Skattgömman, Studium Nr. 31

Skattgömman

Studium Nr. 31: En Översikt över Sjundedags-adventisternas grundläggande Trospunkter

Följande är 25 särskilda lärosatser, i sammanfattning, som sjundedags-adventister ansluter sig till. De trycktes i tidskriften Signs of the Times, Årg. 1, Nr. 1, för den 4. Juni, 1874.

Av James White

I det att vi offentliggör denna sammanfattning av vår tro, önskar vi samtidigt klargöra att vi ej har någon tro, trosbekännelse eller uppfattning förutom Bibelns lära.

Vi lägger inte fram detta för att styra vårt folk, och avsikten är icke heller att säkra enhet, eller att förankra ett slags trossystem, ibland dem. Meningen är bara att ge en kortfattad översikt över det, som det råder, och har rått, bred enighet om hos vårt folk. Vi får ofta anledning att besvara frågor om dessa ting, och somliga gånger är det nödvändigt att rätta till felaktiga framställningar mot oss, som är i omlopp, och att undanröja oriktiga uppfattningar hos dem, som ej stiftat bekantskap med vår tro och praxis. Vår enda avsikt är att uppfylla denna nödvändighet.

Med detta sagt, ber vi läsaren fästa sin uppmärksamhet på följande påståenden, vilka är tänkta som ett koncist uttalande om de mera framträdande dragen i vår tro.

1. Att det finns en Gud, ett personligt, andligt väsen, alltings Skapare, allsmäktig, allvetande, evig, oändligt vis, helig, rättfärdig, god, sann och nådefull, oföränderlig och allestädesnärvarande genom Sin företrädare: Den Helige Ande. Psaltaren 139:7.

2. Att det finns en Herre: Jesus Kristus, den Evige Faderns Son; att det var genom Honom som Gud skapade allting; att allting upprätthålls genom Honom; att Han tog på Sig samma natur som Abrahams efterföljare för att förlossa vårt fallna släkte; att Han levde ibland människorna, var full av nåd och sanning, levde som vårt föredöme, dog som offer för oss, uppstod för vår rättfärdiggörelse, uppsteg till himmelen för att där vara vår ende Medlare i den himmelska helgedomen, där Han med Sitt eget blod åstadkommer försoning för våra synder. Denna försoning, vilken långt ifrån fullgjordes på korset (där frambars endast offret), utgör den allra sista delen av Hans gärning som präst enligt exemplet hos det Levitiska prästadömet, som var en skugga och bild av den tjänst vår Herre utför i himmelen. Se Tredje Moseboken 16; Hebréerbrevet 8:4-5; 9:6-7.

3. Att den Heliga Skrift i Gamla och Nya Testamentet gavs under Guds inspiration; att den innehåller den fullständiga uppenbarelsen av Hans vilja rörande människorna, och att den är det enda felfria rättesnöret för tro och gärning.

4. Att dopet är en förordning inom den kristna församlingen; att det skall ske efter tro och omvändelse: en förordning, genom vilken vi minns Kristi uppståndelse; att vi genom denna handling visar vår tro på Hans begravning och uppståndelse, och genom denna de heligas uppståndelse på den yttersta dagen, samt att inget annat tillvägagångssätt än det som Bibeln föreskriver, nämligen nedsänkning, på ett passande sätt kan stå för dessa ting. Romarbrevet 6:3-5; Kolosserbrevet 2:12.

5. Att pånyttfödelsen består av en fullständig förvandling som gör oss skickade för Guds rike; att den består av två saker: först en moralisk förvandling som åstadkoms genom omvändelse och ett kristet liv, därefter en fysisk förvandling vid Kristi återkomst, då de döda kommer att stå upp oförgängliga, och de som lever blir odödliggjorda på ett ögonblick. Johannesevangeliet 3:3, 5; Lukasevangeliet 20:36.

6. Att profetiorna är en del av Guds uppenbarelse till människorna; att de finns i de delar av Skriften som är nyttiga till undervisning (Andra Timoteusbrevet 3:16); att de är för oss och våra barn (Femte Moseboken 29:29); att de långt ifrån är inhöljda i någon ogenomtränglig mystik, utan bidrar till att göra Guds Ord till en lykta för ens fot och ett ljus på ens stig (Psaltaren 119:105; Andra Petrusbrevet 1:19); att det uttalas en välsignelse över dem som studerar dessa profetior (Uppenbarelseboken 1:1-3), och att de därför i tillräckligt hög grad skall kunna förstås av Guds folk för att visa dem deras plats i världshistorien och de bestämda plikter som krävs av dem.

7. Att världshistorien är skisserad i talrika profetiska kedjor, med utgångspunkt i bestämda datum i forntiden, och en kronologisk rad händelser som för fram till upprättandet av Guds eviga rike; att alla dessa profetior är uppfyllda, med undantag för de sista händelserna.

8. Att läran om hela världens omvändelse och det tusenåriga riket på Jorden är en av de sista dagarnas fabler. Den är avsedd att invagga människorna i ett tillstånd av köttslig trygghet som kommer att medföra att Herrens stora dag tar dem med överraskning likt en tjuv om natten; att Kristi återkomst inträffar före, inte efter, de tusen åren; att påvemakten med alla sina vederstyggligheter kommer att bestå tills Herren kommer; att ogräset och vetet kommer att växa upp tillsammans, samt att onda människor och förförare kommer att bli allt hemskare – såsom Guds Ord säger.

9. Att adventisternas misstag år 1844 hade med händelsens art att skaffa, ej med själva tidsbestämmelsen; att det ej angetts någon profetisk tidsperiod ledande fram till Herrens återkomst, utan att den längsta tidsperioden, de 2 300 åren/dagarna i Danielsboken 8:14, löpte ut det året (1844) och tog oss till den händelse, som kallas för helgedomens rening.

10. Att det nya förbundets helgedom är Guds tabernakel i himmelen, varom Paulus talar i Hebréerbrevet 8f. Där tjänstgör vår Herre som vår Överstepräst. Denna helgedom är förebilden för Mose tabernakel och den prästtjänst vår Herre utför där, är förebild för den judiska prästtjänsten under den gamla hushållningen (Hebréerbrevet 5; 8:1-5, o.s.v.). Detta är den helgedom som skulle renas vid slutet på de 2 300 dagarna. Det som benämns dess rening i detta sammanhang, liksom i avbilden, betyder helt enkelt att översteprästen gick in i det allra heligaste för att där avsluta tjänstgörandet i helgedomen. Denna särskilda tjänst gick ut på att utplåna och från helgedomen avlägsna de synder som blivit överförda dit genom tjänsten i den första avdelningen (Hebréerbrevet 9:22-23). Denna rening i förebilden, vilken inleddes 1844, upptar en kort men obestämd tidsperiod. Nådens gärning för denna värld är över när denna tjänst avslutas.

11. Att Guds moraliska krav är de samma för alla människor i alla tidsåldrar; att de bud Jehova förkunnade från Sinai på ett kortfattat sätt innehåller dessa krav, som senare nedtecknades på stentavlor och lades i den ark som följdenligt blev kallad för ”HERRENS förbundsark” eller ”förbundsarken” (Fjärde Moseboken 10:33; Hebréerbrevet 9:4); att denna lag är oföränderlig och evig och är en kopia av de tavlor som ligger i Guds förbundsark, ty under den sjunde basunen heter det att ”Guds tempel i himlen öppnades, och hans förbundsark blev synlig” (Uppenbarelseboken 11:19).

12. Att det fjärde budet i denna lag kräver att vi använder den sjunde dagen i varje vecka, också benämnd Lördag, till att utföra heliga och religiösa plikter och avstå från vårt arbete; att detta är den enda veckoliga Sabbat som Bibeln känner till; att den helgades innan paradiset gick förlorat (Första Moseboken 2:2-3), och att den kommer att hållas i det återupprättade paradiset (Hesekiel 66:22-23); att de fakta som instiftandet av Sabbaten grundas på, hänvisar till den sjunde dagen, något som ej gäller andra dagar; att beteckningarna ”judisk sabbat” och ”kristen sabbat” är namn som människor uppfunnit, och är därför obibliska och falska till sin betydelse.

13. Att påvemakten, syndens människa, har föresatt sig att förändra tider och lagar (Guds lag, Danielsboken 7:25), och har vilsefört nästan hela kristenheten med hänsyn till det fjärde budet. Vi finner en profetia om en reformation härvidlag ibland de troende strax innan Kristus kommer.

14. Att det naturliga och köttsliga hjärtats fiendskap mot Gud och Hans lag bara kan betvingas genom en radikal förändring av sinnelaget  –  en övergång från oheliga till heliga principer; att denna förvandling inträffar efter tron och omvändelsen och är den Helige Andes särskilda gärning och omfattar pånyttfödelse eller omvändelse.

15. Att vi alla – på grund av att vi överträtt Guds lag och i oss själva inte förmår lyda Hans rättfärdiga krav – är beroende av Kristus: först för rättfärdiggörelse från våra tidigare överträdelser, och därefter för nåd till att lyda Hans heliga lag.

16. Att Gud lovat att Hans Ande skulle ge Sig tillkänna i församlingen genom olika nådegåvor, som främst uppräknas i Första Korintierbrevet 12 och Efésierbrevet 4; att dessa nådegåvor ej är avsedda att stå över, eller inta, Bibelns plats (Bibeln är i sig själv tillräcklig, för att vi skall finna frälsningens väg). Bibeln kan, i sin tur, icke heller ersätta den Helige Ande, som med Sina skilda verkningssätt har sörjt för Sin närvaro hos Guds folk fram till tidens slut för att lära oss att förstå det Ord Han har inspirerat, överbevisa om synd och medverka till en förvandling av ens hjärta och liv; att de som förnekar Anden Hans rätta plats och verksamhet förnekar den del av Bibeln som anvisar Anden Hans verksamhet och plats.

17. Att Gud, i samklang med Sitt vanliga handlingssätt med människorna, förkunnar att Kristi återkomst är nära, och att detta symboliseras genom de tre änglarnas budskap i Uppenbarelseboken 14. Det sista av dessa fokuserar på ett reformationsverk i samband med Guds lag, så att Hans folk skall bli redo för denna händelse.

18. Att tidpunkten för helgedomens rening (se punkt 10) sammanfaller med tidpunkten för den tredje ängelns budskap och är den tid då den förundersökande domen pågår – först över de döda och därefter, vid nådatidens utgång, över de levande – för att avgöra vilka ur denna väldiga skara, som nu sover i jordens mull, skall befinnas värdiga en plats i den första uppståndelsen, och vilka ibland de levande människomassorna, som är värdiga att förvandlas. Allt detta är punkter som måste avgöras innan Herren kommer.

19. Att graven, som vi alla är på väg emot, och som uttrycks med det hebréiska ordet sheol och det grekiska ordet hades, är en mörkrets plats, utan verksamhet, planer, vishet eller kunskap.

20. Att det tillstånd vi reduceras till vid döden, är ett tillstånd av tystnad, inaktivitet och fullständig medvetslöshet. Psaltaren 146:4; Predikaren 9:5-6; Danielsboken 12:2.

21. Att mänskligheten skall befrias ur gravens fängelse i en kroppslig uppståndelse – de rättfärdiga i den första uppståndelsen, vilken äger rum vid Kristi återkomst, och de ogudaktiga i den andra uppståndelsen, vilken sker tusen år senare. Uppenbarelseboken 20:4-6.

22. Att de levande rättfärdiga blir förvandlade på ett ögonblick vid den sista basunens ljud och tillsammans med de uppståndna heliga rycks upp för att möta Herren i luften, för att därefter alltid vara tillsammans med Herren.

23. Att dessa odödliggjorda tas till himmelen, till det Nya Jerusalem, Faderns hus, där det finns många boningar (Johannesevangeliet 14:1-3). I himmelen kommer de att regera tillsammans med Kristus i tusen år för att döma världen och fallna änglar. Detta är till för att utmäta det straff, som de skall få vid slutet på de tusen åren (Uppenbarelseboken 20:4; Första Korintierbrevet 6:2-3); att Jorden under denna tid befinner sig i ett öde och kaotiskt tillstånd (Jeremia 4:20-27), såsom det grekiska ordet abussos beskriver dess tillstånd i begynnelsen (Första Moseboken 1:2 – Septuagintöversättningen), och att det är här Satan hålls fängslad under de tusen åren (Uppenbarelseboken 20:1-2) och till slut utrotas (Uppenbarelseboken 20:10; Malaki 4:1). Jorden har varit skådeplatsen för hans ödeläggande verksamhet i universum. Passande nog blir den hans mörka fängelse för en tid, och slutligen platsen för hans undergång.

24. Att Herren, tillsammans med Sitt folk och det Nya Jerusalem, kommer ned vid slutet på de tusen åren (Uppenbarelseboken 21:2); att de ogudaktiga döda återuppstår överallt på den ännu icke-förnyade Jorden och samlas omkring staden, de heligas vistelseort (Uppenbarelseboken 20:9), varefter eld kommer ned från himmelen, från Gud, och förtär dem. Både rot och krona förtärs då (Malaki 4:1), och de blir som hade de aldrig varit till (Obadja 15:16). Under detta eviga fördärv, bort undan Herrens ansikte (Andra Tessalonikerbrevet 1:9) får de ogudaktiga det straff som uttalats över dem (Matteusevangeliet 25:46). Så blir de gudlösas förtappelse – i den eld som bevarats för ”de himlar och den jord som nu finns”, och som i sin hetta skall smälta själva elementen och rena Jorden från de djupaste spåren av syndens förbannelse (Andra Petrusbrevet 3:7-12).

25. Att en ny himmel och en ny Jord genom Guds kraft skall bryta fram ur askan av den gamla; att den förnyade Jorden, med det Nya Jerusalem som sin huvudstad, blir de rättfärdigas arv, den plats där de rättfärdiga kommer att bo till evig tid. Andra Petrusbrevet 3:15; Matteusevangeliet 5:5; Psaltaren 37:11, 29.