White. Undsättningsplanen. Kapitel 9. Babels Torn

Undsättningsplanen

Kapitel 9
Babels Torn

Av: Ellen White

Somliga av Noas avkomlingar började snart att avfalla. En del följde Noas exempel och lydde Guds befallningar; andra var vantrogna och upproriska. De hade olika åskådningssätt angående Syndafloden. Vissa betvivlade Guds existens, och menade, att Syndafloden berott på naturliga orsaker. Andra trodde, at Gud fanns till, och att Han utplånat det släkte, som tidigare levde, genom Syndafloden. Liksom Kain, närde de uppror i hjärtat mot Gud, eftersom Han utplånat jordens invånare, och förbannat världen en tredje gång genom Syndafloden.

De, som var Guds fiender, kände sig dagligen tillrättavisade genom det gudfruktiga liv och den heliga vandel, som fördes av dem, som älskade, lydde och ärade Gud. De vantrogna höll gemensamt rådslag, och enades om, att de skulle skilja sig från de troende, vars rättfärdiga uppförande hela tiden förhindrade deras ogudaktiga planer. De reste en bit bort ifrån dem, och valde en stor slätt att slå sig ned på. De byggde en stad, och kom sedan på tanken, att uppföra ett stort torn, som skulle nå upp i skyn. De tänkte bo tillsammans i staden och i tornet och inte mera spridas omkring. De menade, att de därigenom skulle skydda sig själva, i fall det skulle komma en ny syndaflod; ty de ämnade bygga tornet mycket högre, än vattnet steg på Syndaflodens tid, och hela världen skulle komma att ära dem, och de skulle bli som gudar samt styra över folket. Tornet skulle ära sina byggmästare, och vända andras uppmärksamhet, som skulle komma att bo på jorden, bort från Gud och till att förena sig med dem i deras avguderi. Folk bodde i tornet, innan bygget var klart. Många rum utrustades storstilat, smyckades och invigdes till deras avgudar. De, som inte trodde på Gud, inbillade sig, att om deras torn nådde upp i skyarna, skulle de bli i stånd till, att uppdaga orsakerna till Syndafloden.

De upphöjde sig själva mot Gud; men Han lät dem inte fullfölja sitt verk. De hade byggt sitt torn högt. Då sände Herren två änglar, för att störa dem i deras gärning. Det förekom män med uppgift, att ta emot order från arbetarna högst upp i tornet, då de behövde material till arbetet. Den förste talade med den andre, och han med den tredje, och så vidare, tills befallningen nådde marken. Allt eftersom ordern gick från den ene till den andre, förvirrade änglarna deras språk, och då den nådde arbetarna nedanför, skickade de upp material, som ej behövdes. Efter det, att de med stort besvär hade fört upp material till arbetarna i toppen av tornet, såg de, att det var fel material. Besvikna och förbittrade, tillrättavisade de dem, som de menade var skyldiga. Efter detta var det slut på harmonin i arbetet. Förbittrade på varandra, och ur stånd till att förklara missförståndet och de förunderliga orden ibland sig, övergav de arbetet, gick skilda vägar och spreds ut över jorden. Dittills hade människorna bara talat ett språk. Blixtar från himlen slet sönder toppen på deras torn och slungade den till marken som tecken på Guds vrede. På detta sätt visade Gud dessa upproriska människor, att Han är det högsta väsendet.