White. Undsättningsplanen. Kapitel 15. Mose

Undsättningsplanen

Kapitel 15
Mose

Av: Ellen White

Då detta hemska påbud nått full kraft, blev Mose född. Hans mor dolde honom så länge, som hon kunde det med säkerhet, och gjorde sedan en liten korg av säv, tätade den med beck, så att inget vatten kunde tränga in i den lilla arken, och satte ned den vid vattenkanten, medan hans syster skulle gå omkring vid vattnet till synes likgiltig. Hon vakade ivrigt, för att se, vad som skulle hända med hennes lillebror. Änglar vakade också, för att det inte skulle ske något med det hjälplösa barn, som placerats där av en hängiven mor, och betrotts åt Guds omsorg genom hennes allvarliga böner blandade med tårar. Och dessa änglar ledde Faraos dotters fotsteg till älven, nära den plats, där den lille, oskyldige främlingen låg. Hennes uppmärksamhet drogs till den lilla, besynnerliga båten, och hon sände en av sina kammarjungfrur, för att bära fram den  till henne. Och då hon hade avlägsnat skyddet på den enkelt sammansatta, lilla båten, såg hon ett rart spädbarn, ”och han grät. Hon kände medlidande med honom”. Andra Moseboken 2:6. Hon insåg, att en öm hebréisk mor hade använt dessa enkla medel, för att bevara sitt högt älskade spädbarns liv, och hon beslutade raskt, att det skulle bli hennes son. Mose syster kom strax fram och frågade: ”’Vill du att jag skall gå efter en hebreisk amma som kan amma barnet åt dig?’ Faraos dotter svarade henne: ’Ja, gör det.’” Verserna 7, 8.

Med glädje hastade systern till sin mor, och delgav henne de glada nyheterna, samt förde henne skyndsamt till Faraos dotter. Denna betrodde barnet åt modern för omsorg, och hon blev rundhänt betalad, för att uppfostra sin egen son. Tacksam tog nu modern itu med sin tryggade och lyckliga uppgift. Hon trodde, att Gud hade räddat hans liv. Hon använde trofast de dyrbara tillfällena till, att fostra sonen till att göra nytta i livet. Hon var mera krävande härvidlag, än mot sina andra barn; ty hon var övertygad om, att han skulle stå under Guds beskydd, för att uträtta ett stort verk. Med sin trofasta lära inpräntade hon gudsfruktan i hans unga sinne, och kärlek till sannfärdighet och rättfärdighet. Hennes ansträngningar upphörde inte härigenom, utan hon bad enträget till Gud om, att hennes son måtte bevaras från allt fördärvligt inflytande. Hon lärde honom, att böja knä och be till Gud, den levande Guden, ty Han allena skulle höra honom och hjälpa honom i all nöd. Hon försökte, att inpränta avguderiets syndighet i hans sinne. Hon visste, att han snart skulle skiljas från hennes inflytande, och överlämnas till att uppfostras av den kungliga modern, samt bli omgiven av ett inflytande ägnat att utplåna hans tro på himmelens och jordens Skapares existens.

Den undervisning han fick från sina föräldrar var sådan, att han befästes i sinnet, och skyddades från högmod och syndens fördärv, liksom från stoltheten hos hovlivets glans och överdåd. Han ägde ett klart sinne, och ett förståndigt hjärta, och glömde aldrig de gudfruktiga intryck han hade fått i sin ungdom. Hans mor behöll honom så länge, som hon kunde, men nödgades att skiljas från honom, då han var omkring tolv år gammal, och så blev han Faraos dotters son.

Här besegrades Satan. Genom att påverka Farao till, att utplåna gossebarnen, trodde han sig kunna gäcka Guds avsikter, och utrota den, som Gud tänkte resa upp, för att befria Sitt folk. Men i precis detta påbud, som vigde hebréiska barn till döden, låg medlet Gud använde, till att placera Mose i kungafamiljen, där han njöt fördelarna av en avancerad utbildning. Härigenom kvalificerades han i hög grad till, att leda sitt folk från Egypten. Farao förväntade sig, att upphöja sin  sonson till tronen. Han utbildade honom till, att fungera som Egyptens överbefälhavare, och leda dem i krig. Mose var en stor favorit inom Faraos här, och blev ärad, därför att han förde krig med stor skicklighet och klokhet. ”Och Mose blev undervisad i egyptiernas hela visdom, och han var mäktig i ord och gärningar.” Apostlagärningarna 7:22. Egyptierna betraktade Mose som en anmärkningsvärd personlighet.

Änglar lärde Mose, att Gud hade valt ut honom till, att befria Israels barn. Även ledarna ibland Israels barn undervisades vid denna tid av änglar angående den snart stundande befrielsen, och om faktumet, att Mose var mannen, som Gud skulle använda Sig av, för att utföra detta verk. Mose trodde, att Israels barn skulle befrias genom krig, och att han skulle gå i spetsen för den hebréiska hären, till att bekriga Egyptens arméer och lossa förtryckets ok från sina bröders halsar. Med detta för ögonen, aktade Mose sig för att låta sin tillgivenhet för sin adoptivmor och Farao växa sig så stark, att den skulle hämma honom i hans verk för Gud.

Den glans och stolthet, som visade sig vid det egyptiska hovet, och det smicker han tog emot, var inte nog, för att få honom att glömma sina föraktade bröder i slaveri. Han vägrade att låta sig förledas till, att identifiera sig med egyptierna, eller att låta sig styras av löftet om, att bära Egyptens krona, och därmed beblanda sig med dem i deras avgudadyrkan. Han tänkte inte svika sina förtryckta bröder, som han visste var Guds utvalda folk. Kungen omhuldade Mose, och befallde att han skulle undervisas i Egyptens avgudadyrkan. Detta arbete betroddes åt prästerna, som förrättade de avgudafester, som folket höll för sina falska gudar. Men de förmådde ej, vare sig med hot eller löften om belöning, att förmå Mose till, att delta med dem i deras hedniska ceremonier. Han hotades med förlust av kronan, och att stötas bort av Faraos dotter, med mindre han frånsade sig sin hebréiska tro. Men han vägrade, att ge avkall på sin tro. Han var fast beslutsam, att inte hylla andra än Gud, himmelens och jordens Skapare, som allena är värdig all ära och vördnad. Han dryftade även detta med präster och avgudadyrkare vid deras vidskepliga, ceremoniella dyrkan av döda föremål. De blev honom svaret skyldiga. Hans fasthet i detta avseende fördrogs, eftersom han var kungens adopterade barnbarn, och var allmän gunstling hos de mest inflytelserika i landet.

Herren bevarade Mose från att bli skadad av omgivningens fördärvliga inflytande. Sanningens grundsatser, som han i ungdomen ärvde från sina gudfruktiga föräldrar, hade han aldrig glömt. Och då han hade som mest användning av skydd mot hovlivets fördärvbringande inflytande, bar ungdomens läxor frukt. Han hade gudsfruktan som ledstjärna. Och så stark var hans kärlek till bröderna, och så stor var hans aktning för den hebréiska tron, att han inte ville dölja sin härkomst för äran, att bli arvinge inom kungafamiljen.

Då Mose var fyrtio år gammal, gick han ”ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att det inte fanns någon annan människa där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden. Nästa dag gick han ut igen och fick då se två hebreiska män i slagsmål. Då sade han till den som gjorde orätt: ’Skall du slå din landsman?’ Han svarade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?’ Mose blev förskräckt och tänkte: ’Då har saken i alla fall blivit känd.’ Farao fick också höra om detta och ville döda Mose. Men han flydde undan Farao och bosatte sig i Midjans land.” Andra Moseboken 2:11-15.

Faktumet, att Mose hade dödat egyptiern, blev känt ibland egyptierna genom den avundsjuke hebré, som Mose tillrättavisat. Men då upplysningen nådde Farao, var den starkt överdriven. Och egyptierna sade till Farao, att Mose skulle föra krig mot dem, för att besegra dem, och göra sig själv till kung. Farao blev över måttan vred. Han menade, att Mose uppförande var ödesdigert med tanke på hans rike. Han befallde, att Mose skulle dödas. Men denne var inte okunnig om Faraos plan, och han lämnade Egypten i all hemlighet. Herren ledde hans steg, och han fann ett hem hos Jetro, en man, som dyrkade Gud. Han var fåraherde, samt präst i Midjan. Hans döttrar skötte om hans hjord. Dock kom Jetros hjord snabbt under Mose omsorg. Denne gifte sig med Jetros dotter, och stannade kvar i Midjan i fyrtio år.

Mose överilade sig, då han slog ihjäl egyptiern. Han trodde, att Israels folk insåg, att Guds särskilda försyn hade rest upp honom till deras befriare. Men Gud hade inte tänkt Sig, att befria Israels barn genom krig, såsom Mose menade; utan genom Sin egen mäktiga kraft, så att äran skulle tillskrivas Honom allena.

Gud underkände Mose handling, att slå ihjäl egyptiern, för att utverka Sin egen avsikt. I Sitt förutseende placerade Han Mose i den egyptiska kungafamiljen, där han erhöll en grundlig utbildning; och likväl var han inte redo för, att av Gud anförtros det stora verk, som Han hade rest upp honom till att uträtta. Mose kunde inte genast lämna hovet och de förmåner han fick som kungens barnbarn, till att utföra Guds bestämda verk. Han måste få tid till, att samla erfarenhet och utbildning i motgångens och armodets skola. Hans svärfar fruktade Gud, och blev starkt hyllad av omgivningen för sitt framsynta omdöme. Hans inflytande på Mose var omfattande.

Då Mose levde tillbakadraget, sände Herren Sina änglar, för att instruera honom noggrant om framtiden. Här lärde han sig självbehärskningens och ödmjukhetens läxa mera fullständigt. Han tog hand om Jetros hjordar; och medan han utförde sina enkla uppgifter som herde, beredde Gud honom för, att bli andlig herde för Herrens får, som var Hans folk Israel. Han var fullt ut kvalificerad som general, till att förestå en här; och nu ville Herren, att han skulle lära sig plikter, och utföra ämbetsmannasysslor, som en trofast herde för Guds folk, att ömt vägleda Herrens felande, vilsna får. Då Mose förde hjorden ut i ödemarken, och kom till Guds berg Horeb, ”uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. Då tänkte Mose: ’Jag måste gå dit och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.’ När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: ’Mose! Mose!’ Han svarade: ’Här är jag.’ Då sade Gud: ’Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.’ Och han sade: ’Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.’ Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. Herren sade: ’Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. Därför har jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, det land där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. Och se, ropet från Israels barn har kommit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker dem. Gå nu! Jag skall sända dig till farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.’” Kapitel 3:2-10.

Den tidpunkt var nu inne, då Gud ville att Mose skulle byta ut herdestaven mot Guds stav, som Han skulle göra kraftfull till att utföra tecken och under, för att befria Herrens folk ur förtrycket, och bevara dem mot fiendens förföljelse. ”Men Mose sade till Gud: ’Vem är jag, att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?’ Han svarade: ’Jag är med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg.’ Då sade Mose till Gud: ’När jag kommer till Israels barn och jag säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? vad skall jag då svara dem?’ Gud sade till Mose: ’Jag är den Jag Är.’ Och han sade vidare: ’Så skall du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er.’ Och Gud sade ytterligare till Mose: ’Så skall du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn för evigt och så skall man kalla mig från släkte till släkte.” Verserna 11-15.

Mose förväntade sig inte, att det var på det sättet, som Herren skulle befria Israel ur Egypten. Han menade, att det skulle ske med krig. Och då Herren hade förklarat för honom, att han måste träda fram inför Farao, och i Guds namn kräva, att han skulle låta Israel gå, drog han sig för uppgiften.

Den Farao, som han skulle visa sig för, var inte den, som hade påbjudit hans död. Den kungen var avliden, och hade ersatts på tronen. Nästan alla Egyptens kungar kallades för Farao. Mose skulle ha föredragit, att anföra Israels barn som deras general, och föra krig mot egyptierna. Men detta var inte Guds plan. Han ville upphöjas inför Sitt folk, och inte bara lära dem, utan också egyptierna, att det finns en levande Gud, som har kraft till att frälsa och förgöra. Mose fick först befallning om, att samla Israels äldste, de mest ädla och rättfärdiga i folket, som länge hade bedrövats över deras träldom, och säga till dem: ”Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn för evigt och så skall man kalla mig från släkte till släkte. Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig, och han har sagt: ’Jag har sett till er och vet vad man har gjort mot er i Egypten. Därför säger jag: Jag skall föra er bort från lidandet i Egypten och upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land, ett land som flödar av mjölk och honung. De kommer att lyssna till dina ord, och du skall tillsammans med de äldste i Israel gå till kungen i Egypten och säga till honom: Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren, vår Gud.” Verserna 15-18.

Herren försäkrade också Mose, att Farao inte skulle låta Israel resa. Likväl skulle hans mod inte svikta; ty Han skulle gripa tillfället, att visa Sina tecken och under för egyptierna och Sitt folk. ”Men jag vet att kungen i Egypten inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. Jag skall därför räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag skall göra där. Sedan kommer han att släppa er.” Verserna 19, 20.

Guds mäktiga gärningar, som Han utförde inför egyptierna till hebréernas befrielse, skulle ge dem gunst hos egyptierna, så att de inte skulle gå tomhänta, då de lämnade Egypten: ”Varje kvinna skall av sin grannkvinna och av den kvinna som bor i hennes hus begära föremål av silver och guld och även kläder, som ni skall sätta på era söner och döttrar. Så skall ni ta byte från egyptierna.’” Vers 22.

Egyptierna hade gjort Israels barn till slavar, fastän de inte var slavar, och egyptierna var inte berättigade till deras arbete. De hade blott gett Israels barn deras levebröd, och hade berikat sig själva på det arbete, som de hade tvingat från dem. De hade förtryckt dem, och bundit tunga bördor på dem, tills Gud grep in och skyddade dem. Och då de skulle lämna sina förtryckare, hade de användning för sådant under sin långa resa, som gick att byta ut mot bröd och använda i enlighet med situationens krav. Därför anvisade Gud dem, att låna av sina medmänniskor, och av främlingarna ibland dem; det vill säga av de egyptier, som satts att till se, att de utförde en viss mängd arbete varje dag. Även om de kunde låna en hel del, skulle detta bara utgöra en blygsam ersättning för det hårda arbete de hade utfört och berikat egyptierna med.

Mose bönföll inför Herren, och sade: ”’Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mina ord utan säger: Herren har inte uppenbarat sig för dig?’” Kapitel 4:1. Herren hade försäkrat honom, att miraklet med stavens förvandling till en orm, och händernas utslag av spetälska, att sådana tecken och förunderliga gärningar skulle injaga fruktan hos egyptierna och Farao, så att de inte skulle tordas att skada honom. Genom dessa tecken försäkrade Han Mose om, att Han skulle överbevisa kungen och hans folk om, att en större än han själv skulle visa Sin kraft för dem. Och fastän så många mirakel utförts inför Farao i folkets åsyn, skulle de inte släppa Israel. Mose önskade, att bli fråntagen den slitsamma uppgiften. Han hänvisade till bristfällig talekonst som ursäkt; eftersom han varit borta från egyptierna så länge, hade han inte lika stor kunskap om och skicklighet i deras språk, som då han var ibland dem.

Herren tillrättavisade Mose för hans räddhågsenhet, som om Gud, som hade valt ut honom till att utföra Sitt stora verk, inte kunde utrusta honom till det, eller som om Gud hade gjort fel, genom att välja ut människan i fråga: ”Herren sade till honom: ’Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren?” Vers 11. Vilken vädjan! Vilken tillrättavisning för den vankelmodige!

”Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga.’ Men Mose sade: ’Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill.’” Verserna 12, 13. Han bad Herren, att välja ut en mera passande person. Mose blyghet kom sig först av ödmjukhet, en beskedlighetens brist på självtillit. Men efter det, att Gud hade lovat att avlägsna hans vanskligheter, och vara med hans mun, samt lära honom vad han skulle säga, och ge honom framgång i slutändan, var det misshagligt för Herren, att han fortfarande saknade lust. Hans ovilja, att utföra det uppdrag Gud hade bevarat hans liv till att uppfylla, och hade utrustat honom till att utföra, sedan Gud försäkrat honom att Han skulle vara med honom, visade vantro och kriminell modfälldhet, ja, brist på tillit till Gud Själv. Herren tillrättavisade honom för hans tvivel. Israels befrielse ur Egypten, på det sätt Gud hade i sinne att förverkliga det på, tycktes Mose hopplöst; han trodde inte på framgång.

Mose ägde stort förstånd i, att handha åligganden. Aron, Mose äldste bror, hade dagligen talat egyptiska, och förstod det fullkomligt. Han var vältalig.

”Då upptändes Herrens vrede mot Mose och han sade: ’Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. Och se, han är på väg för att möta dig, och när han får se dig skall han känna glädje i sitt hjärta. Du skall tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag skall vara med din mun och hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra. Han skall tala i ditt ställe till folket. Han skall vara som en mun för dig, och du skall vara som Gud för honom. Du skall ta den här staven i handen, och med den skall du göra dina tecken.’” Verserna 14-17.

Mose gick med på, att utföra uppdraget. Han besökte sin svärfar, och säkrade hans samtycke till, att han skulle återvända till Egypten med sin familj. Han vågade inte berätta för Jetro om sitt budskap till Farao, för att han inte skulle vägra Mose att ta med sig sin hustru och sina barn på ett så farligt uppdrag. Herren styrkte honom, och tog bort hans fruktan, genom att säga till honom: ”’Vänd åter till Egypten, ty alla de män som stod efter ditt liv är döda.’” Vers 19.

”Herren sade till Mose: ’När du vänder åter till Egypten, se då till att du inför farao gör alla de under som jag har givit dig makt att utföra. Men jag skall göra honom hård till sinnes så att han inte släpper folket.” Vers 21. Det vill säga, uppvisandet av den Allsmäktiges kraft inför Farao, som han förkastade, skulle göra honom hårdhjärtad och mera envis i sitt uppror. Hans hjärtas förhärdande skulle öka genom stadigt motstånd mot Guds kraft. Men Herren skulle härska över Faraos hjärta, så att han vägrade att låta Israel fara. Därigenom skulle Guds namn upphöjas inför både egyptierna och hebréerna.

Herren beordrade Mose att säga till Farao: ”Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du har inte velat släppa honom. Se, därför skall jag döda din förstfödde son.’” Verserna 22, 23. Herren kallade Israel för Sin förstfödde, eftersom Han hade skilt dem från alla folk, till att vara förvaltare av Hans lag och den lydnad, som skulle hålla dem rena ibland avgudadyrkande folk. Han gav dem särskilda förmåner, som brukade vara förbehållna den förstfödde sonen.

Då Mose begav sig till Egypten, mötte Herrens ängel honom, och iakttog en hotfull min, som om han skulle slå honom. Mose fruktade för sitt liv. Han hade gett efter för hustruns vägran, att låta omskära deras son, och enligt hennes önskan hade han vägrat, att lyda Gud. Hans hustru, som var rädd för att hennes make skulle bli dödad, övervann sin opassande hängivenhet för sonen, och utförde ingreppet själv. Därefter lät ängeln Mose gå. Under sitt uppdrag hos Farao skulle han komma att försättas i en farlig belägenhet, där hans liv skulle bero på kungens välvilja, såvida inte Gud med Sin kraft, genom Sina änglars närvaro, skulle bevara honom. Så länge som Mose försummade ett av Guds uttryckliga bud, skulle hans liv ej vara säkert; ty Guds änglar kunde inte beskydda honom under hans olydnad. Därför mötte ängeln honom på vägen, och hotade honom till livet. Han förklarade inte för Mose, varför han intog denna hotfulla hållning. Mose visste, att ängeln hade orsak därtill. Han var på väg till Egypten enligt Guds uttryckliga befallning, alltså var det rätt att resa. Han kom genast ihåg, att han inte hade åtlytt Gud, genom att utföra omskärelsens ceremoni på sin yngste son, utan hade gett efter för sin hustrus förmaningar, att ställa in den. Efter att han hade åtlytt Guds befallning, var han fri att bege sig till Farao, och inget låg i vägen, som skulle hindra änglarnas tjänst i samband med hans arbete.

Under nödens tid, strax före Kristi ankomst, kommer de rättfärdigas liv att bevaras genom heliga änglar. De, som når fram till denna prövande period, och inte lyder Guds bud, kommer inte att vara trygga. Änglar kommer ej att kunna beskydda dem från deras fienders vrede, medan de lever i pliktförsummelse, eller i försummelse av Herrens uttryckliga befallning.

Herren hade upplyst Mose om, att Aron, hans tre år äldre bror, skulle komma och möta honom, och vid återseendet skulle han bli glad. De hade varit ifrån varandra i många år. Guds änglar hade instruerat Mose om det arbete, som han skulle utföra. Änglar skickades också ut, för att förklara för Aron, att han skulle ge sig åstad och möta Mose, ty Herren hade bestämt, att han skulle vara tillsammans med Mose; och sedan han hade mött sin bror, skulle han lyssna till hans ord; ty Gud hade gett Mose ord att framföra till honom om det han skulle göra i samband med Israels befrielse. ”Och Herren sade till Aron: ’Gå och möt Mose ute i öknen!’ Han gav sig i väg och mötte Mose på Guds berg, och han kysste honom. Och Mose berättade för Aron allt som Herren hade talat när han sände honom, och om alla de tecken som han hade befallt honom att göra. Sedan gick Mose och Aron och kallade samman alla de äldste av Israels barn. Och Aron talade om allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folkets ögon. Då trodde folket, och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad.” Verserna 27-31.

Hebréerna väntade sig befrielse ur träldomen utan några särskilda trosprövningar eller lidanden. Det var många av dem, som var beredda att lämna Egypten, dock ej alla. Vissa bosättare hade blivit så lika egyptierna, att de föredrog att stanna kvar hos dem. ”Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: ’Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!’ Men farao svarade: ’Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel.’ Då sade de: ’Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss därför få gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren, vår Gud, så att han inte kommer över oss med pest eller svärd.’ Men kungen i Egypten sade till dem: ’Mose och Aron, varför drar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!’ Farao sade vidare: ’Se, folket är redan nu talrikt i landet, och ändå vill ni få dem att upphöra med sina dagsverken.’ Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets tillsyningsmän: ’Ni skall inte som hittills ge dem halm till teglet utan låt dem själva gå och skaffa sig halm. Men samma antal tegel som de har gjort förut skall ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata och därför ropar de och säger: Låt oss gå och offra åt vår Gud!” Kapitel 5:1-8.

Faraos hjärta blev allt kallare mot Israels barn. Han ökade betänkligt deras arbete. De krävande arbetsfogdarna över hebréerna var egyptier. De hade ämbetsmän under sig, som hade överblick över arbetet och ledde folk. Dessa ämbetsmän var hebréer, och de var ansvariga för folkets arbete under dem. Och då det orättvisa kravet ställdes på dem, att folket skulle samla ihop halmen till tegelstenarna ute på åkrarna, förmådde inte folket att fullgöra sitt dagliga arbete. ”Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda det som halm. Slavdrivarna drev på dem och sade: ’Gör ert arbete färdigt, den bestämda kvoten för varje dag, precis som när man gav er halm!’ Och israeliternas tillsyningsmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick ta emot hugg och slag och man sade till dem: ’Varför har ni inte som tidigare tillverkat det bestämda antalet tegel, varken i går eller i dag?’” Verserna 12-14.

Då den samlade mängden arbete inte blev utförd, kallade de egyptiska arbetsfogdarna de hebréiska arbetsledarna till att avlägga räkenskap, och straffade dem svårt, eftersom de inte tvingat folket till, att utföra sin normala mängd arbete. De hebréiska ämbetsmännen trodde, att förtryckte härstammade från deras herrar arbetsfogdarna, och inte från kungen själv. Därför gick de till kungs med sitt ärende, och berättade för honom om sina klagomål, och om den gruvliga behandlingen från de egyptiska arbetsfogdarna. Faraos hjärta förhärdades inför deras förtvivlan, och han hånade dem för alla deras beklaganden. Han fylldes av avsky mot dem.

”Då kom israeliternas tillsyningsmän och ropade till farao: ’Varför gör du så mot dina tjänare? Ingen halm ger man dina tjänare, och ändå säger man åt oss att skaffa fram tegel. Se, dina tjänare får ta emot hugg och slag, fast skulden ligger hos ditt eget folk.’ Men han svarade: ’Ni är lata, ja, lata är ni. Det är därför som ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! Nej, gå nu och arbeta! Någon halm skall ni inte få, men det bestämda antalet tegel måste ni ändå lämna.’ Israeliternas tillsyningsmän märkte att det var illa ställt för dem, eftersom man hade sagt att folket inte skulle få något avdrag i det antal tegel de skulle lämna för varje dag. När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron, som stod där för att möta dem. Och de sade till dem: ’Måtte Herren se vad ni har gjort och döma er, därför att ni kommit farao och hans tjänare att avsky oss och har satt svärd i deras hand, så att de kan döda oss.’ Då vände Mose sig på nytt till Herren och sade: ’Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig? Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han ju handlat illa mot dem, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk.’” Verserna 15-23.

Då Israels barn beklagade sig för allt sitt lidande inför Mose, blev han högst förtvivlad, och kände sig frestad till, att knorra, eftersom Herren dröjde med, att befria Sitt folk. De var ännu inte beredda, att bli befriade. De ägde blott ringa tro, och var ovilliga att lida tålmodigt och uthålligt gå igenom sina prövningar, tills Gud skulle utverka en härlig befrielse för dem.

”Men Herren sade till Mose: ’Nu skall du få se vad jag skall göra med farao, ty genom min starka hand skall han tvingas släppa dem, och genom min starka hand skall han tvingas driva dem ut ur sitt land.’ Och Gud sade till Mose: ’Jag är Herren. För Abraham, Isak och Jakob visade jag mig som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn Herren gjorde jag mig inte känd för dem. Jag upprättade också ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, det land där de bodde som främlingar. Också jag har hört Israels barns bittra klagan över att egyptierna håller dem i slaveri, och jag har kommit ihåg mitt förbund.” Kapitel 6:1-5.

I många år hade Israels barn befunnit sig i egyptiskt slaveri. Det var bara några få familjer, som utvandrat till Egypten, men de hade blivit till en stor skara. Omgivna av avgudadyrkan, miste många av dem kännedomen om den sanne Guden, och glömde bort Hans lag. Och de förenade sig med egyptierna i deras tillbedjan av solen, månen och stjärnorna samt av djur och avbilder, verk av människohänder. Allt omkring Israels barn var ägnat, att få dem att glömma den levande Guden. Ändå förekom det ibland hebréerna sådana, som bevarade kunskapen om den sanne Guden, himmelens och jordens Skapare. De bedrövades över, att se sina barn dagligen bevittna, och ta efter de avgudadyrkande människornas vedervärdigheter i omgivningen. Barnen knäföll således för Egyptens gudar, gjorda av trä och sten, och offrade till dessa döda föremål. De trofasta var bedrövade, och i sin förtvivlan ropade de till Herren om befrielse från det egyptiska oket; att Han skulle leda dem ut ur Egypten, så att de bleve fria från avgudadyrkan, och från omgivningens fördärvliga inflytanden.

Men många av hebréerna var nöjda med, att ha kvar träldomsoket runt halsen, i stället för att uppsöka ett nytt land och möta svårigheterna knutna till en sådan resa. Därför befriade Herren dem inte genom det första förunderliga tecknet inför Farao. Han styrde händelserna så, att Faraos tyranni skulle utvecklas mera fullt ut, så att Han måste visa Sin kraft för egyptierna, liksom för Sitt eget folk. Därmed skulle de längta efter, att lämna Egypten, och välja att tjäna Gud. Mose uppgift skulle ha varit mycket enklare, om inte så många hebréer hade blivit fördärvade, och varit ovilliga att lämna Egypten.