som Han ”har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.” Titusbrevet 2:12-14.

 

Petrus beskriver likaledes Jesu efterföljare som ”ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk”. Första Petrusbrevet 2:9, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

 

”… som främlingar och gäster”, förmanar han dem, att hålla sig ”borta från de köttsliga begären som för krig mot själen. Uppför er väl bland hedningarna, så att de… ser alla goda gärningar ni gör och prisar Gud den dag han uppsöker dem.” Första Petrusbrevet 2:11-12.

 

Medlemmarna av den sanna församlingen kommer, genom Guds nåd, att stadigt försöka, att bli mer lika sin älskade Frälsare och Herre. Man kommer därför att kunna känna igen dem på deras rättskaffens, rena och enkla liv och deras iver efter, att hjälpa människor i andlig eller timlig nöd. När olyckan är framme, vad den än består i, står de i främsta ledet ibland dem, som kommer nödställda personer till undsättning.

 

11. Den äger ett levande hopp om Kristi snara återkomst. Denna villighet till, att göra något för andra, vilar på en fast överbevisning om, att Jesus väldigt snart personligt skall komma tillbaka hit till jorden. Denna församling, som är ”ett föredöme i goda gärningar”, kommer längtansfyllt att se fram emot förverkligandet av ”det saliga hoppet”, ”att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet.” Titusbrevet 2:7, 13.

 

Den kommer att glädja sig åt detta löfte från Mästaren: ”Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.” Johannesevangeliet 14:1-3.

 

Den kommer att ivrigt speja efter de tecken Kristus lovade skulle visa sig före Hans återkomst. Lukasevangeliet 21:25-27.

 

Den kommer att ta på allvar Hans högtidliga förmaning om, att fortgående visa större vaksamhet ju mer dagen närmar sig. Matteusevangeliet 24:42. Den kommer att vaka och be, och dess ständiga bön kommer att vara: ”kom, Herre Jesus!” Uppenbarelseboken 22:20.

 

Tron på Kristi andra ankomst kommer att vara ett väsentligt kännetecken på den sanna församlingen.

 

12. Den kommer att bedriva världsomfattande missionsverksamhet. Annat kan det inte vara, ty i dess öron ringer fortfarande Mästarens befallning: ”’Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen.” Markusevangeliet 16:15. Den kommer heller aldrig att glömma Hans förutsägelse: ”detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.” Matteusevangeliet 24:14.

 

En gemenskap, som har dessa betydelsefulla Skriftställen som grundval för sin missionsverksamhet, kommer inte att begränsa sin verksamhet till ett enskilt område eller ett visst land. Den måste omfatta hela världen. Den kommer att känna, att Gud har gett den ett budskap, som måste förkunnas ”för alla folk och stammar och språk och folkslag.” Uppenbarelseboken 14:6.

 

Med ett sådant program för världsomspännande missionsverksamhet, kommer medlemmarna att helga sig själva och alla sina ägodelar åt ändamålet, att fullfölja förkunnelsen av ”ett evigt evangelium”, för att den Herre och Mästare, som de älskar och tjänar, snart skall kunna komma i härlighet.

 

Skulle Du någon gång höra detta budskap förkunnas, lägg då noga märke till dessa budbärare och deras livsföring. Se, om den stämmer överens med Bibeln. Se, om de uppfyller de tolv krav, som är uppställda i det här kapitlet. Om de gör det, gläd Dig. För då kan Du gå ut ifrån, att Du har hittat fram till Guds sanna församling, det andliga hem Du längtar efter.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 5. Bibeln och Dina Bekymmer. 19. En Dag för Vila

Sektion 5

Bibeln och Dina Bekymmer

 

19. En Dag för Vila

Detta är också en svårighet för många i dag. I sitt hjärtas innersta känner de, att de bör hålla en av veckans dagar helig, men eftersom skick och bruk förändras med tiden, är de inte säkra på, vilken dag är Guds helgdag, eller om det budet alls gäller nu.

 

Det ökar riskerna för en allmän, fem dagars arbetsvecka. Därmed ges nämligen nya möjligheter för allt slags lockande avkoppling, såsom fisketurer, båtfärder och möjlighet till deltagande i idrottstävlingar både när och fjärran. Tiden från Fredag eftermiddag till Måndag morgon har för tiotusentals personer blivit en tid med hektiska förberedelser, följda av en händelserik utflykt, och till sist skall allt ställas i ordning igen. De har inte ens tid till en kort gudstjänst.

 

Många av dem, som fortfarande går i kyrkan på Söndagen, tycks mena, att väl denna fromma handling är utförd, kan de disponera resten av dagen som de önskar, utan en tanke till på Guds rikes angelägenheter.

 

En annan källa till osäkerhet är faktumet, att tusentals troende nu börjar, att helga Lördagen, den sjunde dagen i veckan, som vilodag och arbetar på Söndagen, den första dagen i veckan. Tar de fel, eller har de rätt? {I almanackorna ändrades veckodagarnas inbördes ordning 1973, på mänskligt bevåg, inte på gudomlig tillskyndan. Därefter har Måndagen räknats som första veckodag och Söndagen som sista. Eftersom Gudomen inte införde denna ändring, eller förfalskning, gäller fortsatt Skaparens ordning. Övers. anm.}

 

Det är därför inte så konstigt, att många uppriktiga kristna har börjat att oroa sig. Du är kanske själv en av dem. Du säger måhända: Jag skulle önska, att Gud ville göra det alldeles klart för mig, vad Han egentligen vill, att jag skall göra.

 

Om så är, behöver Du inte längre vara osäker. Du kommer att finna svaret på denna fråga i Guds Ord, klart som dagen.

 

Sabbaten är den nästa äldsta av alla institutioner, som människorna känner till. Den infördes av Gud Själv kort efter det, att Han hade vigt Adam och Eva i Edens Lustgård.

 

För dessa två fullkomliga väsen blev den första solnedgången inledningen till den första Sabbaten, och den första soluppgången början på den första Sabbatsmorgonen.

 

”På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk som han hade skapat och gjort.” Första Moseboken 2:2-3.

 

Lägg märke till, vilken dag Han välsignade. Det var den sjunde. Inte den första eller den fjärde eller den sjätte, utan den sjunde. Denna särskilda dag helgade Han, eller reserverade för heligt bruk.

 

Från och med då tillbad alla, som älskade Gud, Honom på denna heliga dag. Vecka för vecka, då den sjunde dagen inföll, tänkte de på Gud, umgicks med Honom och prisade Honom.

 

Under århundradenas gång glömde många bort Sabbaten, eftersom synden tog överhanden. Men Gud glömde den aldrig, ej heller förändrade Han dagen.

 

Sedan Han hade fört Israel ut ur Egypten, påminde Han dem på ett iögonenfallande sätt om Sabbatens stora betydelse för människan.

 

I fyrtio år levde de i ödemarken av mannat, som Gud gav dem. Sex dagar i veckan gjorde Gud ett mirakel och lät mannat falla på marken, där det sedan låg som ett rimfrostlager. Den sjätte dagen i veckan föll det en dubbel portion, men den sjunde dagen fann de inget manna. Andra Moseboken 16:26-27.

 

Detta fortsatte i omkring två tusen veckor. Så i fall någon israel, vid uttåget ur Egypten, var i tvivel om, vilken dag var Herrens dag, var han i vart fall inte längre osäker, då de fyrtio åren i ödemarken var till ända.

 

Det var på den tid, då mannat fortfarande föll, som Gud förkunnade Sin vilja för Israel och för alla människor i de Tio Buden. Och i själva hjärtat av denna okränkbara lag säger Han: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat.” Andra Moseboken 20:8-10.

 

Från och med då visste varenda israelit precis, vilken dag, som var den rätta. Det var den sjunde dagen och ingen annan. De helighöll den inte alltid, som de borde, men de var utan ursäkt, för de kände till Guds vilja.

 

Under de därpå följande åren, avföll Israel ofta från Gud. Men Herren gav dem gudfruktiga ledare, som förde dem åter in på rättfärdighetens stigar, och det innefattade också alltid, att de skulle hålla Herrens vilodag på den sjunde dagen i veckan.

 

Omkring 700 år före Kristus bad profeten Jesaja dem innerligt om, att hålla sin fot borta från Sabbaten och inte längre gå sina egna vägar på Guds heliga dag. Se Jesaja 58:13.

 

Två hundra år senare påminde Nehemja återvändarna från Babylon om, att Gud hade talat till dem från Sinaiberget och gett dem ”rättfärdiga föreskrifter och sanna lagar, goda stadgar och bud” och ”gav… dem kunskap” om sin ”heliga sabbat”. Nehemja 9:13-14.

 

Således ser vi, att fram till mitten på 600-talet före Kristus rådde det aldrig något tvivel om, vilken dag som gällde, fastän många glömde bort vilodagen och överträdde Herrens heliga bud.

 

Inte heller på Jesu tid rådde det något tvivel härvidlag. Han levde ibland människor, som omsorgsfullt höll Sabbaten. De religiösa ledarna var till den grad noga med dagen, att de inte ens ville lyfta ett finger, för att bistå de sjuka. Då de såg en man bära sin bädd på Sabbatsdagen, uppförde de sig, som om han hade begått den oförlåtliga synden.

 

Men fastän deras helgande av vilodagen var fel, var det inget fel på dagen. Den var fortsatt samma sjunde veckodag, som Gud hade instiftat i begynnelsen. Hade den inte varit det, skulle Jesus utan tvivel ha upplyst dem om det.

 

Och hur var nu Hans personliga förhållande till detta dygn, Sabbaten, som Han ju faktiskt Själv hade helgat som ett evigt minnesmärke över skapelsen? Se Kolosserbrevet 1:16-17.

 

Han helighöll dagen. Lukas berättar för oss, att vid inledningen på Sin offentliga verksamhet och strax efter frestelsen i öknen, kom Han ”till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften”. Lukasevangeliet 4:16.

 

Ingen blev överraskad över, att se Honom där. Det var ju vanligt för Honom, att vara på plats och delta i gudstjänsten. Han hade besökt denna synagoga varje Sabbat sedan barnsben. Hans mor brukade utan tvivel ta med Honom dit. Han torde ha känt till vägen dit så väl, att Han kunde ha gått den i blindo. Lika säkert måste Han, som Guds Son, ha vetat, vilken dag Han borde gå dit.

 

Det är otänkbart, att Jesus skulle ha tagit miste på dag. En gång sade Han till fariséerna: ”Så är Människosonen Herre också över sabbaten.’” Markusevangeliet 2:28. Här gjorde Han anspråk på, att vara den, som hade instiftat Sabbaten och som därför kände till avsikten med dagen och hur den borde helgas, liksom vilken dag det var, som skulle helighållas.

 

Detta tydliggör också, att trots alla omvälvningar under fyra tusen års mänsklig historia, och trots alla Israels prövningar och svårigheter i Egypten, i ödemarken, i Palestina och i Babylon, bevarades den sjunde dagens vila genom Guds försyn, till dess Messias kom och godkände den genom det exempel på vilodagshelgande, som Han gav. Slöhet hade stundtals lett till dagens missbruk, men den hade aldrig helt gått förlorad, och nu stadfästes eller bekräftades den av Honom, som var Sabbatens Herre.

 

Men har då inte Jesus förändrat dagen? Nej, Bibeln nämner inte med ett ord någon dylik förändring. Vad Jesus gjorde, var att ge dagen dess rätta innehåll och mening tillbaka.

 

”En sabbat gick Jesus genom ett sädesfält, och hans lärjungar började rycka av ax där de gick. Då sade fariseerna till honom: ’Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?’ Han svarade: ’Har ni aldrig läst vad David gjorde, när han och hans följeslagare var hungriga och inte hade något att äta: hur han gick in i Guds hus, då Abjatar var överstepräst, och åt skådebröden, som endast prästerna fick äta, och hur han även gav till dem som var med honom?’ Och Jesus sade till dem: ’Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten.” Markusevangeliet 2:23-27.

 

Det Han här sade, gjorde inte Sabbaten mindre helig och betydelsefull. Tvärt emot, Han gjorde den stor och härlig. Sabbaten blev gjord för människans skull – för människans lycka, välfärd och andliga framsteg. Ju mera noggrant dagen iakttogs, desto större välsignelse skulle människan få av den. Men att göra den till en dag för botövningar och att hålla den, för att uppnå frälsning genom laglydnad, är att fullständigt missa poängen med den.

 

”En annan gång gick Jesus in i en synagoga, och där fanns en man som hade en förtvinad hand. Spänt iakttog de Jesus för att se om han skulle bota honom på sabbaten. De ville få något att anklaga honom för. Han sade till mannen med den förtvinade handen: ’Stig fram.’ Sedan frågade han dem: ’Är det på sabbaten mera tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda?’ Men de teg. Då såg han sig omkring med vrede, bedrövad över att deras hjärtan var så förstockade. Och till mannen sade han: ’Räck ut din hand.’ Han räckte ut handen, och den var nu frisk.” Markusevangeliet 3:1-5.

 

Det var vid samma tillfälle, berättar Matteus för oss, som Han frågade fariséerna: ”’Vem av er skulle inte gripa tag i sitt får och dra upp det om det faller i en grop, och det också på sabbaten? Hur mycket mer är inte en människa värd än ett får! Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten.’” Matteusevangeliet 12:11-12.

 

Igen och igen betonade Han under Sin korta vistelse här på jorden denna grundsats i lära och i liv. Många av Hans största helanden utfördes på vilodagen. Han försökte på alla sätt, att visa folket, hur kärlekens Gud önskade, att människorna skulle helighålla Herrens dag. Dock förändrade Han aldrig dagen.

 

”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna”, sade Han till lärjungarna. ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. Amen {Sannerligen} säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett. Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket.” Matteusevangeliet 5:17-19.

 

Alltså upphävde Jesus icke det fjärde budet, ej heller överförde han det till ett annat dygn eller förändrade det på något annat vis. Och om inte Han gjorde det, vem annars skulle då kunna göra något sådant?

 

Men kanske Han gav lärjungarna besked om, att en dylik ändring skulle företas efter Hans död? Nej, tvärt om. Bibeln säger, att även då Han låg i Josefs grav, och vissa kvinnor planerade, att balsamera Hans kropp, höll de sig i stillhet ”på sabbaten… efter lagens bud.” Lukasevangeliet 23:56.

 

Nå, var inte lärjungarna församlade nästa dag, för att hälsa Honom välkommen efter uppståndelsen och samtidigt införa en ny vilodag? Nej, de var riktigt nog församlade den dagen bakom lyckta eller låsta dörrar, men det var på grund ”av rädsla för judarna.” Johannesevangeliet 20:19. Då Jesus plötsligt stod mitt ibland dem, blev de ”förskräckta {och} trodde… att de såg en ande.” Lukasevangeliet 24:37. Det dröjde ganska länge, innan de trodde, att Han verkligen hade stått upp ifrån de döda.

 

Tre andra Skriftställen (Matteus 28:1, Lukas 24:1 och Johannes 20:1) nämner alla den första veckodagen i förbindelse med Jesu uppståndelse, men ingen av dem antyder något om, att dagen hade förvandlats till ny vilodag. Då återstår det bara två texter i Nya Testamentet angående den första veckodagen, nämligen Första Korintierbrevet 16:1-2 och Apostlagärningarna 20:6-7. Den första av dessa texter gäller gåvor, som de kristna skulle lägga åt sidan den dagen ”hemma”, och den andra ett möte, som måste ha hållits på Lördag kväll, enligt den då gällande angivelsen av tid.

 

Men vad hände senare? Måhända ändrade det första stora kyrkomötet på dagen? Nej. Berättelsen om mötet finner vi i Apostlagärningarna, kapitel 15, men den innehåller inte ett ord om detta ämne. I fall något av ombuden hade föreslagit något så långtgående, som att ändra på vilodagen från veckans sjunde till första dag, skulle detta utan tvivel ha omtalats.

 

Paulus närvarade vid mötet, och det är tydligt, att han i varje fall inte kände till någon förändring av vilodagen. Ty då han efter kyrkomötet kom till Filippi, säger Guds Ord:

 

”På sabbaten tog vi vägen ut genom stadsporten och längs en flod, där vi antog att det fanns ett böneställe. Vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade kommit dit.” Apostlagärningarna 16:13.

 

Nästa kapitel redogör för, att då Paulus kom till Tessalonika, gick han ”som han brukade” in i synagogan, och ”under tre sabbater samtalade han med dem utifrån Skrifterna”. Apostlagärningarna 17:1-2. Hans fiender påstod, att han hade ”vänt upp och ner på hela världen”, detta enligt vers 6, men ingen av dem anklagade honom för försök till, att ändra vilodag.

 

Hur förhöll det sig med de andra apostlarna – föreslog de en dylik förändring? Inte heller hos dem finns det en antydan om något sådant. Förvisso talar aposteln Johannes om, att han på ”Herrens dag kom… i Anden” {Uppenbarelseboken 1:10}, men det måste ha inträffat på Sabbatsdagen, den sjunde dagen, för den kallar Herren för ”min heliga dag” i Jesaja 58:13, och Han tillkännager Sig vara ”Herre också över sabbaten.’” Markusevangeliet 2:28.

 

Skulle Du ännu vara osäker rörande den här frågan, ta då själv en Bibelordbok och slå upp alla hänvisningar till Sabbaten, den sjunde dagen, Herrens dag, den första dagen och liknande ämnen. Det kan ta litet tid, att gå igenom dem alla, men det är värt omaket. Det kommer att en gång för alla tydliggöra för Dig, vad Bibeln säger – och inte säger – om detta viktiga spörsmål. Och det kommer att hjälpa Dig med, att avgöra, hur Du skall ställa Dig till denna sak.

 

Ty hur än mycket Du letar, kommer Du inte att finna en enda text, som ens antyder, att Gud någonsin haft planer på, att vidta förändringar gällande vilodagen, och heller inte ett enda Skriftställe, som andas om, att en dylik förändring har ägt rum. Du kommer därför att ställas ansikte mot ansikte med det enkla och oomtvistliga faktumet, att den sjunde dagen fortsatt är ”HERRENS, din Guds, sabbat.”

 

Hur är det med de förändringar, som har skett i tidsräkningen? Har det företagits sådana förändringar, att vi inte längre bestämt vet, vilken dag är den sjunde? Nej, även om tidsräkningen har korrigerats, har detta aldrig berört veckodagarnas inbördes ordning. Både Julius Cæsar och påve Gregorius VIII företog sådana korrigeringar av tidsräkningen, men ingendera vidrörde veckodagarnas inbördes följdordning. Den sjunde dagen i veckan är fortfarande den samma, som den var, då Kristus var här på jorden, och längre tillbaka behöver ingen då. Vi kan tryggt hålla den dag Han iakttog.

 

Om Du i Ditt hjärta känner, att Du borde helighålla en dag, men inte är helt säker på, vad Du skall göra, har Du svaret här – i Din egen Bibel. Men när Du bestämmer Dig för, att lyda Guds kallelse och hålla Hans dag helig, blanda aldrig samman Dina egna angelägenheter med Din tjänst för Gud. Du kan inte skänka Honom en del av Din tid på Sabbaten, och själv behålla resten. Du måste ge Honom hela dygnet, från solnedgång till solnedgång. Tredje Moseboken 23:32 och Markusevangeliet 1:32. Du skall hålla den dagen helig, lägga Ditt eget åt sidan och ge Gud Dina tankar. Låt den vara en bönens, lovprisningens och Bibelstudiets dag.

 

Och Du skall inte göra detta bara för att Guds lag fordrar det, utan för att Kristi kärlek fyller hjärtat och driver Dig härtill. Tillbringa dagen tillsammans med Gud, eftersom Du älskar Honom över allt annat och för att Han har vunnit Dig för himmelens rike genom Sin kärlek. Då blir den sannerligen veckans lyckligaste dag, och de välsignelser Sabbaten bringar, kommer Du att få uppleva. Se Jesaja 58:13-14.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 5. Bibeln och Dina Bekymmer. 18. Skall vi möta våra Kära igen?

Sektion 5

Bibeln och Dina Bekymmer

 

18. Skall vi möta våra Kära igen?

”Kan en människa få liv igen”, frågar patriarken Job, ”som en gång dött?” Job 14:14. Hur många är det ej, som har ställt det här spörsmålet under århundradena, fyllda med bitter sorg! Varje mor, som har gett sitt barn en sista avskedskyss, varje barn, som har lagt en älskad far eller mor till vila, har undrat över, om de någon gång skall träffas igen. Djupt inne i varje sorgtyngt hjärta har det spirat ett hopp om, att döden inte betyder slutet på allt, att det någon gång på något vis skall finnas liv bortom gravens mörker.

 

”Då skulle jag hålla ut i min mödas tid”, säger Job, ”till dess att min avlösning kommer. Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara dig, du skulle längta efter dina händers verk.” Verserna 14-15.

 

Han är helt säker på, att Gud, som skapade honom och danade hans karaktär, liksom en krukmakare formar leran med sina händer, inte skall glömma. Hur många år det än må gå, skulle Gud fortfarande minnas honom och längta efter, att ha honom i Sitt rike.

 

Samma överbevisning kommer till uttryck i dessa dyrbara, oförglömliga ord: ”Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv skall skåda honom, med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans.” Job 19:25-27.

 

I Nya Testamentet finner vi, att Jesus försökte, att skapa tilltro hos Sina anhängare på ett liv efter döden, och vem känner bättre till sanningen härom? ”Den stund kommer, ja, den är nu inne”, säger Han, ”när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. … Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom.” Johannesevangeliet 5:25-29.

 

”Ty detta är min Faders vilja”, försäkrar Han Sina lärjungar, ”att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.’” Kapitel 6, vers 40.

 

Som för att visa Sin förmåga, att hålla löftet, väckte Han upp flera från de döda, medan Han var här nere, såsom Jairus’ dotter (Matteusevangeliet 9:25), änkans son från Nain (Lukasevangeliet 7:14) och Lasarus (Johannesevangeliet 11:43).

 

Då folket såg de döda återvända till livet, blev de överväldigade och sade: ”’Gud har besökt sitt folk.’” {Lukasevangeliet 7:16.} Det hade de rätt i. Det hade Han gjort. Här var kärlekens och livets konung i verksamhet, här gjorde Han det Han mest av allt önskade att göra. Han helade de sjuka, de halta, de döva, de blinda, och mest vidunderligt av allt, Han väckte upp de döda till nytt liv.

 

Härigenom uppfyllde Han på ett härligt sätt Jesajas profetia: ”Herrens, HERRENS Ande är över mig, ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna”. Jesaja 61:1.

 

Han hade nycklarna till dödens fängelse, och Han använde dem på ett förunderligt sätt, för att ”trösta alla sörjande, för att låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande.” Verserna 2-3.  

 

Allt detta var bara en försmak på något långt större, som skulle ske en gång i framtiden – på den sista ”stora dagen”, när Hans mäktiga stämma skall öppna alla {de tvättäkta troendes} gravar på jorden och ge de rättfärdiga döda liv.

 

Genom att Själv stå upp från de döda, gav Han dessutom det säkraste beviset på Sin makt över döden och på, att det kommer en slutlig uppståndelse för alla, som tror på Honom.

 

”Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus”, skriver aposteln Paulus, ”och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade.

 

Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa. Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande.

 

Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom.” Första Korintierbrevet 15:19-23.

 

Det var några i församlingen i Korint, som inte kunde förmå sig till, att tro på ett liv efter döden. De gjorde narr av tanken på en uppståndelse. De förstod inte, hur det skulle vara möjligt för en död person, som hade sugits upp helt och hållet av jorden, att åter sättas ihop vid en uppståndelse.

 

Paulus besvarade deras invändning så här:

 

”Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? Du oförståndige! Vad du sår får inte liv om det inte dör. Och vad du sår har inte den gestalt som skall bli till, utan är ett naket korn, kanske av vete eller av något annat slag. Men Gud ger det en sådan gestalt som han har velat, och åt varje frö dess egen gestalt. …

 

Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Om det finns en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp.” Verserna 35-44.  

 

Så kommer han till den storslagna avslutningen på sitt tal. Han uppenbarar under gudomlig inspiration det, som skall ske, när Guds barn väcks upp till nytt liv. Han talar med en övertygelse, som ger oss alla nytt hopp.

 

”Se, jag säger er en hemlighet: Vi skall inte alla insomna, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet.

 

Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen.

 

Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” Verserna 51-55, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

 

Mitt i all hårdhet och gruvlighet i Romarriket, där ett människoliv hade litet värde – med undantag för de stackars efterlevande – var detta härliga framtidsperspektiv om ett liv efter döden en väldig uppmuntran för de troende. I de här verserna kommer det klart till uttryck, att Gud bevarar varenda människas personlighet och har makt till, att låta var och en leva igen.

 

Vad Paulus angår, talade han gärna med eftertryck om detta ämne. Han uppmanade alla de troende till, att se fram emot ”det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet.” Titusbrevet 2:13. Ty på denna stora dag kommer detta mäktiga mirakel att utföras, och de trofasta kommer att tas med till sitt eviga hem.

 

”Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat”, skriver han till församlingen i Tessalonika, ”så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.” Första Tessalonikerbrevet 4:13-18.

 

Här finner sannerligen de sörjande mycket, som kan trösta. För Paulus’ ord ger ny visshet om, att Kristus kommer att hålla Sitt löfte om, att återvända och väcka upp de döda. Men de här verserna ger oss också nya upplysningar om, hur det hela skall gå till.

 

De, som har dött troende på Kristus, blir uppväckta, och de levande troende förvandlas vid Hans ankomst, och tillsammans rycks de två grupperna upp, för att möta Herren i luften.

 

Tillsammans! Föräldrar och barn, bröder och systrar, vänner och de vi håller av. Alla, som dödens grymma hand har skilt ifrån varandra, skall då mötas igen. Uppväckta eller förvandlade, kommer de gemensamt att träda in i Guds rike.

 

Och eftersom Gud säger ”tillsammans”, kan vi också vara säkra på, att vi skall känna igen varandra då. Och varför inte? Vilken mening skulle det vara med, att vara tillsammans, i fall alla vore främlingar för varandra?

 

Alltså har Gud i Sin stora kärlek planerat en lycklig framtid för alla Sina barn i det kommande riket.

 

Det skulle emellertid inte vara rätt, att dölja det sorgliga faktumet, att detta lyckliga möte inte kommer att omfatta alla. Alla kunde vara med där. Guds plan omfattar alla, utan ett enda undantag. Men bara de, som tar emot erbjudandet om frälsning genom Jesus Kristus, kan hoppas på, att få del av de rika välsignelser Han har lovat.

 

Vad angår de andra, som inte har tagit emot frälsningen, kommer de också att bli uppväckta, men inte vid samma tidpunkt och inte, för att vinna samma härliga erfarenhet. Se Johannesevangeliet 5:29. Deras uppståndelse inträffar ett tusen år senare, och de står då upp, för att möta Gud i den yttersta domen. Uppenbarelseboken 20:5, 12.

 

”Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden ingen makt”. Vers 6.

 

Alla, som älskar livet och längtar efter återförening med sina kära i Guds rike, behöver nu öppna sina hjärtan och ta emot Guds nåd, medan det ännu är tid.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 5. Bibeln och Dina Bekymmer. 17. Vad är Tillståndet i Döden?

Sektion 5

Bibeln och Dina Bekymmer

 

17. Vad är Tillståndet i Döden?

Varje gång någon dör, ställer en eller annan den här frågan. Den har ställts om och om igen under alla århundraden, som har gått, sedan Eva med rädsla och sorg stod och betraktade den älskade Abels döda kropp.

 

Kanske har också Du stått och sett ned på det kalla, stelnade ansiktet åt någon Du älskat, och undrat över, vad som egentligen hade skett.

 

Är de avlidna döda, eller är de inte? Kanske det var något i dem, som är i livet någonstans. Kanske de lever i evig lycka uppe i Guds himmel, där änglarna bor. Eller – och den tanken är outhärdlig – kanske de pinas i helvetet?

 

Här är Bibeln åter igen till ovärderlig hjälp. Den är så klar på den här punkten, att inga tvivel kan råda.

 

Låt oss först se på Första Moseboken 2:7, som berättar om människans skapelse: ”HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse {en levande själ. Norska Bibeln}.”

 

Lägg märke till, att människan danades av två beståndsdelar, jordens stoft och livsande. Tillsammans utgjorde de en levande själ eller varelse.

 

Gud gav inte Adams kropp en själ, Han bara blåste in livsanden i den. Och så blev de två delarna – kroppen och livsanden eller livsgnistan – till en ”levande själ”.

 

Detta stämmer i allt överens med Davids uttalande om, vad som sker vid en persons död: ”Hans ande försvinner, han återvänder till jorden; den dagen upphör hans tankar.” Psaltaren 146:4, King James Version.

 

Med andra ord, när andedräkten eller livsgnistan, livsanden, lämnar människan och hon inte längre andas, upphör varje slags medvetande, och kroppen blir på nytt till stoft. Det är detta, som sker vid döden.

 

Men lär inte Bibeln ut, att människan har en odödlig själ? Nej, den gör inte det. Bara en gång i Bibeln används uttrycket odödlig, och det är i Första Timoteusbrevet 6:16, där det används om Gud, ”som ensam är odödlig”.

 

När Paulus skriver till församlingen i Rom, betonar han, att odödlighet inte är något medfött hos människan, utan att hon måste söka denna med uthållighet: ”evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet”. Romarbrevet 2:7.

 

Han tydliggör för menigheten i Korint, när de kunde vänta sig odödlighet: ”basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet.” Första Korintierbrevet 15:52-53.

 

Om en människa skall ”ikläs” odödlighet, när basunen ljuder, äger hon inte redan odödlighet. Det gör Skriftens lära idiotisk, att hävda att människan från första början har en odödlig själ.

 

Varifrån kommer så tanken på en odödlig själ? Från Edens Lustgård. Den är en följd av den första lögn, som uttalades på denna jord.

 

Som Du minns, sade Gud till Adam, att i fall han syndade, måste han dö. Men Satan, som kom förklädd till en orm, motsade Honom.

 

”’Har Gud verkligen sagt”, frågade han hånfullt: ”Ni får inte äta av alla träd i lustgården?’ … ’Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.’” Första Moseboken 3:1-5. Guds framställning av saken var, att döden skulle vara ett straff. Nej, sade Satan, den skulle vara en vän.

 

Hela tiden sedan dess har Djävulen sett till, att hålla liv i denna lögn och låtit den vara i omlopp under alla slags förklädnader. Den har faktiskt blivit en väsentlig beståndsdel av alla falska religioner, och den har skapat mera ångest och rädsla hos människorna, än något annat.

 

Men om människan inte har en ”odödlig själ”, vad innebär då döden? Bibeln är glasklar även på den här punkten. Den säger: ”De som lever vet att de måste dö, men de döda vet ingenting och de får ingen lön mer, ty minnet av dem är glömt. Deras kärlek, deras hat och deras avund finns inte mer. Aldrig någonsin mer får de ta del i vad som sker under solen. … i graven dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet.” Predikaren 9:5-10.

 

Andra Skriftställen är lika tydliga. I Jesaja 38:18 heter det: ”Dödsriket tackar dig inte, döden prisar dig inte. De som far ner i graven hoppas inte på din trofasthet.”

 

Det ges alltså ingen ny möjlighet till omvändelse under döden. Det finns heller inget bibliskt belägg för, att de döda omgående ansluter sig till den himmelska kören. Psalmisten säger: ”Ty i döden tänker ingen på dig, vem tackar dig i dödsriket?” Psaltaren 6:6.

 

I den långa, tråkiga berättelsen om människans liv på jorden har det bara förekommit två undantag från regeln om, att den som syndar, skall dö – Elia och Hanok. Elia togs upp till himmelen i en ”vagn av eld” {Andra Konungaboken 2:11}, och Hanok ”togs… bort utan att möta döden.” Hebréerbrevet 11:5.

 

Inga andra har kommit direkt till himmelen vid slutet på sina liv här. Om David uttalade Gud, att han var en man efter Hans eget hjärta, men även han sover fortfarande i sin grav. Aposteln Petrus uttalade sig väldigt klart om detta.

 

”Mina bröder”, sade han, ”jag får väl öppet säga er att vår stamfader David är både död och begraven, hans grav finns ibland oss än i dag. … Ty David har inte farit upp till himlen.” Apostlagärningarna 2:29-34. Lägg märke till, att aposteln inte säger, att det var Davids kropp – skild från hans själ – som inte hade farit upp till himmelen, utan att det var David, hele David, allt som fanns av David.

 

Vad har så Jesus att säga om denna sak? Med utmärkande finkänslighet säger Han, att döden är som en sömn. Då Han skulle berätta för lärjungarna, att Lasarus var död, sade Han: ”’Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom.’ … Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han talade om vanlig sömn.” Johannesevangeliet 11:11-13.

 

Tanken på döden som en sömn är så vacker och enkel samt oändligt tröstrik. De döda har inte farit till vare sig det ena eller det andra stället, utan de sover, vilar sig lugnt i frid och utan medvetenhet samt väntar på det, som komma skall.

 

”så lägger sig människan”, säger Job, ”och står ej upp igen. Först när inte himlen mer finns, vaknar hon och reser sig från sin sömn.” Job 14:12.

 

Men är då det här slutet på det hela? Nej, inte alls. Vore det så, skulle läran om de dödas sömn i mullen sannerligen vara en tråkig lära. Och vilket löfte skulle då alla dyrbara löften om evigt liv i Kristus Jesus ha?

 

Pris ske Gud, dödens sömn är inte evig! För alla, som har älskat Honom, stundar det en härlig uppståndelsemorgon.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 5. Bibeln och Dina Bekymmer. 16. Hur kommer det Onda att upphöra?

Sektion 5

Bibeln och Dina Bekymmer

 

16. Hur kommer det Onda att upphöra?

Det förekommer så mycken ondska i dagens värld, så mycket våld och fördärv, så mycken dryckenskap och utsvävningar, så många brott av alla slag, att många tror att det aldrig kommer att bli annorlunda. De räknar med, att ondskan är så starkt förankrad i människosinnet, att den aldrig kommer att bli utrotad.

 

Likväl är det en av Bibelns dyrbaraste sanningar, att en dag, på den dag Gud Själv bestämmer, kommer allt ondskefullt att upphöra. En dag skall det inte vara någon ”förbannelse mer.” Uppenbarelseboken 22:3. ”Det förgångna”, allt dårligt, förfärligt, avskyvärt skall man ”inte mer komma ihåg”. Jesaja 65:17.

 

Detta var en av de viktigaste orsakerna till, att Jesus kom till denna värld. ”Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar.” Första Johannesbrevet 3:8.

 

Men Han kommer inte att nöja Sig med, att göra slut ”djävulens gärningar”. Han skall tillintetgöra Djävulen själv.

 

”Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod, för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen”. Hebréerbrevet 2:14.

 

Om och om igen fastslår Skriften detta faktum. Man finner det först omtalat i det tredje kapitlet i Första Moseboken, där Gud säger till ormen: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.’” Vers 15.

 

Gud uppenbarade således vid själva början på striden mellan gott och ont den slutliga utgången. Ormens huvud skulle krossas. Djävulen skulle lida fullständigt nederlag.

 

I den andra psalmen förekommer följande anmärkningsvärda profetiska avsnitt: ”Jag vill kungöra HERRENS beslut. Han sade till mig: ’Du är min Son, jag har i dag fött dig. Begär av mig, så skall jag ge dig hednafolken till arvedel och hela jorden till egendom. Du skall krossa dem med järnspira, slå sönder dem som lerkrukor.’” Verserna 7-9.

 

Andra verser i Psaltaren säger lika entydigt, hur det kommer att gå för dem, som vänder Gud ryggen och förenar sig med Hans ärkefiende, Djävulen.

 

”HERRENS ansikte är emot dem som gör det onda, han vill utplåna minnet av dem från jorden.” Psaltaren 34:17.

 

”Ty de onda skall utrotas… Ännu en liten tid och den ogudaktige finns inte mer, när du ser efter hans plats är han borta.” Psaltaren 37:9-10. Salomo gav uttryck åt sin överbevisning så här: ”Men de ogudaktiga skall utrotas ur landet, de trolösa ryckas bort därifrån.” Ordspråksboken 2:22.

 

Profeten Hosea säger om de ogudaktiga, att de skall ”bli lika morgondis, lika daggen som tidigt försvinner, lika agnar som blåser bort från tröskplatsen och lika rök ur en skorsten.” Hosea 13:3.

 

Profeten Malaki uttalar sig ändå tydligare om denna sak. Han säger: ”Se, dagen kommer, den brinner som en ugn. Då skall alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem, säger HERREN Sebaot, den skall lämna kvar varken rot eller kvist.” Malaki 4:1.

 

Men hur förhåller det sig med Nya Testamentet? Det slår fast utgången lika eftertryckligt.

 

Lägg märke till, vad Johannes Döparen säger, när han berättar för sina åhörare om Messias’ ankomst: ”Jag döper er i vatten till omvändelse, men den som kommer efter mig är starkare än jag. … Han har sin kastskovel i handen och skall rensa sin tröskplats och samla sitt vete i logen, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks.’” Matteusevangeliet 3:11-12.

 

Då Jesus förklarade för Sina lärjungar liknelsen om ogräset i åkern, gjorde Han det glasklart, vilket öde de skulle drabbas av, som vägrade att omvända sig.

 

”’Den som sår den goda säden är Människosonen”, säger Han. ”Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. Ovännen som sådde det är djävulen. Skördetiden är tidsålderns slut, och skördemännen är änglar. Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld, skall det vara vid tidsålderns slut. Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall samla ihop och föra bort ur hans rike alla som blir andra till fall och lever i laglöshet, och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.” Matteusevangeliet 13:37-42.

 

I överensstämmelse med detta tillkännager aposteln Petrus: ”de himlar och den jord som nu finns har i kraft av samma ord blivit sparade åt eld och förvaras till den dag då de ogudaktiga skall dömas och bli fördömda {gå förlorade. Norska Bibeln}.” Andra Petrusbrevet 3:7.

 

Om Herren verkar vänta med det ondas slutliga utrotande, är det inte för att Han skulle vara likgiltig, förklarar Petrus för oss, utan för att Han har tålamod med oss. ”Herren dröjer inte med att uppfylla löftet, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” Vers 9.

 

Till sist kommer dock Herrens plan att bli satt i verket. Djävulen och alla hans gärningar kommer att tillintetgöras. ”Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till {brännas upp. Norska Bibeln}.” Vers 10.

 

I Uppenbarelseboken ger aposteln Johannes oss det sista och avgörande beviset för allt detta i det nittonde och det tjugonde kapitlet.

 

Han berättar först om, hur ”vilddjuret” och den ”falske profeten” levande ”kastades… i eldsjön”. Uppenbarelseboken 19:20. Och sedan beskriver han, hur Satan och alla de ogudaktiga möter sitt eviga öde.

 

Anförda av mörkrets furste själv, kommer den ohyggliga mängden av ogudaktiga människor att omringa ”de heligas läger och den älskade staden. Men eld kom ner från himlen och förtärde dem. Och djävulen som hade bedragit dem, kastades i sjön av eld och svavel”. Uppenbarelseboken 20:9-10. {Händelsen är uppenbarligen framtida, eftersom Djävulen och hans anhängare fortfarande härjar. Övers. anm.}

 

Bibel säger således klart och tydligt, att det onda kommer att få ett slut – inte genom att Satan och hans anhängare blir omvända, utan genom att de blir fullständigt utrotade. Gud kommer en gång för alla att avlägsna deras fördärvliga inflytande.

 

Kanhända har Du studsat till inför uttrycket ”den eviga elden”, som förekommer i Matteusevangeliet 18:8 och 25:41. Men det är verkan av elden, som är evig, inte elden själv. Alltså led, säger Bibeln, Sodom och Gomorra ”en evig elds straff” (Judasbrevet 7, norska Bibeln), även om Döda Havet nu täcker området, där städerna en gång låg. {För närmare fakta om Sodom och Gomorra, googla på amatörarkeologen Ron Wyatt! Övers. anm.}

 

Likaså sade Jesus, att de ogudaktiga kommer att störtas i ”helvetet”, på grekiska gehenna, ”där deras mask inte dör och elden inte släcks” (Markusevangeliet 9:47-48), men då använde Han som exempel den välkända platsen, där stadens avfall tippades. Både eld och maskar kommer att fortsätta reningsprocessen, tills den är fullförd. {När elden inte har mer att bränna upp, slocknar den själv. Före dess kan ingen person släcka den. Gudomen kommer att se till, att elden fullgör sin tragiska uppgift. Övers. anm.}  

 

Alla deltagare i det stora upproret mot Gud, både i begynnelsen och senare, både änglar och människor, skall slutligen försvinna som ”daggen som tidigt försvinner”. De kommer att bli så fullständigt tillintetgjorda, att det inte kommer att återstå ”varken rot eller kvist”. Bara mottagarna av det nådiga erbjudandet om frälsning genom Jesus Kristus kommer att undgå detta öde.

 

Dessa fakta skänker ny innebörd åt de vackra orden i ”den lilla Bibeln”: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.”

 

Gud är kärleken. Han önskar ingen syndares död. Han längtar efter, att ge liv, icke bringa död. ”Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren, HERREN. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva.” Hesekiel 18:23. Detta är utvägen till liv, som Gud erbjuder.

 

Och den här vägen är fortfarande öppen. I Sitt stora tålamod väntar Han ännu på, att män och kvinnor skall omvända sig till Honom. Men Han tänker inte vänta i det oändliga. Han kan och kommer inte att tillåta det onda, att existera i all evighet. En dag kommer Han att rena universum från varje spår därav. Och ur den renande elden kommer det ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”. Andra Petrusbrevet 3:13. {Att inga syndare kommer att vrida sig i plågor i ett evigt brinnande helvete, där de slungar ur sig förbannelser mot Gud, framgår av Uppenbarelseboken 21:4: ”Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.’” Döden beror på synden. De obotfärdiga syndarna har fått sitt tidsbegränsade straff och är borta, som om de aldrig hade levt. De kan inte längre synda och därigenom orsaka död. De frälsta kommer aldrig mera att synda och därigenom orsaka död. I frånvaro av synd och död kommer ingen att sörja, gråta eller plågas. Såldes kommer det inte att finnas något evigt brinnande helvete, ty dess lågor har fullgjort sin uppgift. I stället kommer det bara att förekomma evigt, lyckligt liv! Det tidigare, syndiga tillståndet är borta och då återställs den ursprungliga, goda världsordningen, utan uppror mot Gud och Hans kärlekslag, som inte omfattar synd, lidande och död. Övers. anm.}