White. Undsättningsplanen. Kapitel 8. Förklätt Fritänkeri

Undsättningsplanen

Kapitel 8
Förklätt Fritänkeri

Av: Ellen White

Jag blev härnäst förd tillbaka till skapelsen och visad, att den första veckan, varunder Gud utförde skapelseverket på sex dagar och vilade på den sjunde dagen, var lik varje annan vecka. Den allsmäktige Guden bestämde längden på veckan genom skapelsens dagar och vilodagen. Denna skulle vara mall för alla därpå följande veckor intill tidens ände. ”Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades.” Första Moseboken 2:4, Bibel 2000. Gud berättar för oss om Sina gärningars utfall vid slutet på varje verklig dag. I den danska Bibeln kallar Han varje dag för en upprinnelse, eftersom en ny del av Hans verk upprann eller frambragtes varje dag. På den sjunde dagen i den första veckan vilade Gud från Sin gärning, och välsignade sedan Sin vilodag, och bestämde den till människans användning. Veckocykelns sju verkliga dygn, sex för arbete och det sjunde för vila, som bevarats och förekommit genom Bibelns historia, kom till stånd genom de sju första dygnens stora begivenheter.

Då Gud förkunnade Sin lag med väldig kraft från Sinai, introducerade Han vilodagsbudet med följande ord: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den.” Därefter yttrar Han entydigt, vad som får göras på de sex dagarna, och vad som inte får göras på den sjunde. Sedan hänvisar Han åhörarna till Sitt föredöme under tidens sju första dygn, och nämner orsaken till veckodagarnas ordning: ”Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.” Denna orsak är skön och övertygande, när vi förstår, att skapelseberättelsen framställer verkliga dygn. De sex första dagarna i varje vecka ges åt människan till hennes arbete, eftersom Gud använde samma tidsperiod av den första veckan till skapelsens verk. Gud har märkt ut den sjunde dagen som vilodag till hågkomst av Hans vila under samma tidsperiod, sedan Han hade fullbordat skapelseverket på sex dagar.

Men fritänkarnas förmodande, att det tog sju obestämt långa tidsperioder, till att utföra det, som hände under den första veckan, stöter genast emot Sabbatens grundval. Deras resonemang gör det obestämt och dunkelt, som Gud har gjort kristallklart. Detta är den värsta sortens vantro; ty den är förklätt fritänkeri hos många, som bekänner sig till att tro på skapelseberättelsen. Denna inställning beskyller Gud för, att ha befallt människorna till, att iaktta sju verkliga dygn under en och samma vecka som hågkomst av sju obestämda tidsperioder, vilket inte liknar Hans handlingssätt mot människorna, och utgör en beskyllning mot Gud om, att Han skulle brista i Sin visdom.

Vantrogna naturvetare påstår, att världen är mycket äldre, än Bibeln vittnar om. De förkastar Skriften på grund av sådant, som de kallar för vittnesbörd från själva marken, att världen har funnits till i tiotusentals år. Och många, som bekänner sig till att tro på Bibelns vittnesbörd, förstår inte, hur de skall kunna förklara de många märkliga ting, som har hittats i marken, i överensstämmelse med åskådningen, att skapelseveckan bara bestod av sju bokstavliga dygn och att världen nu är blott omkring sex tusen år gammal. De antog detta åskådande, för att undvika de vanskligheter, som icke troende naturforskare ställer i vägen för dem, nämligen att skapelsens sex dagar var sex obestämt långa tidsperioder; och gör således vilodagsbudet i Guds heliga lag betydelselöst. Somliga griper begärligt efter detta sakskäl; ty därmed omintetgörs vilodagsbudets myndighet, och då känner de sig fria från dess fordringar. De har begränsade insikter om människors, djurs och träds storlek före Syndafloden, och om de stora förändringar, som på den tiden förekom i jorden.

Ben från människor och djur finns i marken, i berg och dalar, som visar att det en gång levde mycket större människor och djur på jorden. Jag blev visad, att väldigt stora och starka djur förekom före Syndafloden, som inte existerar nu. Det händer, att man finner krigsredskap och förstenat trä. Eftersom benen från människor och djur, som ligger i mullen, är mycket större, än benen från dagens människor och djur, eller från dem som levde för länge sedan, drar vissa slutsatsen, att världen är äldre, än Skriften berättar, och var befolkad länge före skapelseberättelsens tid av en människotyp, som i storlek vida överträffade nutidens invånare på jorden.

Jag har blivit visad, att utan Bibelns historia kan geologin ingenting belägga. Lämningar i jorden vittnar om ett tingens tillstånd, som på många sätt skilde sig från nutidens. Men tiden för deras existens och hur länge de har legat i marken, går endast att förstå genom Bibelns historia. Det må vara oskyldigt, att skapa sig förmodanden utanför Bibelns historia, så länge som våra förmodanden inte strider mot de fakta, som finns i den Heliga Skrift; men när människorna överger Guds Ord angående skapelsens historia, och söker att förklara Guds skaparverk genom naturens lagar, då driver de omkring som vrak på ovisshetens gränslösa hav. Gud har aldrig uppenbarat för människorna exakt, hur Han utförde skapelseverket på sex verkliga dagar. Hans skaparverk är lika obegripligt som Hans existens.

”Stor är Herren och högt prisad, hans storhet är outrannsaklig.” Psaltaren 145:3

”Han gör stora och outgrundliga ting, under som inte kan räknas.” Job 5:9.

”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar. Vem har lärt känna Herrens sinne eller vem har varit hans rådgivare?” Romarbrevet 11:33, 34, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

Guds Ord är givet som en lykta för våra fötter och ett ljus på vår stig. De, som förkastar Hans ord, och genom sin egen blinda vishetslära söker, att utrannsaka Jehovas förunderliga hemligheter, kommer att snubbla i mörkret. Gud har gett människorna en vägvisare, med vars hjälp de kan förstå den Allsmäktige och Hans verk så långt, som det gagnar dem. Bibeln har gett oss förklaringar rörande märkliga hemligheter kring Syndafloden, som geologin, oberoende av Bibeln, inte kan förklara.

Det har varit Satans särskilda plan, att leda fallna människor till uppror mot Guds regering, och hans ansträngning har krönts med alltför mycken framgång. Han har eftersträvat, att fördunkla Guds lag, som i sig själv är ytterst tydlig. Han har visat särskilt hat mot Sabbatsbudet, eftersom det beskriver den levande Guden, himmelens och jordens Skapare. Många vänder sig bort från Herrens tydliga bud, och anammar vantrons fabler.

Människorna kommer en dag att stå där utan ursäkter. Gud har gett tillräckliga vittnesbörd, att grunda tron på, om de vill tro. I de yttersta dagarna kommer sann tro knappt att gå att uppbringa på jorden. Guds Ord kommer att betraktas som opålitligt, med stöd av de simplaste svepskäl, medan människors resonemang kommer att anammas, även om de strider mot Bibelns tydliga vittnesbörd. Människorna kommer att söka naturliga orsaker till skapelseverket, som Gud aldrig uppenbarat. Men mänsklig visdom förmår aldrig, att utrannsaka Guds hemligheter, eller förklara skapelsens förunderliga verk, som är ett allmaktens mirakel, lika litet som den kan visa, hur Gud blev till.

”Det fördolda hör Herren, vår Gud, till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skall följa alla ord i denna lag.” Femte Moseboken 29:29. Män, som bekänner sig till att vara Guds tjänare, höjer rösten mot att rannsaka profetiorna, och säger till folket, att profetiorna är dunkla, i synnerhet Daniels och Johannes’ profetior, och att vi ej kan förstå dem. En del av dessa män, som motsätter sig profetiornas uttydning för deras oklarhets skull, tar begärligt emot naturforskares förmodanden, som strider mot den mosaiska historien. Men om nu Guds uppenbarade vilja är så svår att förstå, borde förvisso människorna inte bygga sin tro allena på förmodanden rörande det, som Han inte har uppenbarat. Guds vägar är inte våra vägar, ej heller är Hans tankar som våra tankar. Mänsklig vetenskap kan aldrig förklara Hans fantastiska gärningar. Gud såg till, att människor, djur och träd, många gånger större, än nutidens motsvarigheter, och andra ting, begravdes i marken på Syndaflodens tid, och bevarades till ett vittnesbörd för människorna om, att den gamla världens invånare omkom i Syndafloden. Det var Guds avsikt, att upptäckterna av dessa ting i marken skulle stärka människornas tro på den Heliga Skrift. Men människorna, med sina fåfänga resonemang, använder dessa ting, som Gud hade bestämt till att leda dem till att ära Honom, på fel sätt. De omfattar samma villfarelse, som människorna före Syndafloden – de ting, som Gud gav dem till välsignelse, vände de till förbannelse, genom att de använde dem på fel vis.