White. Undsättningsplanen. Inledning

Undsättningsplanen

Inledning

I begynnelsen vandrade Adam med Gud i Edens Lustgård. Han skådade Herrens härlighet på nära håll, och talade med Gud och Kristus samt med änglar i paradiset ansikte mot ansikte. Människan föll från sin rättfärdighet och lydnad och drevs bort från lustgården, från livets träd och från Guds och de heliga änglarnas synliga närvaro. Moraliskt mörker har sedan den tiden kastat sin skugga överallt som ett bårtäcke, och syndens fördärv och fläckar ses överallt. Människan har varit fjärran från paradisets portar under omkring sex tusen år i mörker och moraliskt elände, tyngd av sorg och smärta, sjukdom och död. Hon har också varit så intensivt utsatt för frestelser och Djävulens list, att människans sorgliga historia genom detta fallna tillstånds hela tidsperiod har inneburit, att Satan har regerat med nästan oinskränkt makt.

Men en hoppets stjärna kom snart till synes i krisen, då allting var förlorat för Adam och nattens skuggor förmörkade den moraliska himlen. Härigenom upprättades en förbindelselänk mellan Gud och människan. Människan kunde inte tala ansikte mot ansikte med Kristus och änglarna i sitt fallna tillstånd, som hon kunde, då hon befann sig i paradiset. Däremot förmådde den store Guden, att tala till henne i drömmar och syner och genom de heliga änglarnas tjänst. ”Om det finns en Herrens profet ibland er, ger jag mig till känna för honom i en syn, och talar med honom i en dröm.” Fjärde Moseboken 12:6.

Uppenbarelsen av Profetians Ande var avsedd för alla tidsåldrar. Den Heliga Skrift begränsar den aldrig någonstans, från syndafallet till återupprättelsen, till en särskild tidsperiod. Bibeln erkänner dess uppenbarelse lika väl i den kristna som i den patriarkala och judiska tidsåldern. Gud samtalade fordom med heliga män genom detta medel. Hanok, den sjunde från Adam, profeterade; och omfånget av hans profetiska syn var så utsträckt och så precist, att han såg ned över långa tidsåldrar och kunde beskriva Herrens ankomst och de ogudaktigas straff vid den yttersta dagens dom. Judasbrevet 14, 15.

Gud talade till Sina profeter i den judiska tidsåldern genom syner och drömmar. Han framställde framtidens stora begivenheter för dem, särskilt sådana som var kopplade till Kristi första ankomst och lidande för syndare, samt Hans andra ankomst i härlighet, för att krossa Sina fiender och fullborda Sitt folks förlossning. Profetians Ande lämnade den judiska församlingen några hundra år före slutet på dess hushållning, på grund av menighetens fördärv; men den blir åter synlig vid dess slut, för att bana väg för Messias. Sakarias, Johannes Döparens far, ”blev uppfylld av den helige Ande och profeterade”. Lukasevangeliet 1:67. Simon var en rättfärdig och gudfruktig man, som väntade på Israels tröst. ”Ledd av Anden kom han till templet” och profeterade om Jesus, att Han var ”ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.’” Lukasevangeliet 2:25-32. Och Anna, en profetissa, ”talade om honom för alla dem som väntade på Jerusalems frälsning.” Verserna 36-38. Ej heller förekom det någon större profet, än Johannes, som blev utvald av Gud till att bereda vägen för ”Guds Lam, som tar bort världens synd.” Johannesevangeliet 1:29.

Den kristna tidsåldern började med den Helige Andes utgjutande och uppenbarandet av olika andliga gåvor. Till dessa hörde profetians gåva. Jesus säger till Sina lärjungar, efter att ha gett dem i uppdrag, att gå ut i hela världen och förkunna evangeliet: ”Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.’” Markusevangeliet 16:17, 18. Somliga av dessa gåvor kom till uttryck på ett storartat sätt på Pingstdagen, och den kristna hushållningen inleddes fullt ut. Apostlagärningarna 2:1-11.

Lukas säger, i det att han skriver om Paulus’ och andras resor ett kvarts sekel in på den kristna tidsåldern, att de gick in i evangelisten Filippus’ hus. ”Han hade fyra ogifta döttrar som hade profetisk gåva. När vi hade varit där i flera dagar, kom en profet vid namn Agabus ner från Judeen.” Apostlagärningarna 21:9, 10. Längre fram i tiden ser vi också den älskade Johannes på ön Patmos, begåvad med Profetians Ande i all dess fullhet. Gud gav honom Sin storartade uppenbarelse, då över ett halvt århundrade av den kristna tidsåldern hade svunnit hän. Här slutar Nya Testamentets Skrifter, utan minsta antydan om, att Andens gåvor skulle upphöra i församlingen, innan härlighetens dag inträffar i och med Jesu Kristi andra ankomst.

Dessa gåvor hade bara sällan visat sig sedan det stora avfallet; varför kristna bekännare i allmänhet hade antagit, att de var avsedda för en kort tid inom de första församlingarna. Men det hade uträttats ting ibland Jesu mest hängivna efterföljare, från de första kristnas tid till nutiden, vilka nästan alla ledande kyrkosamfund hade erkänt varit den Helige Andes gåvor. Borde man då inte anföra menighetens vantro och villfarelse som orsaker till, att dessa gåvor så sällan kommit i dagen, snarare än att Gud skulle ha avlägsnat de här välsignelserna från församlingen?

Når Guds folk åter lägger sig till med de första kristnas tro och praxis, vilket de förvisso kommer att göra under det avslutande budskapets tid, då kommer det sena regnet att utgjutas och Andens gåvor att återupplivas. Det tidiga regnet utgöts i början av den kristna tidsåldern, då evangeliets säd såddes, så att den kunde spira och finna säkert fäste. Då gladde församlingen sig åt Andens gåvor. Och när det sena regnet utgjuts, innan Jesus kommer, Jakobsbrevet 5:7, för att låta den gyllene skörden mogna för Guds lada, då skall den Helige Andes gåvor bli märkbara i all sin fullhet. Romarbrevet 11:25.

Med detta stämmer profetians ord överens, som Petrus anför: ”Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta av min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era unga män skall se syner, och era gamla män skall ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de skall profetera. Jag skall låta under synas uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod, eld och rök. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och härliga.” Apostlagärningarna 2:17-20. Här ser vi Profetians Ande ibland de sista dagarnas tecken. Dess verksamhet i den yttersta tiden skall utgöra ett av de märkligaste tecknen på, att änden är nära. Detta framgår tydligt av, att profetians gåva klassas med de mest framträdande tecknen i solen, månen och stjärnorna samt under i himlen över oss och på jorden under oss, såsom blod och eld.

Inga välsignelser, som Gud har skänkt Sitt folk, förutom Hans egen käre Son, hade varit så heliga och så viktiga för deras välgång, som Guds heliga lag och Hans Helige Ande. Och ingen av Guds nådegåvor hade varit så verksamma som dessa till att korsa Djävulens planer och följaktligen väcka hans vrede. Därför måste Guds folk i den sista tiden, som lyder alla tio bud hos Guds heliga lag, och erkänner återupplivandet av andliga gåvor, vänta sig att de skall möta en sådan bitterhet från sina motståndare, som endast kan frambringas genom Djävulens personliga påverkan. ”I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot de övriga av hennes barn, mot dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd.” Uppenbarelseboken 12:17.

Jesu Kristi vittnesbörd, Uppenbarelseboken 12:17, eller ”Vittnesbördet om Jesus”, är ”Profetians Ande”. Uppenbarelseboken 19:10. Det är bevarandet av Guds befallningar och erkännandet av de andliga gåvorna ibland de övriga av kvinnans säd, eller de kristna i det sista släktet, som förbittrar draken.

Den judiska tidsåldern inleddes och slutade med Guds Andes särskilda utgjutelse, oaktat judarnas avfällighet. Därför är det inte rimligt att förmoda, att den kristna tidsåldern skulle inledas i härlighet och sluta i dunkel. Jämfört med den gamla hushållningens sken, är ju den kristna tidsålderns ljus som solens ljus jämfört med månens svaga strålar. Och eftersom ett särskilt Andens verk var nödvändigt, för att förbereda ett folk på Kristi första ankomst, hur mycket mera behövligt är inte ett sådant verk, för att förbereda ett folk på Hans andra ankomst!

Gud har aldrig uppenbarat Sin makt för Sitt folk bara för deras förnöjelse; utan Han har verkat för dem i förhållande till deras behov. Vi kan därför tryggt sluta oss till, att den gode Guden kommer att välsigna och styrka Sina svaga barn med Andens gåvor, såväl som med dess nåd, när de omringas av de sista dagarnas faror i slutstriden med mörkrets förbittrade makter, medan falska profeter äger makt till, att ”göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda.” Matteusevangeliet 24:24.

Vi har sett, att uppenbarelsen av Profetians Ande i drömmar och syner blev nödvändig, eftersom människan gick miste om Guds synliga närvaro. Men när Guds boning är hos människorna, och Han skall bo hos dem och de skall vara Hans folk, samt Gud Själv skall vara med dem och vara deras Gud, Uppenbarelseboken 21,3; och när människan, förlossad ur synden och döden, vandrar och talar med Gud och med Kristus samt med änglarna i det återlösta paradiset; då behöver vi inte flera uppenbarelser av Profetians Ande.

Då Adam stod i Edens Lustgård i sin fulla mandoms kraft, innan syndens pest hade påverkat något av det, som Gud hade ordnat åt honom, och han skådade Herrens härlighet med öppet ansikte, behövde han inte uppenbarelser av Profetians Ande. Men då Edens Lustgård gick förlorad på grund av synden, och människan dömdes till, att famla sig fram på vägen till paradisets port, höljd i det moraliska mörker, som följde på förbannelsen och Djävulens regemente, behövde hon ljuset från Profetians Ande. Och människans behov i detta avseende kvarstår, mer eller mindre påträngande, intill återupprättelsen, när de förlossade skall vandra och tala med Gud och med Kristus samt med den Helige Ande i det återupprättade Eden.

I brevet till korintierna stadfäster eller bekräftar aposteln klart denna mening. Han säger: ”Bröder, jag vill inte att ni skall vara okunniga i fråga om de andliga tingen.” Första Korintierbrevet 12:1. Han ansåg detta ämne för viktigt, för att låta församlingen i Korint sväva i ovisshet härvidlag. Han föreslår, att han skall undervisa dem därom. Vi gör väl i, att använda oss av hans undervisning.

Aposteln framställer i detta kapitel den mänskliga kroppen med dess olika lemmar, vilka verkar i samklang, den ena avhängig av den andra, som ett exempel på Kristi menighet med dess lemmar, och de olika nådegåvor, som Gud har portionerat ut i församlingen. Han använder denna bild så här: ”Men nu är ni Kristi kropp och var för sig lemmar. Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor till att bota sjuka, till att hjälpa, till att styra och att tala olika slags tungomål.” Första Korintierbrevet 12:27, 28.

Lägg märke till, att Gud har insatt profeter, utförare av kraftgärningar och dem med nådegåvor till att bota sjuka i den kristna församlingen lika säkert som lärare, hjälpare och styresmän. Och uttrycket ”Gud har satt” dem i menigheten, innebär mer, än att Han ville meddela Sig med detta folk genom Sin Helige Ande, i den kristna tidsåldern, liksom Han hade gjort under de förra hushållningarna. Det framhäver tanken, att Gud har på ett särskilt sätt begåvat den kristna församlingen med dem. Han har insatt dem i menigheten, för att de skall vara kvar där, tills dess frånvarande Herre kommer igen. Detta skedde, därför att församlingen behövde dem. Behövde den första församlingen dem? Så behövde Guds menighet dem också till, att lysa upp stigen under förföljelsens och martyrskapets mörka tider. Och den församling, som måste styra sin kurs genom de sista dagarnas faror, och bereda sig på att ta emot sin Herre, som snart kommer, behöver en långt större dos av Andens gåvor.

Avsikten med de andliga gåvorna och tiden för deras kvarblivande inom menigheten, har tydligt beskrivits av aposteln i brevet till efésierna: ”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.” Efésierbrevet 4:11-13.

Ingen kan visa, att församlingen under Paulus’ livstid uppnådde det enhetens, kunskapens och fullkomlighetens tillstånd, som här omtalas. Under menighetens avfall, Andra Tessalonikerbrevet 2:3, och den tid då den flydde ut i ödemarken, Uppenbarelseboken 12:6, uppnådde den förvisso inte ett sådant tillstånd. Ej heller har den uppnått detta enhetens, kunskapens och fullkomlighetens tillstånd sedan Martin Luthers verksamhet. Menigheten är i vår tid långt ifrån ett dylikt enhetens, kunskapens och fullkomlighetens tillstånd. Därför kommer den fulla avsikten bakom de andliga gåvorna inte att uppnås, förrän de utvecklas ibland de kristna i det sista släktet, under förkunnandet av det sista nådabudskapet, och genom alla de medel, som Gud kommer att använda Sig av, för att ta hem dem till himmelen, utan att de smakar döden.

I Första Korintierbrevet 13 har Paulus tydligt visat, när de andliga gåvorna skall upphöra. I den första delen av kapitlet visar han, att kärleken är bättre, än allt tungotal, all profetisk gåva, all tro, goda gärningar mot de fattiga och mod till, att offra livet. Allt detta är värdelöst utan kärleken. Därefter beskriver han kärlekens dygder och rikedomar, och slutar med dessa ord: ”Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå.” Vers 8. Kärleken är inte den enda av de främsta kristna nådegåvorna, men den kommer att förbli de förlossades krona i all evighet; medan de andliga gåvorna kommer att upphöra jämte hoppet och tron. När Herren uppenbaras i härlighet, kommer tron att förlora sig i beskådan och hoppet i syndens utplåning; profetiorna kommer att upphöra att skina som ett ljus för församlingen; tungotalen kommer att upphöra att vara ett tecken, och den svaga kunskap, som lyser upp den nuvarande, mörka natten, kommer att ge vika för den eviga dagens fullkomliga kunskap, liksom nådens dunkla strålar ger vika för morgonsolens ljus.

Därefter följer dessa viktiga ord i den nionde och den tionde versen: ”Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.” Vi väntar ännu på, att det fullkomna skall komma. Måtte vår käre, frånvarande Herre uppenbara Sig Själv för Sitt längtande folk, på grund av de andliga gåvorna, medan vi väntar. ”Ty vi förstår till en del och profeterar till en del”, säger Paulus, när han talar om det nuvarande, ofullkomliga tillståndet. Hur länge skall Profetians Ande tjäna församlingen? Hur skall de andliga gåvorna avskaffas? Svar: ”men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.” Detta borde avgöra frågan om de andliga gåvornas kvarblivande i den kristna församlingen.

Den populära uppfattningen är, att de andliga gåvorna skänktes till den tidiga församlingen, för att förbli där under Kristi första apostlars levnad. Efter deras död skulle de upphöra i menigheten. Men låt oss erinra oss, att det sker en stor förändring, när de andliga gåvorna upphör, och att denna förändring är från detta ofullkomliga tillstånd till det fullkomliga; från nattens dunkel till den fullkomliga dagens härlighet. Vi behöver inte fråga, om en sådan förändring skedde på de första apostlarnas tid; ty envar, som äger någon kunskap om de första kristna församlingarnas historia vet, att den förändring, som inträffade i menigheten efter apostlarnas död, inte var till det bättre, utan klart till det sämre.

Orättfärdighetens hemlighet yttrade sig kraftigt redan på Paulus’ tid. Andra Tessalonikerbrevet 2:7. Och när aposteln talar till äldstebröderna i församlingen  i Miletus, säger han: ”Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida.” Apostlagärningarna 20:29, 30.

Men när vi använder denna stora förändring, från det ofullkomliga till det fullkomliga, på slutet av den nuvarande hushållningen och uppenbarelsen av den eviga härlighetens dag, är det hela i samklang. Här har vi alltså det klaraste beviset för, att de andliga gåvorna inte skall avskaffas förrän vid Kristi andra ankomst.

Paulus framställer vidare det nuvarande, ofullkomliga tillståndet och det stundande fullkomlighetens och härlighetens tillstånd genom en liknelse: ”När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.” Första Korintierbrevet 13:11. Hans barndom framställer det nuvarande, ofullkomliga tillståndet, hans mandom det odödliga tillståndet. Detta är tydligt. Men låt oss förmoda, att vi tagit miste, och att Paulus’ barndom framställer församlingen på hans tid, utrustad med Andens gåvor; och att hans mandom framställer menigheten efter hans död, berövad den Helige Andes gåvor, medan den skyndar sig in i sitt stora avfall! Vilken orimlighet!

Aposteln framställer ytterligare en vacker bild på övergången från den nuvarande hushållningen, under vilken menigheten gläder sig åt det förhållandevis dunkla ljuset från de andliga gåvorna, medan den vandrar i tro och hopp, till den kommande världens öppna härlighet, där de förlossade skall vandra med Gud i det återställda paradiset, och tala ansikte mot ansikte med Kristus och med de heliga änglarna. Han säger: ”Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte.” Vers 12. Som svar på uppfattningen, att de andliga gåvorna skulle upphöra i och med de första apostlarnas död, och att den härliga övergång, som aposteln här framställer, inträffade vid deras död, behöver vi bara upprepa: Vilken orimlighet!

Guds sanning beträffande detta ämne är rimlig och i samklang med sig själv och med all annan gudomlig sanning. Uppenbarelsen av Profetians Ande blev en nödvändighet som följd av syndafallet och människans skiljande från Guds synliga närvaro. Detta behov har fortfarande inte avlägsnats genom någon förändring i Guds hushållning. Ingen hushållning har större behov av den Helige Andes gåvor, än den kristna; och de har ingalunda varit mera nödvändiga, genom den långa tidsperioden av mänsklighetens åtskillnad från Guds synliga närvaro, än de är nu ibland de sista dagarnas faror och rasande stormar. Men när vår Frälsare kommer och striden tar slut, när de heliga träder in i sin sabbatsvila och iklädda odödlighet samlas med Guds änglar omkring tronen och skådar Guds och Lammets härlighet ansikte mot ansikte, då kommer Profetians Andes uppenbarelser att räknas till Guds överståndna välsignelser.
James White.