White. Undsättningsplanen. Kapitel 16. Plågorna över Egypten

Undsättningsplanen

Kapitel 16
Plågorna över Egypten

Av: Ellen White

Herren sade till Moses: ”Säg därför till Israels barn: Jag är Herren. Jag skall föra er ut från tvångsarbetet hos egyptierna och rädda er från slaveriet under dem och jag skall återlösa er med uträckt arm och genom stora straffdomar. Och jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni skall få erfara att jag är Herren, er Gud, han som för er ut från slaveriet hos egyptierna. Och jag skall föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag skall ge er det till arvedel. Jag är Herren.’ Allt detta talade Mose till Israels barn, men de hörde inte på honom på grund av sin otålighet och det hårda arbetet. Därefter sade Herren till Mose: ’Gå och säg till farao, kungen i Egypten, att han släpper Israels barn ut ur sitt land.’” Andra Moseboken 6:6-11.

Mose miste delvis modet. I sin nedstämdhet frågade han Herren: Om Israels barn, Ditt eget omskurna folk, inte vill lyda mig, hur skall då Farao, som är en oomskuren avgudadyrkare, höra mig? ”Men Herren sade till Mose: ’Se, jag har satt dig att vara som Gud för farao och din bror Aron skall vara din profet. Du skall tala allt jag befaller dig. Sedan skall din bror Aron tala med farao om att han måste släppa Israels barn ut ur sitt land. Jag skall förhärda faraos hjärta och göra många tecken och under i Egyptens land. Farao kommer inte att lyssna på er, men jag skall lägga min hand på Egypten och föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten genom stora straffdomar. Och egyptierna skall få erfara att jag är Herren, när jag räcker ut min hand över Egypten och för Israels barn ut därifrån.’ Mose och Aron gjorde så, de gjorde som Herren hade befallt dem.” Kapitel 7:1-6.

Herren sade till Mose, att de tecken och under, som Han skulle visa Farao, skulle förhärda hans hjärta, eftersom han inte skulle komma att ta dem till sig, och Gud skulle mångdubbla Sina tecken. Varje straff, som kungen avvisade, skulle komma att åsamka honom nästa straff, som skulle vara mera omfattande och hårdare, tills kungens stolta hjärta hade ödmjukats och han skulle erkänna himmelens och jordens Skapare som den levande och allsmäktige Guden.

På ett tydligt sätt lyfte Herren Sitt folk ur deras långa träldom, och egyptierna fick tillfälle till, att se, hur svag deras mäktiga mäns visdom var, och jämföra sina gudars kraft med himmelens Guds styrka. Herren visade dem genom Sin tjänare Mose, att himmelens och jordens Skapare är den levande och allsmäktige Guden, som står över alla gudar. Alltså är Hans styrka mäktigare, än den starkastes – den Allsmäktige kunde föra fram Sitt folk med hög hand och utsträckt arm. De tecken och mirakel, som utfördes i Faraos närhet, ombesörjdes inte bara för hans skull, utan till förmån för Guds folk. De skulle ge dem en klarare och mera upphöjd förståelse av Gud, för att hela Israel skulle frukta Honom, och bli villiga och ivriga, att lämna Egypten, samt välja att tjäna den sanne och barmhärtige Guden. Hade det inte varit för dessa förunderliga yttringar, skulle många ha varit tillfreds med, att förbli i Egypten, i stället för att resa genom ödemarken.

”Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans tjänare, och den blev en storm orm. Då kallade farao till sig sina vise män och trollkarlar, och även dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde samma tecken genom sina magiska konster. Var och en kastade sin stav, och stavarna blev stora ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. Ändå förblev faraos hjärta hårt och han lyssnade inte på dem, alldeles som Herren hade sagt.” Verserna 10-13.

Trollkarlarna tycktes utföra flera ting med sina besvärjelser, som liknade det, som Gud hade utfört genom Mose och Arons hand. De fick i verkligheten inte sina stavar till att bli ormar, men med magi, hjälpta av den store bedragaren, fick de dem till att se ut som ormar, för att motverka Guds arbete. Satan hjälpte sina tjänare till, att bekämpa den Allrahögstes verksamhet, för att bedra folk, och uppmuntra dem till uppror. Farao var beredd, att gripa det minsta halmstrå, som kunde berättiga honom till, att stå emot det verk, som Gud utförde genom Mose och Aron. Han sade till dessa Guds tjänare, att hans trollkarlar förmådde att upprepa alla dessa under. Skillnaden mellan Guds verk och trollkarlarnas var, att det ena stammade från Gud, och det andra från Satan. Det ena var äkta, det andra var falskt.

Farao tillkännagav, att Mose och Aron var bedragare, och inte kunde uträtta mera, än hans trollkarlar. Mose och Aron sade till Farao, att ”Herren, som Du säger Dig inte känna, skall överbevisa Dig om, att Han är mäktigare, än alla gudar.” De upplyste honom om, att Gud stadigt skulle utföra större under, som skulle låta honom bli utan ursäkt, och som skulle utgöra eviga minnesmärken över Hans försyn och kraft till gagn för Israel.

”Därefter sade Herren till Mose: ’Faraos hjärta är tillslutet, han vägrar att släppa folket. Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av Nilen och tag i din hand staven som förvandlades till en orm. Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna. Därför säger Herren så: Genom detta skall du förstå att jag är Herren. Se, med staven som jag håller i handen skall jag slå på Nilens vatten, och det skall förvandlas till blod. Fiskarna i floden skall dö, och Nilsen skall stinka så att egyptierna inte kan dricka vattnet i floden.’” Verserna 14-18.

Farao ville inte lyssna till Mose och Aron, utan föraktade deras ord; likväl saknade han makt till, att skada dem. ”Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod.” Vers 20. I sju dagar fortsatte plågan över vattnet. Ändå ödmjukade kungen sig inte, utan förhärdade sitt hjärta. Mose och Aron befalldes, före plågornas början, att för Farao ange varje stundande plågas art, liksom dess verkan, så att han skulle ges möjlighet till, att rädda sig därifrån, i fall han valde att låta Israels barn dra åstad, för att offra till Gud. Men om kungen skulle vägra, att åtlyda Guds befallning, skulle Han fortlöpande hemsöka honom med straffdomar.

”Därefter sade Herren till Mose: ’Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! Men om du vägrar att släppa dem, skall jag plåga hela ditt land med paddor.” Kapitel 8:1, 2.

”Då räckte Aron ut handen över Egyptens vatten, och det kom upp paddor som övertäckte landet. Men spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster och lät paddor stiga upp över Egyptens land. Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ’Be till Herren att han tar bort paddorna från mig och mitt folk. Då skall jag släppa folket, så att de kan offra till Herren.’ Mose sade till farao: ’Du skall få äran att bestämma när jag skall be för dig, dina tjänare och ditt folk att paddorna skall försvinna från dig och dina hus, så att de bara finns kvar i Nilen.’ Han svarade: ’I morgon.’ Da sade Mose: ’Det skall bli som du har sagt, så att du förstår att ingen är som Herren, vår Gud.” Verserna 6-10.

Fastän trollkarlarna till synes skapade paddor, liksom Mose och Aron gjorde, kunde de inte få bort dem. Då Farao såg, att trollkarlarna inte förmådde att hejda plågan, eller avlägsna paddorna, blev han delvis ödmjukad, och önskade förbön från Mose och Aron till Herren å hans vägnar, för att undanröja paddplågan. Han började, att få viss kunskap om den Gud, som han sagt sig vara ovetande om. Mose och Aron hade sagt åt Farao, att de inte gjort paddorna med magi, eller genom någon kraft de besatt; utan att Gud, den levande Guden, hade fått dem att komma till genom Sin kraft, och att Han ensam var i stånd till, att avlägsna dem. Dessförinnan hade Farao jublat inför Mose och Aron, eftersom trollkarlarna efterapat dem med sitt trolleri. Och då han bad Mose om intensiv förbön, påmindes Farao om sitt tidigare högmodiga prålande och självförhärligande på grund av trollkarlarnas gärningar. Mose frågade Farao, vart hans förhärligande över honom tagit vägen, och var fanns trollkarlarnas kraft till, att få bort plågan?

Herren lyssnade till Mose böner, och stoppade paddplågan. Då kungen erhöll lindring för sina omedelbara pinor, vägrade han åter hårdnackat att låta Israel ge sig av. Mose och Aron fick då, på Herrens befallning, landets mygg till att komma i luften utöver Egypten. Farao kallade på trollkarlarna, som stod i hans närhet, till att göra likadant med sina trollerier, men de misslyckades. Mose och Aron, Guds tjänare, framkallade myggplågan på Guds befallning. Trollkarlarna, Satans tjänare, försökte på hans befallning detsamma med sitt trolleri, men kunde inte. Det visade sig, att Guds verk var mäktigare, än Satans kraft; för trollkarlarna förmådde blott ett fåtal konster med sin trolldom. Då trollkarlarna insåg, att de var oförmögna till, att åstadkomma en egen myggplåga, sade de till Farao: ”’Detta är Guds finger.’ Men faraos hjärta förblev hårt och han lyssnade inte på dem, alldeles som Herren hade sagt.” Vers 19.

Herren befallde Mose och Aron åter att säga till Farao: ”Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! Om du inte släpper mitt folk skall jag sända flugsvärmar över dig och dina tjänare, ditt folk och dina hus, så att egyptiernas hus blir fyllda av flugsvärmar, ja, också marken som de står på. Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen där mitt folk bor, så att det inte skall finnas några flugsvärmar där. Detta för att du skall inse att jag, Herren, är här i landet. Jag skall göra åtskillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken inträffa.’ Och Herren gjorde så. Stora flugsvärmar kom in i faraos och hans tjänares hus, och överallt i Egypten blev landet förstört av flugsvärmarna. Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ’Gå och offra åt er Gud här i landet!’ Men Mose svarade: ’Det skulle inte vara riktigt att göra så. Vi offrar nämligen åt Herren, vår Gud, sådant som är avskyvärt för egyptierna. Om vi skulle offra inför egyptiernas ögon sådant som de avskyr skulle de säkert stena oss. Vi vill gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud, så som han befaller oss.’” Verserna 20-27.

Egyptierna dyrkade vissa djur, och de betraktade det som ett oförlåtligt hån, om något av dessa djur dödades. Och om ett av föremålen för deras tillbedjan dödades, ehuru genom en olyckshändelse, kunde den skyldiges liv allena gottgöra för förseelsen. Mose visade Farao, att det var omöjligt för dem att offra till Gud i Egyptens land, inför ögonen på egyptierna, ty de måste välja ut somliga av de djur, som egyptierna höll för heliga, till offer.

Mose önskade på nytt, att gå tre dagsresor ut i ödemarken. Kungen beviljade önskemålet, medan han stod under Guds straffande hand. ”Då sade farao: ’Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå bara inte för långt bort. Be för mig!’ Mose svarade: ’Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag be till Herren att flugsvärmarna i morgon viker bort från farao, från hans tjänare och hans folk. Men må farao inte bedra oss igen och vägra att släppa folket, så att de kan offra åt Herren.’ Mose gick ut från farao och bad till Herren, och Herren gjorde så som Mose hade begärt. Han tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och hans folk, så att inte en enda fluga fanns kvar. Men farao stängde till sitt hjärta också den här gången och släppte inte folket.” Verserna 28-32.

Och Herren befallde åter Mose och Aron, att träda fram inför Farao igen och säga till honom: ”Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig!” Och vägrar han att släppa dem, och fortsätter att hålla kvar dem, kommer plågan att drabba deras boskap. ”Men Herren skall göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn skall dö.” ”Nästa dag gjorde Herren så, och all egyptiernas boskap dog. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. När farao sände bud för att höra efter, se, då hade inte ett enda djur dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev tillslutet och släppte inte folket.” Kapitel 9:1-7.

Så tog Mose och Aron, på Guds befallning, ”sot ur smältugnen och trädde fram inför farao, och Mose kastade upp sotet mot himlen. Genom sotet uppstod bölder som slog ut med blåsor på människor och boskap. Och spåmännen kunde inte träda fram inför Mose för böldernas skull, ty det var bölder på dem och på alla egyptier. Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, alldeles så som Herren hade sagt till Mose.” Verserna 10-12.

Trollkarlarna var maktlösa, att med all sin magi och synbara kraft, genom sitt trolleri, beskydda sig själva mot böldernas förfärliga plågor. De visade sig ej längre för Mose och Aron, på grund av denna svåra pina. Egyptierna fick således uppleva det förkastliga i, att lita på trollkarlarnas prålande kraft, då de inte ens förmådde att värna sina egna kroppar mot plågorna.

”Därefter sade Herren till Mose: ’Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. Annars skall jag denna gång sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, för att du skall förstå att ingen är som jag på hela jorden. Ty nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. Men just därför skonade jag dig, att jag skulle visa dig min kraft och för att mitt namn skulle förkunnas på hela jorden. Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket tungt hagel komma, sådant att något liknande inte har förekommit i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. Sänd därför ut folk och för din boskap i säkerhet och allt annat som du har ute på marken. Ty alla människor och all boskap, som finns ute på marken och inte har kommit under tak, skall träffas av haglet och dödas.’ Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen, men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken. Herren sade till Mose: ’Lyft upp din hand mot himlen, så skall det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och all växtlighet i Egyptens land.’ Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla, och eld for ner mot jorden. Så lät Herren hagel komma över Egyptens land.” Verserna 13-23.

De, som tog notis om Herrens ord, samlade sin boskap i lador och hus, medan de med förhärdade hjärtan, som Faraos, lämnade sin på marken. Här yppades det ett tillfälle, att pröva egyptiernas myckna stolthet, och visa det verkliga antalet av dem, vars hjärtan hade påverkats av Guds förunderliga bemötande av Sitt folk, som de hade hånat och grymt behandlat. ”Och det haglade och eld for fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att något liknande inte hade förekommit i hela Egyptens land från den tid då det blev befolkat. I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner all växtlighet på marken och bröt sönder alla träd på marken. Endast i landet Gosen, där Israels barn bodde, haglade det inte. Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: ’Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig och jag och mitt folk har gjort orätt. Be till Herren, för hans dunder och hagel har varat länge nog. Så skall jag släppa er och ni skall inte behöva bli kvar längre.’ Mose svarade honom: ’När jag kommer ut ur staden skall jag sträcka mina händer mot Herren. Då skall dundret upphöra och inget hagel komma mer, för att du skall inse att landet tillhör Herren. Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud.’ – Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax och linet stod i knopp. Men vetet och spälten slogs inte ner, eftersom de mognar senare.” Verserna 24-32.

Sedan plågan hade upphört, vägrade kungen att släppa Israel. Uppror leder till uppror. Kungen hade blivit så förhärdad av sitt oavbrutna motstånd mot Guds vilja, att hela hans väsen kom i uppror mot Hans gudomliga krafts intrycksgivande uppvisning.

Mose och Aron fick bud om, att inställa sig hos Farao igen, och anmoda honom om, att låta Israel ge sig av. Herren berättade för dem, att Han hade låtit kungen trotsa dem, och hade haft tålamod med hans ständiga uppror, så att Han kunde visa Sina stora tecken och under för honom, och för Israels barn, ”för att du skall kunna berätta för dina barn och  barnbarn vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna och vilka tecken jag har gjort bland dem. Och ni skall inse att jag är Herren.’” Kapitel 10:2.

Här visade Herren Sin kraft till, att bekräfta Sitt folk Israels tro på Honom som den ende sanne och levande Guden. Han ville ge dem omisskännliga bevis på den skillnad Han gjorde mellan egyptierna och Sitt folk. Hans förbluffande gärningar för deras befrielse skulle låta alla nationer veta, att fastän de var bundna av hårt arbete, och föraktade, hade Han dock valt ut dem till Sitt egendomsfolk, och att Han skulle verka för deras frihet på ett förunderligt sätt.

Mose och Aron lydde Guds befallning och berättade för kungen om arten hos den fruktansvärda plåga, som Gud stod i begrepp att sända över honom; att med mindre han ville låta Israel bege sig iväg, skulle Han sprida gräshoppor i Egyptens land. Dessa skulle täcka markytan och äta upp det, som undgått hagelplågan. Kungen fick lov att välja – att ödmjuka sig inför Gud, och låta Israel resa, eller vägra och lida av plågans verkan.

”Men faraos tjänare sade till honom: ’Hur länge skall den här mannen vara en snara för oss? Släpp männen, så att de kan hålla gudstjänst åt Herren, sin Gud. Förstår du ännu inte att Egypten går under?’” Kungens styresmän eller rådgivare kallades för hans tjänare, eftersom de stod under Farao. De bad kungen, att låta Israel gå. De berättade för honom, att de hade gjort stora förluster genom sin boskaps död, och att Egypten nästan var förstört av blixtnedslag. Och haglet, blandat med elden, hade brutit ned deras skogar och hade förstört deras fruktträd samt nästan all deras säd; så allt var i ett förfärligt tillstånd, och de hade mist allt, som de hade vunnit genom hebréernas arbete. Kungen kallade på Mose och Aron, och sade till dem: ”’Gå och håll gudstjänst åt Herren, er Gud! Men vilka är det som skall gå?’” Moses svarade: ”’Vi går både unga och gamla. Vi går med söner och döttrar, med får och nötboskap, eftersom vi skall fira en Herrens högtid.’ Då sade han till dem: ’Herren vare med er, lika visst som jag släpper er och era små barn! Se, ni har något ont i sikte. Nej, ni män får ge er i väg och hålla gudstjänst åt Herren. Det var ju det ni begärde.’ Och man drev ut dem från farao.” Verserna 7-11.

Kungen visade sitt förakt för Guds befallning i sitt svar till Mose och Aron: ”Låt Er Gud kräva detta av Er, om Han vill, att Ni skall ta med Er Era barn; jag tänker inte låta Er gå. Ni behöver inte ha med Er Era små på Er resa. Tror Er Gud, att jag skulle göra detta, och låta Er fara med Era hustrur och små barn ut i ödemarken, på en för dem så farlig färd? Det tänker jag ej tillåta; utan bara Ni män må fara åstad, för att tjäna Herren.” Den hårdhjärtade kungen sökte nu att inbilla hebréerna, att han önskade deras välgång, och att han ömmade om deras små. Han hade försökt, att utplåna israeliterna med hårt arbete; men nu, för att gynna den egna avsikten, sade han sig hysa särskild omsorg om dem, och förklarade entydigt för Mose och Aron, att han inte tänkte lyda Gud, som krävt av dem, att de skulle ta med sig sina familjer ut i öknen; ty Han skulle bara leda dem dit ut, för att utrota dem, och låta deras lik bli liggande i ödemarken.

”Herren sade till Mose: ’Räck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över Egyptens land och äter upp alla örter i landet, allt som haglet har lämnat kvar.’ Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och natten. De kom över hela Egypten och slog ner i stor mängd över hela Egyptens område. Så mycket gräshoppor hade aldrig förekommit och skall aldrig mer förekomma. De täckte hela marken och landet blev mörkt. Och de åt upp alla örter i landet, all frukt på träden och allt som haglet hade lämnat kvar. Inget grönt blev kvar på träden eller på markens örter i hela Egyptens land. Då kallade farao snabbt till sig Mose och Aron och sade: ’Jag har syndat mot Herren, er Gud, och mot er. Men förlåt nu min synd den här enda gången och be till Herren, er Gud, ” att han tar bort bara denna dödsplåga från mig.’” Verserna 12-17. Egyptierna fruktade för, att gräshopporna skulle förtära all växtlighet, och rent av angripa och sluka deras folk.

”Då gick han ut från farao och bad till Herren. Och Herren vände vinden och lät en mycket stark västanvind blåsa. Den tog tag i gräshopporna och kastade dem i Röda havet, så att inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område. Men Herren gjorde faraos hjärta hårt, och han släppte inte Israels barn.” Verserna 18-20.Trots sin ödmjukhet vid livsfara, och sina löften om att släppa Israel, förhärdades Faraos hjärta efter befrielsen från plågan, och så nekade han dem utresa.

”Herren sade till Mose: ’Räck upp handen mot himlen, så skall det komma ett sådant mörker över Egypten att man kan ta på det.’ Då räckte Mose upp handen mot himlen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar. Ingen såg den andre och ingen steg upp från sin plats på tre dagar. Men där Israels barn bodde var det ljust överallt. Då kallade Farao till sig Mose och sade: ’Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och er nötboskap måste bli kvar. Till och med era barn får gå med er.’ Men Mose sade: ’Du måste låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt Herren, vår Gud. Också vår boskap måste gå med oss, och inte en klöv får bli kvar. Från vår boskap tar vi när vi tjänar Herren, vår Gud. Och innan vi är där, vet vi inte själva vad vi skall offra åt Herren.’ Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte ville släppa dem. Farao sade till honom: ’Gå bort ifrån mig och akta dig för att komma inför mina ögon en gång till. Den dag du kommer inför mina ögon skall du dö.’ Mose svarade: ’Du har talat rätt. Jag skall aldrig mer komma inför dina ögon.’” Verserna 21-29.

Farao förhärdade hjärtat emot Herren, och trots de tecken och mäktiga under han hade varit vittne till, dristade han sig till att hota, att i fall Mose och Aron visade sig för honom igen, skulle de dö. Om kungen inte hade blivit förhärdad i sitt uppror mot Gud, skulle han ha ödmjukat sig under en förnimmelse av den levande Gudens kraft, som kunde frälsa eller förgöra. Han skulle ha varit medveten om, att Han som förmådde att göra mirakel, och mångfaldiga Sina tecken och under, skulle bevara Sina utvalda tjänares liv, även i fall Han skulle döda Egyptens kung.

Då Mose hade varit vittne till Guds fantastiska gärningar, hade hans tro vuxit sig stark, och hans tillit hade befästs, medan Gud hade utrustat honom och gjort honom duglig, genom yttringarna av Sin kraft, till att stå som överhuvud för Israels härar, och som herde för Guds folk, som han skulle leda ut ur Egypten. Han blev upphöjd över fruktan genom sin fasta tillit till Gud, vilket ledde honom till att säga till kungen: ”Också vår boskap måste gå med oss, och inte en klöv får bli kvar.” Detta fasta mod i kungens närhet irriterade hans högmodiga stolthet, och han uttryckte sitt dödshot mot Guds tjänare. I sin blindhet erkände han inte, att han inte bara kämpade mot Mose och Aron, utan mot den mäktige Jehova, himmelens och jordens Skapare. Mose hade vunnit folkets gunst. Han betraktades som en högst ovanlig man, och kungen tordes inte göra honom något.

”Herren sade till Mose: ’Ännu en plåga skall jag låta komma över farao och Egypten, och sedan skall han släppa er. Han skall till och med driva ut er härifrån när han släpper er. Säg därför till folket att var och en, både man och kvinna, skall be sin granne om föremål av silver och guld.’” Kapitel 11:1, 2.

Fastän Mose var förbjuden, att åter visa sig i Faraos närhet, ty på den dag denne såge hans ansikte, skulle han dö; hade han dock ytterligare ett budskap från Gud till den upproriske kungen. Därför stålsatte han sig och trädde inför honom utan fruktan, för att delge honom Herrens ord.

”Mose sade: ’Så säger Herren: Vid midnatt skall jag gå fram genom Egypten. Då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos farao som sitter på tronen ända till den förstfödde hos slavinnan som arbetar vid handkvarnen och även allt förstfött bland boskapen. Ett högt klagorop skall höras i hela Egypten, sådant som aldrig har hörts och aldrig mer kommer att höras. Men inte en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, vare sig mot människor eller boskap. Ni skall då inse att Herren gör skillnad mellan Egypten och Israel. Då skall alla dina tjänare komma ner till mig och buga sig för mig och säga: Ge dig av, du själv och allt folket som följer dig! Sedan skall jag dra ut.’ Och Mose gick ut från farao, upptänd av vrede.” Verserna 4-8.

Då Mose för kungen redogjorde för den plåga, som skulle drabba dem, mera ödesdiger än andra, som hade hemsökt Egypten och som skulle komma att få alla hans rådgivare att böja sig ned inför honom och bönfalla israeliterna om, att lämna Egypten, blev kungen övermåttan vred. Han blev rasande, för att han inte kunde skrämma Mose, och få honom att skälva för hans kungliga auktoritet. Men Mose stödde sig mot en mäktigare arm, än den tillhörig någon jordisk monark.