White. Undsättningsplanen. Kapitel 17. Påsken

Undsättningsplanen

Kapitel 17
Påsken

Av: Ellen White

Herren gav så Mose bestämda anvisningar att meddela till Israels barn, angående vad de måste göra, för att bevara sig själva och sina familjer från den ohyggliga plåga, som Han stod i begrepp att sända över Egypten. Mose skulle också ge dem undervisning om, att lämna Egypten. Han delgav dem Guds befallning om, att slakta ett lamm utan lyte, och ta lammets blod och smörja det på dörrposterna och på övre dörrträet på sina hus. Utöver detta tecken skulle de äta lammet, stekt över eld, och med bittra örter, innan Guds ängel skulle gå igenom Egyptens land och utföra sitt ödesdigra verk, nämligen att döda de förstfödda gossebarnen och boskapens förstfödda. ”På detta sätt skall det ätas: Ni skall ha kläderna uppfästa med bältet kring höfterna och ha skor på fötterna och stav i handen. Och ni skall äta det snabbt. Detta är Herrens påsk. Den natten skall jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom. Jag är Herren. Blodet skall för er vara ett tecken på de hus där ni är, ty när jag ser blodet skall jag gå förbi er. Ingen straffdom skall drabba er med fördärv, när jag slår Egyptens land. Denna dag skall ni ha till minnesdag och fira den som en Herrens högtid. Som en evig stadga skall ni fira den från släkte till släkte.” Andra Moseboken 12:11-14.

Här blev Israels barn ålagda en gärning, som de skulle utföra personligen, för att pröva dem, och för att de skulle visa sin tro genom sina gärningar på den stora befrielse Gud höll på att åstadkomma för dem. För att undgå Guds stora dom, som Han skulle låta drabba egyptierna, måste blodets tecken synas på deras boningar. Och de ålades, att skilja sig själva och sina barn från egyptierna, och samla dem i sina egna hus; ty om några av israeliterna befann sig i egyptiernas hus, skulle de falla i den ödeläggande ängelns händer. De blev också anvisade, att hålla Påskhögtiden efter ett visst mönster, och då deras barn i framtiden skulle komma att fråga dem om högtidens betydelse, kunde de berätta om det förunderliga skydd de varit föremål för i Egypten: Att då den ödeläggande ängeln trädde ut om natten, för att döda människornas och boskapens förstfödda, gick han förbi deras hus, och ingen av de hebréer, som hade blodets tecken på sina dörrposter, dödades. Och folket böjde på sina huvuden och tillbad tacksamt för detta anmärkningsvärda minne, som getts åt deras barn som erinran om Guds omsorg om Sitt folk. Det var ganska många egyptier, som leddes till, genom de tecken och under som förekom i Egypten, att erkänna att hebréernas Gud var en ende och sanne Guden. De bad om, att släppas in i israeliternas hem, för att tillbringa denna fruktansvärda natt med dem, då Guds ängel skulle döda egyptiernas förstfödda. De var överbevisade om, att deras egna gudar, som de dyrkade, saknade kunskap och kraft till att frälsa eller utplåna. De lovade sig själva, att välja Israels Gud som sin Gud. De beslöt sig för, att lämna Egypten, och följa med Israels barn, för att dyrka deras Gud. Israeliterna välkomnade de troende egyptierna i sina hem.

Påsken pekade bakåt till Israels barns befrielse, och pekade dessutom avbildande framåt till Kristus, Guds Lamm, som slaktades för fallna människors återlösning. Blodet, som stänktes på dörrposterna, var en bild på Kristi försonande blod, liksom på den syndiga människans ständiga beroende av blodets förtjänster som säkerhet mot Satans makt, och på en slutlig återförening. Kristus åt Påskmåltiden tillsammans med Sina lärjungar strax före Sin korsfästelse, och samma natt infördes förordningen för Herrens Nattvard, som skulle högtidlighållas som minne om Hans död. Påsken hade högtidlighållits, för att fira Israels barns befrielse från Egypten, både som erinring och som sinnebild. Avbilden hade nått förebilden, då Kristus, Guds felfria Lamm, dog på korset. Han har lämnat efter Sig en förordning, som firar händelserna vid Hans korsfästelse.

Kristus åt Påskmåltiden tillsammans med Sina lärjungar, varpå Han reste Sig från bordet och sade till dem: ”’Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar.” Lukasevangeliet 22:15. Han utförde så den ödmjukhetens handling, att tvätta lärjungarnas fötter. Kristus gav Sina lärjungar förordningen med fottvagning, som skulle utövas, för att lära dem ödmjukhetens läxa. Han knöt denna förordning till nattvarden. Han hade avsett, att detta skulle innefatta en stunds självrannsakan. Därmed ges Hans efterföljare möjlighet, att bättre lära känna sina hjärtans egentliga känslor mot Gud och mot varandra. I fall stoltheten lurar i deras hjärtan, hur snabbt skall den då inte upptäckas hos dem, som felat och ärligt fullbordar denna plikt! Om det existerar själviskhet eller inbördes avsky, kommer det att uppdagas snabbare, när de inleder denna ödmjukhetens handling. Denna förordning var uttänkt, för att det skulle förekomma ömsesidiga bekännelser, och öka förbarmandet samt inbördes förlåtelse och sann kärlek, som förberedelse för utförandet av denna högtidliga förordning till minne av Kristi död. Han älskade Sina lärjungar tillräckligt högt, för att dö för dem. Han manade dem till, att älska varandra, liksom Han hade älskat dem.

Exemplet med, att två lärjungarnas fötter gavs till gagn för alla, som tror på Honom. Han fordrade, att de skulle följa Hans exempel. Denna ödmjukhetens förordning var inte bara tänkt att pröva deras ödmjukhet och trofasthet, utan att ständigt påminna om, att Hans folks återlösning köptes på villkoret, att de stadigt skulle ödmjuka sig och lyda. ”Sedan han hade tvättat deras fötter och tagit överklädnaden på sig och satt sig, sade han åter till dem: Förstår ni, vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre, och ni säger rätt, ty jag är det. Om nu jag, som är er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett föredöme, för att ni skall göra, såsom jag har gjort med er. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Tjänaren är inte förmer än sin herre, inte heller är sändebudet förmer än den som har sänt honom. Om ni vet detta, saliga är ni, om ni också gör det.” Johannesevangeliet 13:12-17, Reformations-Bibeln.

Jesus återtog så Sin plats vid bordet, varefter brödet och det ojästa vinet sattes fram, i enlighet med Kristi anvisningar. Han såg väldigt sorgsen ut. ”Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ’Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.’ På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.” Lukasevangeliet 22:19, 20. ”Ty jag säger er att jag från denna stund inte skall dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer.’” Vers 18.

Här införde vår Frälsare Herrens Nattvard. Så ofta den firas, skall den påminna om de högtidliga scenerna vid Hans förrådande och korsfästelse för världens synder. Han önskade, att efterföljarna skulle vidgå sitt fortlöpande beroende av Hans blod för sin frälsning. Det brutna brödet var en bild på Kristi brutna lekamen, som utgavs för världens frälsning. Vinet var en bild på Hans blod, utgjutet för att rena alla deras synder, som kommer till Honom för tillgivelse och tar emot Honom som sin Frälsare.

Människors frälsning hänger på ständig hjärterannsakan inför Kristi renande blod. Därför skall Herrens Nattvard inte bara hållas vid lägligt tillfälle eller årligen, utan oftare, än den årliga Påsken. Denna högtidliga förordning firar en långt större begivenhet, än Israels barns befrielse från Egypten. Befrielsen var en bild på den stora försoning, som Kristus åstadkom, genom att offra Sitt eget liv för Sitt folks slutgiltiga befrielse.