White. Undsättningsplanen. Kapitel 5. Kain och Abel

Undsättningsplanen

Kapitel 5
Kain och Abel

Av: Ellen White

Adams söner, Kain och Abel, var av högst olikartade karaktärer. Abel fruktade Gud. Kain närde upproriska känslor, och knorrade emot Gud på grund av förbannelsen, som hade uttalats över Adam, och för att jorden var förbannad för hans synd. Dessa bröder hade erhållit undervisning om den föranstaltning, som gjorts för mänskosläktets frälsning. Gud krävde av dem, att de skulle följa Hans ordning med ödmjuk lydnad, och bevisa Honom vördnad, samt visa sin tro på och beroende av den utlovade Förlossaren, genom att slakta de förstfödda i sina hjordar, och högtidligt föra fram dem med blodet som ett brännoffer till Gud. Detta offer skulle leda dem till, att hela tiden komma ihåg sin synd, och den kommande Förlossaren, som skulle bli det stora syndoffret för människorna.

Kain bragte sitt offer till Herren med knorrande och vantro i sitt hjärta avseende det utlovade offret. Han var ovillig till, att noga följa lydnadens plan, att ta ett lamm och offra det tillika med markens frukt. Han tog blott av markens frukt, och ringaktade Guds krav. Gud hade underrättat Adam om, att utan blodsutgjutelse fås ingen förlåtelse. Kain var inte ens angelägen om, att ta det bästa av sin frukt. Abel rådde sin bror till, att inte träda fram inför Herren utan blodet från ett offer. Men Kain, som var den äldre, ville inte lyssna till sin bror. Han föraktade dennes råd, och bar fram sitt offer med tvivel och knorrande angående nödvändigheten av ceremoniella offer. Alltså godtog Gud det heller inte.

Abel frambar sin hjords förstfödde, och av dess fett, såsom Gud hade befallt; och han ställde fram sitt offer i full övertygelse om den kommande Messias och med ödmjuk bävan. Gud såg till hans offer. Ett ljus sken från himmelen och förtärde Abels offer. Kain såg inget tecken till, att hans blivit antaget. Han blev vred på Herren och på sin bror. Gud nedlät Sig till, att sända en ängel till Kain, för att tala med honom.

Ängeln frågade om orsaken till hans vrede, och påminde honom om, att om han följde den av Gud givna undervisningen, skulle Han godta honom och hans offer. Men om han vägrade, att ödmjukt underkasta sig Guds ordning, och tro och lyda Honom, kunde Han inte anta hans offer. Ängeln sade till Kain, att Gud inte var orättfärdig och att Han inte favoriserade Abel; utan det var på grund av hans egen synd och olydnad mot Guds uttryckliga befallning, som Han inte kunde godkänna hans offer – men att om han ville göra gott, skulle Gud kännas vid honom, och hans bror skulle lyssna till honom, och han skulle vara ledare, eftersom han var den äldre. Men Kain ångrade inte heller nu sin synd, efter att han blivit så grundligt undervisad. I stället för att klandra och känna ovilja mot sig själv för sin vantro, fortfor han att klaga på Guds orättvisa och partiskhet. Full av avundsjuka och hat, trätte han på Abel och tadlade honom. Abel hänvisade ödmjukt till sin brors fel, och visade honom, att felet låg hos honom själv. Men Kain hatade sin bror från det ögonblick, då Gud gav honom tecken på Sitt välbehag. Hans bror Abel sökte, att stilla hans vrede, genom att lyfta fram Guds barmhärtighet, som skonat deras föräldrars liv, då Han kunde ha bringat ögonblicklig död över dem. Han sade till Kain, att Gud älskade dem, annars skulle Han inte låta Sin oskyldige och helige Son lida det straff, som människan genom sin olydnad hade förtjänat att lida. Medan Abel således försvarade Guds plan, blev Kain förbittrad, och hans vrede steg mot Abel, tills han i sin förtrytelse slog ihjäl honom. Gud fordrade underrättelse av Kain om hans bror, och Kain lade fram en ond lögn: ”’Jag vet inte. Skall jag hålla reda på min bror?’” Gud underrättade Kain om, att Han kände till hans synd – att Han var medveten om alla hans handlingar och likaså hans hjärtas tankar. Så sade Han till honom: ”’Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken! Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. När du brukar jorden skall den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös skall du vara på jorden.’” Första Moseboken 4:10-12.

I begynnelsen kändes förbannelsen över jorden bara lätt; men nu vilade en dubbel förbannelse över den. Kain och Abel var en bild på två klasser, de rättfärdiga och de ogudaktiga, de troende och de vantrogna, som skulle komma att existera från människans syndafall till Kristi andra ankomst. At Kain slog ihjäl sin bror Abel är alltså en bild på, att de ogudaktiga kommer att vara missunnsamma mot de rättfärdiga och hata dem, därför att de är bättre, än de är. De kommer att nära avundsjuka mot de rättfärdiga och försöka, att slå ihjäl dem, därför att deras rättfärdiga handlingssätt fördömer deras syndfulla liv.

Adams liv var fullt av sorg, förödmjukelse och ständig ånger. Då han undervisade sina barn och barnbarn i Herrens fruktan, blev han ofta bittert tadlad för sin synd, som bragte så mycket elände över hans efterkommande. Tanken, att han skulle dö, fyllde honom med förfäran, då han lämnade det vackra Eden. Han betraktade döden som en förfärlig olycka. Sin första bekantskap med dödens verklighet i den mänskliga familjen stiftade han, då hans egen son Kain slog ihjäl sin bror Abel. Adam fylldes med de bittraste samvetskval över sin egen synd, berövades sin son Abel och måste se på Kain som hans mördare, samt visste, vilken förbannelse Gud hade uttalat över honom. Allt detta fyllde hans hjärta med sorg. Han förebrådde sig själv för sin första, stora överträdelse. Han bad Gud om förlåtelse genom det utlovade offret. Han kände djupt Guds vrede för den förbrytelse han begick i paradiset. Han var vittne till det allmänna fördärv, som därefter slutligen eggade upp Gud till, att utrota jordens invånare genom Syndafloden. Dödsstraffet, som Skaparen hade uttalat över honom, tycktes honom i begynnelsen högst förfärlig; men till sist, efter att han hade levat i flera hundra år, syntes det rättfärdigt och nådigt av Gud, att bringa hans eländiga liv till ett slut.

Då Adam såg de första tecknen på naturens förfall, i det att bladen föll från träden och blommorna vissnade, sörjde han djupare, än människorna nu sörjer över sina döda. De bleknade blomstren var inte så stor orsak till sorg, eftersom de var små och svaga; men att de höga, ädla och kraftiga träden miste sina blad och visade tecken på död, tecknade för honom en allmän upplösning av den sköna natur, som Gud hade skapat särskilt till gagn för människan.

Adam beskrev härligheten hos sitt Edenhem för sina barn, och för deras barn, till det nionde släktledet; och tillika sitt eget syndafall och dess förfärliga följder, samt den börda av sorg, som drabbade honom på grund av den familjekonflikt, som slutade med Abels död. Han berättade för dem om de lidanden, som Gud hade lett honom igenom, för att lära honom nödvändigheten av, att noga iaktta Guds lag. Han tillkännagav för dem, att synden kommer att bli straffad i vilken form den än existerar. Han bad dem, att lyda Gud, som skulle visa dem barmhärtighet, om de ville älska och frukta Honom.

Änglar samtalade med Adam efter hans syndafall, och underrättade honom om frälsningsplanen, och att mänskosläktet kunde få förlossning. Fastän en förfärlig skilsmässa inträffat mellan Gud och människorna, hade Gud anordnat ett föranstaltande genom Sin älsklige Sons offer, varigenom människorna kunde bli frälsta. Men deras enda hopp var, att leva i ödmjuk ånger, och tro på det sanna offret. Alla, som på detta vis skulle ta emot Kristus som sin ende Frälsare, kunde åter erhålla nåd från Gud genom Hans Sons förtjänster.

Det blev ålagt Adam, att undervisa sina efterkommande i Herrens fruktan, och att lära dem, att genom ödmjuk lydaktighet sätta stort värde på de offer, som avbildade den kommande Frälsaren. Adam erinrade sig noga, vad Gud uppenbarat för honom och överförde det muntligt till sina barn och barnbarn. På så vis bevarades kunskapen om Gud. Det fanns några rättfärdiga på jorden, som kände och fruktade Gud också i Adams dagar. Sabbaten hölls helig före syndafallet. Adam och Eva blev utdrivna ur Eden, därför att de överträtt Guds bud och ätit av den förbjudna frukten; men de helighöll Sabbaten efter sitt fall i synd. De hade erfarit, att olydnadens frukter är bittra, och lärt sig, att envar som överträder Guds bud, förr eller senare kommer att märka, att Gud menar precis, vad Han säger, och att Han förvisso kommer att straffa överträdare.

De, som dristar sig till, att ringakta den dag, på vilken Jehova vilade, den dag som Han välsignade och helgade, den dag som Han befallde skulle hållas helig, kommer en gång att erfara, att döden är överträdelsens lön. Gud krävde av Sitt folk, att de skulle ha en sjudagarsvecka, detta på grund av den bestämda ära, som Gud gav till den sjunde dagen, för att de inte skulle glömma sin Skapare, som gjorde himlen och jorden på sex dagar och vilade på den sjunde.

Kains efterkommande kände ingen omsorg, för att ära den dag, på vilken Gud vilade. De valde sin egen tid till arbete och vila, utan att bekymra sig om Jehovas befallning. Det förekom två särskilda klasser på jorden. Den ena klassen vandrade i öppet uppror mot Guds lag, medan den andra klassen lydde Hans befallningar och ärade Hans Sabbat.