White. Undsättningsplanen. Kapitel 7. Vattenfloden

Undsättningsplanen

Kapitel 7
Vattenfloden

Av: Ellen White

I begynnelsen kände de, som ärade Gud och fruktade för att stöta sig med Honom, inte av förbannelsen särskilt mycket; medan de, som vände Gud ryggen och föraktade Hans auktoritet, erfor verkningarna av förbannelsen mera kraftfullt, särskilt gällande kroppens storlek och skönhet. Sets efterkommande kallades för Guds söner – Kains för människornas söner. Eftersom Guds söner blandade sig med människornas söner, blev de fördärvade, och genom inbördes giftermål med dem, genom sina hustrurs inflytande, miste de sin säregna, heliga karaktär och deltog med Kains söner i deras avgudadyrkan. Många gav upp sin gudsfruktan och föraktade Guds bud. Men det var några få, som levde rättfärdigt, som fruktade och ärade sin Skapare. Noa och hans familj räknades till de få rättfärdiga.

Människans ogudaktighet var så stor och tilltog i sådan förfärlig grad, att Herren ångrade att Han hade gjort människan på jorden; ty Han såg, att människans ondska var stor på jorden, och att hennes hjärtas tankars påfund i allt var onda varje dag.

Förbannelsen förändrade inte jordens utseende med en gång. Det rådde ännu rikt överflöd på Guds välsignelser. Guld och silver fanns i mängd. Det släkte, som levde på den tiden, var av väldigt stor kroppsbyggnad och besatt sagolik styrka. Träden var mycket större och överträffade allt, som dödliga människor nu kan se, i skönhet och fullkomlig daning. Trädens ved var av fin ådrighet och hård – i detta hänseende mera lik sten. Det fordrades mycket mera tid och arbete, även från detta kraftiga släkte, för att göra timret i ordning för byggande, än det krävs av vårt urartade släkte, för att bereda jordens nutida träd, fastän människorna nu äger mindre styrka. Dessa träd var av stor varaktighet och stod emot all nedgång i långa tider.

En tung, dubbel förbannelse vilade på jorden, först på grund av Adams överträdelse, sedan beroende på Kains mord; dock var bergen och höjderna fortfarande sköna. På de första höjderna växte majestätiska träd, som hävde sig högt i vädret och bredde ut sina grenar långt åt alla sidor, medan slätterna var täckta med grönt och såg ut som en oändlig, stor blomodling. Vissa av höjderna var täckta med ljuvliga träd, och vinrankor, nedtyngda av sin frukt, slingrade sig kring de praktfulla träden, samtidigt som sköna blommor fyllde luften med väldoft. Men oaktat jordens yppighet och skönhet, fanns det likväl tecken på oundvikligt förfall, då den jämfördes med sitt tillstånd, innan förbannelsen uttalades över den.

Människorna brukade guldet, silvret, dyrbara stenar och utvalt trä till att bygga hus åt sig själva, och var och en sökte, att överträffa den andre. De förskönade och prydde sina hus med storslagna konstarbeten, och förtörnade Gud med sina ogudaktiga handlingar. De danade avgudabilder att tillbe, och lärde sina barn, att betrakta dessa verk, som de hade förfärdigat med sina egna händer, som gudar, och att tillbe dem. De valde, att inte tänka på Gud, himmelens och jordens Skapare, och kom aldrig med något hjärtligt tack till Honom, som hade skänkt dem allt, vad de hade. De förnekade rent av himmelens Guds existens, och rosade sig över sina egna händers verk och tillbad dem. De fördärvade sig med de saker, som Gud hade ordnat med på jorden till människans gagn. De beredde åt sig själva ljuvliga gångar, täckta med fruktträd av alla de slag. Under dessa majestätiska och underbara träd, med deras vitt utsträckta grenar, som grönskade året runt, satte de sina avgudar för tillbedjan. Hela lundar invigdes åt deras avgudar på grund av skyddet från grenarna, och gjordes tilltalande för folket att komma till för sin avgudadyrkan.

I stället för att göra gott mot nästan, tillfredsställde de sina egna olovliga önskemål, de hade också många hustrur, vilket stred mot Guds visa ordning. Gud gav Adam en hustru i begynnelsen, och visade därigenom Sin ordning och lag härvidlag för alla, som skulle komma att leva på jorden. Adams och Evas överträdelse och fall bringade synd och elände över mänskosläktet, och människorna följde sina egna köttsliga begär och förändrade därmed Guds ordning. Ju flera hustrur, som männen tog sig, desto mera ökade deras ogudaktighet och olycka. Om någon fick lust till, att ta sin nästas hustrur eller boskap, eller något annat tillhörigt nästan, struntade han i rätt och rättfärdighet, och om han genom sin styrka fick överhanden över nästan, eller dödade honom, rosade han sig över sina våldsgärningar. De älskade, att dräpa djuren, och använde deras kött till föda. Detta stegrade deras vildsinthet och våld, och kom dem att betrakta spillt mänskoblod med förbluffande likgiltighet.

Men om det var en synd framför andra, som krävde mänskosläktets utrotning genom Syndafloden, var det den nedriga förbrytelsen, att människorna blandade sig med djuren, vilket förvanskade Guds avbild, och orsakade allmän förstöring. Gud beslutade, att utrota det mäktiga släktet, som uppnådde så hög ålder, men hade fördärvat sina vägar inför Honom, genom en vattenflod. Han ville inte låta dem leva sina liv fullt ut, som annars skulle ha blivit flera hundra år långa. Det var bara några släktled, sedan Adam hade haft åtkomst till livets träd, som getts för att förlänga livet. Efter sin olydnad fick inte människan tillåtelse till, att äta av livets träd och föreviga ett syndigt liv. För att människan skulle bli odödlig, måste hon fortsatt äta frukten från livets träd. Berövad det trädet, skulle hennes liv gradvis tyna bort.

Dryga ett hundra år före Syndafloden sände Herren en ängel till den gudfruktige Noa, för att underrätta honom om, att Han inte längre skulle komma att visa barmhärtighet mot det fördärvade släktet. Men Han ville inte, att de skulle vara omedvetna om Hans beslut. Han ville undervisa Noa och sända ut honom som en trofast predikant, till att varna världen om den kommande ödeläggelsen, för att världens invånare inte skulle ha något att skylla på. Noa skulle predika för folket, och tillika bereda en ark, eftersom Gud tänkte undervisa honom, till hans och hans familjs frälsning. Han skulle inte bara förkunna, utan hans exempel, under arkbygget, skulle överbevisa alla om, att han trodde, vad han predikade.

Noa och hans familj var inte de enda, som fruktade och lydde Gud. Men Noa var den frommaste och heligaste mannen på jorden, och var den, vars liv Gud skonade, för att utföra Hans vilja i, att bygga arken och varna världen om dess stundande undergång. Metusela, Noas farfar, levde till det år, då vattenfloden kom; och det var andra, som trodde på Noas predikan och hjälpte honom, att bygga arken. Dessa dog dock, innan flodens vatten kom över jorden. Noa fördömde världen genom sin predikan och sitt exempel, genom att han byggde  arken. Gud gav alla, som önskade det, möjlighet till att ångra sina synder och vända om till Honom. Men de trodde inte på Noas predikan. De bespottade hans varningar och gjorde narr av, att han byggde ett så oerhört stort skepp på torra land. Noas ansträngningar, för att reformera sina medmänniskor, vann ringa framgång. Men i över ett hundra år fortsatte han ståndaktigt, att verka för, att människorna skulle överge synden och överlämna sig åt Gud. Varje slag på arken predikade för folket. Noa ledde verket, förkunnade och arbetade, medan folket såg på förbluffade, och betraktade honom som svärmare.

Gud gav Noa precisa mått för arken, och bestämde regler för, hur den skulle inrättas i varje avseende. I många hänseenden var den inte gjord som ett skepp, utan utformad som ett hus. Botten liknade en båt, som kunde flyta på vattnet. Det förekom inga fönster i sidorna på arken. Den var tre våningar hög, och ljus släpptes in genom ett fönster högst upp. Dörren satt i sidan. De olika avdelningarna, formade för att ta emot alla slags djur, var så inrättade, att fönstret högst upp gav ljus åt alla. Arken var byggd av cypresser eller goferträ, som kunde bestå i många hundra år. Den var en byggnad med stor hållbarhet, vilken ingen mänsklig visdom kunnat tänka ut. Gud lade planen och Noa var Hans byggmästare.

Efter att Noa hade gjort allt, som stod i hans makt, för att utföra varje del av verket rätt, var det omöjligt för arken, att själv stå emot stormens våldsamhet, som Gud i Sin fruktansvärda vrede skulle släppa lös över jorden. Att fullända byggnaden, var ett långsamt verk. Varje bit timmer passades noga in, och varje fog täcktes med beck. Allt, vad människorna förmådde att göra, för att åstadkomma ett fullkomligt verk, uträttades; men därefter var det bara Gud, som kunde bevara byggnaden på de vreda, svällande böljorna med Sin sagolika kraft.

Till en början var det många, som till synes tog emot Noas varning, men de vände sig inte fullt ut till Gud i sann syndaånger. De fick en bestämd tid på sig före floden, varunder de sattes på prov – för att visa sina rätta jag. De bestod inte provet. Det förhärskande fördärvet segrade, och de deltog så småningom med andra elaka i, att bespotta och göra narr av den gudfruktige Noa. De ville inte vända om från sina synder, utan fortsatte med att ha många hustrur och att hänge sig åt sina orena lidelser.

Slutet för deras prövotid närmade sig. Världens vantroende, bespottande invånare skulle få ett särskilt tecken på Guds gudomliga makt. Noa hade trofast följt den undervisning, som Gud hade gett honom. Arken hade fullbordats precis som Gud hade befallt. Noa hade samlat in en oerhörd mängd föda för människor och djur. Efter att detta hade utförts, befallde Gud den fromme Noa: ”’Gå in i arken med hela din familj. Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte.” Änglar sändes ut, för att samla in djuren, som Gud hade skapat, från öppen mark och skog. Och de följde efter, två och två, hane och hona, och av rena djur sju och sju. Djuren, från de vildsintaste till de lugnaste och harmlösaste, marscherade fredligt och allvarsmättat in i arken. Himlen syntes vara fylld av fåglar av alla de slag. De kom flygande till arken, två och två, hane och hona, och av rena fåglar sju och sju. Världen bevittnade detta med förundran – somliga i fruktan, men de hade blivit så förhärdade i uppror mot Gud, att denna märkvärdiga uppenbarelse av Guds makt endast gjorde ett tillfälligt intryck på dem. Under sju dagars tid strömmade djuren in i arken, och Noa ordnade in dem i de bås, som stod redo för dem.

Då det dödsdömda släktet såg solen stråla i sin glans och jorden klädd i nästan Edenskönhet, viftade de bort sin stigande fruktan med stojande lustigheter; och tycktes, med sina våldsgärningar, nedkalla Guds redan uppväckta vrede över sig.

Allt var nu klart, för att stänga till arken, vilket Noa inte kunde göra inifrån. Den bespottande folkmängden såg en ängel stiga ned från himmelen klädd med blixtens glans. Han slöt till den yttre porten, och styrde därpå sin kurs upp mot himmelen igen. Noas familj befann sig i sju dagar i arken, innan regnet började att falla på jorden. Under denna tid ordnade de med allt för sitt långvariga uppehåll, medan vattnen skulle dölja jorden. Dessa utgjorde bespottandets och löjets dagar för den icke troende mängden. De menade, att Noa blivit lurad, eftersom hans förutsägelse inte genast gått i uppfyllelse, sedan han stigit in i arken, och att det var omöjligt för världen, att ödeläggas genom en översvämning. Före denna tid hade det aldrig regnat på jorden. En dimma hade stigit upp från vattnet, vilken Gud lät framträda på nätterna som en dagg, vilken livade upp växterna och möjliggjorde deras tillväxt.

Trots den högtidliga uppenbarelsen av Guds makt, som den vantroende mängden hade beskådat – den onaturliga tilldragelsen, att djuren lämnade skog och mark och gick in i arken samt att Guds ängel, klädd i himmelsk glans, steg ned från himmelen med förfärligt majestät och stängde porten – förhärdade de sina hjärtan och fortsatte, att göra sig lustiga och att driva gyckel med dessa märkvärdiga bevis på gudomlig makt. Men på den åttonde dagen blev skyarna mörka. Den mullrande åskan och de flammande blixtarna satte igång, att injaga skräck i människor och djur. Regnet strömmade ned från skyarna ovanför dem. Detta var något de aldrig hade sett förut, och deras hjärtan blev modlösa av fruktan. Djuren vandrade omkring i den vildaste förskräckelse, och deras skorrande stämmor tycktes klagande förkunna deras och människornas förestående öde. Stormens våldsamhet ökade, tills regnet kom från himlen som mäktiga vattenfall. Älvarna steg över sina bräddar, och vattnet strömmade ut i dalgångarna. Det stora djupets källor öppnades också. Vattenstrålar vällde upp ur jorden med obeskrivlig kraft, och slungade väldiga klippstycken tiotals meter upp i luften, vilka därefter begravdes djupt i marken.

Människorna såg först, hur deras händers verk ödelades. Deras praktfulla byggnader och deras vackert inrättade trädgårdar och lundar, där de hade ställt upp sina avgudar, tillintetgjordes av blixtar från himlen. Deras ruiner spreds överallt omkring. De hade upprättat altaren i lundarna, och invigt dem till sina avgudar, på vilka de offrade människor. Dessa altaren, som Gud avskydde, revs ned i Hans vrede inför deras blickar, och de nödgades att skälva för den levande Gudens makt, himmelens och jordens Skapare, och medge, att det var deras vederstyggligheter och förfärliga offer till avgudarna, som hade orsakat deras ödeläggelse.

Stormens våldsamhet tilltog, och jämmerropen från människorna, som hade föraktat Guds myndighet, blandade sig med elementens raseri. Träd, byggnader, klippor och jord slungades åt alla håll. Människornas och djurens förfäran övergick all beskrivning. Till och med Satan, som måste uppehålla sig ibland de rasande elementen, fruktade för sitt eget liv. Det hade varit en glädje för honom, att härska över ett så mäktigt släkte, och han ville, att de skulle leva, för att utöva sina vederstyggligheter och stegra sitt uppror mot himmelens Gud. Han uttalade förbannelser mot Gud, och beskyllde Honom för orättvisa och hemskheter. Många av människorna bespottade Gud, liksom Satan, och i fall de hade kunnat förverkliga sina upproriska avsikter, skulle de ha störtat ned Honom från rättfärdighetens tron. Medan många bespottade och förbannade sin Skapare, blev andra vanvettiga av fruktan, och sträckte ut händerna mot arken, i det att de bad om, att bli insläppta. Men detta var omöjligt. Gud hade stängt dörren, den enda ingången, och låst Noa inne och de ogudaktiga ute. Han ensam förmådde, att öppna porten. Deras fruktan och ånger kom för sent. De blev tvungna till, att erkänna existensen av en levande Gud, som var människan överlägsen, och som de hade trotsat och hånat. De åkallade Honom på allvar, men Hans öra var inte öppet för deras skrik. Några sökte i sin förtvivlan, att bryta sig in i arken, men den starka byggnaden stod emot alla deras ansträngningar. Somliga klängde sig fast vid arken, tills de spolades bort av rasande böljor, eller de tappade taget på grund av klippstycken och träd, som kastades vilt omkring. De, som hade ringaktat Noas varningar och gjort narr av den gudfruktige rättfärdighetspredikanten, ångrade sin vantro för sent.

Arken blev våldsamt vaggad och kastad omkring. Djuren inne i den uttryckte, med sina olika stämmor, den vildaste förfäran; men arken var utom fara för de upprörda vattnen, ibland de stridande elementen, samt ibland träd och klippor, som slungades omkring. Änglar, som var väldiga i kraft, lotsade arken och bevarade den från all skada. Arkens bevarande varje ögonblick under den hemska stormen genom fyrtio dagar och fyrtio nätter var ett mirakel av gudomlig allmakt.

Djuren, som var utsatta för stormen, flydde till människorna, och valde mänskliga väsens sällskap, som om de förväntade sig hjälp från dem. Somliga personer band sina barn och sig själva vid kraftfulla djur, då de visste, att dessa skulle kämpa hårdnackat för livet och bestiga de högsta punkterna, för att undgå de stigande vattnen. Stormens raseri minskade inte – vattenmassorna steg hastigare, än i början. Några band fast sig själva vid höga träd på de högsta punkterna i landet, men dessa träd rycktes upp med rötterna, fördes med våldsamhet genom luften, och såg ut att ilsket slungas ned, med stenar och jord, i de svällande, brusande böljorna. Människor och djur försökte ihärdigt, att hålla sig fast på de högsta platserna, tills alla störtades ned i de skummande vattnen, som nästan nådde de högsta punkterna på land. Till sist nådde vattnet dessa, och människor och djur omkom tillsammans i Syndaflodens vatten.

Noa och hans familj väntade ängsligt på, att vattnet skulle sjunka undan. Han ville gå ut på marken igen. Han släppte ut en korp, som flög fram och tillbaka, till och från arken. Efter sju dagar sände han så ut en duva. Då den sågs med ett olivblad i näbben, blev det stor glädje i familjen på åtta, som så länge hade varit instängd i arken. En ängel steg åter ned och öppnade dörren till arken. Noa kunde öppna överdelen, men inte få upp porten, som Gud hade stängt. Gud talade till Noa genom ängeln, som öppnade porten, och bjöd Noas familj att lämna arken och ta med sig alla levande varelser.

Noa glömde inte Gud, som så nådigt hade bevarat dem, utan reste strax upp ett altare, och tog av alla rena djur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret, varigenom han visade sig tro på Kristus, det stora offret, och sin tacksamhet mot Gud för deras fantastiska räddning. Noas offer steg upp inför Gud som en behaglig lukt. Han antog offret och välsignade Noa och hans familj. Detta innebär en lärdom för alla, som skulle komma att leva på jorden, nämligen att för varje gärning av nåd och kärlek från Gud, bör de, först och främst, bära fram uppriktig tacksägelse och träda fram i ödmjuk tillbedjan av Honom.

Gud uppmuntrade Noas familj nådigt med ett löfte, för att människorna inte skulle förfäras åt skyarna, som hopade sig och regnet, som föll. De skulle således inte ständigt leva i skräck för en ny syndaflod: ”Jag skall upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer skall allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer skall en flod komma och fördärva jorden.’ Och Gud sade: ’Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: Min regnbåge sätter jag i skyn, och den skall vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv. När regnbågen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.’” Första Moseboken 9:11-16.

Vilken självnedlåtenhet av Gud! Vilket medlidande med felande människor, att sätta den sköna, mångfärgade regnbågen i skyn som ett tecken på den store Gudens pakt med människan! Denna regnbåge sattes till vittnesbörd för alla släkter om det faktum, att Gud ödelade jordens invånare genom Syndafloden för deras stora ogudaktighets skull. Det var Hans avsikt, att då barnen i efterföljande släkter såge bågen i skyn och frågade, varför denna härliga båge spände kring himlen, då skulle föräldrarna förklara för dem om den gamla världens ödeläggelse genom Syndafloden, därför att folken hade hängett sig åt all ogudaktighet, och att den Allsmäktiges händer hade böjt till bågen och satt den i skyn som ett tecken på, att Han aldrig mera skulle bringa en vattenflod över jorden. Denna symbol i skyn skulle bekräfta tron hos alla och stadfästa deras förtröstan på Gud; ty den var ett tecken på gudomlig nåd och godhet mot människan; ja, att fastän Gud drivits till, att förstöra jorden genom Syndafloden, omger Hans nåd dock ännu jorden. Gud säger, att när Han ser på bågen i skyn, skall Han minnas det eviga förbundet. Han vill inte, att vi skall förstå det här som att Han någonsin skulle kunna glömma det. Nej, Han talar till människor med mänskliga uttryck, för att de bättre skall förstå Honom.

En regnbåge beskrivs i himmelen runt omkring tronen och ovanför Kristi huvud som bild på, att Guds nåd omger jorden. När människan genom sin stora ogudaktighet uppväcker Guds vrede, ber Kristus, människans medlare, för henne, och pekar på regnbågen i skyn som ett vittne om Guds stora nåd och barmhärtighet mot felande människor. I tillägg är regnbågen ovanför tronen och på Kristi huvud sinnebilder på Guds härlighet och nåd, som vilar där till välsignelse för ångerfulla människor.

Alla slags djur, som Gud hade skapat, blev bevarade i arken. De blandade slag, som Gud inte hade skapat och som var en följd av sammanslagning, utplånades i Syndafloden. Det har förekommit sammanslagning av människor och djur sedan Syndafloden, vilket ses i de nästan oändliga, olika djurslagen, och i vissa människotyper.¹

Sedan Noa hade stigit ut ur arken, blickade han sig omkring på de mäktiga, glupande djur, som han hade fört ut ur arken, och därefter på sin familj, som räknade åtta själar, och han fruktade allvarligt för, att de skulle bli dödade av djuren. Men Herren sände Sin ängel, som sade till Noa: ”Fruktan och skräck för er skall komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand. Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda. Så som jag har gett er de gröna örterna ger jag er nu allt detta.” Första Moseboken 9:2-3.

Före den här tiden hade Gud inte gett människan tillåtelse till, att äta kött. Varje levande ting på jordens yta, som människan kunde livnära sig av, hade förstörts. Därför gav Gud Noa tillåtelse till, att äta de rena djuren, som han hade tagit med sig i arken. Gud sade till Noa: ”Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda. Så som jag har gett er de gröna örterna ger jag er nu allt detta.” Liksom Gud tidigare hade gett dem jordens örter och markens frukt, tillät Han dem nu, under deras särskilda, rådande omständigheter, att äta kött. Dock såg jag, att djurens kött inte utgjorde det sundaste livsmedlet för människan.

Hela jordytan förändrades genom Syndafloden. En tredje, förfärlig förbannelse vilade nu över den som en följd av människans överträdelse. De sköna träd och buskar, som bar blomster, förstördes. Dock bevarade Noa frön och tog med sig dem i arken, och Gud bevarade några få av de skilda arterna av träd och buskar vid liv, för framtida släkter, genom Sin makalösa makt. Snart nog efter Syndafloden syntes träd och växter skjuta upp till och med ibland klipporna. Genom Guds försyn hade frön spritts omkring och drivits in i klippskrevor, där de tryggt gömts för människornas framtida bruk.

Vattnen hade nått femton alnar eller nio meter över de högsta bergen. Herren kom ihåg Noa, och då vattnen sjönk undan, lät Han arken vila på toppen av en grupp berg, som Gud med Sin allmakt hade bevarat och låtit stå kvar genom hela den våldsamma stormen. Dessa berg låg bara ett kort stycke från varandra, och arken drev omkring och vilade snart på ett av dem, snart på ett annat därav, och drev således inte längre omkring på det gränslösa havet. Då bergen och höjderna åter kom till synes, var de i ett sönderrivet, ojämnt skick, och allting omkring dem liknade ett hav av grumlat vatten eller mjuk lera.

Under Syndaflodens förlopp samlade människorna och djuren sig på landets högsta punkter, och då vattnet vände tillbaka från jorden, låg deras döda kroppar på bergen och höjderna så väl som på slätterna. Människors och djurs lik låg på jordens yta, men Gud ville inte låta dem bli kvar där samt ruttna och förpesta luften. Därför gjorde Han jorden till en väldig begravningsplats. Han lät en kraftig vind dra fram över jorden, för att föra bort vattnet, och den skjutsade undan det med stor kraft. I vissa fall revs bergstoppar av likt mäktiga laviner, och skapade väldigt höga höjder och berg, där inga stått tidigare, och begravde liken med träd, stenar och jord. Dessa berg och höjder ökade i storlek och blev mera oregelmässiga till formen genom samlingar av stenar, klippavsatser, träd och jord, som drev på och omkring dem. De dyrbara träd, stenar, silver och guld, som hade berikat och förskönat världen före Syndafloden, och som människorna hade avgudat, sänktes under jordens yta. Vattnen, som bröt fram med sådan kraft, hade flyttat på jord och stenar, och staplat dem på jordens skatter, ja, på många ställen hade därmed berg skapats över dem, för att dölja dem för människors syn och efterforskning.

Gud såg, att ju mera Han berikade och välsignade syndiga människor, desto mera fördärvade de sin väg inför Honom. Dessa skatter, som borde ha föranlett människor att ära den givmilde Givaren, dyrkades i stället för Gud, samtidigt som de förkastade Givaren.

De sköna, symmetriskt formade bergen var borta. Stenar, klipputsprång och sönderrivna klippor fanns att se på vissa platser på jorden, där de tidigare inte hade varit synliga. Där det hade förekommit vackra slätter täckta med grönska och sköna växter, hade det uppstått höjder och berg av sten, träd och jord, som täckte människornas och djurens lik. Hela jordytan utgjorde en scen av oordning. Somliga delar av jorden var mera vanskapta, än andra. De svåraste märkena av förbannelsen syntes, där jordens rikaste skatter av guld, silver och dyrbara stenar en gång hade funnits. Däremot vilade förbannelsen mindre svårt över de länder, som inte hade varit bebodda och de delar av jorden, där det hade förekommit minst brottslighet.

Före Syndafloden förekom det enorma skogar. Träden var många gånger större, än några av de träd vi nu ser. De var synnerligen hållbara, och visade inga tecken på förfall under många hundra år. I samband med Syndafloden revs dessa skogar upp, eller bröts ned, och begravdes i jorden. På vissa ställen slungades massor av dessa väldiga träd samman och täcktes av sten och jord genom Syndaflodens omvälvningar. Sedan dess har de förstenats och blivit till kol, vilket förklarar uppkomsten av de stora kollager, som numera finns. Kolet har frambringat olja. Gud låter stora mängder kol och olja antändas och brinna. Därvid upphettas stenar kraftigt, kalksten bränns och järn smälts. Vatten och eld möts under jordytan. Vattnets inverkan på kalkstenen ökar den starka hettans häftighet, och utlöser jordskalv, vulkanutbrott och slungar ut eldsflammor. Eldens och vattnets inverkan på stenen och oljan alstrar starka utbrott, som låter som  åska på håll. Dessa förunderliga naturbegivenheter kommer att bli talrikare och förfärligare kort tid för Kristi andra ankomst och världens slut som tecken på dess nära förestående ödeläggelse.

Olja och kol finns i allmänhet där det inte förekommer eldsprutande berg eller eldsutbrott. När eld och vatten stöter ihop under marken, kan inte utbrotten av eld tillräckligt väl ventilera bort värmen från de upphettade elementen i underjorden. Jorden skakar och marken lyfts upp, eller rör sig i vågor, varvid det uppstår ett starkt ljud, som av underjordisk åska. Luften blir upphettad och kvävande. Jorden öppnar sig hastigt, och jag såg byar, städer och brinnande berg sjunka ned i jorden tillsammans.

Gud styr över alla dessa element. De är Hans redskap, som utför Hans vilja. Han kallar dem till verksamhet, för att tjäna Hans avsikter. Dessa brinnande utströmningar har varit, och kommer att bli, Guds redskap till, att ödelägga högst ogudaktiga platser på jorden. De kommer att fara levande ned i avgrunden, liksom Kora, Datan och Abiram. Dessa är vittnesbörd om Guds makt. De, som har sett dessa brinnande berg, hur de spyr ut eld och flammor samt en ohygglig massa smält metall, förutom att de torkar ut älvar, så att de försvinner, har blivit gripna av förfäran vid synen av den storartade scenen. De har fyllts med vördnad, som om de beskådat Guds oändliga makt.

Dessa framställningar visar särskilda tecken på Guds makt, och är avsedda att få jordens invånare att skälva inför Honom, och täppa till munnen på dem, vilka liksom den högmodige Farao säger: ”’Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel?” Andra Moseboken 5:2. Jesaja hänvisar till dessa yttringar av Guds makt, när han utropar: ”O, att du lät himlen rämna och kom hit ner, så att bergen skakade inför dig, som när eld antänder ris och elden får vattnet att sjuda, så att ditt namn blir känt för dina ovänner och hednafolken darrar för dig. När du gjorde fruktansvärda gärningar, som vi inte kunde vänta oss, då du steg ner och bergen skälvde inför dig.” Jesaja 64:1-3. 

”Herren är sen till vrede men stor i kraft, han låter ingen gå ostraffad. Herren har sin väg i storm och oväder, och molnen är dammet under hans fötter. Han straffar havet och låter det torka ut, alla floder låter han sina. Då tynar Basan och Karmel bort och Libanons grönska vissnar. Bergen darrar för honom och höjderna smälter ner. Jorden bävar för hans ansikte, världen och alla som bor där. Vem kan bestå inför hans förbittring, vem kan uthärda hans vredes glöd? Hans vrede brinner som eld och klipporna rämnar inför honom.” Nahum 1:3-6.

”Herre, sänk din himmel och stig ner, rör vid bergen, så att de ryker. Låt blixtar ljunga, och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem!” Psaltaren 144:5, 6.

De, som lever på jorden kort tid före Kristi andra ankomst, kommer att bli vittnen till större under, än man hittills har sett. ”Och jag skall låta tecken synas på himlen och på jorden: blod, eld och rökpelare.” Joel 2:30. ”Och det kom blixtar, dån och åska och en stor jordbävning, en sådan som inte har förekommit så länge det funnits människor på jorden, så väldig var den. . . . Alla öar flydde och bergen fanns inte mer. Stora hagel, tunga som talenter, föll ner från himlen över människorna, och de hädade Gud för hagelplågan, eftersom den var mycket svår.” Uppenbarelseboken 16:18, 20, 21.

Jordens inre var Herrens arsenal, varifrån Han hämtade de vapen, som Han använde vid den gamla världens ödeläggelse. Vattnen från jordens inre vällde fram och förenade sig med vattnen från himlen, för att utföra ödeläggelseverket. Efter Syndaflodens tid har Gud använt både vatten och eld på jorden som sina redskap, till att tillintetgöra ogudaktiga städer.

På Herrens dag, strax före Kristi ankomst, skall Gud skicka blixtar från himlen i Sin vrede, som kommer att förena sig med elden i jorden. Bergen kommer att brinna som en ugn, och kommer att spy ur sig förfärliga strömmar av lava, och ödelägga trädgårdar och fält, byar och städer; och när de utgjuter sin smälta metall, stenar och upphettad lera i älvarna, kommer de att få dem att sjuda som en gryta, och kasta ut väldiga klippor, samt sprida deras sönderbrutna delar över landskapet med obeskrivlig våldsamhet. Hela älvar kommer att torka ut. Jorden kommer att skaka, och det kommer att bli förfärliga utbrott och jordskalv överallt. Gud kommer att plåga jordens ogudaktiga invånare, tills de är utrotade från jorden. De heliga kommer att bevaras på jorden mitt ibland dessa hemska omvälvningar, liksom Noa bevarades i arken på Syndaflodens tid.

¹  Antingen har författarinnan haft ovanligt livlig fantasi och hittat på hela boken, eller har hon biståtts vid skrivandet av himmelska krafter, genom syner och drömmar samt inspiration till formuleringar. Om vi törs lita på framställningen så här långt, skall det inte förvåna oss nämnvärt, om det lyckades dåtidens vetenskap, att på genetisk väg korsa människa och djur. Detta skall förstås inte föranleda oss till, att grubbla över, vilka folkslag hon menar, eller se ned på vissa människotyper. Vi sitter i samma syndens båt och är i skriande behov av Herrens frälsning, oavsett graden djurisk eller inte djurisk inblandning i arvsanlagen. Övers. anm.