White. Undsättningsplanen. Kapitel 18. Israel lämnar Egypten

Undsättningsplanen

Kapitel 18
Israel lämnar Egypten

Av: Ellen White

Israels barn hade följt de anvisningar Gud hade gett dem, och då dödsängeln gick från hus till hus ibland egyptierna, var de redo att ge sig av, och väntade på, att den upproriske kungen och hans mäktiga män skulle påbjuda dem att resa. ”Vid midnatt slog Herren allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos farao som satt på tronen till den förstfödde hos fången som var i fängelset. Han slog allt förstfött bland boskapen. Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier, och det hördes ett högt klagorop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död. Farao kallade till sig på natten Mose och Aron och sade: ’Stå upp och drag ut från mitt folk, ni själva och Israels barn, och gå i väg och håll gudstjänst, som ni har sagt. Tag även med era får och er nötboskap, som ni har sagt, och välsigna också mig när ni drar ut.’ Egyptierna drev på folket för att fort få dem ut ur landet, för de sade: ’Annars dör vi alla.’ Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad. De tog sina baktråg, lindade in dem i mantlarna och bar dem på sina axlar. Israels barn hade också gjort som Mose sagt: De hade begärt av egyptierna att få föremål av silver och guld och även kläder. Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte från egyptierna.” Andra Moseboken 12:29-36.

Herren uppenbarade detta för Abraham fyra hundra år innan det gick i uppfyllelse: ”Och Herren sade till Abram: ’Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år. Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall de dra ut med stora ägodelar.” Första Moseboken 15:13, 14.

”Också en stor blandad folkhop drog upp med dem, dessutom får och nötboskap, en mycket stor hjord.” Andra Moseboken 12:38. Israels barn lämnade Egypten med sin egendom, som inte tillhörde Farao, ty de hade aldrig sålt den till honom. Jakob och hans söner tog med sig sina fårhjordar och sin boskap till Egypten. Israels barn hade blivit väldigt talrika, och deras fårhjordar och nötboskap hade ökat starkt i antal. Gud hade dömt egyptierna, genom att sända plågor över dem, och få dem till att kasta ut Hans folk ur Egypten, med allt vad de ägde.

”När farao hade släppt folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, fast det var den närmaste vägen. Ty Gud tänkte att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten, när de fick se krig hota. Därför lät han folket ta en omväg genom öknen åt Röda havet till. Israels barn drog upp ur Egypten beväpnade. Och Mose tog med sig Josefs ben, ty Josef hade tagit en ed av Israels barn och sagt: ’När Gud ser till er, tag då med mina ben härifrån.’ Sedan bröt de upp från Suckot och slog läger i Etam på gränsen till öknen. Herren gick framför dem, om dagen i en molnstod för att visa dem vägen och om natten i en eldstod för att ge dem ljus. På det sättet kunde de vandra både dag och natt.” Kapitel 13:17-21.

Herren visste, att filistéerna skulle motsätta sig, att de tågade igenom deras land. De skulle säga om dem: ”De har smitit iväg från sina herrar i Egypten, för att kriga mot dem.” Genom att föra ut dem havsvägen, visade Herren Sig vara en medlidsam Gud, så väl som en domens Gud. Herren upplyste Mose om, att Farao skulle förfölja dem, och han kom honom att slå läger vid havet. Han berättade för Mose, att Han skulle låta Sig äras inför Farao och hela hans här. Efter att hebréerna några dagar tidigare hade lämnat Egypten, meddelade egyptierna Farao, att de hade flyttat, och aldrig tänkte vända tillbaka, för att tjäna honom. Och de knorrade, därför att de hade låtit dem lämna Egypten. Det innebar en väldigt stor förlust för dem, att berövas på deras tjänster; och det förtröt dem, att de hade gått med på att låta dem resa. Trots allt de hade lidit under Guds straffdomar, var de så förhärdade i sitt ständiga uppror, att de beslutade sig för, att förfölja Israels barn, och återbörda dem till Egypten. Kungen bådade upp en väldigt stor här på sex hundra vagnar, och följde efter dem, och hann ikapp dem, då de hade slagit läger vid havet.

”När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se att egyptierna kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till Herren. Och de sade till Mose: ’Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad var det du gjorde mot oss, när du förde oss ut ur Egypten? Vi sade ju: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen.’ Mose svarade folket: ’Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla.’” Kapitel 14:10-14.

Hur snabbt förlorade inte israeliterna tilltron till Gud! De hade bevittnat Hans straffdomar över Egypten, som tvingat kungen till, att släppa Israel; men då deras tillit till Gud blev prövad, knorrade de, trots att de hade sett dessa bevis på Hans kraft före sin vidunderliga befrielse. I stället för, att sätta sin nödvändiga lit till Gud, knotade de mot den trofaste Mose, vilket erinrade honom om deras vantroende ord, som de yttrat i Egypten. De anklagade honom för att vara orsaken till deras bekymmer. Han uppmuntrade dem till, att sätta sin lit till Gud, och hålla inne med sina uttryck för vantro, så skulle de se, vad Herren skulle komma att göra för dem. Mose ropade allvarligt till Herren om, att Han skulle befria Sitt utvalda folk.

”Sedan sade Herren till Mose: ’Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de skall dra vidare. Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå mitt igenom havet på torr mark.” Verserna 15, 16. Gud önskade att Mose skulle förstå, att Han tänkte verka för Sitt folk – att deras nödläge skulle bli Hans tillfälle. Då de skulle vandra så långt, som de skulle, måste Mose påbjuda dem, att gå ändå längre framåt; sedan skulle han använda staven Gud gett honom till att dela vattnet med.

”Se, jag skall förhärda egyptiernas hjärtan, så att de följer efter dem, och jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. Egyptierna skall inse att jag är Herren, när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare.’ Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem, så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma inpå den andra.” Verserna 17-20.

Egyptierna såg inte hebréerna; ty en tjock, mörk sky dolde dem, medan skyn strålade med sitt ljus över israeliterna. Därigenom visade Gud Sin kraft och prövade Sitt folk, för att utröna, huruvida de tänkte lita på Honom, sedan Han gett dem tecken på Sin omsorg och kärlek till dem. Dessutom tillrättavisade Han härigenom dem för deras vantro och gnällande. ”Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem.” Verserna 21, 22.Vattnet reste sig upp och stod som hårda murar på varje sida, medan Israel gick mitt igenom havet på torr mark.

Den egyptiska hären triumferade hela natten över, att Israels barn igen var i deras våld. De menade, att de satt fast i fällan; ty Röda Havet sträckte ut sig framför dem, och deras stora här stod strax bakom dem. Om morgonen, då de nådde fram till havet, se, där var en torr stig, vattnet hade delat sig och stod som en mur på ömse sidor, och Israels barn hade nått halvvägs genom havet, samt vandrade på torra land. De dröjde en stund med att besluta nästa drag. De blev besvikna och rasande över, att då hebréerna nästan befann sig i deras våld, och de var säkra på att de skulle ta dem, öppnade det sig oväntat en väg för dem i havet. De beslutade sig för, att följa efter dem. ”Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet. Men när morgonväkten var inne, såg Herren från pelaren av eld och moln ner på egyptiernas här och förvirrade den. Han lät hjulen falla av deras vagnar, så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: ’Låt oss fly för Israel, ty Herren strider för dem mot egyptierna.’” Verserna 23-25.

Egyptierna vågade sig ut på den stig Gud hade berett för Sitt folk, och Guds änglar rörde sig igenom deras här och lossade på hjulen på deras stridsvagnar. De blev kraftigt besvärade. Deras framryckning gick väldigt långsamt, och vanskligheter stötte till. De kom ihåg de straffdomar, som hebréernas Gud hade åsamkat dem i Egypten och med vars hjälp Han tvingat dem till, att släppa Israel. Nu tänkte de, att Gud skulle överlämna dem helt i israeliternas händer. De drog slutsatsen, att Gud kämpade för israeliterna, och de blev förfärligt rädda samt vände om, för att fly ifrån dem. Samtidigt sade Herren till Mose: ”’Räck ut handen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.’”  ”När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.” Verserna 26, 31.

Sedan hebréerna bevittnat Guds förunderliga verk vid utplånandet av egyptierna, stämde de upp en inspirerad sång med högtidlig, skön klang och tacksamt pris. Mirjam, systern till Mose och profetissa, ledde kvinnorna i musiken.

”Då sjöng Mose och Israels barn denna lovsång till Herren: ’Jag vill lovsjunga Herren, ty högt är han upphöjd. Häst och ryttare störtade han i havet. Herren är min starkhet och min lovsång, han blev min frälsning. Han är min Gud, jag vill prisa honom, min faders Gud, jag vill upphöja honom. Herren är en stridsman, Herren är hans namn! Faraos vagnar och här kastade han i havet, hans utvalda krigsmän dränktes i Röda havet. Djupen övertäckte dem, de sjönk till botten som sten. Din högra hand, Herre, härlig i sin kraft, din högra hand, Herre, krossade fienden. I din stora höghet slog du ner dina motståndare, du släppte loss din vrede, den förtärde dem som strå. För en fnysning från din näsa dämdes vattnen upp, böljorna reste sig som en mur, vattenströmmarna stelnade i havets djup. Fienden sade: Jag skall förfölja dem, jag skall hinna upp dem, jag skall utskifta byte, släcka min hämnd på dem. Jag skall dra mitt svärd, min hand skall förgöra dem. Du andades på dem och havet övertäckte dem, de sjönk som bly i de väldiga vattnen.

Vem är som du bland gudarna, Herre? Vem är som du, härlig i helighet, värdig förundran under lovsång, du som gör under. Du räckte ut din högra hand, och jorden uppslukade dem. Du ledde med din nåd det folk som du återlöst, du förde dem med din makt till din heliga boning. Folken hörde det och darrade, ångest grep Filisteens inbyggare. Då förskräcktes Edoms furstar, Moabs hövdingar bävade, alla Kanaans inbyggare smälte av ångest. Över dem föll skräck och fruktan. Inför din mäktiga arm stod de som förstenade, till dess ditt folk hade dragit förbi, Herre, till dess det hade dragit förbi, det folk som du hade köpt. Du för dem in och planterar dem på din arvedels berg, på den plats, Herre, som du har gjort till din boning, i den helgedom, Herre, som dina händer berett. Herren skall regera alltid och för evigt.’ När faraos hästar med vagnar och ryttare hade kommit ner i havet, lät Herren havets vatten vända tillbaka över dem. Men Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark.” Kapitel 15:1-19.

Farao, som icke ville erkänna Gud och böja sig för Hans myndighet, gladdes åt att visa sin makt som härskare över dem, som han kunde kontrollera. Mose tillkännagav för Farao, sedan denne hade krävt av folket, att de skulle göra tegelstenar utan att ge dem halm, att Gud, som han sade sig inte känna, skulle tvinga honom till, att ge upp sitt krav, och erkänna Hans auktoritet som störste härskare.

Tidpunkten hade kommit, då Gud skulle besvara Sitt förtryckta folks böner, och skulle föra dem ut ur Egypten med så mäktiga uppvisningar av Sin makt, att egyptierna skulle måsta medge, att hebréernas Gud, som de hade föraktat, stod över alla gudar. Han skulle nu straffa dem för deras avgudadyrkan, och för deras stolta prål över de nådegåvor de hade fått av sina döda gudar. Gud ämnade förhärliga Sitt eget namn, så att andra folk skulle höra talas om Hans kraft och darra inför Hans mäktiga handlingar. Genom att bevittna Hans mirakulösa gärningar, skulle Hans folk komma att helt och fullt vända sig bort ifrån sin egen avgudadyrkan, för att tillbe Honom av rent hjärta.

Gud befallde Mose att säga till Farao: ”Men just därför skonade jag dig, att jag skulle visa dig min kraft”. Andra Moseboken 9:16. Detta betyder inte, att Gud hade skapat honom för detta ändamål; utan Hans försyn hade gestaltat omständigheterna så, att en upprorisk tyrann som Farao skulle sitta på Egyptens tron vid den tidpunkt, då Gud skulle befria hebréerna. För detta ändamål hade hans liv skonats, ehuru han hade förverkat Guds barmhärtighet genom sina förbrytelser. Gud såg det riktiga i, att skona Faraos liv, för att han skulle få visa sin halsstarrighet. Han tänkte använda Faraos uppror emot Sig till att mångfaldiga bevisen på Sin kraft till att gynna Sitt folk, och för att Hans namn skulle upphöjas inför egyptierna, samt kunskapen om Honom senare skulle spridas på jorden. Händelseutvecklingen berodde på Hans försyn. Han kunde ha satt en mera nådig kung på Egyptens tron, som inte hade vågat att fortsätta sitt uppror mot Guds mäktiga, demonstrerade kraft, som han blivit varse, såsom fallet blev med Farao. Men då skulle Guds avsikt inte ha förverkligats. Hans folk skulle ha blivit bedragna beträffande egyptiernas syndiga avgudadyrkan, och skulle inte själva ha erfarit den hårdhjärtade grymhet, som de avgudadyrkande egyptierna var i stånd till. Gud tänkte visa Sin avsky för avguderiet för dem, och Han skulle straffa grymhet och förtryck överallt, där sådant förekommer.

Fastän många av israeliterna hade blivit fördärvade av avgudadyrkan, stod de trofasta upp för Gud. De hade inte dolt sin tro, utan öppet vittnat för egyptierna, att de tjänade den ende sanne och levande Guden. De gick igenom för dem bevisen för Guds existens och kraft ända från skapelsen. Egyptierna fick tillfälle till, att lära känna hebréernas tro, och deras Gud. De hade försökt, att omstörta trofasta tillbedjare av den sanne Guden, och förargade sig över sitt misslyckande, trots hot, löften om belöning och grym behandling.

De två föregående kungarna, som hade suttit på Egyptens tron, var diktatoriska, och hade grymt bemött hebréerna. Israels äldste hade ansträngt sig för, att väcka liv i israeliternas falnande tro, genom att hänvisa till löftena riktade till Abraham, och Josefs profetiska ord strax före sin död, som förutsade deras befrielse från Egypten. Några valde att lyssna och tro. Andra betraktade sitt sorgliga tillstånd, och avvisade hoppet. Egyptierna hade inhämtat eller tagit reda på Israels barns förväntningar, och drev med deras hopp om befrielse, samt talade hånfullt om deras Guds kraft. De pekade på deras egen belägenhet som folk, som blott en nation av slavar, och sade spotskt till dem: ”Om nu Er Gud är så rättfärdig och nådig, samt överträffar Egyptens gudar i kraft, varför gör Han Er inte till ett fritt folk? Varför märks inte Hans storhet och kraft till att upphöja Er?” Egyptierna fäste så israeliternas uppmärksamhet på deras egna gudar, som de själva hade valt och som israeliterna kallade för falska gudar. De sade triumfatoriskt, att deras gudar hade skänkt dem välstånd, och hade gett dem mat och kläder samt stora rikedomar; liksom att deras gudar hade gett israeliterna i deras händer till att tjäna dem, plus att de ägde kraft till att förtrycka dem, och släcka deras livslåga, så att de inte mer skulle vara ett folk. De gjorde narr av tanken, att hebréerna någonsin skulle bli befriade ur slaveriet.

Farao skröt över, att han gärna ville se deras Gud befria dem ur hans händer. Dessa ord krossade hoppet hos många ibland Israels barn. För dem tycktes kungens och hans rådgivares ord ha besannats i hög grad. De var medvetna om, att de behandlades som slavar, och att de måste stå ut med allt det förtryck, som deras arbetsgivare och härskare hade staplat på dem. Deras gossebarn jagades och dödades. Deras egna liv var en börda; och ändå trodde de på och dyrkade himmelens Gud. De jämförde sin belägenhet med egyptiernas. Dessa trodde alls inte på en levande Gud, som hade förmågan att frälsa och utplåna. Somliga av dem tillbad avgudar, bilder gjorda i trä och sten, medan andra valde att dyrka solen, månen och stjärnorna; ändå blev de välsignade med välstånd. Och en del av hebréerna menade, att om Gud verkligen stod över alla gudar, skulle Han inte på detta sätt låta dem träla åt en avgudadyrkande nation.

Guds trofasta tjänare förstod, att det var på grund av deras opålitlighet som ett folk, och deras fallenhet för att gifta in sig i andra folkslag och därigenom förledas till avguderi, som Herren  lät dem utvandra till Egypten. Och de tillkännagav entydigt för sina bröder, att Gud skulle raskt leda dem ut ur Egypten, och bryta deras betungande ok.

I Israels befrielse från Egypten visade Gud alla egyptierna tydligt Sin särskilda barmhärtighet mot Sitt folk. Gud fann det rätt, att utgjuta Sina straffdomar över Farao, så att han genom bitter erfarenhet och inte på något annat sätt skulle inse, att Herrens kraft översteg alla andras. För att Hans namn måtte förkunnas över hela jorden, skulle Han ge exempel och påtagliga bevis till alla folk på Sin gudomliga kraft och rättfärdighet. Det var Guds plan, att dessa yttranden av kraft skulle stärka Hans folks tro, och att deras efterkommande ständigt skulle dyrka Honom allena, som hade utfört sådana nådiga under för deras skull.

Miraklet med staven, som blev till en orm, och flodvattnet till blod, rörde inte Farao i ryggen, utan ökade bara hans hat mot israeliterna. Trollkarlarnas gärningar kom honom att tro, att dessa mirakel utförts genom magi; men han fick över måttan stora bevis för motsatsen, då paddplågan avlägsnades. Gud kunde ha fått dem till att försvinna och återvända till stoftet på ett ögonblick; men detta gjorde Han inte. Annars kunde kungen och egyptierna, då paddorna försvunnit, ha sagt att de varit frukten av magi, liksom trollkarlarnas verk. Nej, paddorna dog och samlades i högar. Egyptierna såg deras lik, vars stank fördärvade luften. Här hade kungen och alla egyptier bevis, som deras fåfänga filosofi inte hade något svar på. De måste inse, att detta verk inte var magi, utan en straffdom från himmelens Gud.

Trollkarlarna förmådde ej, att framkalla mygg. Herren ville inte att det skulle se ut i deras ögon, eller i egyptiernas, som att de kunde framkalla myggplågan. Han ville få bort alla ursäkter till vantro hos Farao. Han förmådde till och med trollkarlarna att säga: ”’Detta är Guds finger.’”

Därefter kom plågan med flugsvärmar. De var inte flugor, som harmlöst stör oss under vissa årstider; utan de flugor, som kom över Egypten, var stora och giftiga. Deras stick var ytterst smärtsamma för människor och djur. Gud skilde Sitt folk från egyptierna, och lät inga flugor närma sig deras område.

Herren sände så pest över deras boskap, och samtidigt beskyddade Han hebréernas boskap, varav ingen dog. Därnäst kom böldplågan över människor och djur, något som trollkarlarna inte kunde skydda sig själva emot. Sedan sände Herren hagelplågan blandad med eld ned över Egypten, med flammande blixtar och åskans dån. Tidpunkten för varje plåga angavs, innan den inträffade, så att det inte kunde sägas, att den var en tillfällighet. Herren demonstrerade för egyptierna, att hela jorden stod under hebréernas Guds kommando – att åska, hagel och storm lydde Hans röst. Farao, den stolte kung, som en gång hade frågat: ”’Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel?”, ödmjukade sig och sade: ”’Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig och jag och mitt folk har gjort orätt.” Han bad Mose, att vara medlare inför Gud, för att den fruktansvärda åskan och blixtrandet skulle upphöra.

Herren sände därnäst gräshoppornas hemska plåga. Kungen valde, att finna sig i plågorna hellre, än att underkasta sig Gud. Utan ånger såg han hela sitt rike utsättas för miraklet från dessa förfärliga domar. Herren sände sedan mörker över Egypten. Folk blev inte bara berövade ljuset, utan själva atmosfären var väldigt tryckande, så det var vanskligt att andas; likväl var hebréernas atmosfär ren, och ljus fanns i deras boningar. En till plåga lät Gud drabba Egypten, den var svårare, än någon av de föregående. Det var kungen och hans avgudapräster, som in i det sista motsatte sig anmodandena från Mose. Folket var av den uppfattningen, att hebréerna borde tillåtas att lämna Egypten. Mose berättade för Farao och Egyptens folk, liksom för israeliterna, om arten och verkan av den sista plågan. Om natten, så fruktansvärt för egyptierna, och så härligt för Guds folk, blev Påskens högtidliga förordning införd.

Det var väldigt svårt för den egyptiske kungen och ett stolt och avgudadyrkande folk, att ge efter för himmelens Guds krav. Den egyptiske kungen var sen till att ge med sig. Under de svåraste pinor gav han efter en smula; men väl pinan var väck, tog han tillbaka det han hade lovat. Alltså rammade plåga efter plåga Egypten, och han gav inte efter mera, än han var tvungen till genom Guds vredes ödesdigra hemsökelser. Kungen höll faktiskt fast vid sitt uppror även sedan Egypten hade ödelagts. Mose och Aron upplyste Farao om arten och verkan av varje plåga, som skulle följa på hans vägran, att släppa Israel. Varje gång såg han plågorna komma exakt enligt varningen; ändå vägrade han att ge efter. Först ville han blott ge dem tillåtelse till, att offra till Gud i Egyptens land; så, efter att Egypten hade lidit under Guds vrede, gav han männen allena lov till att resa. Sedan nästan hela Egypten gått under genom gräshoppsplågan, gav han deras barn och deras hustrur lov att också resa; men vägrade att låta dem ta med sig sin boskap. Mose berättade då för kungen, att Guds ängel skulle dräpa deras förstfödda.

Varje plåga kom litet närmare inpå skinnet och var mera sträng, och den avslutande skulle visa sig vara mera ödesdiger, än sina föregångare. Men den stolte kungen blev utomordentligt vred, och ödmjukade sig inte. Och då egyptierna såg de omfattande förberedelser, som gjordes ibland israeliterna för den ödesdigra natten, skrattade de åt blodets tecken på deras dörrposter. Men då egyptierna, från kungen på sin tron till den enklaste tjänare, drabbades och deras förstfödda dödades, blev det gråt i Egypten. Så påmindes Farao om sitt högmodiga skryt: ”’Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel.” Han ödmjukade sig, och for jämte sina rådgivare till Gosen i hast, där han böjde sig ned för Mose och Aron, och bad dem att resa och tjäna sin Gud. De fick ta med sig sina får och sin boskap. De bönföll dem att försvinna, eftersom de var rädda för, att om de fortfore längre med detta, skulle de bli som de döda. Farao bad också Mose enträget om, att välsigna honom. I det ögonblicket trodde han nämligen, att en välsignelse från Guds tjänare skulle skydda honom från ytterligare verkningar av den fruktansvärda plågan.

Israeliterna lämnade Egypten skyndsamt, men i ordning. De delades in i flera grupper, och varje grupp hade sin ledare. Faraos motspänstighet var sådan, att sedan de hade begravt sina döda, och hade sett att Guds ohyggliga straffdomar upphört, ångrade han att han gett Mose lov till att resa. Egyptierna förtröts över, att de hade varit så idiotiska, att tro att deras förstföddas död kunde skyllas på Guds kraft. De frågade varandra bittert: ”’Vad var det vi gjorde när vi släppte israeliterna, så att de inte tjänar oss mer!’” Andra Moseboken 14:5. Farao ordnade med en välutrustad här, som bestod av avgudapräster, styresmän och viktiga personer i hans rike. De menade, att om deras präster ledsagade dem, skulle de vara mera säkra på framgång. De mäktigaste i Egypten valdes ut, så att de skulle kunna skrämma israeliterna, genom att visa sin kraft och storhet. De tänkte, att då nyheterna nådde andra folk, att de måst ge upp inför Israels Guds kraft, som de hade föraktat, skulle dessa se på dem med förakt. Men om de skulle dra ut under stor pompa och återbörda Israel med våld, skulle de återvinna sin ära, och dessutom säkra Israels tjänst igen. De nådde upp hebréerna vid Röda Havet. Detta ställe kom att bli platsen för den sista yttringen av Guds kraft inför de förblindade egyptierna. På morgonen kom de fram till Röda Havet och såg den hebréiska hären gå på en torr stig beredd för dem i havet, medan höga vattenmurar stod på varje sida, gjorda styva av Guds kraft. Denna uppvisning av Guds kraft gjorde dem bara mera upproriska; och de hade så länge motsatt sig sådana yttringar, att de hade blivit förhärdade; och i sin blindhet hastade de ut på den stig, som Gud mirakulöst hade förberett för Sitt folk. Då besannades de ord, som Herren talat till Mose: ”Och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom. Jag är Herren.” Andra Moseboken 12:12. Guds straffdomar visades genom den egyptiska härens fullständiga utplåning.