White. Undsättningsplanen. Kapitel 12. Jakob och Esau

Undsättningsplanen

Kapitel 12
Jakob och Esau

Av: Ellen White

Gud känner till slutet från början. Han visste, innan Jakob och Esau var födda, vilka karaktärer bägge skulle utveckla. Han visste, att Esau inte skulle få ett lydigt hjärta. Han besvarade Rebeckas ängsliga böner och underrättade henne om, att hon skulle föda två barn, och att det äldsta skulle tjäna det yngre. Han framställde hennes två söners framtida historia för henne, att de skulle bli två folk, det ena starkare, än det andra. Den förstfödde var berättigad till särskilda fördelar och förmåner, som inte tillkom någon annan familjemedlem.

Isak älskade Esau mera, än han älskade Jakob, därför att han skaffade honom vilt. Han gladde sig över Esaus dristiga och modiga anda, som visade sig genom att jaga vilda djur. Modern älskade Jakob mest, därför att han ägde ett milt sinnelag och bättre visste, att göra sin mor lycklig. Jakob fick veta av sin mor, vad Gud hade underrättat henne om, nämligen att den äldre skulle tjäna den yngre, och hans ungdomliga förstånd ledde honom till slutsatsen, att löftet inte skulle gå i uppfyllelse, så länge som Esau besatt de förmåner, som tillhörde den förstfödde. En gång, då Esau kom in från fälten, trött och matt av hunger, utnyttjade Jakob tillfället till, att vända Esaus trångmål till egen fördel, och föreslog att ge honom en tallrik linser, om han ville avstå från sin förstfödslorätt; och Esau sålde sin förstfödslorätt till Jakob.

Esau tog sig avgudadyrkande hustrur, vilket blev till stor sorg för Isak och Rebecka. Likväl älskade Isak Esau mer, än Jakob. Och då han låg för döden, begärde han av Esau, att han skulle laga honom ett mål mat, så att han kunde välsigna honom före sin bortgång. Esau berättade inte för sin far, att han hade sålt sin förstfödslorätt till Jakob, och bekräftat detta med ed. Rebecka hörde Isak tala, och hon erinrade sig Herrens ord: Den äldre skall tjäna den yngre, och hon visste, att Esau hade ringaktat sin förstfödslorätt och sålt den till Jakob. Hon övertalade Jakob till, att bedra sin far, och att söka att få hans välsignelse genom oärlighet, då hon menade att den inte skulle gå att få på annat sätt. Jakob var först ovillig till bedrägeri, men antog till sist sin mors plan.

Rebecka kände till Isaks förkärlek för Esau, och var överbevisad om att vanligt resonerande inte skulle ändra på den saken. I stället för att förlita sig till Gud, som styr över allting, visade hon bristande tro, genom att övertala Jakob till, att bedra sin far. Gud ogillade Jakobs tillvägagångssätt. Rebecka och Jakob borde ha väntat, tills Gud tänkte förverkliga Sina egna avsikter på Sitt eget vis, och i Sinom tid, i stället för att med hjälp av bedrägeri söka, att skynda på de förutsagda händelserna. Om Esua hade fått sin fars välsignelse, som uttalades över den förstfödde, kunde hans framtida lycka dock endast ha kommit från Gud, och Han skulle ha välsignat honom med tur, eller bringat motgång över honom, allt eftersom hans handlande skulle ha varit. Om han älskade och ärade Gud, liksom den rättfärdige Abel, skulle Gud ta emot honom och välsigna honom. Men om han inte alls respekterade Gud, eller Hans bud, liksom den ogudaktige Kain, och följde sina egna fördärvade lustar, skulle Gud inte välsigna honom, utan förkasta honom, liksom Han gjorde med Kain. Om Jakob vandrade i rättfärdighet, och älskade och fruktade Gud, skulle Gud komma att välsigna honom, och Guds kärleksfulla försyn skulle ordna allt till det bästa för honom, även om han inte finge de välsignelser och förmåner, som brukade skänkas åt den förstfödde.

Rebecka ångrade bittert det dårliga råd hon gav Jakob, ty det skilde honom från henne för evigt. Han måste fly, för att rädda livet undan Esaus vrede, och hans mor såg aldrig hans ansikte igen. Isak levde många år, efter att han välsignade Jakob, och Esaus och Jakobs uppförande överbevisade honom om, att välsignelsen med rätta tillhörde Jakob.

Omständigheterna kring Esaus försäljning av sin förstfödslorätt föreställer de orättfärdiga, som inte sätter något värde på den förlossning Kristus har köpt åt dem, och offrar sitt himmelska arv på förgängliga skatter. Många behärskas av sina sinnliga begär, och vill hellre mista eviga och himmelska skatter, än de tänker förneka sin fördärvade aptit. Om en därav måste offras, antingen tillfredsställandet av en förvrängd aptit, eller de höga och himmelska välsignelser, som Gud lovar bara till dem, som tyglar köttet och fruktar Gud, brukar aptitens pockande på uppmärksamheten dra längsta strået, liksom fallet var med Esau. Man föraktar verkligen Gud och himmelen, genom att tillfredsställa sig själv. Även de, som bekänner sig till att vara Jesu lärjungar, använder té, kaffe, snus, tobak och starka drycker, som alla sätter själens finare känslospröt ur funktion. När man säger dem, att de inte når himmelen, om de fortsätter med att hänge sig åt dessa skadliga njutningar, och att de bör tygla aptiten och rena sig från köttets och andens samlade besmittelse, samt fullkomna sin helgelse i gudsfruktan, blir de förnärmade, ser bedrövade ut, och drar den slutsatsen, att i fall vägen är så trång att de inte kan hänge sig åt sin köttsliga aptit, tänker de inte längre vandra på den.

I synnerhet kommer fördärvliga lidelser att behärska deras sinnen, som menar att himmelen är av föga värde. De kommer att offra hälsan; försvaga förståndskrafterna, och sälja himmelen för köttsliga njutelser, liksom Esau sålde sin förstfödslorätt. Denna händelse blev nedtecknad till varning för andra. Då Esau märkte, att Jakob hade fått den välsignelse, som tillhörde honom, kände han stor sorg. Han ångrade sin överilade handling, då det var för sent att ändra sig. Så kommer det att gå för de ogudaktiga på Herrens dag, som har bortödslat sin arvsrätt till himmelen till förmån för syndiga njutningar och skadliga lustar. De kommer inte att finna något ändrat beslut, även om de, liksom Esau, skulle vädja gråtande därom.

Jakob var inte äktenskapligt lycklig, fastän hans hustrur var systrar. Han fullbordade ett äktenskapsavtal med Laban för hans dotter Rakel, som han älskade. Efter att han hade tjänat i sju år för Rakel, bedrog Laban honom, och gav honom Lea. Då Jakob blev varse, hur Laban hade bedragit honom, och hur Lea hade spelat sin roll däri, förmådde han inte att älska henne. Laban bedrog Jakob, genom att ge honom Lea i stället för Rakel, därför att han ville dra nytta av hans trogna tjänst längre. Jakob tillrättavisade Laban, för att han hade handlat så lättsinnigt med hans kärlek, och gett honom Lea, som han inte älskade. Laban bad Jakob, att inte skilja sig från Lea; ty det skulle ha betraktats som en stor skam, inte bara för hustrun, utan för hela familjen. Jakob kom i en väldigt svår belägenhet, men han beslutade sig för, att behålla Lea och tillika gifta sig med hennes syster. Han älskade Lea långt mindre, än Rakel. Laban var egennyttig i sin behandling av Jakob. Han tänkte bara på, att dra fördel av Jakobs trogna arbete. Jakob skulle ha lämnat den listige Laban långt tidigare, men han fruktade att han skulle möta Esau. Han hörde Labans söner klaga: ”’Jakob har tagit allt vad vår far ägde. Av det som tillhörde vår far har han skaffat sig hela denna rikedom.’ Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut.” Första Moseboken 31:1, 2.

Jakob blev förtvivlad. Han visste inte, vad han skulle göra. Han vände sig till Gud, med en bön om Hans vägledning. I Sin barmhärtighet svarade Herren på nödanropet. ”Då sade Herren till Jakob: ’Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig.’ Och Jakob sände bud efter Rakel och Lea och bad dem komma på marken till hans hjord, och han sade till dem: ’Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig. Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft. Ändå har er far lurat mig och ändrat min lön tio gånger, men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont.” Jakob delgav dem sin dröm från Gud, att han borde lämna Laban och vända åter till sin släkt. Rakel och Lea uttryckte sitt missnöjde med sin fars handlande. Då Jakob gick igenom dessa oförrätter, och talade om att lämna Laban, sade Rakel och Lea till Jakob: ”’Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom? Var vi inte som främlingar för honom när han sålde oss? Sedan har han också gjort slut på det han fick i betalning för oss. Ja, hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig.’” Verserna 3-7, 14-16.

Det var brukligt i gamla dagar, att brudgummen betalade en summa pengar till sin hustrus far, efter förmåga. I fall han saknade pengar eller värdeföremål, måste han arbeta en bestämd tid, innan han fick dottern till hustru. Detta skick betraktades som en säkerhetspant för äktenskapskontraktet. Fäder ansåg det inte vara rådligt, att betro sina döttrar till män, som saknade tillräckliga medel, för att försörja en familj. Om de saknade förmåga, att bedriva affärer, att förvärva land eller boskap, fruktade de, att friarna skulle misslyckas med sina liv. Men för att dugliga män inte skulle bli  modlösa, erbjöds de som inte kunde betala för en hustru möjligheten, att bevisa sitt värde. De kunde arbeta för den far, vars dotter de älskade. De gjorde upp om arbete under viss tid i förhållande till brudgåvans värde, som krävdes för dottern. Härigenom ingicks inga äktenskap i hast, och det gavs tillfälle att pröva styrkan hos friarens kärlek. Om han var trofast i sitt tjänande, och värdig i andra avseenden, gavs dottern till honom som hustru. Och fadern brukade skänka hela brudgåvan, som han hade tagit emot, till dottern vid hennes giftermål.

Vilken motsats till det tillvägagångssätt, som nu följs av föräldrar och barn! Det förekommer många olyckliga äktenskap på grund av så mycken hast. Två binder samman sina intressen i äktenskap, med de högtidligaste löften till Gud, utan att överväga saken först, och använda tid till allvarligt övervägande och uppriktig bön. Många styrs av sina känslor. De är inte nämnvärt bekanta med varandras sinnesstämning. De tänker inte på, att de sätter sina livs lycka på spel. Om de tar miste härvidlag, kan de inte reparera felet. När de erfar, att de inte är skickade till, att göra varandra lyckliga, måste de härda ut så gott det går. Somliga gånger visar det sig, att mannen är för slö, till att försörja familjen och så får hans hustru och barn lida av det. Om deras duglighet hade provats före äktenskapet, såsom sed var i gamla dagar, kunde de ha undvikit mycket elände. Laban var självisk och behöll Leas och Rakels brudgåvor, som han borde ha skänkt dem. Detta anspelade de på med dessa ord: ”Ty han har sålt oss, och dessutom gjort slut på intäkten för oss.” Danska Bibeln.

I Labans frånvaro tog Jakob sin familj och allt, vad han ägde och lämnade Laban. Efter att han hade tillbringat tre dagar resande, fick Laban reda på, att han hade lämnat honom, och blev kraftigt förtörnad. Och han förföljde honom, besluten om, att föra honom tillbaka med våld. Men Herren förbarmade Sig över Jakob, och då Laban nästan var ikapp honom, gav Han honom en dröm om, att han varken skulle tala gott eller ont mot Jakob. Det vill säga, han skulle inte tvinga honom till, att återvända, ej heller förleda honom därtill med smickrande lockelser. Då Laban mötte Jakob, frågade han, varför han hade smugit sig undan från honom, och fört bort hans döttrar, som om de varit krigsfångar. Laban sade: ”Det står i min makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.” Första Moseboken 31:29. Därefter framhöll Jakob för Laban det förrädiska tillvägagångssätt han hade brukat mot honom, att han bara hade sett till egen fördel. Han påminde Laban om sitt rättskaffens uppförande under sin tid hos honom, och sade: ”Inget ihjälrivet djur förde jag till dig. Jag var tvungen att själv ersätta det. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten. Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen vek ifrån mig.” Verserna 29, 40.

En herdes liv var ett liv i verksamhet. Han måste vakta sin hjord dag och natt. Vilda djur var väldigt vanligt förekommande och ofta påträngande, samt gjorde fårhjordarna och boskapen mycken skada, då de inte skyddades av trogna herdar. Fastän Jakob hade ett antal tjänare, som hjälpte honom att vakta hjorden, som tillhörde honom själv och  Laban, vilade dock hela ansvaret på honom. Och under vissa tider på året måste han själv vara med hjorden dag och natt. Under torrtiden måste man skydda dem mot, att omkomma av törst; och under den kallaste årstiden måste han vakta dem, så att de inte omkom av den svåra nattfrosten. Det var också fara för, att oärliga herdar skulle stjäla jorden, då de ville berika sig själva, genom att röva nästans boskap.

En herdes liv var ett liv fullt av bekymmer. Han var inte skickad som herde, med mindre han var barmhärtig, och besatt mod och uthållighet. Jakob var överherde, och hade herdar under sig, som kallades för tjänare. De måste avlägga noggrann räkenskap inför överherden för den hjord, som han betrott åt deras omsorg, i fall djuren inte var i god kondition. Om någon av boskapen fattades, fick överherden ersätta djuret.

Kristi förhållande till Sitt folk liknas vid en herdes till hjorden. Han såg Sina får, efter syndafallet, i ett beklagligt tillstånd, hotade av oundviklig undergång. Han lämnade Sin ära och härlighet i Faderns hus, för att bli herde, för att frälsa de eländiga, vilsegångna får, som var nära att omkomma. Hans inbjudande stämma ljöd, som kallade dem till fållan, en säker och lugn tillflyktsort från rövares händer; och tillika gömställe undan den brännande hettan, och ett skydd mot den dödliga stormen. Han hyser hela tiden omsorg om fårens bästa. Han styrker de svaga, ger näring åt de lidande, och tar upp hjordens lamm i Sina armar, och bär dem i Sin famn. Hans får älskar Honom. Han går framför Sina får och de hör Hans röst och följer Honom. ”Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst.” Johannesevangeliet 10:5. Kristus säger: ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar jorden. Den som är lejd bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig”. Verserna 11-14.

Kristus är överherden. Han har betrott Sin hjord åt underherdarnas omsorg. Han kräver, att dessa herdar skall visa samma intresse för fåren, som Han alltid har gjort, och alltid känna ansvaret för det värv, som Han har överlåtit till dem. Äldstebröder, som kallats av Gud till att arbeta i ord och lära, är Kristi herdar. Han har insatt dem, under Sin uppsikt, till att ha uppsyn över hjorden och passa den. Han har högtidligt befallt dem, att vara trofasta herdar, att flitigt mata hjorden, att följa Hans exempel, att stärka de svaga, uppmuntra de misströstande, och skydda dem mot ödeläggande inflytanden. Han hänvisar dem till Sitt exempel på kärlek till Sina får. Han gav Sitt liv, för att frälsa dem. Om de tar efter Hans självförnekande föredöme, kommer hjorden att trivas genom deras omsorg. Då kommer de att visa större intresse, än Jakob, som var en trofast herde över Labans får och boskap. De kommer att ständigt arbeta för hjordens välgång. De kommer inte bara att vara lejda tjänare, som Jesus talar om, vilka saknar riktigt intresse för fåren; och som flyr och lämnar fåren i farans och prövningens stund. En herde, som blott arbetar för den lön han får, hyser bara omsorg om sig, och studerar hela tiden sitt eget intresse och sin bekvämlighet, i stället för hjordens välfärd.

Petrus säger: ”var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden.” Första Petrusbrevet 5:2, 3. Och Paulus sade: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.” Apostlagärningarna 20:28.

Aposteln tillrättavisar alla, som bekänner sig till att vara herdar, och dock menar att det är ett obehagligt värv, att tjäna i ord och undervisning samt bära bördor och hysa den omsorg om hjorden, som envar herde borde hysa: Icke av tvång, utan frivilligt, inte för slem vinnings skull, utan med hängivet hjärta. Överherden är villig, att avskeda alla sådana otrogna herdar. Guds församling har köpts med Kristi blod, och varje herde bör betänka, att fåren i hans vård är dyrt köpta. De bör vara flitiga i sitt arbete, och uthålliga i sina ansträngningar, att bevara hjorden i ett andligt sunt tillstånd. De bör betänka, att fåren i deras vård äger högt värde, och att de måste avlägga räkenskap för sin tjänst. Och om de befinns vara trogna, kommer deras lön att bli rik: ”När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar.” Första Petrusbrevet 5:4.

Jakob säger: ”I tjugo år har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger. Om inte min fars Gud hade varit med mig – Abrahams Gud som också Isak fruktar – så hade du säkert låtit mig fara med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt.’” Första Moseboken 31:41, 42.

Laban försäkrade Jakob, att han hyste intresse för sina döttrar och deras barn, och att han inte tänkte göra dem något förtret. Han föreslog, att de skulle upprätta en inbördes pakt. Laban sade: ”Kom nu och låt oss sluta förbund med varandra. Det skall vara vittne mellan mig och dig.’ Då tog Jakob en sten och reste den till en stod. Sedan sade han till sitt folk: ’Samla ihop sten.’ Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset.” Verserna 44-46.

Laban visste, att flergifte var en synd, ehuru det varit hans list, som kommit Jakob att ta sig två hustrur. Han visste väl, att det var Leas och Rakels svartsjuka, som förledde dem till att ge sina tjänsteflickor till Jakob, vilket förvirrade familjeförhållandet och förvärrade hans döttrars olycka. Nu önskade han, att skydda sina döttrars lycka så mycket som möjligt, då de skulle resa långt bort från honom, och deras intressen skulle skiljas från hans. Laban ville inte, att Jakob skulle föra ändå större olycka över sig själv, och över Lea och Rakel, genom att ta sig andra hustrur. Och Laban sade: ”Herren skall vara en väktare mellan mig och dig, när vi inte längre ser varandra. Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, skall du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande.’” Verserna 49, 50.

Jakob ingick ett högtidligt förbund inför Herren, att han inte skulle ta andra hustrur. ”Laban sade vidare till Jakob: ’Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig. Detta röse skall vara ett vittne, och stoden skall vara ett vittne, att jag inte skall fara till dig förbi detta röse och att inte heller du skall fara till mig förbi detta röse och förbi denna stod med onda avsikter. Abrahams och Nahors Gud, han som var deras fäders Gud, skall vara domare mellan oss. Och Jakob svor eden vid honom som hans fader Isak fruktade.” Verserna 51-53.

”Och Jakob fortsatte sin färd. Då mötte Guds änglar honom. När han såg dem sade han: ’Detta är Guds skara.’” Kapitel 32:1, 2. Han såg Guds änglar i en dröm, som lägrade sig runt omkring honom. Jakob sände ett ödmjukt, försonande budskap till sin bror Esau. ”När budbärarna kom tillbaka till Jakob sade de: ’Vi träffade din bror Esau och han kommer emot dig med fyrahundra man.’ Jakob blev mycket förskräckt och greps av ångest. Han delade upp sitt folk och fåren, nötboskapen och kamelerna i två skaror och sade: ’Om Esau överfaller den ena skaran, så kan den andra komma undan.’” Verserna 6-8.

”Och Jakob bad: ’Herre, min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt så skall jag göra dig gott. Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror. Rädda mig undan min bror Esaus hand, för jag är rädd att han kommer och dödar mig, ja, också mödrar och barn. Du har själv sagt: Jag skall göra dig mycket gott och låta dina efterkommande bli som havets sand, omöjliga att räkna.’” Verserna 9-12.