White. Undsättningsplanen. Kapitel 14. Josef och hans Bröder

Undsättningsplanen

Kapitel 14
Josef och hans Bröder

Av: Ellen White

Josef lyssnade till sin fars undervisning och fruktade Herren. Han visade större lydnad mot sin fars rättfärdiga föreskrifter, än någon av hans bröder gjorde. Han gömde hans undervisning och älskade, att lyda Gud av uppriktigt hjärta. Han bedrövades över somliga av sina bröders syndiga uppförande, och förmanade dem ödmjukt till, att leva rättfärdiga liv och vända om från sina ogudaktiga gärningar. Detta gjorde dem enbart förbittrade på honom. Han hatade synden så uppriktigt, att han inte tålde att se på deras överträdelser. Han berättade om det för sin far, med hopp om, att hans myndighet skulle åstadkomma bättring. Hans bröder blev mera förbittrade på honom, då de märkte, att deras synder avslöjats. De hade lagt märke till sin fars stora kärlek till Josef och var missunnsamma mot honom. Deras avund växte till hat och slutligen till mord.

Guds ängel undervisade Josef i drömmar, som han i sin oskuld berättade om för sina bröder: ”Vi band kärvar på åkern. Då reste sig min kärve upp och blev stående, och era kärvar ställde sig runt omkring och bugade sig för min kärve.’ Men hans bröder sade till honom: ’Skulle du bli vår kung och härska över oss?’ Och de hatade honom ännu mer för hans drömmars skull och för det han hade sagt.” Första Moseboken 37:7, 8.

”Sedan fick han ännu en dröm som han berättade för sina bröder. ’Lyssna’, sade han, ’jag har haft en dröm till. Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.’ När han berättade detta för sin far och sina bröder, tillrättavisade hans far honom och sade: ’Vad är det för en dröm du har haft? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss ner till jorden för dig?’ Bröderna blev avundsjuka på honom, men hans far lade det på minnet.” Verserna 9-11.

Jakob tycktes betrakta sin sons drömmar med likgiltighet. Men Herren hade ofta undervisat honom själv i drömmar, och han trodde, att Herren undervisade Josef på samma sätt. Han tillrättavisade Josef, för att hans avundsamma bröder inte skulle märka hans verkliga känslor.

Jakobs söner var herdar, och vakade över sina hjordar, där de fann de bästa betesmarkerna. De vandrade ofta långt bort ifrån sin fars hus, i det att reste mellan platserna med boskapen, så de träffade inte sin far på flera månader åt gången. Han var ängslig för dem, och sände Josef, för att se, hur de mådde. Med uppriktigt intresse för sina bröder letade Josef efter dem, där hans far förmodade, att han skulle finna dem, men de var inte där. En man mötte honom, då han vandrade hit och dit på fälten, för att finna sina bröder, och denne hänvisade honom till Dotan. Detta var en lång resa för Josef, men han företog den med glädje, eftersom han älskade sina bröder, och dessutom ville dämpa sin fars ängslan. Men han fick dålig lön för sin kärlek till dem och sin lydnad mot sin far.

”Men när de såg honom på avstånd, innan han kommit fram till dem, överlade de om att döda honom. De sade till varandra: ’Där kommer drömmaren. Kom nu, så dödar vi honom och kastar honom i en brunn! Sedan kan vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så får vi se hur det går med hans drömmar.’ Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan dem och sade: ’Vi kan inte slå ihjäl honom.’ Och han fortsatte: ’Spill inte blod! Kasta honom i brunnen här i öknen, men bär inte hand på honom!’ Han ville nämligen rädda honom undan dem och föra honom tillbaka till hans far.” Vers 18-22.

Ingen misstanke väcktes hos Josef om det, som väntade honom, och han närmade sig sina bröder med glatt hjärta, och hälsade dem efter sin långa, tröttande resa. Hans bröder tilltalade honom hårt och stötande. Han berättade sitt ärende för dem, men de svarade honom inte. Josef blev förfärad över deras förbittrade ögonkast. Fruktan tog glädjens plats, och han vek instinktivt undan från deras närvaro. De grep honom med våld, och bespottade hans maningar, som han tidigare hade gett dem, och anklagade honom för, att han berättat om sina drömmar, för att upphöja sig själv i deras fars sinne, så att denne skulle älska honom mer, än han älskade dem. De anklagade honom för hyckleri. Medan de således gav ord åt sina hatiska känslor, styrde Satan deras hjärtan, och de kände vare sig medlidande eller kärlek till sin bror. De slet av honom hans mångfärgade livklädnad, som han var iförd. Denna var ett tecken på faderns kärlek, och uppväckte deras avundsamhet.

Josef var trött och hungrig, men de gav honom varken vila eller mat. ”Och de tog honom och kastade honom i brunnen. Den var tom, det fanns inget vatten i den.” Vers 24. Men då Juda tänkte på Josef, som låg i brunnen och hotades av en långsam hungerdöd, kände han oro. För en kort stund verkade han vara besatt av en djävulsk galenskap, liksom sina bröder. Men efter det att de hade satt sina ogudaktiga planer i verket mot den hjälplöse, oskyldige Josef, förnam några av dem stor oro. De kände inte den tillfredsställelse, som de tänkte att de skulle erfara, genom att se Josef omkomma. Juda var den förste, som uttryckte sina känslor. Han sade till sina bröder: ”’Vad har vi för nytta av att döda vår bror och dölja hans blod? Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna! Låt inte vår hand komma vid honom, han är i alla fall vår bror, vårt eget kött och blod.’ Och bröderna följde hans råd. När de midjanitiska köpmännen kom förbi, drog de upp Josef ur brunnen. De sålde honom för tjugo siklar silver till ismaeliterna, som förde Josef till Egypten.” Verserna 26-28.

Att bli såld som slav var en hemskare tanke för Josef, än att dö. Han uppvisade den svåraste ångest, och bönföll först en av sina bröder, sedan en annan, om skonsamhet. Somliga av dem rördes i sina hjärtan av medlidande, men de teg av fruktan för de andras hån. Alla menade, att de hade gått för långt, för att ångra sin gärning; ty Josef kunde skvallra för deras far, och han skulle bli ursinnig på dem, då han finge veta, att de hade behandlat hans högt älskade Josef så. De förhärdade sina hjärtan mot hans jämmer, och vägrade att lyssna till hans böner om, att låta honom gå för hans fars skull, utan sålde honom som träl.

Ruben lämnade sina bröder, för att de inte skulle bli varse, vad han avsåg att göra med Josef. Han rådde dem, att kasta honom i brunnen, eftersom han hade för avsikt, att komma åter och föra honom till deras far. ”När Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns inte Josef där. Då rev han sönder sina kläder och gick tillbaka till sina bröder och sade: ’Pojken är inte där! Vart skall jag nu ta vägen?’” Verserna 29, 30. Hans bröder berättade för honom, att de hade sålt Josef.

”Men de slaktade en bock och tog Josefs livklädnad och doppade den i blodet. Sedan skickade de hem den och sade: ’Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons livklädnad.’” Verserna 31, 32. De orsakade sin far stor smärta, då han föreställde sig, vilken våldsam död hans son måste ha lidit, då han blev sönderriven av vilda djur. Han söner tänkte inte, att deras fars sorg skulle bli så stor. Alla hans barn försökte, att trösta honom, men han lät sig inte tröstas. Han tillkännagav för sina barn, att han skulle sörjande fara ned i graven till sin son.

Josefs bröder smickrade sig själva med, att de hade valt ett säkert sätt, att förhindra uppfyllelsen av Josefs underliga drömmar på. Men Herren styr händelsernas gång, och gjorde att Josefs bröders gruvliga tillvägagångssätt ledde till uppfyllelsen av de drömmar, som de motarbetat.

Josef kände stor sorg vid skilsmässan från sin far, och han blev mest bedrövad vid tanken på sin fars sorg. Men Gud lät inte Josef färdas ensam till Egypten. Änglar beredde vägen för hans mottagande. Potifar, en av Faraos tjänare, och tillika krigsöverste, köpte honom från midjaniterna. Och Herren var med Josef, och Han gav honom lycka och gillande hos sin herre, så att han överlät allt, vad han ägde i Josefs omvårdnad. ”Och han lämnade allt i Josefs vård och sedan han hade fått honom till sin hjälp bekymrade han sig inte om något annat än maten som han åt.” Kapitel 39:6. Det betraktades som en vederstygglighet, om en hebré lagade mat åt en egyptier.

Då Josef blev frestad till, att lämna dygdens stig, att överträda Guds lag och visa otrohet mot sin Herre, stod han bestämt emot, och hans svar till Potifars hustru är ett vittnesbörd om gudsfruktans förädlande kraft. Efter att nämnt sin herres stora tillit till honom, i det att han hade anförtrott sin egendom åt honom, utropade han: ”Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?’” Han vägrade, att låta sig övertalas till att lämna rättfärdighetens väg, och trampa på Guds lag, vare sig genom lockelser eller hot. Då han så anklagades och falskt beskylldes för en simpel förbrytelse, sjönk han inte ned i förtvivlan. I vissheten om sin oskuld, satte han sin lit till Gud. Och Gud, som dittills hade stöttat honom, övergav honom heller inte nu. Han bands med länkar och kastades i ett mörkt fängelse. Men Gud vände också denna olycka till välsignelse. Han gav honom nåd inför fängelsets föreståndare, och alla fångarna överlämnades snart i Josefs hand.

Han är ett exempel för alla släkter, som efter den tiden har levat på jorden. Om de än utsätts för frestelse, bör de alltid betänka, att beskydd är inom räckhåll, och att det är deras egen skuld, om de övervinns. Gud är en närvarande hjälp och Hans Ande utgör en sköld. Även när de utsätts för de svåraste frestelser, finns det en källa, där de kan finna styrka, till att stå emot dem. Hur hårt var inte detta angrepp på Josefs moral? Detta kom från en med inflytande, som var skicklig i förförelsekonsten. Men han stod emot ögonblickligen och med uthållighet. Han fick lida för sin dygd och uppriktighet; ty den, som ville förföra honom, hämnades på den dygd, som hon inte förmådde att omstörta, och genom hennes inflytande blev han kastad i fängelse och beskylld för ett nesligt brott. Sålunda måste Josef lida, för att han inte ville avvika från rättfärdighetens väg. Han hade lämnat sin ära och sitt intresse i Guds hand, och även om Han tillät honom att lida en tid, för att bereda honom att bekläda en viktig post, bevarade Han dock den ära, som svärtats av en ondskefull anklagerska, och lät den därefter skina desto klarare, då den rätta tiden var inne. Gud gjorde rent av fängelset till ett medel för hans upphöjelse. Dygden för nämligen med tiden med sig sin egen belöning. Den sköld, som täckte Josefs hjärta, var gudsfruktan. Den ledde honom till, att visa trohet och uppriktighet mot sin herre, och trofasthet mot Gud. Han föraktade den otacksamhet, som skulle ha kommit honom, att missbruka sin herres tillit, även om hans herre aldrig hade fått veta om saken. Han kallade på Guds nåd till hjälp, och stred därpå mot fresterskan. Han sade ädelt: ”Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?’” Han vann seger.

Vi behöver starka och tillförlitliga försvarsmedel, som vi kan lita på, ibland de mångahanda snaror, som omger oss. Mångas förråd på nåd från Gud är så inskränkt i denna fördärvade tidsålder, att deras försvar bryts ned vid första angreppet, och de ger efter för starka frestelser. Nådens sköld kan bevara var och en, så att han inte behöver övervinnas av fiendens frestelser, fastän han omges av de allra fördärvligaste inflytanden. De, som är principfasta och äger en orubblig tro på Gud, kan lysa med sin dygd och ädla karaktär, och om de än omges av det onda, behöver de dock inte fläcka ned sin dygd och rättskaffenhet. Och om de, liksom Josef, får lida under baktaleri och falska beskyllningar, kommer dock Gud i Sin försyn att styra det hela så, att fiendens anslag gäckas, och i Sin egen tid upphöja dem lika mycket högre, som de för en tid tryckts ned genom ond hämndsjuka.

Den gärning, som Josef utförde i samband med scenerna i det mörka fängelset, var det, som till sist upphöjde honom till välstånd och ära. Gud bestämde, att han skulle samla erfarenhet genom frestelser, och motgång samt lidanden, för att bereda honom på, att bekläda en upphöjd ställning.

Medan han satt i fängelse, blev Farao vred på två av sina tjänare, överste munskänken eller hovmästaren och förste bagaren, och de sattes i det fängelse, där Josef var bunden. ”Befälhavaren för drabanterna utsåg Josef att betjäna dem och de satt där i förvar en tid.” Kapitel 40:4. Josef var nyttig också i fängelset. Hans exemplariska uppförande, ödmjuka tillvägagångssätt och trofasthet skaffade honom förtroende hos alla i fängelset, som hade något med honom att göra. Han slösade inte bort tiden på att klaga och knorra över sina anklagares orättfärdighet, som hade berövat honom friheten.

En morgon, då Josef kom med frukost till kungens tjänare, märkte han att de såg väldigt bedrövade ut. Han frågade vänligt: ”’Varför ser ni så sorgsna ut i dag?’ De svarade honom: ’Vi har haft en dröm och det finns ingen som kan uttyda den.’ Josef sade till dem: ’Att ge uttydningen är Guds sak. Berätta drömmen för mig.’” Verserna 7-9. Då berättade munskänken sin dröm för Josef, vilken han uttydde så, att munskänken åter skulle komma i favör hos kungen, och ge Faraos bägare i hans hand, liksom tidigare. Munskänken blev nöjd med uttydningen, och hans sinne blev strax lättat.

Josef berättade för överste munskänken, att han om tre dagar ej längre skulle vara fängslad. Han kände stor tacksamhet mot Josef för det intresse han hade visat honom och den vänlighet, varmed han hade behandlat honom; och allra mest för att han hjälpt honom, genom att uttyda hans dröm, då han befann sig i sådan själsångest. Då påminde Josef honom på ett rörande sätt om sin egen fångenskap, och bad honom: ”Men tänk på mig när det går bra för dig, så att du visar barmhärtighet mot mig och nämner om mig för farao och hjälper mig ut ur det här huset. Jag rövades bort från hebreernas land, och inte heller här har jag gjort något som man borde sätta mig i fängelse för.’” Verserna 14,15. Då förste bagaren såg, att uttydningen var god, tog han mod till sig och berättade även han sin dröm. Då han hade redogjort för innehållet, såg Josef bedrövad ut. Han förstod dess förfärliga innebörd. Josef ägde ett vänligt, medlidsamt hjärta, men en djupgående pliktkänsla kom honom, att ge en sanningsenlig uttydning av förste bagarens dröm, hur sorglig den än var. Han berättade för honom, att de tre korgarna innebar tre dagar; och liksom han i drömmen såg, att fåglarna åt det bakade bröd i den översta korgen, skulle också fåglarna äta hans kött, sedan han hängts upp på trä.

”Tre dagar därefter var det faraos födelsedag och han gjorde en fest för alla sina tjänare. Då upphöjde han bland sina tjänare både överhovmästarens huvud och förste bagarens. Han satte överhovmästaren tillbaka i tjänst så att denne åter fick sätta bägaren i faraos hand, men förste bagaren lät han hänga, så som Josef hade uttytt för dem. Men överhovmästaren kom inte ihåg Josef utan glömde honom.” Verserna 20-23. Munskänken syndade, genom att han visade otacksamhet. Sedan hans ängslan hade lättat genom Josefs uppmuntrande uttydning, trodde han sig komma att erinra sig den fångne Josef, om han åter skulle komma i gunst hos kungen, och tala om Josef för honom. Han såg, att drömmens uttydning blev exakt uppfylld, men i sin välgång glömde han bort Josef, som var nedböjd av besvärligheter i fängelset. Gud betraktar otacksamhet som en av de mest avskyvärda synderna. Men fastän den är en vederstygglighet för Gud och människor, utövas den ändå dagligen.

I två hela år till måste Josef stanna kvar i sitt mörka fängelse. Herren gav Farao några märkliga drömmar. På morgonen var kungen bekymrad, eftersom han inte förstod dem. Han kallade samman spåmännen i Egypten och alla sina vise män. Kungen menade, att de snart skulle kunna hjälpa honom, att förstå drömmarna, eftersom de hade ord om sig, att kunna förklara vanskliga ting. Kungen berättade sina drömmar för dem, men blev svårt besviken, då han fann att de, med all sin magi och föregivna visdom, inte kunde förklara dem. Kungens förvirring och ängslan tilltog. Då överste munskänken märkte hans bävan, kom han genast att tänka på Josef, och även på sin glömskhet och otacksamhet. Då tilltalade överste munskänken Farao, och sade: ”’I dag måste jag påminna om mina synder.” Kapitel 41:9. Han berättade för kungen om de drömmar, som han och förste bagaren hade haft. Dessa hade gjort dem bävande, liksom kungens drömmar nu besvärade honom, och så sade han: ”Tillsammans med oss fanns där en ung hebré som var tjänare hos befälhavaren för drabanterna. Vi berättade våra drömmar för honom och han uttydde dem för oss, ja, han uttydde vad var och en av oss hade drömt, och som han uttydde för oss, så blev det. Jag fick tillbaka min tjänst och den andre hängdes.’” Verserna 12, 13.

Det var förödmjukande för Farao, att vända sig bort från spåmännen och de vise i sitt rike till en hebréisk tjänare. Men hans lärde och vise mäns konst slog fel, och han nedlät sig till, att ta emot en ödmjuk slavs tjänst, bara för att vinna sinnesro.

”Då skickade farao bud efter Josef. Man skyndade sig att föra ut honom ur fängelset, och han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao. Farao sade till Josef: ’Jag har haft en dröm och det finns ingen som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig att när du får veta en dröm så kan du uttyda den.’ Josef sade till farao: ’Inte jag, men Gud kan ge farao ett gynnsamt svar.’” Verserna 14-16.

Josefs svar till kungen visade hans starka tro och ödmjuka förtröstan på Gud. Med vördnad avsade han sig all ära, och sade att han inte besatt någon överlägsen kunskap i sig själv, till att uttyda kungens dröm. Han berättade för kungen, att hans kunskap inte översteg deras, som han hade tillfrågat: ”’Inte jag, men Gud kan ge farao ett gynnsamt svar.’” Gud allena kan uttyda dessa hemligheter. ”Då sade farao till Josef: ’Jag drömde att jag stod på Nilens strand. Jag såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. Sedan såg jag sju andra kor stiga upp ur floden, klena och mycket fula och magra. I hela Egyptens land har jag aldrig sett så fula kor. Och de magra och fula korna åt upp de sju första, feta korna. Men när de hade svalt dem, kunde man inte märka att de hade ätit upp dem. De var lika fula som förut. Sedan vaknade jag.” Verserna 17-21.

”Men jag drömde igen och såg då sju ax, fullmatade och vackra, växa på samma strå. Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, torra och tunna och svedda av östanvinden. Och de tunna axen slukade de sju vackra axen. Detta har jag talat om för spåmännen, men ingen kunde förklara det för mig.” Verserna 22-24.

”Då sade Josef till farao: ’Faraos drömmar har en och samma betydelse. Gud har visat farao vad han tänker göra. De sju vackra korna betyder sju år, och de sju vackra axen betyder också sju år. Drömmen har samma betydelse. De sju magra och fula korna som steg upp efter dem betyder sju år, liksom de sju tomma axen som var svedda av östanvinden. Sju hungerår skall komma.” Verserna 25-27.

Josef berättade för kungen, att det skulle komma sju år med stort överflöd. Allting skulle växa och ge stor avkastning. Trädgårdar och åkrar skulle ge större mängd gröda, än tidigare. Men sju hungerår skulle följa på de sju överflödsåren. Detta överflöd gav Gud, för att de skulle kunna göra sig redo för de stundande hungeråren. ”Man skall inte minnas det tidigare överflödet i landet för den hungersnöd som sedan kommer, ty den skall bli mycket svår. Att farao har haft drömmen två gånger betyder att detta är fast bestämt av Gud och att han skall låta det ske snart. Därför bör farao utse en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land.” Verserna 31-33.

Kungen trodde allt, vad Josef sade. Han trodde, att Gud var med honom, och var överbevisad om, att Josef var bäst skickad till, att styra över dessa affärer. Han föraktade honom inte, därför att han var en hebréisk slav. Han såg, att han ägde en ypperlig ande. ”{O}ch han {farao} sade till dem: ’Finns det någon som har Guds ande som denne man?’ Och farao sade till Josef: ’Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du. Du skall förestå mitt hus och allt mitt folk skall rätta sig efter dina befallningar. Bara när det gäller tronen skall jag vara förmer än du.’” Verserna 38-40.

Josef glömde inte bort Gud, fastän han upphöjdes till regent över hela landet. Han visste, att han var främling i ett främmande land, åtskild från sin far och sina bröder, vilket ofta bedrövade honom, men han var fast försäkrad om, att Guds försyn hade bestämt hans öde, för att låta honom bekläda en viktig post. Han förtröstade ständigt på Gud, medan han utförde alla sina ämbetsplikter som regent över Egyptens land med trofasthet. ”Under de sju goda åren gav landet skörd i överflöd, och under dessa sju år samlade Josef in allt ätbart och lagrade det i städerna. I varje särskild stad lagrade han den föda som man hämtade från fälten runt omkring. På så sätt samlade Josef så mycket säd som det finns sand i havet. Till sist slutade han att hålla räkning på den, för den kunde inte räknas.” Verserna 47-49.

Josef reste genom hela Egyptens land, och gav befallning om, att bygga väldiga förrådshus, och använde sin klokhet och sitt väldiga omdöme till, att bidra till förberedelserna, för att bevara den föda, som man behövde under lde ånga hungeråren. Till sist tog de sju överflödsåren slut i Egyptens land. ”Och så började de sju hungeråren som Josef hade förutsagt. Det blev hungersnöd i alla länder, men i Egypten fanns det bröd överallt. Och när hela Egyptens land började hungra och folket ropade till farao efter bröd, sade han till alla egyptierna: ’Gå till Josef och gör som han säger!’ När hungersnöden hade brett ut sig över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd till egyptierna. Men hungersnöden blev allt svårare i Egypten.” Verserna 54-56.

Hungern var svår i Kanaans land och Jakob och hans söner började att ängslas. Deras födoförråd var nästan tomma, och de såg framtiden an med oro. De talade modlösa med varandra om, att kunna förse sina familjer med mat. Hunger och brist stirrade dem i ögonen. Till sist hörde Jakob om, hur förunderligt väl kungen av Egypten hade samlat förråd; och att han blivit överbevisad av Gud i en dröm om, att han sju år före hungern skulle samla förråd till de sju års hunger, som skulle följa, och att alla folk skulle resa till Egypten, för att köpa spannmål. Och han sade till sina söner: ”’Varför är ni så rådlösa?’ Och han fortsatte: ’Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp säd åt oss, så att vi överlever och inte dör.’ Då reste tio av Josefs bröder ner för att köpa säd i Egypten. Jakob skickade inte Josefs bror Benjamin med de andra bröderna, för han var rädd att det skulle hända honom någon olycka.” Kapitel 42:1-4.

Jakobs söner kom tillsammans med stora skaror av köpmän, som handlade säd av Josef; och de ”bugade sig för honom med ansiktena mot jorden.” Vers 6. Josef kände igen sina bröder, men han låtsades inte om detta ”och tilltalade dem hårt och frågade dem: ’Var kommer ni ifrån?’ De svarade: ’Från Kanaans land för att köpa säd till mat.’” Vers 7. ”Då tänkte Josef på de drömmar han hade haft om dem. Han sade till dem: ’Ni är spejare. Ni har kommit för att se var landet saknar skydd.’” Vers 9.

De försäkrade Josef, att deras enda ärende i Egypten var, att köpa mat. Men Josef beskyllde dem åter för att vara spejare. Han ville veta, om de ännu ägde samma högmodiga anda, som då han var ibland dem; och han längtade efter, att få besked av dem om sin far och Benjamin. De kände sig förödmjukade i motgångens stund, och visade mera bedrövelse, än vrede över Josefs misstanke. De försäkrade honom, att de ej var spejare, utan en mans söner; att de var tolv bröder; att den yngste fortfarande var hos fadern, och att en av dem var död. Josef ville höra närmare om sin far och Benjamin. Han lät, som om han betvivlade sanningshalten hos deras berättelse, och sade, att han ville pröva dem, och att de inte skulle lämna Egypten, förrän deras yngste bror kommit dit. Han föreslog, att han skulle hålla dem i förvar, tills en av dem hämtat deras bror, för att pröva deras påstående, att de talade sant. Om de vägrade att gå med på detta, skulle han behandla dem som spejare.

Jakobs söner var ovilliga till, att gå med på planen. Det skulle ta en del tid för en av dem, att resa till fadern efter Benjamin, och deras familjer skulle lida brist på mat. Och vem kunde väl företa resan ensam och lämna sina bröder i fängelse? Hur skulle denne ende person möta sin far? De såg hans ångest, då han förmodade att Josef var död, och han skulle nu känna, att alla hans söner berövats honom. Josef uppfattade deras samtal på den här punkten. De sade vidare: Kanhända måste vi dö, eller bli trälar. Och om en reser tillbaka till vår far efter Benjamin och för honom hit, kan de också göra honom till slav, och då kommer förvisso vår far att dö. De beslöt sig för, att stanna där och lida tillsammans, hellre än att utsätta sin far för så stor sorg genom förlusten av hans högt älskade Benjamin.

De tre dagarna i förvar var dagar fulla av bitter sorg för Jakobs söner. De tänkte på sina tidigare missgärningar, i synnerhet sin grymhet mot Josef. De visste, att om de bevisades vara spejare, och inte kunde bevisa sin oskuld, måste de alla dö, eller bli slavar. De betvivlade, att någon av dem skulle kunna övertala sin far till, att lämna ifrån sig Benjamin, efter att Josef, som han förmodade, hade lidit en så gruvlig död. De hade sålt Josef som slav, och de fruktade för, att Gud nu skulle straffa dem, genom att låta dem bli slavar. Josef betänkte, att hans far och hans bröders familjer kanske led av hunger. Han var nu överbevisad om, att de hade ångrat sin hemskhet mot honom, och att de alls icke skulle behandla Benjamin, som de hade behandlat honom.

Josef framställde ett annat förslag för sina bröder: ”På tredje dagen sade Josef till dem: ’Om ni vill leva så gör på detta sätt, för jag fruktar Gud. Om ni är hederliga män, låt då en av era bröder stanna som fånge i huset där ni suttit fängslade. Men ni andra får resa er väg och föra hem den säd som ni har köpt till hjälp mot hungersnöden hos er. Tag sedan med er yngste bror hit till mig. Om ni talar sanning skall ni slippa dö.’” Verserna 18-20. De enades om, att gå med på Josefs förslag, men sade till varandra, att de hade ringa hopp om, att deras far skulle låta Benjamin följa med dem. De anklagade sig själva och varandra för sin hemskhet mot Josef. ”Men de sade till varandra: ’Vi bär på skuld för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg ångesten i hans själ när han bad om förbarmande, men vi ville inte lyssna på honom. Därför har vi själva kommit i denna ångest.’ Ruben svarade dem: ’Sade jag inte till er att ni inte skulle synda mot pojken? Men ni lyssnade inte på mig. Därför utkrävs nu hans blod.’ Men de visste inte att Josef förstod detta, för han talade till dem genom tolk. Han vände sig bort från dem och grät. Sedan vände han sig till dem igen och talade med dem. Och han tog Simeon från dem och lät fängsla honom inför deras ögon.” Verserna 21-24.

Josef valde att fängsla Simeon, eftersom han var anstiftaren till brödernas vidriga behandling av honom. Därpå befallde han, att hans bröder skulle förses rikligt med färdkost, och att man skulle återställa deras pengar, i deras respektive säckar. De begav sig bedrövade av på hemresa. Och då en av dem öppnade sin säck, för att ge sin åsna foder, fann sina pengar, precis så som han hade tagit med sig dem till Josef. Han berättade om det för sina bröder, och de fruktade för, att något ytterligare ont skulle vederfaras dem. I sin förfäran sade de till varandra: ”’Vad har Gud gjort mot oss! Bör vi betrakta detta som ett gott tecken från Herren, eller har Han tillåtit att detta sker, för att straffa oss för våra synder och störta oss ändå djupare i elände?” De erkände, att Gud hade sett deras synder och blivit varse deras missgärningar, och att Han nu hemsökte dem för deras överträdelser.

Då de kom till sin far Jakob, berättade de om allt, som hade hänt dem, och sade: ”’Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och behandlade oss som om vi var spejare i landet. Men vi sade till honom: Vi är hederliga män, vi är inga spejare. Vi är tolv bröder, söner till en och samme far. En lever inte längre och den yngste är hemma hos vår far i Kanaans land.” Verserna 30-32. De berättade för sin far, att han vägrade att tro dem, utan sade: ”Så här skall jag ta reda på om ni är hederliga män: Lämna kvar en av era bröder hos mig. Tag så vad ni har köpt till hjälp mot hungersnöden hemma hos er, och res er väg. För sedan er yngste bror hit till mig, så att jag kan vara säker på att ni inte är spejare utan hederliga män. Då skall jag ge er bror tillbaka till er och ni skall få röra er fritt i landet.’” Verserna 33, 34.

Då de tömde ur sina säckar, låg vars och ens pengar i hans säck, och de blev alla rädda. Jakob blev bedrövad och sade till dem: ”’Ni gör mig barnlös! Josef  är borta, Simeon är borta och Benjamin vill ni också ta ifrån mig. Allting är emot mig!’” Vers 36. Ruben försäkrade sin far, att om han ville betro Benjamin åt hans omsorg, skulle han förvisso föra honom åter till sin far; men om inte, finge han döda båda hans söner. Detta obetänksamma uttalande dämpade inte Jakobs upprördhet. Han sade: ”’Min son får inte fara dit med er. Hans bror är ju död och han är ensam kvar. Om någon olycka skulle hända honom på resan ni tänker göra, skulle ni föra mina grå hår med sorg ner i dödsriket.’” Vers 38.

Jakob hyste ömma känslor för Benjamin med en mors samlade kärleks styrka. Han visade, hur djupt han kände förlusten av Josef. Men hungern malde i Jakob och hans barn, och deras familjer bad om mat. Jakob fordrade igen av sina söner, att de skulle resa till Egypten, för att handla föda. Juda försäkrade honom, att de inte kunde fara hän, utan att Benjamin vore med dem; ”eftersom mannen sade till oss: Ni får inte komma inför mitt ansikte om inte er bror är med er.’” Kapitel 43:5. Juda lovade sin far, att han skulle ansvara för sin bror, och att om han ville sända honom med dem, skulle de resa, samt att om han inte förde Benjamin tillbaka, skulle han bära skulden för det i alla sina dagar.

Han påminde sin far om, att i fall de inte hade dröjt, på grund av hans ovilja att sända Benjamin, kunde de ha varit i Egypten och tillbaka igen. Jakob kände sig tvingad till, att låta sin son Benjamin följa med sina bröder. Han sände också en skänk till regeringsföreståndaren, varmed han hoppades att vinna hans gunst. Och han befallde sina söner, att ta med dubbelt så mycket pengar, och dessutom återbörda pengarna, som låg i deras säckar, ty måhända de hamnat där av misstag. Han sade till dem: ”Tag också er bror med er och res genast tillbaka till mannen.” Vers 13.

Då hans söner stod i begrepp, att lämna honom och bege sig ut på sin osäkra resa, ställde deras gamle far sig upp, och medan han stod mitt ibland dem, lyfte han upp sina händer till himmelen. Han bönföll Herren om, att gå med dem, och uttalade en nådig välsignelse över dem: ”Må Gud den Allsmäktige låta er finna barmhärtighet hos mannen, så att han låter er andre bror och Benjamin följa med er hem igen. Men om jag skall bli barnlös, så må jag bli det.” Vers 14.

”Då tog männen gåvorna och den dubbla summan pengar med sig. De tog med sig Benjamin, bröt upp och gav sig i väg till Egypten och kom inför Josef .” Vers 15. Då Josef såg Benjamin med dem, förmådde han nästan inte, att hålla tillbaka sina broderliga känslor av kärlek. Han befallde, att vidta förberedelser, så att hans bröder kunde äta middag med honom. Då de fördes in i Josefs hus, fruktade de att han skulle avkräva dem räkenskap för pengarna, som hade hamnat i deras säckar. Och de tänkte, att de kanske hade lagts dit med avsikt, för att anklaga dem och göra dem till slavar, och att de nu tagits till Josefs hus, för att denna plan bättre skulle kunna utföras. De försökte, att bli vänner med husföreståndaren, och underrättade honom om, att de hade hittat sina pengar överst i säckarna och var rädda för att regenten, som hade behandlat dem så hårt, skulle anklaga dem för överträdelse härvidlag. De berättade för husföreståndaren, att de åter hade pengarna med sig, som de funnit i sina säckar, till fullt värde; och att de hade tagit andra pengar med sig till att köpa föda för; samt tillade: ”Vi vet inte vem som har lagt pengarna i våra säckar.’”

”Han svarade: ’Oroa er inte, var inte rädda! Det är er Gud och er fars Gud som har låtit er hitta en skatt i era säckar. Jag har fått era pengar.’ Och han förde ut Simeon till dem.” Vers 22. Mannens ord stillade deras sinnen, och de tänkte, att Gud i sanning varit nådig mot dem, som deras far hade bett Honom att vara.

Då Josef kom hem, gav hans bröder honom skänken från deras far, och de bugade sig till jorden inför honom. ”Han hälsade på dem och frågade: ’Står det väl till med er gamle far som ni talade om? Lever han än?’ De svarade: ’Ja, det står väl till med vår far, din tjänare. Han lever än.’ Och de bugade sig och föll ner för honom. När han såg sig omkring och fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: ’Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?’ Sedan sade han: ’Gud skall vara nådig mot dig, min son.’ Djupt rörd av kärlek till sin bror skyndade Josef sig ut och letade efter en plats där han kunde gråta. Och han gick in i sin kammare och grät där. När han hade tvättat ansiktet gick han ut igen, behärskade sig och sade: ’Sätt fram maten.’” Verserna 27-31.

Josef åt inte vid samma bord som sina bröder, ty egyptierna betraktade det som en vederstygglighet, att äta mat med hebréerna. Josef placerade sin bröder vid bordet liksom det var sed, då man kände till deras åldrar, varvid han började med den äldste, som förstfödslorätten tillhörde, och ordnade dem ned till den yngste, som om han kände till deras åldrar. Hans bröder förundrade sig över denna handling, då de menade, att han inte något kunde veta om deras åldrar.

Då han lät ställa fram rätterna inför sina bröder, gav han fem gånger så mycket till Benjamin, som till de andra. Han lät göra detta, inte bara för att visa sin aktning för Benjamin, utan för att pröva dem, om de närde samma missunnsamma känslor mot Benjamin, som de hade närt mot honom. De trodde, att Josef inte förstod deras språk, och kände sig kunna fritt samtala i hans närvaro. Josef hade således ett utmärkt tillfälle till, att bli varse deras känslors verkliga tillstånd, utan att de visste det. Josef befallde på nytt, att förse hans bröder med färdkost, så mycket som de kunde bära, och att lägga vars och ens pengar överst i deras säckar, samt sin silverbägare i den yngstes säck. Då hans bröder hade lämnat staden, sände Josef sin husföreståndare efter dem, för att hinna upp dem, och fråga, varför de hade lönat gott med ont, genom att ta kungens silverbägare, med vars hjälp han spådde (eller utförde hemliga ting).

Kungar och regenter hade en bägare, som de drack ur, vilken betraktades som ett säkert hjälpmedel, för att upptäcka, om det var gift i deras dryck. ”Då svarade de honom: ’Varför talar min herre så? Dina tjänare skulle aldrig kunna göra något sådant! Pengarna vi hittade överst i våra säckar har vi ju fört tillbaka till dig från Kanaans land. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld ur din herres hus? Den av dina tjänare som har bägaren skall dö och vi andra skall bli min herres slavar.’ Han svarade: ’Ja, det skall bli som ni har sagt. Den som bägaren finns hos skall bli min slav. Men ni andra är utan skuld.’ Var och en skyndade sig att lyfta ner sin säck på marken och öppnade den. Han sökte först hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren hittades i Benjamins säck.” Kapitel 44:7-12.

Upptäckten slog dem alla med häpnad; och de rev sönder sina kläder, vilket var skick och bruk vid stor sorg. Benjamin blev mera förbluffad och förvirrad, än sina bröder. De vände tillbaka till staden bedrövade och förfärade. De tänkte, att Guds hand var emot dem på grund av deras tidigare synder. Enligt deras egen dom, var Benjamin skyldig till döden, och de till att bli slavar. De tänkte, att det som deras far fruktade för, nu verkligen skulle komma över dem. En stor ondska hade drabbat hans högt älskade Benjamin.

Juda hade lovat, att ta ansvar för Benjamin. ”Juda och hans bröder gick in i Josefs hus, där han ännu var kvar, och de föll ner till jorden för honom. Då sade Josef till dem: ’Vad har ni gjort? Förstod ni inte att en man som jag kan vist förfara?” Verserna 14,15, Josefs spörsmål ur danska Bibeln. Josef ställde frågan, för att ge sina bröder möjlighet, att bekänna sitt tidigare fel, så att deras verkliga känslor skulle komma i dagen. Han sade inte, att han hade förmågan att spå, men ville, att bröderna skulle tro, att han kunde läsa deras livs hemliga gärningar. ”Juda svarade: ’Vad skall vi säga till min herre, hur skall vi tala och hur skall vi rentvå oss? Gud har funnit dina tjänares missgärning. Vi är nu min herres slavar, både den som bägaren hittades hos och vi andra.’” Vers 16. Juda sade till sina bröder, att Gud nu hade uppenbarat deras ondska, då de sålde sin bror till Egypten, och att Han nu hemsökte dem för deras överträdelser, genom att Han lät även dem bli slavar.

Josef ville inte behålla dem alla som slavar, som Juda föreslog. ”Men Josef sade: ’Nej, aldrig skulle jag göra så! Den som bägaren hittades hos, han skall bli min slav. Men ni andra kan fara hem till er far i frid.’” Vers 17. Juda talade med Josef utom hörhåll för de andra, och sade honom, hur ovillig hans far varit, att låta Benjamin följa med dem till Egypten, och att han hade lovat att ansvara för Benjamin, så att om han inte förde honom åter till fadern, skulle han bära skulden därför i hela sitt liv. Han talade innerligt för sin fars skull, och berättade om hans sorg över förlusten av Josef, och att Benjamin var den ende kvar efter hans mor, som hans far älskade, samt att hans far skulle dö, i fall Benjamin lämnade honom; ty han själ var ett med pojkens själ. Sedan erbjöd Juda ädelmodigt, att vara träl i broderns ställe; ty han kunde inte återvända till sin far utan Benjamin vid sin sida. ”Låt därför din tjänare stanna kvar hos min herre som slav i pojkens ställe, men låt honom fara hem med sina bröder.” Vers 33.

Josef var nöjd. Han hade prövat sina bröder, och hade funnit omvändelsens värdiga frukter hos dem. Han var så djupt rörd, att han inte längre kunde dölja sina känslor, och krävde att få vara ensam med sina bröder. Sedan släppte han loss sina sedan länge undertryckta känslor, och grät högt. ”Och Josef sade till sina bröder: ’Jag är Josef. Lever far än?’ Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom.” Kapitel 45:3. Hans bröder var så förbluffade, att de inte kunde svara honom. De kunde inte tro, att Egyptens regent var deras bror Josef, som de hade hatat, och velat se mördad, men till sist nöjt sig med att sälja som slav. De skämdes över sin stora elakhet mot sin bror, då de påmindes om den, och särskilt hans drömmar, som de hade föraktat, och vars uppfyllelse de hade kämpat så hårt för att förebygga. De hade utfört sin del i, att uppfylla drömmarna. De hade upprepade gånger böjt sig ned för Josef, i överensstämmelse med hans dröm. Och nu stod de framför honom med häpnad, som skyldiga.

Då Josef såg sina bröders förvirring, sade han till dem: ”’Kom hit till mig.’ När de kom fram sade han: ’Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten.” Vers 4. Med ädelmod sökte han, att göra detta möte så lätt för sina bröder som möjligt. Han ville inte förvärra deras bestörtning, genom att tillrättavisa dem. Han menade, att de hade lidit nog för sin hemskhet mot honom; och han försökte att trösta dem. Josef sade till dem: ”var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er. I två år har det nu varit hungersnöd landet, och det återstår fem år då man varken skall plöja eller skörda. ” Verserna 5-13.

Med ödmjukhet bekände de sin synd mot Josef, och bad honom om förlåtelse samt gladde sig stort över, att se honom ännu vid liv; ty de hade lidit svåra samvetskval och hade varit djupt bekymrade, sedan de varit så förskräckliga mot honom. Nu blev deras hjärtan lättade, då de erfor, att de inte var skyldiga till hans blod.

Josef tillgav sina bröder med glädje, och sände dem hem välförsedda med proviant och vagnar samt allt, som var nödvändigt, för att flytta deras fars och deras egna familjer till Egypten. Josef gav sin bror Benjamin mera värdefulla skänker, än sina övriga bröder. Då han sände dem åstad, förmanade han dem med orden ”’Gräla inte på vägen hem!’” Vers 24. Han var rädd för, att de skulle sätta igång att träta och lägga skulden på varandra för sin grymma hantering av honom. De drog åter till sin far med glädje, och berättade om dessa förunderliga ting för honom, och sade: ”’Josef lever än och han är härskare över hela Egyptens land!’ Då blev han alldeles lamslagen, han kunde inte tro dem. Men när de talade om för honom allt vad Josef hade sagt till dem och när han såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, då fick deras fader Jakob nytt liv. Och Israel sade: ’Det räcker. Min son Josef lever än. Jag vill ge mig av så att jag får se honom innan jag dör.’” Verserna 26-28.

Sedan erkände Jakobs söner ödmjukt för sin far sitt onda uppförande mot Josef. Jakob hade inte föreställt sig, att hans söner gjort sig skyldiga till något så förfärligt. Men han såg, att Gud hade vänt detta till gott, och han förlät samt välsignade sina felande söner. Han gav sig åstad med hjärtlig glädje, och då han kom till Beer-Sheba, offrade han slaktoffer med tacksamhet, och bad om Guds välsignelse, samt om att Gud skulle låta honom veta, huruvida Han gillade deras uttåg till Egypten. Jakob önskade sig ett vittnesbörd från Gud om, att Han skulle gå med dem. ”Då sade han: ’Jag är Gud, din faders Gud. Var inte rädd för att resa till Egypten, ty jag skall där göra dig till ett stort folk. Jag skall själv följa med dig till Egypten och jag skall också föra dig tillbaka därifrån. Och Josefs hand skall tillsluta dina ögon.’” Kapitel 46:3, 4.

Josefs möte med sin far var ytterst rörande. Josef klev ned från sin vagn, och löpte till fots, för att möta sin far, och de grät i varandras armar. Sedan uttryckte Jakob sin villighet till att dö, efter det att han hade sett sin son Josef, som han så länge hade begråtit som död.

Josef rådde sina bröder, att berätta rättframt för Farao, att de var herdar, då han skulle komma att fråga om deras arbeten, även om egyptierna ansåg detta yrke vara ovärdigt. Josef älskade rättfärdighet och fruktade Gud. Han ville inte, att hans bröder skulle utsättas för frestelser, därför önskade han ej se dem i kungens personliga tjänst ibland hovets avgudadyrkande och fördärvliga inflytelser. Då de sade kungen, att de var herdar, skulle han inte vilja anlita dem som tjänare, eller upphöja dem till hederspositioner för Josefs skull. Josef valde Gosen som passande plats, eftersom det var försett med vatten och goda betesängar. Här kunde de också tillbe Gud, utan att störas av de ceremonier, som brukades vid Egyptens avgudadyrkan. Israeliterna bodde i landet runt om Gosen, tills Gud befriade Sitt folk ur Egypten med mäktiga tecken och förunderliga gärningar.

Josef förde fram Jakob för Farao och presenterade sin ärevördige far för kungen. Jakob välsignade Farao för hans visade vänlighet mot hans son Josef. ”Och farao frågade Jakob: ’Vad är din ålder?’ Jakob svarade farao: ’Min vandringstid har varat i etthundratrettio år. Få och svåra har mina levnadsår varit. De når inte upp till mina förfäders levnadsår under deras vandringstid.’” Första Moseboken 47:8, 9.

Jakob berättade för kungen, att hans livsdagar hade varit få och svåra; det vill säga, han hade upplevt många besvärligheter, och lidit mycket ont, vilket hade förkortat hans dagar. Jakobs liv hade inte varit lättsamt och fridfullt. Hans hustrurs svartsjuka hade orsakat mycket ont. Somliga av hans barn hade bedrövat honom och gjort hans liv väldigt bittert. Men Jakobs sista år var fridsammare. Hans söners uppförande hade förbättrats.

Då Jakob nalkades döden, samlade han sina barn omkring sig, för att de skulle få hans välsignelse, och för att lyssna till hans sista maningar och råd. Han tillgav sina barn allt deras hemska uppförande, och deras onda handlande mot Josef, som hade vållat honom så många års bedrövelse, genom att han hade tänkt på hans förmodade, förfärliga död. Herrens Ande vilade över honom, medan han talade med sina barn för sista gången, och han yttrade profetior om dem, som sträckte sig långt in i framtiden. Medan han var under Andens inflytande, öppnade han deras gångna liv för dem jämte deras framtida historia, samt uppenbarade Guds planer för dem. Han visade dem, att Gud på inget sätt tänkte godkänna gruvlighet eller ondska. Han började med den äldste. Fastän Ruben inte hade någon del i, att sälja Josef, hade han dock syndat illa dessförinnan. Hans handlingssätt var fördärvligt; ty han hade överträtt Guds lag. Jakob uttalade en profetia om honom: ”Ruben, min förstfödde är du, min kraft och min styrkas förstling, främst i myndighet och främst i makt. Du sjuder över som vatten, du skall inte bli den främste”. Första Moseboken 49:3, 4.

Därpå profeterade han om Simeon och Levi, som bedrog sikemiterna och dödade dem på ett väldigt gruvligt och hämndgirigt sätt. De var också mest skyldiga till Josefs olycka. ”Simeon och Levi är bröder. Våldet är deras vapen. Min själ skall inte ta del i deras råd, min själ skall inte umgås med dem, ty i sin vrede dödade de män och i sitt övermod stympade de oxar. Förbannad är deras vrede som är så våldsam och deras grymhet som är så stor! Jag skall strö ut dem i Jakob, jag skall skingra dem i Israel.” Verserna 5-7.

Således talade Jakob profetiska ord till sina söner, och visade för dem, hur Gud betraktade deras våldsgärningar, och att Han skulle straffa dem för deras synder. Hans profetiska ord om de övriga sönerna var inte lika mörka.

Angående Juda var Jakobs profetia fylld av glädje. Han skådade århundraden in i framtiden, till Kristi födelse, och sade: ”Spiran skall inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga.” Vers 10.

Jakob förkunnade en glad framtid för de flesta av sina söner. I synnerhet yttrade han sköna och glädjerika ord om Josef: ”En ungt fruktträd är Josef, ett ungt fruktträd vid källan. Grenarna går upp över muren. Bågskyttar oroar honom, de skjuter på honom och ansätter honom. Men hans båge förblir fast och hans händer och armar spänstiga genom dens händer som är den Starke i Jakob, genom honom som är Herden, Israels Klippa”. Verserna 22-24. ”Din fars välsignelser når högt, högre än mina fäders välsignelser, till de eviga höjdernas härlighet. De skall vara över Josefs huvud, över hjässan på honom som är fursten bland sina bröder.” Vers 26.

Jakob var en kärleksfull far. De ord, som han yttrade till sina barn, sade han inte därför att han närde oförsonliga känslor mot dem för deras felsteg. Han hade förlåtit dem han älskade in i det sista. Han sörjde djupt förlusten av Josef, och då Simeon måste bli kvar i Egypten, visade han sorg, och uttryckte sin ängsliga önskan om, att hans barn måtte komma lyckligen tillbaka från Egypten med sin bror Simeon. Han närde inga hämndkänslor mot sina sörjande barn. Men Gud lyfte upp Jakobs sinne över hans naturliga känslor genom Profetians Ande. Under hans sista timmar var Guds änglar runt omkring honom, och Guds nåds kraft sken på honom. Hans faderskänslor skulle ha kommit honom, att blott framföra kärleksfulla och ömma uttalanden i sina sista vittnesbörd. Men under inflytandet från Guds Ande uttalade han sanningen, även om den var smärtsam.

Efter Jakobs död blev Josefs bröder uppfyllda av ångest och bekymmer. De trodde, att Josef hade dolt sin hämndlust av aktning för fadern; och nu, då han var död, skulle han hämnas för den onda behandling han hade lidit genom dem. ”När Josefs bröder såg att deras far var död, sade de: ’Tänk om Josef börjar hata oss och låter allt det onda vi gjort mot honom komma över oss.’ Därför sände de detta bud till Josef: ’Din far sade till oss före sin död: Så skall ni säga till Josef: Vi ber dig, förlåt dina bröder vad de har brutit och syndat genom att handla så illa mot dig. Så förlåt nu den synd som din fars Guds tjänare har begått.’ Och Josef grät när han fick deras hälsning. Sedan kom också hans bröder och föll ner för honom och sade: ’Vi är dina slavar.’ Men Josef sade till dem: ’Var inte rädda. Håller ni mig för Gud? Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv. Var inte rädda. Jag skall sörja för er och era små barn.’ Och han tröstade dem och talade vänligt till dem.” Första Moseboken 50:15-21.

Josef stod inte ut med tanken på, att hans bröder, som han hjärtligt älskade, skulle mena att han närde hämndkänslor mot dem.

Josef är en bild på Kristus. Jesus kom till Sina egna, men Hans egna tog inte emot Honom. Han blev förkastad och föraktad, eftersom Hans gärningar var rättfärdiga och Hans gudfruktiga, självförnekande liv var en ständig tillrättavisning mot alla, som bekände sig vara fromma, men levde i synd. Josefs rättskaffenhet och dygd angreps hårt; men den, som ville förföra honom, övervann honom inte. Därför hatade hon den rättskaffenhet och dygd, som hon ej förmådde att fördärva, och bar falskt vittnesbörd mot honom. Den oskyldige led för sin rättfärdighets skull. Han blev kastad i fängelse på grund av sin dygd. Josef blev såld till sina fiender av sina bröder för en mindre summa pengar. Guds Son blev såld till Sina bittraste fiender av Sin egen lärjunge. Jesus var saktmodig och helig. Hans liv saknar motstycke beträffande självförsakelse, godhet och helighet. Han var oskyldig – utan någon synd. Dock hade man lejt falska vittnen till att vittna mot Honom. Han blev hatad, därför att Han trofast hade tillrättavisat människor för deras synd och fördärv. Josefs bröder slet av honom hans mångfärgade livklädnad. Jesu bödlar drog lott om Hans livklädnad, som saknade söm.

Josefs bröder beslöt sig för, att döda honom, men lät sig nöja med, att sälja honom som slav, för att han inte skulle bli mäktigare, än de var. De menade sig ha förpassat honom dithän, där de inte mera skulle bli besvärade av hans drömmar, och där det var omöjligt, att de skulle bli uppfyllda. Men Gud styrde verkningarna av deras tillvägagångssätt så, att det blev ett medel till att förverkliga det, som de beslutat att det skulle förhindra – att han skulle härska över dem.

Översteprästerna och de äldste var avundsjuka på Kristus, därför att de fruktade för, att Han skulle dra folkets uppmärksamhet bort från dem och till Sig Själv. De visste, att Han utförde större gärningar, än de någonsin gjort eller skulle kunna åstadkomma; och de visste, att om Han skulle få fortsätta att undervisa folket, skulle Han uppnå större auktoritet, än den de ägde, och kanhända bli judarnas konung. De enades om, att förebygga detta, genom att hemligen gripa Honom och leja falska vittnen mot Honom, för att kunna fördöma och ha ihjäl Honom. De ville inte ta emot Honom som sin kung, utan ropade: ”Korsfäst Honom! Korsfäst Honom!” Judarna menade sig kunna hindra Kristus från, att bli kung, genom att döda Honom. Men i och med, att de tog livet av Guds Son, inträffade precis det, som de sökte att förhindra. Josef blev frälsare för sin fars familj, i och med, att hans bröder sålde honom till Egypten. Dock minskade detta inte hans bröders synd. Genom att Kristi fiender korsfäste Honom, blev Han mänskosläktets Förlossare, den fallna rasens Frälsare och hela världens Furste. Men Hans fienders förbrytelse var lika straffvärd, som om Guds försyn inte hade styrt händelserna till Sin egen härlighet och människornas bästa.

Josef vandrade med Gud. Han vägrade, att låta sig övertalas vare sig genom lockelser eller hot, till att avvika från rättfärdighetens stig och överträda Guds lag. Och då han kastades i fängelse och måste lida för sin oskyldighet, gjorde han det med saktmod och utan att knorra. Hans självbehärskning, tålamod under motgång och ståndaktiga trofasthet har skrivits ned till gagn för alla, som därefter skulle leva på jorden. Då Josefs bröder bekände sin synd för honom, tillgav han dem villigt, och visade genom sin kärlek och välgärning, att han inte umgicks med hämndgiriga tankar på grund av deras tidigare gruvliga uppförande mot honom. Jesus var världens Frälsare. Hans liv var ett mönster i välgärning, helighet och godhet. Dock blev Han föraktad och hånad, bespottad och hatad, av ingen annan grund, än för Sitt rättfärdiga liv, som var en ständig tillrättavisning för synden. Hans fiender vilade inte, förrän de fick Honom i sitt våld och orsakade Hans försmädliga död. Han dog för det skyldiga släktet, och förlät Sina mördare med saktmod, medan Han led de svåraste kval. Han uppstod från de döda, uppsteg till Sin Fader, fick all makt och auktoritet, och återvände till jorden, för att förmedla denna till Sina lärjungar. Han skänkte gåvor till människorna. Varje ångervillig själ, som någonsin därefter har sökt Honom och bekänt sina synder för Honom, har Han tagit till nåder och villigt förlåtit vederbörande. Och om dessa förblir trofasta, kommer Han att upphöja dem till Sin tron och göra dem delaktiga i det arv, som Han har förvärvat med Sitt eget blod.

Israels barn var inga slavar. De hade aldrig sålt sin boskap, sitt land eller sig själva till Farao för mat, som många egyptier hade gjort. De hade tilldelats ett stycke land, där de fick bo, med sina hjordar och sin boskap, på grund av den tjänst, som Josef hade gjort för riket. Farao uppskattade hans visdom i rikets ledning, särskilt vad gällde förberedelsen inför den mångåriga hungersnöden, som drabbade Egyptens land. Han menade, att hela riket stod i tacksamhetsskuld för sitt välstånd till Josef för hans ledning; och som tecken på sin tacksamhet, sade han till Josef: ”Egyptens land ligger öppet för dig. I den bästa delen av landet skall du låta din far och dina bröder bo. Låt dem bo i landet Gosen, och om du vet att några bland dem är dugliga män, så sätt dem till uppsyningsmän över min boskap.’” Kapitel 47:6 ”Josef lät sin far och sina bröder bo i Egyptens land och gav dem egendom i den bästa delen av landet, i Raamses område, så som farao hade befallt. Josef försörjde sin far och sina bröder och hela sin fars hus och gav var och en underhåll efter antalet barn.” Verserna 11, 12.

Egyptens kung pålade inte Josefs far och bröder någon skatt, och Josef tilläts att givmilt skänka dem mat. Kungen sade till sina styresmän: Står vi inte i skuld till Josefs Gud, till Honom, för detta givmilda tillhandahållande av mat? Var det inte tack vare Hans visdom, som vi lade undan så omfattande matförråd? Medan andra länder lider svårt, har vi tillräckligt! Hans ledning har berikat vår land starkt.

”Sedan dog han och alla hans bröder, hela det släktet. Men Israels barn var fruktsamma och växte till. De förökade sig och blev mycket talrika, så att landet blev uppfyllt av dem.

Och en ny kung framträdde i Egypten, en som inte kände till Josef. Han sade till sitt folk: ’Se, Israels barns folk har blivit alltför stort och mäktigt för oss. Vi skall därför gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.’” Andra Moseboken 1:6-9.

Den nye egyptiske kungen lärde sig, att Israels barn var till stor nytta i landet. Många av dem var dugliga och förståndiga arbetare, och han ville inte mista deras tjänster. Denne nye kung satte Israels barn i nivå med slavar, som hade sålt sin boskap, sina hjordar, sina åkrar och sig själva till staten. ”Man satte därför arbetsfogdar över dem och plågade dem med slavarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao. Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man hyste fruktan för Israels barn. Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel och med allt arbete på fälten, ja, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra.” Verserna 11-14. De tvingade deras kvinnor till, att arbeta på fälten, som om de varit trälar. Ändå blev de inte färre. Då kungen och hans styresmän såg, att de hela tiden blev flera, rådslog de sinsemellan, och tvingade dem till en viss arbetsbörda varje dag. De tänkte, att de skulle förtrycka dem med hårt arbete, och vredgades över, att deras antal inte sjönk, och deras självständighet ej sviktade.

Och eftersom de misslyckades med sina avsikter, förhärdade de sina hjärtan till att gå ändå längre. Kungen befallde, att gossebarnen skulle dödas, så snart som de föddes. Satan låg bakom dessa saker. Han visste, att en befriare skulle uppstå ibland hebréerna, som skulle låta dem slippa förtrycket. Han tänkte, att om han förmådde kungen till, att utplåna gossebarnen, skulle Guds avsikt gå om intet. Kvinnorna fruktade Gud, och gjorde inte, som den egyptiske kungen hade befallt dem, utan lät gossebarnen leva. Kvinnorna tordes inte döda de hebréiska barnen; och eftersom de inte lydde kungens befallning, var Herren med dem. Då Egyptens kung upplystes om, att hans befallning inte blev åtlydd, blev han förfärligt vred. Han gjorde sin befallning mera tvingande och omfattande. Han ålade hela sitt folk, att hålla noggrann uppsikt och sade: ”’Alla nyfödda pojkar skall ni kasta i Nilen, men alla flickor skall ni låta leva.’” Vers 22.