White. Undsättningsplanen. Kapitel 10. Abraham

Undsättningsplanen

Kapitel 10
Abraham

Av: Ellen White

Gud valde ut Abraham till, att utföra Sin vilja. Han förklarade för honom, att han skulle lämna sin nation, och skilja sig från sina släktingar. Herren uppenbarade Sig Själv för Abraham under dennes ungdom, och gav honom förstånd, samt bevarade honom från avguderi. Han beslutade, att visa upp honom som ett exempel på tro och gudsfruktan för Guds folk, som därefter skulle komma att bo på jorden. Hans karaktär utmärktes genom uppriktighet, ädelmod och gästfrihet. Han blev respekterad som en mäktig furste ibland folket. Genom vördnad för och kärlek till Gud, samt punktlig lydnad i, att utföra Hans vilja, vann han sina tjänares och grannars aktning. Hans gudfruktiga exempel och rättfärdiga tillvägagångssätt, kopplat till flitig undervisning av sitt husfolk, kom dem att frukta, älska och ära Abrahams Gud. Herren uppenbarade Sig för Abraham, och lovade honom, att hans säd skulle bli talrik som himlens stjärnor. Han undervisade honom också om hans avkomlingars långa träldom i Egypten, genom den förfäran och det stora mörker, som kom över honom.

I begynnelsen gav Gud en hustru till Adam, och visade på så sätt Sin ordning. Han bestämde aldrig, att en man skulle ha flera hustrur. Lamek var den förste, som i detta hänseende avvek från Guds visa ordning. Han hade två hustrur, vilket orsakade bråk i hans familj. Bägges missunnsamhet och svartsjuka gjorde Lamek olycklig. Då människornas antal ökade på jorden, och det föddes döttrar åt dem, tog de sig hustrur av alla, som de valde ut. Detta var en av den gamla världens invånares stora synder, som bragte Guds vrede över dem. Detta skick användes efter Syndafloden, och blev så allmänt, att till och med en del rättfärdiga män följde det, och hade flera hustrur. Dock blev detta inte mindre syndigt, därför att dessa rycktes med av fördärvet och övergav Guds ordning härvidlag.

Herren sade om Noa och hans familj, som blev räddade i arken: ”Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte.” Noa hade bara en hustru; och Gud välsignade deras gemensamma familjedisciplin. Eftersom Noas söner var rättfärdiga, blev de bevarade i arken jämte sin rättfärdige far. Gud har aldrig godkänt månggiftet. Det har varit emot Hans vilja. Han visste, att detta skulle förstöra människans lycka. Abrahams frid blev svårt störd genom hans olycksaliga äktenskap med Hagar.

”Herren sade till Abram sedan Lot hade skilt sig från honom: ’Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. Och jag skall låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden skall också dina efterkommande kunna räknas.” Första Moseboken 13:14-16. ”Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: ’Frukta inte, Abram. Jag är din sköld. Din lön skall bli mycket stor.’” Kapitel 15:1. ”Abram sade vidare: ’Se, mig har du inte givit någon avkomma. En av mitt husfolk kommer att ärva mig.’” Vers 3.

Eftersom Abraham inte hade någon son, trodde han säkert, att hans tjänare Elieser skulle bli hans adoptivson och arvinge. Men Gud underrättade Abraham om, att hans tjänare inte skulle vara hans son och arvinge, utan att han skulle verkligen få en son. ”Sedan förde han honom ut och sade: ’Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem’, och han sade till honom: ’Så skall din avkomma bli.’” Vers 5.

Därest Abraham och Sara hade väntat med fast tro på löftets uppfyllelse, att de skulle få en son, kunde de ha undvikit många obehagligheter. De trodde, att det skulle bli så som Gud hade sagt, men kunde inte tro, att Sara, på sin ålderdom, skulle kunna få en son. Sara föreslog en plan, varigenom hon tänkte, att Guds löfte skulle uppfyllas. Hon bad Abraham, att ta Hagar till hustru. Detta visade bådas bristande tro och ofullkomliga tillit till Guds makt. Abraham bestod inte provet han utsattes för, att visa tro på Guds oinskränkta makt. Han lyssnade till Saras röst, och tog Hagar till hustru, varigenom han drog mycken förtret över sig själv och Sara. Det var Herrens avsikt, att prova Abrahams fasta tro och tillit till de löften Han hade gett honom.

Hagar var stolt och skrytsam, och uppförde sig högmodigt mot Sara. Hon smickrade sig själv med, att hon skulle bli mor till det stora folk, som Herren hade lovat att frambringa ur Abraham. Abraham fick lyssna till Saras klagomål på Hagars uppförande, och hon beskyllde Abraham för, att ha gjort fel härvidlag. Abraham blev bedrövad, och sade till Sara, att Hagar var hennes tjänarinna, och hon kunde råda över henne, men vägrade att sända bort henne; ty hon skulle bli mor till hans barn, genom vilket han trodde, att löftet skulle uppfyllas. Han underrättade Sara om, att han inte skulle ha tagit Hagar till hustru, om hon inte uttryckligen hade begärt det. Abraham fick också lyssna till Hagars klagomål gällande oförrätter begångna av Sara. Abraham var i bryderi. Om han sökte, att försvara Hagar, skulle han förvärra Saras svartsjuka och olycka, och hon var ändå hans första och mest älskade hustru. Hagar flydde från Saras åsyn. Herrens ängel mötte henne, och tröstade henne. Han tillrättavisade henne dessutom för hennes högmodiga uppförande, och bjöd henne att vända åter till sin husmor och ödmjuka sig under henne.

Efter Ismaels födelse uppenbarade Herren Sig för Abraham, och sade till honom: ”Jag skall sluta förbund mellan mig och dig, och jag skall föröka dig mycket.’” Första Moseboken 17:2. På nytt upprepade Herren genom Sin ängel löftet om, att ge Sara en son, och att hon skulle bli mor till många  folk. Abraham förstod ännu inte Guds löfte. Hans tanke dröjde kvar vid Ismael, som om de många folken i löftet skulle komma genom honom, och i kärlek till sin son utropade han: ”’Låt bara Ismael leva inför dig!’” Vers 18. En gång till upprepades löftet till Abraham, fast mera bestämt: ”’Nej, din hustru Sara skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Isak. Jag skall upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom.” Vers 19. En annan gång sände Gud Sina änglar till Abraham, på deras väg för att ödelägga Sodom, och de återupprepade löftet entydigt och bestämt, att Sara skulle få en son.

Efter Isaks födelse visade Abraham och Sara stor glädje, vilket gjorde Hagar svårt missunnsam. Hon hade undervisat Ismael om, att Gud på ett särskilt sätt skulle välsigna honom som Abrahams son, och att han skulle bli arvinge till det, som hade utlovats till hans far. Ismael anammade sin mors känslor och blev vred över den glädje de visade vid Isaks födelse. Han föraktade Isak, därför att han menade, att denne favoriserades på hans egen bekostnad. Sara såg, vilken sinnesstämning Ismael visade emot hennes son Isak, och hon blev allvarligt upprörd. Hon berättade för Abraham om Ismaels oanständiga uppförande mot henne och hennes son Isak, och sade till honom: ”’Driv ut den här slavinnan och hennes son, för den här slavinnans son skall inte dela arvet med min son, med Isak.’” Kapitel 21:10.

Abraham blev svårt bekymrad. Ismael var hans son, som han älskade. Hur skulle han kunna driva ut honom! Han bad till Gud i sitt bryderi, ty han visste inte, vad han skulle ta sig till. Herren undervisade Abraham genom Sina änglar, att han skulle lyssna till sin hustru Saras röst, att han inte skulle låta sin kärlek till sin son eller till Hagar hindra honom från, att uppfylla hennes önskan; ty detta var det enda sätt, varpå frid och samklang åter skulle gå att upprätta i hans familj. Abraham tog emot det tröstrika löftet av ängeln, att Ismael inte skulle dö, om än han skildes från sin fars hus, ej heller skulle Gud överge honom, utan bevara honom, därför att han var Abrahams son. Gud lovade också, att göra ett stort folk av Ismael.

Abraham ägde ett ädelt, mänskovänligt sinnelag, vilket visade sig, då han bad så innerligt för människorna i Sodom. Hans starka ande led svårt. Han var betryckt av sorg, och han var djupt rörd i sina faderskänslor, då han sände bort Hagar med sin son Israel, för att vandra omkring som främlingar i främmande land.

I fall Gud hade tillåtit månggifte, skulle Han inte ha befallt Abraham, att sända bort Hagar och hennes son. Härav kan vi alla lära oss, att det är Guds vilja, att äktenskapets frid och rättigheter skall respekteras och skyddas, om än det kostar mycken uppoffring. Sara var Abrahams första och enda, sanna hustru. Hon ägde rättigheter som hustru och mor, som ingen annan i familjen kunde ha. Hon ärade sin man och kallade honom för herre; men hon nitälskade för, att inte behöva dela hans kärlek med Hagar. Gud tillrättavisade inte Sara för hennes handlingssätt. Abraham tillrättavisades av änglarna för sitt tvivel på Guds makt, vilket hade förmått honom till, att ta Hagar till hustru, och att tro, att löftet skulle uppfyllas genom henne.

På nytt fann Herren det lämpligt, att fresta på Abrahams tro genom ett förfärligt prov. Om han hade bestått det första provet, och tålmodigt hade inväntat löftets uppfyllelse genom Sara, och inte tagit Hagar till hustru, skulle han inte ha blivit underkastad det svåraste prov, som någonsin ålagts en människa. Herren bjöd Abraham: ”’Tag din son Isak, din ende son, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.’” Första Moseboken 22:2.

Abraham tvivlade ej på Gud, och tvekade inte, utan arla på morgon tog han två av sina tjänare, och Isak sin son, samt ved till brännoffret, och gick till platsen, som Gud hade sagt till honom om. Han nämnde inte för Sara den verkliga avsikten med resan, då han visste, att hennes kärlek till Isak skulle komma henne att misstro Gud och hålla sin son tillbaka. Abraham tillät inte sina faderskänslor att styra honom eller leda honom till uppror mot Gud. Guds befallning var ägnad, att röra hans själ på djupet. ”’Tag din son Isak”. Därpå lägger han till, som för att pröva hans hjärtat än djupare, ”din ende son, som du älskar”, det vill säga, den ende löftessonen, ”och offra honom där som brännoffer”.

I tre dagar reste fadern med sin son, och hade alltså tillräckligt mycket tid till, att begrunda saken, och tvivla på Guds ord, om han varit benägen därtill. Men han tvivlade inte på Gud. Han menade inte nu, att löftet skulle uppfyllas genom Ismael; ty Gud hade entydigt sagt honom, att det skulle uppfyllas genom Isak.

Abraham trodde, att Isak var löftets son. Han trodde också, att Gud menade precis, vad Han sade, då Han befallde honom, att gå och offra Isak som brännoffer. Han betvivlade inte Guds löfte; utan trodde att Gud, som genom Sin försyns skickelse hade gett Sara en son på hennes ålderdom, och som hade befallt honom att ta denne sons liv, också kunde förmå att ge honom livet åter, och väcka Isak från de döda.

Abraham lämnade tjänarna efter vägen, och sade att han skulle gå ett stycke ifrån dem, för att tillbe med sin son. Han ville inte låta sina tjänare ledsaga dem, för att deras kärlek till Isak inte skulle komma dem, att hindra honom i utförandet av det, som Gud hade beordrat honom. Han tog veden ur tjänarnas händer och lade den på sonens skuldror. Han tog också med sig elden och kniven. Han var redo till, att utföra det förfärliga uppdrag Gud hade gett honom. Far och son gick tillsammans.

”Isak sade till sin far Abraham: ’Far!’ Han svarade: ’Ja, min son?’ Han sade: ’Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?’ Abraham svarade: ’Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son.’ Så fortsatte de sin vandring tillsammans.” Verserna 7, 8. Fast beslutsam, vandrade den allvarsamme, älskande, lidande fadern vid sidan av sin son. Då de anlände till platsen, som Gud hade nämnt för Abraham, byggde denne ett altare där, och lade veden på plats, klar för offret, och underrättade därpå Isak om Guds befallning, att offra honom som brännoffer. Han upprepade Guds löfte till honom, som Gud flera gånger hade förkunnat för honom, att han genom Isak skulle bli till ett stort folk, och att Gud skulle uppfylla löftet, även om han lydde Guds befallning och toge hans liv; ty han var mäktig, att väcka upp honom från de döda.

Isak trodde på Gud. Han hade lärt sig, att obetingat lyda sin far, och han älskade och respekterade sin fars Gud. Han kunde ha stått emot sin far, i fall han valt att göra det. Men efter att han kärleksfullt hade omfamnat sin far, tillät han honom, att binda honom och lägga honom på veden. Herrens ängel hade betraktat Abrahams trofasthet på vägen till Moriaberget, och medan han höll handen lyft, för att döda sin son, ropade Han till honom från himmelen och sade: ”’Abraham, Abraham!’ Han svarade: ’Här är jag.’ Då sade han: ’Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit mig din ende son.” Verserna 11, 12.

”Abraham såg sig omkring och fick då bakom sig syn på en bagge som hade fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den till brännoffer i stället för sin son.” Vers 13.

Abraham hade nu ädelmodigt och fullkomligt bestått provet, och genom sin trofasthet försonat sin brist på fullkomlig förtröstan på Gud, som fick honom till, att ta Hagar till hustru. Efter att Abraham således hade bevisat sig äga tillit till Gud, förnyade Gud Sitt löfte till honom: ”Herrens ängel ropade ännu en gång till Abraham från himlen: ’Jag svär vid mig själv, säger Herren: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, skall jag rikligen välsigna dig och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma skall inta sina fienders portar. I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst.’” Verserna 15-18.