Undsättningsplanen
Kapitel 3
Frestelsen och Syndafallet
Frestelsen och Syndafallet
Av: Ellen White
Kunskapens träd på gott och ont stod mitt i lustgården, nära livets träd.
Detta träd var av Gud särskilt bestämt till att vara en pant på deras lydnad,
tro och kärlek till Honom. Herren befallde våra första föräldrar, att inte äta
av detta träd, ej heller röra vid det, för att de inte skulle dö. Han sade till
dem, att de fritt fick äta av alla träden i lustgården med undantag för ett,
men om de åte av det trädet, skulle de förvisso dö.
Då Adam och Eva placerades i den ljuvliga lustgården, hade de allt de kunde
önska för sin lycka. Men Gud valde, i Sina allvisa arrangemang, att pröva deras
trosfasthet, innan de för evigt kunde försättas utom fara. Han ville skänka dem
Sin nåd, och vara med dem, och de med Honom. Han satte dock inte ondskan utom
deras räckhåll. Han tillät Satan att fresta dem. Om de klarade av provet,
skulle de för alltid behålla Guds nåd och umgås med de heliga änglarna.
Satan stod förbluffad inför sitt nya tillstånd. Hans lycksalighet var över.
Han såg på änglarna, med vilka han varit så lycklig, men som nu blivit utstötta
ur himmelen jämte honom. Ingen skugga av missnöje hade stört deras fullkomliga
salighet, förrän de föll i synd. Nu var allting förändrat. Deras åsyn, som hade
avspeglat Skaparens bild, uppvisade nu mörker och förtvivlan. Det förekom
strid, oenighet och bittra beskyllningar ibland dem. Före deras uppror hade
dessa ting varit okända i himmelen. Satan såg nu de förfärliga följderna av
sitt uppror. Han ryste och fruktade för, att tänka på framtiden och slutet på
allt detta.
Stunden var inne för fröjdefulla, lyckliga lovsånger till Gud och Hans käre
Son. Satan hade varit ledare för den himmelska kören. Han hade stämt upp den första
tonen; därefter förenade sig hela änglahären med honom, och sångens härliga
samklang tonade genom himmelen till Guds och Hans käre Sons ära. Men nu ljöd
missljud och vreda ord i den store upprorsledarens öron, i stället för tonerna
från den vackraste musik. Var befann han sig? Var inte allt en hemsk dröm? Var
han utestängd från himmelen? Skulle himmelens portar aldrig mer öppnas, för att
släppa in honom? Tillbedjans timme närmade sig, då heliga, strålande änglar böjde
sig inför Fadern. Han kunde aldrig mer stämma in i den himmelska sången. Han
kunde aldrig mer böja sig i vördnad och med helgad fruktan i den evige Gudens närvaro.
Med glädje skulle han ha gett upp sina krav på auktoritet, om han åter kunde
bli som han var, då han var ren, sannfärdig och trogen. Men han var förtappad!
Förlossning var omöjlig, på grund av hans förmätna uppror! Och det var inte
allt; han hade lett andra i uppror och in i samma förlorade tillstånd som han
själv – änglar, som aldrig hade tänkt, att
de skulle betvivla Guds vilja, eller att vägra att lyda Guds lag, tills han
ingav dem det i sinnet. Det gjorde han, genom framställa för dem, att de därigenom
skulle vinna fördelar, en högre och härligare frihet. Med detta spetsfundiga bländverk
hade han bedragit dem. Nu vilade det ett ansvar på honom, från vilket han gärna
skulle vilja befrias.
Dessa andar var häftigt upprörda över sitt grusade hopp. I stället för det
myckna goda, fick de erfara de sorgliga följderna av olydighet mot och förakt för
lagen. Dessa olyckliga väsen kunde aldrig mera styras av Jesu Kristi milda
regering. Deras anda kunde aldrig mera påverkas av den djupa, uppriktiga kärlek,
frid och glädje, som Hans närvaro hade tänt i dem, för att vända åter till
Honom i villig lydnad och vördnadsfull ära.
Satan skälvde, då han betraktade sitt verk. Han var ensam i sina
betraktelser om det gångna, det nuvarande och sina framtidsplaner. Hans mäktiga
gestalt skakade som i en storm. En ängel från himmelen passerade förbi. Han
kallade på honom och bad om, att få ett samtal med Kristus. Detta beviljades
honom. Han berättade för Guds Son, att han ångrade sitt uppror och önskade, att
åter omfattas av Guds nåd. Han var villig till, att inta den plats, som Gud
tidigare hade anvisat honom och lyda Hans kloka bud. Kristus grät över Satans
ve, men sade honom, att Gud hade bestämt, att han aldrig skulle släppas in i
himmelen. Himmelen fick inte utsättas för fara. Hela himmelen skulle bli fördärvad,
om den skulle ta honom tillbaka; ty synd och uppror hade sin upprinnelse hos
honom. Upprorets frön fanns ännu i honom. Han hade ingen rimlig orsak för sitt
tillvägagångssätt i upproret, och han hade inte bara hopplöst förstört för sig
själv, utan tillika för änglarnas här, som nu skulle ha varit lycklig i
himmelen, bara han hade förblivit trogen.
Han ångrade inte sitt uppror, därför att han kändes vid Guds godhet, som
han hade missbrukat. Det var otänkbart, att hans kärlek till Gud skulle ha
tilltagit sedan hans syndafall, så att den skulle leda honom till villig underdånighet
och uppriktig lydighet mot Hans lag, som han hade föraktat. Det elände, som han
erfor vid förlusten av himmelens underbara ljus, den känsla av syndaskuld, som
kom över honom, och den besvikelse han förnam, då hans förväntningar slog fel,
var orsaken till hans sorg. Att vara furste utom himmelen skilde sig märkbart
från, att åtnjuta en sådan ära i himmelen. Tappet av alla himmelens förmåner
tycktes vara för mycket för honom att bära. Han önskade dem åter.
Denna stora förändring i hans ställning hade inte ökat hans kärlek till
Gud, eller Hans visa och rättfärdiga lag. Då Satan blev fullt överbevisad om,
att det var omöjligt för honom, att åter omfattas av Guds nåd, bröt hans ondska
ut med förnyat hat och brinnande häftighet.
Gud visste, att en så fast beslutsam upprorsanda inte skulle förbli
overksam. Satan skulle komma på medel, för att plåga de himmelska änglarna och
visa förakt för Guds myndighet. Eftersom han inte kunde släppas igenom
himmelens portar, väntade han strax utanför ingången, för att håna änglar och söka
bråk med dem, då de gick in och ut. Han tänkte ödelägga lyckan för Adam och
Eva. Han tänkte egga upp dem till uppror, då han visste, att detta skulle
orsaka sorg i himmelen.
Hans anhängare sökte efter honom. Han satte sig i rörelse och underrättade
dem om, samtidigt som han anlade en trotsig blick, att det var hans plan att från
Gud röva den ädle Adam och hans hustru Eva. Därest han på något sätt kunde förföra
dem till olydnad, skulle Gud vidta en åtgärd, varigenom de kunde få förlåtelse,
och då skulle han själv och alla de fallna änglarna vara på god väg till, att
dela Guds barmhärtighet med dem. I fall detta sloge fel, kunde de förena sig
med Adam och Eva; ty om de en gång överträtt Guds lag, skulle de drabbas av
Guds vrede, liksom de själva gjort. Deras överträdelse skulle också försätta
dem i upprorstillstånd; då kunde de fallna änglarna förena sig med Adam och
Eva, ta Edens Lustgård i besittning, och hålla den som sitt hem. Och de tänkte,
att om de finge åtkomst till livets träd mitt i trädgården, skulle deras styrka
bli likadan som de heliga änglarnas, och inte ens Gud Själv skulle kunna driva
ut dem därifrån.
Satan rådgjorde med de onda änglarna; men de förenade sig inte beredvilligt
med honom, för att utföra detta vågade och förfärliga verk. Han sade till dem,
att han inte tänkte betro någon av dem med, att utföra detta verk; ty han
menade, att han ensam ägde tillräcklig visdom, för att utföra ett så viktigt företag.
Han bad dem, att överväga saken, samtidigt som han lämnade dem och sökte
ensamheten, för att låta sina planer mogna. Han sökte att inpränta i dem, att
detta utgjorde deras sista och enda hopp. Om detta sloge fel, var det utsiktslöst,
att återvinna och regera i himmelen, eller någon del av Guds skapelse.
Satan gick undan för sig själv, för att lägga planer, som säkert skulle
bringa Adam och Eva på fall. Han fruktade för, att hans avsikter skulle
omintetgöras. Och om han ändå hade turen, att förleda Adam och Eva till trots
mot Guds befallning, och således bli överträdare av Hans lag, och det inte
skulle gynna hans sak, skulle hans eget tillstånd inte förbättras; utan hans
egen skuld skulle bara öka.
Han bävade vid tanken på, att störta det heliga, lyckliga paret i samma elände
och samvetskval, som han själv led. Han tycktes vara villrådig; först fast
beslutsam, sedan återhållsam och vacklande. Hans änglar sökte upp honom, deras
ledare, för att underrätta honom om sitt beslut. De skulle göra gemensam sak
med Satan, bära ansvaret med honom, och finna sig i följderna.
Satan skakade av sig sina känslor av förtvivlan och svaghet, och gaskade
upp sig som deras ledare, för att ta tjuren vid hornen, och göra allt, som stod
i hans makt, för att trotsa Guds och Hans Son auktoritet. Han underrättade dem
om sina planer. I fall han skulle träda fram helt fräckt till Adam och Eva och
framföra sina klagomål om Guds Son, skulle de inte höra på honom i ens ett ögonblick,
utan skulle vara beredda på ett sådant angrepp. Om han, som så nyligt hade
varit en ängel med stor myndighet, försökte att skrämma dem med sin makt, kunde
han ingenting uträtta. Han beslutade, att list och bedrägeri skulle uträtta
det, som varken makt eller styrka skulle åstadkomma.
Gud samlade änglaskaran, för att vidta åtgärder, varigenom det hotande onda
skulle gå att undvika. Det fattades beslut i himmelens råd om, att änglar
skulle besöka Eden och varna Adam för den fara han var utsatt för från fienden.
Två änglar hastade åstad, för att besöka våra första föräldrar. Det heliga
paret tog emot dem med glad oskuld, och uttryckte sin hjärtliga tacksamhet mot
sin Skapare, för att Han hade omgett dem med ett sådant överflöd på välsignelser.
De kunde glädja sig över allt, som var älskligt och tilltalande, och allting
syntes verkligen vara anpassat till deras behov; och det, som de skattade högre,
än alla andra välsignelser, var Guds Sons och de heliga änglarnas sällskap, ty
de hade mycket att berätta för dem vid varje besök angående nya upptäckter av
skönhet i naturen i deras älskliga Edenhem, och de hade många frågor att ställa
om många ting, angående vilka de måhända hade oklara uppfattningar.
Änglarna gav dem de önskade upplysningarna på ett behagligt och älskvärt sätt.
De berättade också för dem den sorgliga historien om Satans uppror och
syndafall. Sedan underrättade de dem entydigt om, att kunskapens träd var satt
i trädgården till, att vara en pant på deras lydnad och kärlek till Gud; att de
heliga änglarnas höga och lyckliga tillstånd endast kunde bibehållas på
betingelse av lydnad; att de själva befann sig i en liknande omständighet; att
de kunde lyda Guds lag och bli outsägligt lyckliga, eller överträda den, och
mista sin höga ställning, samt störta ned i hopplös förtvivlan.
De berättade för Adam och Eva, att Gud inte skulle komma att tvinga dem
till lydnad – att Han inte hade fråntagit dem
makten, att handla mot Hans vilja; att de var moraliska väsen med frihet, att
vara lydiga eller olydiga. Det var bara ett förbud, som Gud ansåg nödvändigt,
att förelägga dem ännu. Om de överträdde Guds vilja, skulle de förvisso dö. De
berättade för Adam och Eva, att den mest upphöjde ängeln, näst i rang efter
Kristus, vägrat att lyda Guds lag, som Han hade bestämt skulle styra de
himmelska väsendena; att upproret hade orsakat strid i himmelen, som slutat med
att de upproriska stötts ut därifrån, och att varje ängel, som slöt upp vid
hans sida, för att utsätta den store Jehovas auktoritet för tvivel, drivits ut
ur himmelen; och att denne fallne ängel nu var en fiende till allt, som angick
Guds och Hans käre Sons intressen.
De berättade, att det var Satans avsikt, att göra dem skada, och att det
var nödvändigt för dem att vara på sin vakt, ty de kunde komma i beröring med
den fallne fienden; men han var oförmögen till, att skada dem, så länge som de
lydde Guds befallning; ty varje ängel i himmelen skulle komma till undsättning,
om det var nödvändigt, snarare än att han skulle skada dem på något sätt. Men
om de var olydiga mot Guds bud, skulle Satan ha beständig makt till, att plåga,
förvirra och besvära dem. Om de sloge dövörat till för Satans första antydan,
skulle de vara lika fria från fara, som de himmelska änglarna. Men därest de
skulle ge efter för frestaren, skulle han, som inte skonat de upphöjda änglarna,
ej heller skona dem. De måste då lida straffet för sin överträdelse; ty Guds
lag var lika helig som de själva, och Han fordrade obetingad lydnad av alla i
himmelen och på jorden.
Änglarna förmanade Eva till, att inte skilja sig från sin man under sin
verksamhet; ty hon kunde lätt komma i samröre med den fallne fienden. De skulle
sväva i större fara, då de skilde sig från varandra, än då bägge var
tillsammans. Änglarna ålade dem, att noga följa de föreskrifter, som Gud hade
gett dem beträffande kunskapens träd; ty i fullkomlig lydnad skulle de vara
utom fara, eftersom den fallne fienden då inte hade någon makt till, att bedra
dem: Gud skulle inte låta Satan ständigt förfölja det heliga paret med
frestelser. Han skulle bara kunna nalkas dem vid kunskapens träd på gott och
ont.
Adam och Eva försäkrade änglarna om, att de aldrig tänkte överträda Guds
uttryckliga bud; ty det var deras största glädje, att göra Hans vilja. Änglarna
sjöng heliga melodier i ljuvlig harmoni med Adam och Eva. Deras sånger ljöd högt
från det saliga Eden, och Satan hörde ljuden från deras melodier, som var fulla
av heligt pris till Fadern och Sonen. Då Satan hörde detta, ökade hans
missunnsamhet, hat och ondska, och han uttryckte en häftig önskan till sina anhängare
om, att leda Adam och Eva till olydnad, och genast bringa Guds vrede över dem,
samt förvandla deras lovsånger till hat och förbannelser mot deras Skapare.
Satan antog en orms gestalt och gick in i Eden. Ormen var en skön varelse
med vingar. Den sken, då den flög genom luften, och liknade polerat guld. Den
gick inte på marken, utan förflyttade sig från en plats till en annan genom
luften, och åt frukt, liksom människan gjorde. Satan for in i slangen, tog
plats i kunskapens träd, och började att utan brådska äta av frukten.
Eva skilde sig, utan att märka det, från sin man vid sitt arbete. Då hon
uppmärksammade det, kände hon, att det kanske var farligt; men så tänkte hon,
att måhända hon dock var utom fara, fastän hon inte höll sig så nära sin makes
sida. Hon ägde ju visdom och styrka till, att känna igen och mota bort det
onda, i fall det skulle visa sig. Änglarna hade varnat henne för, att göra
detta. Eva fann sig själv stirra på det förbjudna trädets frukt med en
blandning av nyfikenhet och beundran. Hon såg, att det var väldigt vackert, och
tänkte för sig själv: Varför kan Gud så bestämt ha förbjudit oss, att äta därav,
eller röra därvid? Detta gav Satan hans tillfälle. Han tilltalade henne som, om
han läste hennes tankar: ”’Har Gud
verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården?’” Första Moseboken 3:1.
Alltså tilltalade han den förundrade Eva med mjuka och behagliga ord, och med
musikalisk stämma. Hon studsade till, då hon hörde en orm tala. Han berömde
hennes skönhet och utomordentliga älskvärdhet, vilket inte var obehagligt för
Eva. Likväl var hon förbluffad, ty hon visste, att Gud inte hade gett ormen
talförmåga.
Evas nyfikenhet var väckt. I stället för att fly från platsen, lyssnade
hon, för att höra en orm tala. Det föll henne inte in, att det kunde vara den
fallne fienden, som använde ormen som redskap. Det var Satan som talade, icke
ormen. Eva blev bedragen, smickrad, förblindad. Hade hon mött en mansperson,
med gestalt som änglarna och lik dem, skulle hon ha varit på sin vakt. Dock
borde den främmande rösten ha drivit henne åter till makens sida, för att fråga
honom, varför någon annan tilltalade henne så fritt. Men hon inledde samtal med
ormen. Hon besvarade hans spörsmål: ”’Vi får äta av frukten från
träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har
Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö.’” Första Moseboken 3:2, 3. Ormen svarade. ”’Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter
av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och
ont.’” Verserna 4, 5.
Satan sökte, att väcka tanken att de skulle få ett nytt och finare slags
kunskap, genom att äta av det förbjudna trädet, än de dittills hade uppnått.
Detta har varit hans verk, som han har utfört med stor lycka sedan syndafallet,
alltså att förmå människorna till, att utforska den Allsmäktiges hemligheter,
och inte vara nöjda med det, som Gud har uppenbarat, eller att omsorgsfullt
lyda Hans befallningar. Han vill förmå dem till, att överträda Guds bud, och därpå
inbilla dem, att de trätt in på ett område med fantastisk kunskap. Sådant är
bara antaganden, och ett vedervärdigt bedrägeri. De förstår inte Guds
befallningar, ringaktar Hans uttryckliga bud, och åstundar visdom oberoende av
Gud, samt söker att förstå de saker, som det har behagat Gud att undandra från
dödliga människor. De är uppblåsta av sina föreställningar om framgång och hänryckta
av sin egen fåfänga filosofi; men de famlar i midnattsmörker i förhållande till
den sanna vetskapen. De lär sig alltid, men uppnår aldrig insikt om sanningen.
Det var inte Guds vilja, att det syndfria paret skulle ha någon kunskap om
det onda. Han hade villigt gett dem det goda, men hållit undan det onda. Eva
fann ormens ord kloka, och hon trodde på det första påståendet: ”’Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter
av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och
ont.’” Påståendet gjorde Gud till lögnare. Satan påstod fräckt,
att Gud hade bedragit dem, för att hindra dem från att bli lika upphöjda som
Han beträffande kunskap. Gud hade sagt: Om Du äter därav, ”skall du döden dö.’” Ormen sade: ”’Ni skall visst inte dö!”
Frestaren försäkrade Eva, att hon skulle erhålla ny och högre kunskap, så
snart som hon smakade frukten, vilken skulle göra henne till Guds jämlike. Han
riktade hennes uppmärksamhet på sig själv. Han åt fritt av trädet och fann inte
bara, att det var helt ofarligt, utan utsökt och uppfriskande; samt omtalade för
henne, att det var på grund av dess märkliga egenskaper, att förmedla visdom
och kraft, som Gud hade förbjudit dem, att smaka eller ens röra vid det; ty Han
kände till trädets vidunderliga egenskaper. Han sade, att han hade fått talförmåga,
genom att äta frukten från trädet, som var förbjudet för dem. Han antydde, att
Gud inte skulle göra det Han hade sagt. Han ville med Sitt hot bara skrämma dem
och undanhålla dem något väldigt bra. Han sade dessutom till dem, att de inte
kunde dö. Hade de kanske inte ätit av livets träd, som upprätthöll odödligheten?
Han sade, att Gud bedragit dem, för att hålla dem borta från ett högre
salighetstillstånd och större njutningar. Frestaren plockade frukten och gav
den till Eva. Hon tog den i sin hand. Se där, sade frestaren, det var ju förbjudet
för Dig, att ens vidröra den, för att Du inte skulle dö. Han sade henne, att
hon inte skulle förnimma mera av det onda eller döden, genom att äta frukten, än
genom att röra vid och hantera den. Eva blev djärvare, eftersom hon inte såg något
ögonblickligt tecken på Guds missnöje. Hon tyckte, att frestarens ord bara var
kloka och riktiga. Hon åt och fann behag i frukten. Den föll henne i smaken,
och hon inbillade sig, att hon kände dess sagolika verkningar i sig.
Sedan plockade hon själv av frukten och åt, och tyckte sig känna ett nytt
och högre medvetandetillstånds livgivande kraft på grund av den förbjudna
fruktens uppfriskande inflytande. Hon befann sig i ett underligt och
onaturligt, upphetsat tillstånd, då hon sökte efter sin man, med händerna fulla
av den förbjudna frukten. Hon upprepade ormens kloka utläggning för honom och
ville genast leda honom till trädet. Hon berättade för honom, att hon hade ätit
av frukten, och i stället för att märka av någon förnimmelse av död, kände hon
ett behagligt, upplivande inflytande. Så snart som Eva hade visat olydnad, blev
hon ett mäktigt redskap till, att orsaka sin mans fall.
Jag såg bedrövelse tecknas i Adams anlete. Han tycktes vara rädd och förundrad.
Det tycktes rasa en strid i hans sinne. Han sade till Eva, att han var helt säker
på, att detta var den fiende, som de hade varnats för; och om det förhöll sig så,
måste hon dö. Hon försäkrade honom, att hon inte kände några onda verkningar,
utan hellre ett synnerligen behagligt inflytande, och bad honom att äta.
Adam förstod till fullo, att hans äkta hälft hade överträtt det enda förbud,
som var ålagt dem som prov på deras trohet och kärlek. Eva drog slutsatsen, att
ormens ord var sanna, ty han hade sagt, att de inte skulle döden dö, och hon förnam
inget tecken på Guds misshag, utan ett behaglig inflytande, liksom hon föreställde
sig, att änglarna också gjorde. Adam förstod, att Eva hade lämnat honom; men nu
var gärningen gjord. Han måste skiljas från henne, vars sällskap han hade älskat
såg högt. Hur skulle han kunna uthärda? Hans kärlek till Eva var stark. Och i
ytterlig modlöshet beslöt han sig för, att dela hennes öde. Han resonerade som
så, att Eva var en del av honom själv; och om hon skulle dö, ville han dö med
henne; ty han kunde inte stå ut med tanken på, att skiljas från henne. Han saknade
tro på sin barmhärtige och nådige Skapare. Han tänkte inte på att Gud, som hade
danat honom av markens stoft till ett skönt, levande väsen, och hade skapat Eva
till, att vara hans äkta hälft, kunde ersätta henne. Då allt kom omkring,
kanske den kloka ormens ord var sanna? Eva stod framför honom lika skön och älsklig
samt till synes så oskyldig, som före sin olydnadsgärning. Hon uttryckte
innerligare och högre kärlek till honom, än före sin olydnad, såsom en verkan
av frukten hon hade ätit. Han såg inget tecken på död hos henne. Hon hade berättat
för honom om fruktens lycksaliga inflytande, om sin innerliga kärlek till
honom, och han beslutade, att våga att riskera följderna. Han grep frukten och åt
snabbt upp den. Liksom Eva, kände han inte ögonblickligen dess onda verkningar.
Eva hade trott sig vara i stånd till, att skilja mellan rätt och orätt. Det
smickrande hoppet om, att uppnå ett högre kunskapstillstånd hade fått henne att
tänka, att ormen var hennes gode vän, som storligen värnade om hennes välgång.
Om hon hade uppsökt sin man och de hade berättat för sin Skapare om ormens ord,
skulle de på en gång ha befriats från hans listiga frestelse.
Gud hade undervisat våra första föräldrar om kunskapens träd, och de hade
blivit i allt underrättade om Satans syndafall och den fara de skulle utsätta
sig för, genom att lyssna till hans förslag. Han berövade dem inte förmågan
till, att äta av den förbjudna frukten. Han överlät till dem, som fria
moraliska väsen, att tro på Hans ord, lyda Hans bud och leva; eller tro på
frestaren, visa olydnad och omkomma. De åt båda två, och den stora visdom de
fick, var kunskapen om synd, och en känsla av skuld. Höljet av ljus omkring dem
försvann snart, och de började att rysa av känslan av sin syndighet och förlusten
av sitt gudomliga hölje, och så försökte de, att skyla sina nakna kroppar.
Herren ville inte låta dem röra vid frukten på kunskapens träd, ty då skulle de
utsätta sig för Satan, som var förklädd. Han visste, att de skulle vara utom
fara, så länge som de inte rörde vid frukten.
Våra första föräldrar föredrog, att tro ord, som de menade kom från en orm,
fastän han inte hade visat dem tecken på kärlek. Han hade inte gjort något för
deras lycka och gagn; medan Gud hade gett dem allting, som var tjänligt som föda
och behagligt för blicken. Överallt, dit ögat nådde, var det överflöd och skönhet;
och ändå blev Eva bedragen av ormen till att tro, att det var något, som hölls
undan, som kunde göra dem lika visa som Gud. I stället för att tro och förlita
sig på Gud, uppvisade hon simpel misstro mot Hans godhet, och tog emot Satans
ord.
Efter Adams överträdelse tyckte han först, att han trädde in i en ny och högre
existens. Men tanken på hans överträdelse förfärade honom snart. Luften, som
hade varit av mild och jämn temperatur, verkade göra dem kalla. Det straffvärdiga
paret förnam en känsla av synd. De kände fruktan för framtiden, en förnimmelse
av avsaknad och själens nakenhet. Den ljuva kärleken och friden samt lyckan och
förnöjsamma saligheten tycktes ha frånrövats dem; och i deras ställe infann sig
i dem en avsaknad av något, som de aldrig hade erfarit. Då riktade de uppmärksamheten
för första gången till sitt yttre. De hade inte varit iförda kläder, utan hade
varit omgivna av ljus, liksom de himmelska änglarna. Detta ljus, som hade
omgett dem, försvann. De riktade så uppmärksamheten till något, som skulle dölja
deras kroppar, för att lätta förnimmelsen av brist och nakenhet, som de kände;
ty hur skulle de kunna möta Guds blick och änglarna nakna?
Deras förbrytelse framstod nu för dem i sitt rätta ljus. Deras överträdelse
av Guds uttryckliga befallning antog en tydligare karaktär. Adam tadlade Evas dårskap
i, att lämna hans sida och låta sig bedras av ormen. Bägge smickrade sig med,
att Gud, som hade gett dem allting för deras lycka, ändå kunde överse med deras
olydighet på grund av Sin stora kärlek till dem, och då skulle deras straff
likväl inte bli så hemskt.
Satan jublade över sin tur. Han hade nu frestat kvinnan till, att fatta
misstro mot Gud, betvivla Hans visdom, och till att försöka att utröna Hans
allvisa planer. Genom henne hade han dessutom bringat Adam på fall. Han överträdde
Guds befallning beroende på sin kärlek till Eva, och föll i synd med henne.
Meddelandet om människans syndafall spreds i himmelen – varje harpa tystnade. Änglarna kastade sina kronor från
sina huvuden i sorg. Hela himmelen var i rörelse. Änglarna var bedrövade över människornas
ringa tacksamhet för de rika välsignelser Gud hade skänkt dem. Det hölls råd, för
att bestämma, vad som skulle göras med det skyldiga paret. Änglarna fruktade för,
att de skulle sträcka ut handen och äta av livets träd, och sålunda föreviga
ett liv i synd.
Herren besökte Ada och Eva, och underrättade dem om följderna av deras
olydighet. Då de hörde Gud majestätiskt närma Sig, sökte de att dölja sig för
Hans rannsakande blick, som de, i sin oskuld och helighet, hade glatt sig åt möta.
”Men Herren
Gud kallade på mannen och sade till honom: ’Var är du?’ Han svarade: ’Jag hörde ljudet
av dig i lustgården och blev förskräckt eftersom jag är naken. Därför gömde jag
mig.’ Då sade han: ’Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av
det träd som jag förbjöd dig att äta av?’” Första Moseboken 3:9-11.
Denna fråga ställde inte Herren, för att Han behövde upplysning, utan för att överbevisa
det skyldiga paret. Varför blev Du fylld av skam och rädsla? Adam bekände sin överträdelse,
fast inte för att han ångrade sin allvarliga olydnad, utan för att kasta en
skugga på Gud: ”’Kvinnan som du har satt vid min
sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.’” Vers 12. Därpå blev
kvinnan tilltalad: ”’Vad är det du har
gjort?’” Eva svarade: ”’Ormen
förledde mig och jag åt.’” Vers 13. Då sade Herren till
ormen: ”’Eftersom du har gjort detta,
skall du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå,
och jord skall du äta så länge du lever.” Vers 14. Liksom ormen
hade varit mest upphöjd ibland alla djur i naturen, skulle den förnedras under
dem alla och avskys av människan, eftersom den varit det redskap, genom vilket
Satan hade verkat. ”Till Adam sade han: ’Du lyssnade på din
hustru och åt av det träd om vilket jag befallt dig: Du skall inte äta av det.
Därför skall marken vara förbannad för
din skull. Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever. Törne och
tistel skall den bära åt dig och du skall äta av markens örter. I ditt anletes
svett skall då äta ditt bröd till dess du vänder åter till jorden, ty av den
har du tagits. Jord är du, och jord skall du åter bli.’” Verserna 17-19.
Gud förbannade jorden på grund av deras synd, då de åt av kunskapens träd,
och förklarade: ”Med möda skall du livnära dig av
den så länge du lever.” Han hade skänkt dem det
goda och hållit tillbaka det onda. Nu tillkännagav Gud, att de skulle äta därav,
det vill säga, de skulle lära känna det onda så länge de levde.
Släktet skulle hädanefter besväras av Satans frestelser. Ett liv av ständig
möda och ängslan bestämdes för Adam, i stället för det lyckliga, muntra arbete
han dittills hade glatt sig åt. De skulle utsättas för besvikelse, sorg och smärta
och till sist för upplösning. De hade blivit danade av jordens mull och skulle åter
bli mull.
De blev underrättade om, att de måste mista sitt Edenhem. De hade gett
efter för Satans bedrägeri och trott på dennes ord, att Gud skulle ha ljugit för
dem. Genom sin överträdelse hade de öppnat vägen för Satan, att lättare komma åt
dem, och det var farligt för dem, att stanna kvar i Edens Lustgård, med tanke på
att de skulle kunna få åtgång till livets träd och för evigt leva i synd. De bönföll
om lov till, att stanna kvar där, ehuru de erkände att de hade förverkat all rätt
till det lyckliga Eden. De lovade, att de i framtiden skulle böja sig för Gud i
obetingad lydnad. De blev upplysta om, att deras fall från oskuldsfullhet till
synd berövat dem deras styrka och gjort dem väldigt svaga. De hade inte bevarat
sin rättskaffenhet i sitt heliga och lyckliga oskuldstillstånd, och de skulle
ha långt mindre styrka till att förbli trogna och lydiga i ett tillstånd av
medveten syndaskuld. De fylldes av den bittraste ångest och samvetsförebråelse.
De förstod nu, att syndens lön är döden.
Änglar fick befallning om, att ögonblickligen bevaka vägen till livets träd.
Satans plan hade varit, att Adam och Eva skulle vara olydiga mot Gud, ådra sig
Hans misshag, och därefter plocka av livets träd, för att leva i synd för
alltid. Runt om änglarna förekom det intensiva ljusstrålar, som liknade
flammande svärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.