White. Undsättningsplanen. Kapitel 19. Israels Vandringar i Ödemarken

Undsättningsplanen

Kapitel 19
Israels Vandringar i Ödemarken

Av: Ellen White

Israels barn reste omkring i ödemarken, och under tre dagar fann de inget dricksvatten. De led av törst, och då ”knotade folket mot Mose och sade: ’Vad skall vi dricka?’ Men han ropade till Herren, och Herren visade honom ett slags trä. Han kastade det i vattnet och då blev vattnet sött. Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på prov. Han sade: ’Om du hör Herrens, din Guds, röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, skall jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är Herren, din läkare.’” Andra Moseboken 15:24-26. Israels barn tycktes ha ett ont, vantroende hjärta. De ville inte stå ut med ödemarkens strapatser. Då de mötte vanskligheter på vägen, betraktades de som omöjligheter. Deras tillit till Gud sviktade, och de såg blott döden framför sig. ”Och hela Israels menighet knorrade mot Mose och Aron i öknen och sade till dem: ’Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med mat att äta! Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela denna skara dö av hunger.’” Kapitel 16:2, 3.

De hade inte alls lidit svältens kval. De hade mat här och nu, men de fruktade för framtiden. De kunde inte förstå, hur Israels här skulle få näring under sina långa ökenfärder med den enkla föda, som stod till förfogande, och i sin vantro såg de sina barn försmäkta. Herren var villig, att låta dem lida brist på mat, och utsätta dem för svårigheter, så att deras hjärtan skulle vända sig till Honom, som dittills hade hjälpt dem. Därmed skulle de komma att tro på Honom. Han var redo, att vara en praktisk hjälpare åt dem. Om de, i sin brist, ville kalla på Honom, skulle Han visa dem tecken på Sin kärlek och beständiga omsorg. Men de verkade vara ovilliga, att lita mera på Herren, än på sina ögons vittnesbörd. Dessa talade ändå om ständiga bevis på Hans kraft! Om de hade ägt sann tro och fast tillit till Gud, skulle olägenheter och förhinder, liksom verkliga lidanden, ha burits med glädje, efter det att Herren på ett så förunderligt sätt hade utverkat deras befrielse ur slaveriet. Därutöver hade Herren lovat dem, att om de lydde Hans bud, skulle inga sjukdomar drabba dem; ty Han sade: ”jag är Herren, din läkare.’”

Efter detta säkra löfte från Gud, var det kriminell vantro att räkna med, att de själva och deras barn skulle dö av svält. De hade lidit svårt i Egypten genom för hårt arbete. Deras barn hade somnat in i döden, och som svar på deras hjärtskärande böner hade Gud nådefullt befriat dem. Han lovade, att vara deras Gud, och ta dem till Sig som Sitt folk, samt leda dem till ett stort och gott land. Likväl var de redo, att ge upp inför de lidanden de måste möta på vägen till detta land. De hade gått igenom så mycket i tjänst för egyptierna, men nu stod de inte ut med lidande i Guds tjänst. De var redo, att hänge sig åt tungsinta tvivel, och sjunka ned i modlöshet, då de blev prövade. De knorrade emot Guds helige tjänare Mose, och anklagade honom för alla sina svårigheter, och uttryckte sin onda önskan om, att ha stannat kvar i Egypten, där de kunnat sitta vid köttgrytorna och äta sig mätta på bröd.

Vantron och knorrandet från Israels barn åskådliggör inställningen hos Guds nuvarande folk i världen. Många betraktar israeliterna, och blir förvånade över deras vantro och ständiga knorrande, efter det att Herren hade gjort så mycket för dem, och gett dem upprepade bevis på Sin kärlek till och omsorg om dem. De nutida troende menar sig inte vara så otacksamma. Men vissa, som är av den uppfattningen, knorrar och grämer sig över ting av mindre betydelse. De känner inte sig själva. Gud prövar dem ofta, och utsätter deras tro för påfrestningar i det lilla; och de består provet lika illa, som det gamla Israel.

Många får sina nuvarande önskningar uppfyllda, ändå vill de ej lita på Herren för framtiden. De visar otro, och sjunker ned i förtvivlan och tungsinthet, och tar ut sina sorger i förskott. Några tar sig ständigt vatten över huvudet, för att inte sakna något, men trots det lider deras barn. När svårigheter uppstår, eller när de kommer ur askan i elden – när deras tro och kärlek till Gud prövas – kvider de inför prövningen, och knorrar över den process, varigenom Gud har valt att rena dem. Deras kärlek visar sig inte ren och fullkomlig, sådan att den orkar med alla påfrestningar. Tron hos folket tillhörigt himmelens Gud bör vara stark, handlingskraftig och uthållig – en visshet om det man inte ser. Deras valspråk bör således vara: Välsigna Herren, oh min själ, och allt som finns inne i mig, välsigna Hans heliga namn; för Han har delat Sitt överflöd med mig! Somliga betraktar självförnekelse som ett verkligt lidande. Den fördärvade aptiten tillåts att styra. Och blotta tyglandet av en osund aptit skulle få många bekännande kristna att stegra sig, som om faktisk svält skulle komma sig av en enkel kost. Och liksom Israels barn skulle de föredra slaveriet, sjuka kroppar och slutlig död, i stället för att gå förbi köttgrytorna. Bröd och vatten är allt, som utlovas till kvarlevans folk i nödens tid.

”När daggen hade försvunnit, se, då låg det på marken ute i öknen något fint som fjäll, något fint som liknade rimfrost. Israels barn såg det, och då de inte visste vad det var frågade de varandra: ’Vad är det här?’ Mose sade till dem: ’Detta är brödet som Herren har gett er att äta. Och detta är vad Herren har befallt: Var och en skall samla så mycket av det som han behöver till mat. En gomer för var person skall ni ta, efter antalet av ert husfolk. Var och en skall ta åt dem som han har i sitt tält.’

Israels barn gjorde så, den ene samlade mer och den andre mindre. Men när de mätte upp det med gomermåttet, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som samlat lite fattades det ingenting. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat. Och Mose sade till dem: ’Ingen får lämna kvar något av det till i morgon.’ Men de lydde inte Mose, utan somliga av dem sparade något av det till nästa morgon. Då växte det maskar i det och det luktade illa. Och Mose blev förargad på dem. De samlade sedan in av mannat varje morgon, var och en så mycket han behövde till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.

På sjätte dagen hade de samlat in dubbelt så mycket av brödet, två gomer för var och en. Folkets alla furstar kom och berättade det för Mose. Då sade han till dem: ’Detta är vad Herren sagt. I morgon är det sabbatsvila, en Herrens heliga sabbat. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över skall ni spara åt er till i morgon.’ Och de sparade det till följande morgon, som Mose hade befallt, och nu luktade det inte illa och det kom inga maskar i det. Mose sade: ’Ät detta i dag, för i dag är det Herrens sabbat och då kan ni inte finna något på marken. I sex dagar skall ni samla in av det, men på sjunde dagen är det sabbat. Då kan ni inte hitta något.’” Verserna 13-26.

Herren är inte mindre nogräknad nu beträffande Sin Sabbat, än då Han utgav de nämnda, bestämda anvisningarna till Israels barn. Han krävde, att de skulle baka det som de ville baka, och koka det som de ville koka på den sjätte dagen, som beredelse inför vilan på Sabbaten. De, som inte gör sig klara för Sabbaten på den sjätte dagen, och som lagar mat på Sabbaten, överträder det fjärde budet, och är därmed överträdare av Guds lag. Ingen, som ivrigt helgar Sabbaten enligt budet, lagar mat på vilodagen. De förnekar, av aktning för den Gud, som uttalade Sin lag från Sinaiberget, sig själva, och äter mat tillagad på den sjätte dagen, även om den inte skulle vara så välsmakande. Gud förbjöd Israels barn, att baka och koka på Sabbaten. Detta förbud bör iakttas av varje Sabbatshållare som en högtidlig förmaning från Herren till dem. Herren vakar över Sitt folk, så att de inte hänger sig åt frosseri på Sabbaten, som Han har reserverat för heliga betraktelser och tillbedjan.

Herrens Sabbat är en vilodag från arbete, och den dagen bör kosten vara enklare och mindre, än på de sex arbetsdagarna, eftersom vi inte anstränger kroppen på Sabbaten, som på övriga veckodagar. Många har felat, genom att inte förneka jaget på Sabbaten. Genom att inta stora mål mat, som på de sex arbetsdagarna, blir deras sinnen omtöcknade; de blir slöa och borta; somliga får huvudvärk. Dessa känner inga sant heliga förnimmelser på vilodagen, och Sabbatens välsignelse lyser med sin frånvaro i deras fall. Sjuka och lidande kräver omsorg och uppmärksamhet på Sabbaten, så väl som på övriga sex veckodagar; och det är nödvändigt för deras bekvämlighet, att tillreda varm mat och dryck på Sabbaten. I samband härmed utgör det ingen överträdelse av det fjärde budet, att göra det så behagligt för vederbörande som möjligt. Den store Lagstiftaren är den medkännande Guden, så väl som den rättfärdige Guden.

Gud visade Sin stora omsorg om och kärlek till Sitt folk, genom att sända dem bröd från himmelen. ”Änglabröd fick människor äta”. Psaltaren 78:25. Denna mat tillhandahölls åt dem av änglar. Mannats trefaldiga mirakel – dubbel mängd på den sjätte dagen, och inget på den sjunde, samt det höll sig färskt på vilodagen, medan det på övriga dagar hade varit oätligt – var ägnat att inpränta Sabbatens helighet i dem. Efter att de fått stora mängder med mat, skämdes de för sin vantro och sitt knorrande, och lovade att framledes lita på Herren; men de glömde snart sitt löfte, och sviktade vid det första provet av sin tro. De reste från öknen Sin, och slog läger i Refidim, och där fanns det ej vatten åt folket att dricka. ”Då klagade folket på Mose och sade: ’Ge oss vatten att dricka.’ Mose svarade dem: ’Varför klagar ni på mig? Varför sätter ni Herren på prov?’ Men folket törstade efter vatten, och de knotade mot Mose. De sade: ’Varför har du fört oss ut ur Egypten, så att vi och våra barn och vår boskap måste dö av törst?’ Då ropade Mose till Herren och sade: ’Vad skall jag göra med det här folket? Snart stenar de mig.’ Herren svarade Mose: ’Tag med dig några av de äldste i Israel och gå framför folket. Och tag i din hand staven med vilken du slog på Nilfloden och gå. Se, jag skall stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall slå på klippan. Då skall vatten komma ut ur den, så att folket får att dricka.’ Mose gjorde så inför de äldste i Israel. Och han gav platsen namnet Massa och Meriba, eftersom Israels barn hade klagat och satt Herren på prov och sagt: ’Är Herren ibland oss eller inte?’” Kapitel 17:2-7.

Gud anvisade Israels barn, att slå läger på den plats, där det inte fanns vatten, för att pröva dem och se, om de ville blicka hän till Honom i sin förtvivlan, eller knota, som de tidigare hade gjort. Med tanke på, vad Gud hade gjort för dem vid deras förunderliga befrielse, skulle de ha trott på Honom i sina besvär. De borde ha vetat, att Han inte skulle låta dem gå under av törst, eftersom Han lovat, att ta dem till Sig som Sitt folk. Men i stället för att bönfalla Herren i ödmjukhet om, att förse dem med förnödenheter, knorrade de mot Mose, och krävde vatten av honom. Gud hade hela tiden visat Sin kraft på ett förunderligt vis, för att få dem att förstå, att allt det goda de fick, kom från Honom; att Han kunde skänka dem gåvor, eller avlägsna dessa från dem, enligt Sin vilja. Några gånger insåg de detta fullt ut, och ödmjukade sig grundligt för Herren; men då de blev törstiga, eller hungriga, anklagade de Mose för det, som om de hade lämnat Egypten, för att behaga honom. Mose blev bedrövad över deras gruvliga knorrande. Han frågade Herren, vad han skulle göra; för folket var redo att stena honom. Herren bad honom, att slå på klippan med Guds stav. Skyn med Hans härlighet vilade rakt framför klippan. ”Han klöv klippor i öknen och gav dem rikligt med vatten att dricka, som ur väldiga hav. Rinnande bäckar lät han bryta fram ur klippan, vatten lät han flyta ner som strömmar.” Psaltaren 78:15, 16. Mose slog på klippan, men det var Kristus, som stod hos honom och fick vattnet att flyta ur den stenhårda klippan. Folket frestade Herren med sin törst, och sade: ”Om nu Gud har fört oss hit, varför ger Han då oss inte vatten, så väl som bröd?” Detta var ett exempel på kriminell otro, och Mose blev rädd för, att Gud skulle straffa dem för deras onda knorrande. Herrens prövade Sitt folks tro, men de bestod ej provet. De knotade efter mat, och efter vatten, och klagade på Mose. På grund av deras otro, lät Gud deras fiender föra krig mot dem, för att Han skulle kunna visa dem, varifrån deras styrka kom.

”Sedan kom Amalek och stred mot Israel i Refidim. Då sade Mose till Josua: ’Välj ut manskap åt oss och drag ut i strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig överst på höjden med Guds stav i handen.’ Josua gjorde som Mose hade sagt till honom och stred mot Amalek. Men Mose, Aron och Hur steg upp överst på höjden. Och så länge Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget. När Moses händer blev tunga tog de därför en sten och lade under honom, och han satte sig på den. Sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på var sida. Så hölls hans händer stadiga till dess solen gick ner.” Verserna 8-12.

Mose höll upp händerna mot himmelen, med Guds stav i sin högra hand, och bad enträget om hjälp från Gud. Så fick Israel övertaget, och drev fienden tillbaka. Då Mose sänkte händerna, märktes det att Israel höll på att förlora allt det de hade vunnit, och bli övervunna av sina fiender. Mose höll åter händerna mot himmelen, och Israel fick övertaget, samt drev fienden tillbaka.

Denna handling från Mose, att räcka upp händerna mot himmelen, skulle lära Israel, att då de litade på Gud, och greppade om Hans styrka, och upphöjde Hans tron, skulle Han kämpa för dem, och underkuva deras fiender. Men närhelst de skulle greppa om sin egen styrka, och lita på sin egen kraft, skulle de bli svagare, än sina fiender, som inte kände Gud, och deras fiender skulle få övertaget över dem. ”Och Josua besegrade Amalek och hans folk med svärd. Herren sade till Mose: ’Skriv upp detta i boken, så att ni inte glömmer det, och inpränta det hos Josua, ty jag skall utplåna minnet av Amalek så grundligt att det inte finns mer under himlen.’ Och Mose byggde ett altare och gav det namnet Herren mitt baner. Han sade: ’En hand har lyfts mot Herrens tron. Herren skall strida mot Amalek från släkte till släkte.’’ Verserna 13-16. Om Israels barn inte hade klagat på Herren, skulle Han inte ha låtit deras fiender föra krig mot dem.

Innan Mose lämnade Egypten, sände han sin hustru och sina barn till sin svärfar. Och efter att Jetro hade hört om israeliternas förunderliga befrielse ur Egypten, besökte han Mose i ödemarken, och bragte honom hans hustru och barn. ”Då gick Mose ut och mötte sin svärfar, bugade sig för honom och kysste honom, och när de hälsat varandra gick de in i tältet. Och Mose berättade för sin svärfar allt som Herren gjort med farao och egyptierna för Israels skull, och han berättade om all den möda de hade utstått på vägen och hur Herren hade räddat dem. Jetro gladde sig över allt det goda som Herren hade gjort mot Israel, att han hade räddat dem ur egyptiernas hand. Han sade: ’Lovad vare Herren, som har räddat er ur egyptiernas och faraos hand och som har räddat folket undan egyptiernas hand! Nu vet jag att Herren är större än alla gudarna. Det visade han när man handlade övermodigt mot detta folk.’ Jetro, Moses svärfar, bar fram ett brännoffer och några slaktoffer åt Gud. Och Aron och alla de äldste i Israel kom och höll måltid inför Gud tillsammans med Moses svärfar.” Kapitel 8:7-12.

Jetros skarpsinnighet visade honom, att bördan på Mose var väldigt stor, då folket förde fram sina svårigheter inför honom, och Mose instruerade dem om Guds fordringar och lagar. Han sade till Mose: ”Lyssna nu på mig! Jag vill råda dig, och Gud skall vara med dig. Du skall föra folkets talan inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom. Du skall upplysa dem om stadgar och bud och låta dem veta vilken väg de skall vandra och vad de skall göra. Men välj ut åt dig dugliga män från allt folket, män som fruktar Gud, är pålitliga och hatar orätt vinning, och sätt dem till föreståndare för folket, somliga över tusen, andra över hundra, över femtio och andra över tio. De skall alltid döma folket, men varje viktigt ärende skall hänskjutas till dig. I alla enklare mål skall de döma själva. Så skall du göra din börda lättare, genom att de bär den tillsammans med dig. Om du gör på detta sätt och om Gud befaller dig det, skall du kunna hålla ut. Och allt folket här kan då också gå hem i frid.’ Mose lyssnade till sin svärfars ord och gjorde allt som han sagt. Han valde ut dugliga män ur hela Israel och gjorde dem till huvudmän för folket, till föreståndare, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio. Dessa skulle alltid döma folket. Alla svårare ärenden skulle de hänskjuta till Mose, men alla enklare mål skulle de själva avgöra. Sedan lät Mose sin svärfar resa hem, och han återvände till sitt land.” Verserna 19-27.

Mose blev ej förnärmad över, att instrueras av sin svärfar. Gud hade upphöjt honom storligen och utfört under genom hans hand. Ändå menade inte Mose, att Gud hade valt ut honom till att lära andra, och hade uträttat fantastiska ting genom hans hand, och att han därför inte behövde instrueras själv. Han lyssnade gladeligen till sin svärfars förslag, och antog hans plan som en klok idé.