Barnberättelser om Ellen White. 27 - En God Jul

Berättelser för Barn om Ellen White

 

27 – En God Jul

Hänvisningar: Stories of my Grandmother, s. 154- 156, His Message, s. 125-128, Wiliam and His Twenty-two. Dagens text: Amos 3:7, Fjärde Moseboken 32:23 (sista delen).

1:a scenen – Hemliga synder

Många år hade gått sedan den första sjundedags-adventistförsamlingen i världen grundades i Washington, New Hampshire. Många förändringar hade skett sedan dess. Delight Oakes, den lärarinna som var dotter till Rachel Preston, var nu gift med Cyrus Farnsworth. Han var bror till William Farnsworth som var den förste person i samma lilla kyrka att stå upp och säga att han skulle hålla den sjunde dagen som Sabbat.

Nu hade broder och syster White kommit för att besöka församlingen. ”Guds Ande har påmint mig om att Er menighet behöver hjälp”, sade syster White.

 
”Ja, jag tvivlar på att det finns en kyrka någonstans som behöver hjälp mer än vår”, svarade Cyrus Farnsworth. ”Vi har varit utan förkunnare för det mesta. En del av våra medlemmar har blivit världsliga och många av våra ungdomar är obotfärdiga. Maken till en av våra trogna systrar har skrivit dåliga saker om adventisterna. Han har sagt att Du, syster White, hittar på historierna som Du ser i uppenbarelser, och att ingen behöver bry sig om dem. Jag tror att Gud har sänt Dig hit för att hjälpa oss.”

Det var många ungdomar på denna plats, men ingen av dem var verkligen omvänd. Till exempel hade en nittonårig pojke inte gett sitt hjärta till Jesus, eftersom han hade sett alltför många fel hos de äldre kyrkomedlemmarna. Han visste att hans far, som var körledare, hade en hemlig last, som han trodde att ingen visste något om. När pojken arbetade med honom i skolan såg han bruna tobaksfläckar i snön. Så såg han sin far skynda sig att sparka snö över för att dölja de hemliga fläckarna.

 
Men då syster White talade vid ett av mötena på sabbaten, kände hon igen flera personer i församlingen som hon sett i en syn, och som hon hade särskilda budskap till.

Två av dessa var herr och fru Newell Mead. De hade upplevt mycket sorger och besvär och hade blivit modlösa. Syster White berättade under mötet att hon hade blivit ombedd att tala om för dem att Gud älskade dem och skulle leda dem säkert genom deras svårigheter.

 
Sedan vände sig syster White till en ung kvinna som satt med på mötet, hon var gift med en oomvänd man. Hon berättade för henne att hon måste göra vad hon visste var rätt och inte låta mannen tvinga henne att göra fel. Hon behövde vara ett gott exempel.

Syster White hade också ett budskap till en ung flicka som hade varit kristen, men som hade glidit bort från Gud. Budskapet, som syster White hade till den här tjejen, var att hon hade gjort fel i att välja världsliga kamrater.

 
Medan syster White talade till dessa människor, satt den nitton år gamle pojken där och lyssnade och tänkte: ”Jag skulle önska att syster White skulle peka på fars hemliga synd.” Då, precis som om hon läste hans tankar, vände hon sig till pojkens far och sade: ”Jag såg att denne broder är en slav under tobaken. Men det värsta är att han försöker att lura de andra församlingsmedlemmar att tro att han har slutat med tobaken, såsom han lovade när han gick med i församlingen.”

Nu när den unge pojken tittade på sin far som rodnade av skam över vad syster White just hade sagt, tänkte han för sig själv: ”Det här är verkligen en sann profet, bara en ängel kunde ha visat henne alla dessa hemligheter. Det hände precis som Amos sade i kap. 3, vers 7: ”. . . [Han har] uppenbarat sin hemlighet för sina tjänare profeterna.”

När syster White talat klart, stod de upp, en efter en, dessa människor och medgav att det hon hade sagt om dem var sant. Det är sant som det står i Fjärde Moseboken 32:23: ”och ni skall veta att er synd skall drabba er.” Med tårar i ögonen bad de Gud, liksom kyrkans medlemmar, om förlåtelse. Även mannen som hade talat och skrivit osanna saker om syster White och adventisterna, ångrade sig och bad ödmjukt om förlåtelse.

Och vem var då den man som hade tuggat tobak? Det var ingen mindre än William Farnsworth, samme man som så modigt hade ställt sig upp i den här kyrkan många år tidigare och sagt att han skulle hålla Guds heliga Sabbat. Han hade slutat att tugga tobak många gånger, men senare hade han gett efter för Satans frestelse och i hemlighet köpt tobak och gömt den tills han var ensam.

 
Men från den dagen när syster White avslöjade hans hemliga synd, insåg han hur mycket Gud älskade honom, som hade sänt syster White för att hjälpa honom. Han bestämde sig för att vinna seger över denna dåliga vana, och det gjorde han.

 
Och vem var denne son, som såg sin far dölja tobaksfläckarna i snön? Det var Eugene Farnsworth, som senare blev en stor sjundedags-adventistpredikant.

 
Även på den första dagen under Julen fortsatte mötena hela morgonen som vanligt. Det riktades en särskild vädjan till barn och ungdomar om att ge sina liv till Jesus. Tretton av dem stod upp för att visa att de ville följa Jesus och bli döpta. Det var den lyckligaste Jul, som adventisterna i Washington, New Hampshire någonsin haft. Barnen var så glada att ge sina hjärtan till Jesus att de nästan glömde sina julklappar.

 
En ung man vid namn Fred Mead hade inte varit intresserad av kristendomen. Grannarna sade att han var en vild och ostyrbar person. Under detta möte hade han fattat sitt beslut för Kristus och nu kände han en börda att vinna andra.

 
På Juldagens eftermiddag kom Orville Farnsworth med sina julklappar till sina kusiner, Fred och Rosella Mead. ”Kom upp till mitt rum”, sade Fred. Där vände han sig till sin kusin och sade: ”Orville, jag skall bli missionär!”

 
”Du missionär! Du skämtar bara.”

”Nej, Orville, jag skojar inte. Jag önskar att Du hade varit på mötet i morse.” Fred vädjade till Orville om att ge sitt hjärta till Jesus, och han gjorde det.

 
Slutligen var det arton unga män och kvinnor och barn som ville döpas. Men föräldrarna sade att de fick vänta till våren när isen tinat på sjön, för det fanns ingen annanstans där de kunde döpas.

 
2:a scenen – Dop i isvatten

Men tolv av de arton sade: ”Vi kan inte vänta, vi vill bli döpta nu.” De unga männen gick till dammen hos Cyrus Farnsworths hus och högg ut ca 60 cm tjocka isblock, så att de kom ned till öppet vatten. De högg steg i isen, så att de kunde gå ned i vattnet. De tolv döptes, ändå var det -10 grader. Så fort de kom upp ur vattnet, blev de insvepta i filtar och rusade till Farnsworths hus. Ingen blev sjuk efter det ovanliga dopet. De övriga sex döptes senare under våren.

 
När dessa barn blev äldre, tog de aktiv del i spridandet av sanningen till världen. Fred Mead blev missionär i Afrika. Tre av de unga männen blev konferensordförande, två blev förkunnare, tre av flickorna blev Bibelarbetare både i USA och i andra länder. Nu bär deras barn och barnbarn ut detta budskap som predikanter, lärare, Bibelarbetare och missionärer till många länder.

Barnberättelser om Ellen White. 26 - Tar Du Hand om Ditt Tempel?

Berättelser för Barn om Ellen White

 

26 – Tar Du Hand om Ditt Tempel?

Hänvisningar: Sister White, s. 60-66, The Story of our Church, s. 418-426, The Story of our Health Message. Dagens text: Första Korintierbrevet 6:19, 20.

1:a scenen – Tiden är mogen för ett nytt budskap

(Visa str. White ensam under uppenbarelse, 5B i ett rum.)

 
När broder och syster White började att undervisa om Jesu återkomst, visste de inte att de så småningom skulle komma att predika flera nya bibliska sanningar för folket. Efter den stora besvikelsen började de att undervisa om helgedomen och den förundersökande domen, som sker i himmelen nu. Sedan fick de veta att den sjunde dagen är Sabbat, och predikade det för adventisterna. Men det fanns en annan viktig sanning, som de inte hade lärt sig på den tiden, och det var att ta hand om sin hälsa.

 
De var så upptagna med att studera, undervisa, resa och predika att de ej tog hänsyn till sig själva. De arbetade för länge och ofta färdades de på natten när de borde ha sovit, för att komma fram i tid till nästa möte. De åt när de ville, och alla typer av mat de hade lust till, utan att förstå att en del mat inte var bra för dem, nej, den var till och med förbjuden av Gud.

 
Steg för steg ledde Gud dessa trogna kristna som kommit ut ur de falska kyrkorna. Nu ville Gud ge dem hälsobudskapet, och lära dem hur man tar hand om den underbara kropp som Gud har gett var och en.

 
Vi läser i Första Moseboken 2:7 om, hur Gud formade och danade människan med Sina egna kärleksfulla händer och blåste livsande i den döda kroppen för att göra den levande. ”Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes nästa. Så blev människan en levande varelse.” Jag är säker på att vi håller med David när han säger i Psalm 139:14: ”Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. . .”

Vad kallar Bibeln vår kropp för? Första Korintierbrevet 6:19, 20 säger: ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har av Gud, och att ni inte tillhör er själva? Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp!”

Är inte det intressant? Våra kroppar är inte riktigt våra egna, de tillhör Gud. För det första, därför att Gud skapade oss, och för det andra, därför att Jesus köpte oss tillbaka från Satan med Sitt eget blod när Han dog på korset för att frälsa oss från synd. Detta är vad det betyder när det står: ”Ni har blivit köpta”. Gud ger oss möjlighet att ta hand om detta ”tempel”.

 
Gud, som är klok och snäll mot syndare, gav inte syster White en vision där Han ombad adventisterna att sluta med alla dåliga vanor på en gång. Hade Han gjort det, kunde många ha blivit avskräckta och ha sagt: ”Det är för svårt att vara adventist.” Gud gjorde inte så. Han gav syster White en vision om ett par saker angående hälsan först. År 1848 fick hon en vision om att tobak, te och kaffe är skadliga för våra kroppar. Syster White använde inte tobak, men hon drack te och kaffe. Efter denna syn drack hon det inte mer.

 
Det är hundratals människor som förgiftas av nikotin från cigaretter när de börjar att röka i ungdomen. En del frågar: ”Men skadar inte nikotingiftet folk?” Jo, många blir sjuka och dör, särskilt när de blir äldre. De kan få problem med lungcancer, tuberkulos eller hjärtsjukdom. Men cigarettfabrikanterna fortsätter att producera dessa giftiga saker så att de kan tjäna mycket pengar.

 
Om Du lägger märke till en rökare, kommer Du att se att om han går till kyrkan på söndagen, kastar han cigaretten innan han går in. Han kan inte tänka sig att det stinker av cigaretter i Guds heliga tempel.

 
Men vi läser i Första Korintierbrevet 3:16, 17: ”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni.” Så vi ser att det är en allvarlig sak att förstöra eller vanära denna kropp som Gud har bett oss att ta hand om.

Senare fick syster White andra syner. Hon säger. ”Jag såg (i en uppenbarelse) att det är en helig plikt att ta hand om vår hälsa.” Låt oss slå upp till Tredje Johannesbrevets 2:a vers och se vad Bibeln säger om vår hälsa: ”Älskade broder, jag hoppas att det går väl för dig i allt, och att du är frisk liksom det står väl till med din själ.”

 
2:a scenen – Den raskaste slåtterkarlen

Naturligtvis ville Gud inte att sjundedags-adventisterna skulle dricka någon form av vin eller starka drycker, precis som Han heller inte ville att Daniel, Sadrak, Mesak och Abed-Nego skulle dricka av kung Nebukadnessars vin. Och eftersom dessa fyra unga män var lojala och inte ville vanära sin kropps tempel, välsignade Gud dem med bättre hälsa än alla andra ungdomar. I stället för vin, drack de bara rent, fräscht vatten.

Här följer en berättelse om hur Gud välsignade James White, då han bara drack rent färskvatten. Broder och syster White hade varit närvarande vid en del möten i Connecticut, och nu då mötena var över, behövde James White tjäna litet pengar till biljetterna till New York, dit de också var på väg till ett möte.

 
Han fick jobb på en stor äng där han skulle skörda hö med flera andra karlar. Han fick en stor lie. De andra karlarna var kraftiga bönder, och de tyckte inte om att ha en predikant som arbetskamrat. ”Han är inte van vid hårt arbete”, sade en av dem. ”Låt oss slita ut honom och få honom härifrån.”

 
James White visste inte vad karlarna hade planerat. Han och syster White hade bett till Gud på morgonen om, att Gud skulle ge honom kraft till det tunga arbetet.

 
Männen skulle arbeta på led, med den ene något bakom den andre. De trodde att han inte skulle kunna hålla sig framför dem. Men White arbetade hårt och höll sig framför de andra. Vid middagstid åt de sin mat och de andra männen drack konjak efteråt, men pastor White drack bara rent, kallt vatten.

 
Vid slutet på den första arbetsdagen sade en av männen till pastor White (13 och 44): ”Hr. White, när Ni kom till arbetet i morse, ville vi bli av med Er, för vi önskade inte ha en predikant med oss, men vi måste ge Er beröm för att Ni varit en bättre slåtterkarl än någon av oss. Och ändå drack Ni vare sig öl eller sprit!”

Pastor White tackade Gud för att Han hade besvarat hans bön och gett honom kraft att vara ett gott föredöme för dessa drängar.

 
För att ära Gud, bör vi vara ett rent folk. Vi får aldrig låta vår kropps tempel vara smutsig eller använda smutsiga kläder eller bo i ett smutsigt hus eller ha en smutsig innergård.

3:e scenen – Syster Whites mage lär sig en läxa

Syster White fick också se att vi måste vara väldigt försiktiga med vad vi äter. Vid denna tid visste inte adventisterna att de inte skulle äta gris och andra orena djur som det står om i Bibeln. Men allt detta fick Syster White se. Hon såg att vi i realiteten kommer att ha bättre hälsa om vi inte äter kött alls, utan äter enkel mat som Gud gav Adam och Eva i Edens lustgård, mat som växer på åkrarna, typ frukt, nötter och spannmål samt grönsaker .

 
När syster White såg allt detta i en vision, bestämde hon sig för att sluta att äta kött, vinäger, kryddor och andra saker. Hon visste att det skulle bli svårt för henne eftersom hon tyckte mera om kött än om något annat livsmedel.

 
Hon bad den unga kokerskan om, att inte laga fler kötträtter. Vid matdags gick hon in för att äta. (Dukat bord 82. 175, 176,177, 178 ses vid 7, 28 bord.) Bordet var fullt av god mat. Syster White hade trott att hon var hungrig, men när hon såg att det inte fanns något kött på bordet, förlorade hon sin aptit och gick till slut från bordet. (7 bort från bordet, senare 28.)

 
När det var matdags igen, visste syster White att hon var hungrig. Men när hon satte sig (7 och 195) och blickade ut över bordet, såg hon fortfarande inget kött. Då lämnade hon bordet igen. (7 bort, senare 28.) Tredje gången då de åt, skyndade hon sig till bordet. Det fanns inget kött på det nu heller, och hon längtade så efter det. Men den här gången gick hon inte från bordet. Hon berättade om det så här: ”Jag lade armarna över magen och sade: ”Du kan vänta, tills Du får äta bröd.” Och det dröjde inte länge förrän hon verkligen uppskattade den goda, enkla mat som Gud har gett oss till att äta. Fastän syster White var Guds särskilda sändebud, hade hon samma kamp mot aptiten som vi alla har.

 
Gud gav Syster White många visioner för att lära oss om hur vi skall hålla våra kroppar rena och friska, och när vi följer denna undervisning, kan vi en dag att vara bland dem som får äta från livets träd i himmelen. Första Korintierbrevet 10:31: ”Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära.” Och det är precis vad syster White försökte att göra.