Undsättningsplanen
Kapitel 4
Frälsningsplanen
Frälsningsplanen
Av: Ellen White
Himmelen fylldes av sorg vid nyheten om människans syndafall, och att den värld,
som Gud hade skapat, skulle bebos av dödliga människor, dömda till elände,
sjukdom och död. Från detta fanns det ingen utväg för överträdarna. Hela Adams
familj måste dö. Jag såg den älsklige Jesus. I Hans anlete speglades medlidande
och sorg. Snart därefter så jag, att Han närmade Sig det utomordentliga ljus,
som omgav Fadern. Min ledsagande ängel sade: Han för ett förtroligt samtal med
Fadern. Ängelns ängslan tycktes vara synnerligen svår under Jesu samtal med
Fadern. Tre gånger inneslöts Han av det härliga ljuset omkring Fadern. Då Han
trädde ut från Faderns närhet för tredje gången, syntes Hans person. Hans åsyn
var lugn, fri från all förlägenhet och besvär, och strålade av barmhärtighet
och älskvärdhet, som inga ord kan uttrycka. Han underrättade änglahären om, att
en väg till frälsning för den förtappade människan hade funnits. Han berättade
för dem, att Han hade gått i förbön hos Fadern och hade erbjudit Sig, att ge
Sitt liv som lösepenning, och lägga dödsstraffet på Sig Själv, för att människan
skulle få förlåtelse genom Honom. Därmed kunde de få nåd hos Gud, och släppas
in i den sköna lustgården, samt äta frukten från livets träd tack vare Hans
blods förtjänst och Hans lydnad mot Guds lag.
Till en början kunde änglarna inte glädja sig häråt, ty deras Furste dolde
inget, utan visade dem frälsningsplanen. Jesus berättade för dem, att Han
skulle stå mellan Faderns vrede och den syndiga människan, att Han skulle bära överträdelse
och hån, och att bara ett fåtal skulle ta emot Honom som Guds Son. Nästan alla
skulle komma att avsky och förkasta Honom. Han skulle lämna Sin härlighet i
himmelen, framträda på jorden som människa, genom egen erfarenhet lära känna de
olika frestelser, som människan är utsatt för, så att Han kunde förstå, hur Han
skulle komma de frestade till undsättning; och att Han till sist, efter att ha
fullbordat Sitt uppdrag som lärare, skulle överlämnas i människornas händer, för
att drabbas av nästan all den ohygglighet och lidande, som Satan och hans änglar
kunde hetsa ogudaktiga människor till, att visa Honom; att Han skulle dö den
gruvligaste död, och hängas upp mellan himmel och jord som den värste förbrytare;
att Han måste uthärda förfärliga dödsplågor, vilka inte ens änglarna skulle
klara av att betrakta, utan nödgas att dölja sina ansikten för den ohyggliga
synen. Han skulle inte bara lida svåra kroppsliga smärtor, utan också andliga
smärtor, som vida skulle överstiga de fysiska. Hela världens syndabörda skulle
läggas på Honom. Han berättade för dem, att Han skulle dö, och uppstå igen på
den tredje dagen, samt skulle stiga upp till Fadern, för att vara medlare för
vilsna, syndiga människor.
Änglarna lade sig platt till marken framför Honom. De erbjöd sig, att offra
sina liv. Jesus sade till dem, att Han skulle komma att frälsa många genom Sin
död. En ängels liv kunde inte betala skulden. Fadern kunde inte anta något
annat, än Hans liv som lösensumma för människan. Jesus berättade också för dem,
att de skulle ha en gärning att utföra tillsammans med Honom, att de skulle
vara med Honom och styrka Honom vid vissa tidpunkter. Att Han skulle iföra Sig
den fallna människans natur och att därmed skulle Hans styrka understiga änglarnas.
De skulle vara vittnen till Hans förödmjukelse och stora lidanden, och då de såg
Hans lidanden och människornas hat mot Honom, skulle de gripas av de starkaste
känslor, att av kärlek till Honom skulle de vilja befria Honom från Hans mördare;
men de skulle inte få blanda sig däri, för att förebygga något, som de skulle
komma att se. De skulle ha en gärning att uträtta vid Hans uppståndelse. Frälsningsplanen
hade lagts och Fadern hade antagit den.
Med helig bedrövelse tröstade och uppmuntrade Jesus änglarna, och underrättade
dem om, att de som Han därefter skulle förlossa, skulle vara med Honom och
alltid bo hos Honom; och att Han skulle förlossa många genom Sin död, samt
tillintetgöra honom, som hade döden i sitt våld. Dessutom skulle Hans Fader ge
Honom riket och dess storhet under hela himlen, likaså skulle Han besitta det i
all evighet. Satan och syndare skulle utrotas, för att aldrig mera ödelägga
himmelen, eller den renade, nya jorden. Jesus bjöd den himmelska hären, att förlika
sig med planen, som Fadern hade antagit och glädja sig över, att den fallna människan
åter kunde resas upp genom Hans död, samt erhålla Guds nåd och evig glädje i
himmelen.
Då fylldes himmelen med glädje, outsäglig glädje; och den himmelska hären
sjöng lovsånger till Guds ära. De slog på harporna och sjöng en ton högre, än förr
för Guds stora barmhärtighet och självnedlåtenhet i det, att Han skänkte Sin
Son till att dö för ett upproriskt släkte. Pris och tillbedjan steg upp för
Jesu självförsakelse och offer; för att Han var villig att lämna Faderns sköte,
och välja ett liv fullt av lidande och smärta, samt att dö en föraktfull död, för
att ge livet för andra.
Ängeln sade: Menar Ni, att Fadern utgav Sin käre, älsklige Son utan kamp?
Nej, nej! Det innebar en strid också för himmelens Gud, huruvida Han skulle låta
de skyldiga människorna omkomma, eller ge Sin älskvärde Son att dö för dem. Änglarna
var så upptagna av människornas frälsning, att vissa ibland dem ville offra sin
härlighet och sina liv för döende människor. Men, sade min ledsagande ängel,
det skulle inte ha varit till något gagn. Överträdelsen var så stor, att en ängels
liv inte kunde betala gälden. Inget utom Guds Sons död och förböner kunde
betala skulden och frälsa förtappade människor från hopplös sorg och elände.
Änglarnas gärning visades för dem, nämligen att stiga upp och ned med stärkande
balsam från härligheten, för att uppmuntra Guds Son i Hans lidanden och att tjäna
Honom. Det skulle också vara deras uppgift, att beskydda och bevara dem, som
tog emot Guds nåd för de onda änglarna och det mörker, som Satan hela tiden
skulle omsluta dem i. Jag såg, att det var omöjligt för Gud, att förändra Sin
lag, för att frälsa förtappade, döende människor; därför tillät Han Sin älsklige
Son, att dö för människornas överträdelser.
Satan och hans änglar gladde sig åter över, att de, genom människans
syndafall, skulle förmå att störta Guds Son ned från Hans upphöjda ställning.
Han berättade för sina änglar, att då Jesus iklädde Sig den fallna människans
natur, kunde han övervinna Honom och hindra utförandet av frälsningsplanen.
Satan blev visad för mig som han var, då han var en lycklig, upphöjd ängel.
Sedan blev han visad för mig sådan han är nu. Han äger ännu en kunglig gestalt.
Hans ansiktsuttryck är ädelt; ty han är en fallen ängel. Men hans
ansiktsuttryck är också fullt av ängslan och sorg, missnöje, ondska, hat, bedrägeri
och alla slags hemskheter. Jag betraktade särskilt hans panna, som en gång
varit så ädel. Från ögonen började den att vika undan. Jag såg, att han hade
nedlåtit sig själv så länge, att varje god egenskap var fördärvad, och att alla
onda karaktärsdrag hade utvecklats. Hans ögon var listiga och sluga samt
uppvisade stort skarpsinne. Hans kroppsbyggnad var stor, men köttet hängde löst
omkring hans händer och ansikte. Då jag såg honom, stöttade han hakan i vänster
hand. Han syntes att vara försjunken i tankar. Över anletet spelade ett smil,
som kom mig att skälva, det var så fullt av ondska och djävulsk listighet.
Detta är ett smil han anlägger strax innan han sticker sitt byte; och när han
har snarat ett offer, blir hans smil förfärligt.
Adam och Eva lämnade i förödmjukelse och obeskrivlig bedrövelse den
ljuvliga lustgården, där de hade levat så lyckliga, tills de överträdde Guds
bud. Atmosfären var förändrad. Den var inte längre stabil, som före
syndafallet. Gud klädde dem med förkläden av skinn, för att skydda dem från förnimmelsen
av kyla, och sedan hetta, som de utsattes för.
Hela himmelen sörjde över Adams och Evas fall och olydighet, som bragte
Guds vrede över hela mänskosläktet. De blev avskurna från umgänget med Gud och
störtade ned i hopplöshetens elände. Guds lag gick ej att ändra på, för att
tillmötesgå människans behov; ty det var Guds plan, att den aldrig skulle förlora
sin kraft, eller efterskänka det minsta av sina fordringar.
Guds änglar gavs i uppdrag, att besöka det fallna paret och underrätta dem
om, att ehuru de ej längre tilläts att behålla sin heliga egendom, sitt
Edenhem, eftersom de hade överträtt Guds lag, var deras ställning dock inte
hopplös. Sedan blev de underrättade om, att Guds Son, som hade samtalat med dem
i Eden, hade förbarmat Sig över dem, då Han såg deras omöjliga belägenhet, och
hade erbjudit Sig, att ta på Sig straffet, som de förtjänade och dö i deras ställe,
för att människorna skulle kunna leva genom tron på den försoning, som Kristus
föreslog att göra för dem. I Kristus öppnades en hoppets dörr, för att människorna
trots sin stora synd inte skulle hamna under Satans omedelbara herravälde. Tron
på Guds Sons förtjänster skulle upphöja människorna, så att de kunde stå emot
Satans anslag. De fick en prövotid, under vilken de kunde förlossas från sina överträdelser
av Faderns lag, genom ett liv i sann ånger, och tro på Guds Sons försoning, och
sålunda bli upphöjda till en ställning, där deras ansträngningar, för att hålla
Hans lag, kunde godtas.
Änglarna berättade för dem om den sorg, som de hade känt i himmelen, då det
tillkännagavs, att de hade överträtt Guds lag, vilket föranledde Kristus att ge
det stora offret: Sitt eget dyrbara liv.
Då Adam och Eva insåg, hur upphöjd och helig Guds lag var, då de insåg, vilket
dyrbart offer som måste bäras fram för deras överträdelses skull, för att frälsa
dem och deras efterkommande från fullständig ödeläggelse, bad de att själva få
dö, eller att låta dem och deras avkomma lida straffet för deras överträdelse,
hellre än att Guds älsklige Son skulle göra detta stora offer. Adams ångest
tilltog. Han såg, att hans synd var av så stor omfattning, att den medförde förfärliga
följder. Var det möjligt, att himmelens ärade Furste, som hade vandrat med Adam
och talat med honom i hans oskulds dagar, som änglarna ärade och tillbad,
skulle tas ned från Sin upphöjda ställning, för att dö för hans överträdelse?
Adam upplystes om, att en ängels liv inte kunde gottgöra skulden. Jehovas lov,
grundvalen för himmelens och jordens regering, var lika helig som Gud Själv; därför
kunde inte Gud anta en ängels liv som offer för dess överträdelse. Hans lag var
av större vikt i Hans ögon, än de heliga änglarna omkring Hans tron. Fadern
kunde inte avskaffa eller förändra ett enda bud i Sin lag, för att tillmötesgå
människan i hennes fallna tillstånd. Men Guds Son, som i samverkan med Fadern
hade skapat människan, kunde åstadkomma en försoning för människan, som var
godtagbar för Gud, genom att ge Sitt liv som ett offer och bära Faderns vrede. Änglarna
underrättade Adam om, att liksom hans överträdelse hade bringat död och elände,
skulle liv och oförgänglighet bringas i ljuset genom Jesu Kristi offer.
Framtida, viktiga händelser uppenbarades för Adam, från det att han drevs
ut ur Eden, till Syndafloden, och framåt till Kristi första ankomst till
jorden. Guds Sons kärlek till Adam och hans efterkommande ledde Honom till, att
förnedra Sig Själv och anta mänsklig natur, ty genom Sin egen ödmjukhet skulle
Han komma att upphöja alla, som skulle komma att tro på Honom. Ett sådant offer
var av tillräckligt värde, för att frälsa hela världen; men bara ett fåtal
skulle komma att dra nytta av den frälsning, som detta fantastiska offer bragte
dem. De många skulle inte komma att finna sig i betingelserna, som krävdes av
dem, för att ta emot denna stora frälsning. De skulle komma att föredra synd
och Guds lags överträdelse framför omvändelse, lydighet och tro på det
gudomliga offrets förtjänster. Detta offer var av sådant oändligt värde, att det skulle göra varje människa, som toge
emot det, mer sällsynt än fint guld, en person mer sällsynt, än guld från Ofir.
Jesaja 13:12.
Adam blev i anden förd ned genom därpå följande tidsåldrar och såg, hur förbrytelser,
synd och besmittelse tilltog, genom att människorna gav efter för sin
naturliga, starka böjelse för att överträda Guds lag. Det blev visat för honom,
att Guds förbannelse skulle vila allt tyngre på mänskosläktet, och över djuren
på jorden beroende på människornas fortgående överträdelse. Han blev visad, att
ogudaktighet och våld skulle stadigt tillta; men mitt ibland hela floden av mänskligt
elände och jämmer skulle det alltid finnas några få, som skulle komma att
bevara kunskapen om Gud, och förbli obesmittade mitt uppe i det förhärskande,
moraliska fördärvet. Adam fick klarlagt för sig, vad synd är – lagens överträdelse. Det klargjordes också för honom,
att moraliskt, andligt och kroppsligt fördärv skulle drabba släktet som följd
av överträdelse, tills världen skulle bli fylld av mänskligt elände av varje
slag.
Människornas liv förkortades genom deras egna förehavanden i synd och därmed
överträdelse av Guds rättfärdiga lag. Släktet blev till sist så ytterligt fördärvat,
att människorna verkade att vara underlägsna och nästan utan värde. De var i
allmänhet ur stånd till, att sätta värde på Golgatas hemlighet, försoningens
stora och upphöjda sanningar, och frälsningsplanen på grund av sitt köttsliga
sinne. Trots det mänskliga släktets försvagning i andligt och moraliskt samt
fysiskt hänseende, fortsätter dock Kristus att vara trofast mot syftet, för
vilket Han lämnade himmelen, och att visa intresse för dessa svaga, fördärvade
och besmittade exempel på mänsklighet, samt inbjuder dem till, att dölja sin
svaghet och sina stora brister i Honom. Om de bara ville komma till Honom,
skulle Han skänka dem allt de behöver.
Då Adam, enligt Guds föreskrift, framförde ett offer för synd, var det en väldigt
smärtsam ceremoni för honom. Han måste lyfta handen och ta liv, som Gud allena
kan ge, och göra ett offer för synd. Det var första gången han hade sett döden.
Då han såg på det blödande offret, som våndades i dödsångest, skulle han se
framåt i tro till Guds Son, som offret avbildade. Denne skulle dö som ett offer
för människorna.
Den ceremoniella offertjänst, som Gud instiftade, skulle hela tiden påminna
Adam om hans skuld, och skulle också vara ett tecken på ånger och erkännande av
synd. Adams handling, då han tog djurets liv, gav Adam en djupare och
fullkomlig förnimmelse av hans överträdelse, vilken inget mindre, än Guds käre
Sons död kunde sona. Han häpnade över den oändliga godhet och makalösa godhet,
som var beredd att ge en dylik lösen, för att frälsa den skyldige. Då Adam dräpte
det oskyldiga offret, tycktes det honom som om han utgöt Guds Sons blod med sin
egen hand. Han visste, att om han hade varit orubbligt trogen mot Gud och Hans
heliga lag, skulle ingen människa eller djur ha lidit döden. Men i dessa offer,
som hänvisade till Guds käre Sons stora och fullkomliga offer, visade sig en
hoppets stjärna, som lyste upp den mörka och förfärliga framtiden, och befriade
den från dess fullständiga hopplöshet och ruin.
I begynnelsen betraktades överhuvudet i varje familj som regent och präst i
sitt eget hus. Därefter, då släktet förökade sig på jorden, blev denna högtidliga
gudstjänst och offrande för folket utfört av män, som Gud utsåg därtill.
Djurens blod skulle likställas i syndarnas sinnen med Guds Sons blod. Offrets död
skulle vara ett vittnesbörd för alla om, att syndens straff var döden. Genom
att offra, erkände syndaren sin skuld och visade sin tro, blickande hän mot det
stora och fullkomliga offer, som djuroffren avbildade.
Utan Guds Sons försoning kunde ingen välsignelse eller frälsning från Gud
meddelas människan. Gud värnade nitiskt om Sin lags ära. Överträdelsen av lagen
medförde en förfärlig skilsmässa mellan Gud och människan. Gud tillät Adam, att
åtnjuta fritt och lyckligt samröre med sin Skapare, så länge som han var
oskyldig. Efter överträdelsen samtalade Gud med människan genom Kristus och änglar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.