Det Gynnade Släktet. Del 6: Från Brist på Långtråkighet till klarlagda Avsikter

Det Gynnade Släktet

Del 6: Från Brist på Långtråkighet till klarlagda Avsikter

Långtråkigt i det intressanta paradiset?

På tal om den Förnyade Jorden, där godhet och en sund personlighetsutveckling skall råda: ”Detta nya Eden-hem erbjuder inget liv med harpor på molntappar utan är en verklig, aktiv, intressant och gränslöst lycklig framtid, utan lidanden och besvikelser i en nära gemenskap med Skaparen och Frälsaren.

Kommer det inte att bli långtråkigt i evigheten? Har Du behövt sakna sysselsättning hittills i denna världen? På den nya jorden skall människan växa i kunskap och i visdom. Där kommer alltid att finnas något nytt som väcker förundran och kunskapstörst. Mer och mer skall förmågan att känna, älska och glädjas över livet utvecklas, bortom all fattningsförmåga. Skaparen erbjuder dig detta för intet om Du tar emot Hans ställföreträdande försoningsoffer och överlämnar dig helt i Hans händer samt låter Honom styra ditt liv.” Munmålaren Charles Axelsson (1943-1998), Vart Är Vi På Väg?, s. 47. Han var helförlamad i kroppen efter en trafikolycka, men lätt och ledig i tanken, som tog sig klara och rediga uttryck i en livlig korrespondens om de stora livsfrågorna och egen, litterär produktion. Har Du provat på ordbehandling hållande en skrivpinne i munnen? Dessutom stöttade trosbroder Charles andra, mera lyckligt lottade individer, trots de egna förutsättningarna.

 

Där kommer kärlekens lag att råda

”Oavsett vilken ras eller politisk ideologi vi tillhör, eller om vi är ateister, taoister, kristna, muhammedaner, buddister eller hinduer, så vet vi att:

Jag vill inte att någon skall ha begär till min käraste eller till mina ägodelar (10). Jag vill inte att någon talar illa eller ljuger om mig (9). Jag vill inte att någon stjäl från mig (8). Jag vill inte att min käraste begår äktenskapsbrott (7). Jag vill inte att någon dödar mig (6). Om jag har barn, vill jag att de hedrar mig (5). Det jag sätter högst i livet vill jag lyda och ära (4-1) och inte tvingas lyda och ära det som jag inte är övertygad om är rätt (2 Mos. 20:1-17).

Guds karaktär uttrycks i hans lag som vi alla bär inom oss. Alla vill vi bli bemötta efter den lagen. Problemet är att vår fördärvade natur, som vill utnyttja och härska, inte förmår bemöta vår medmänniska såsom vi själva vill bli bemötta. Gud vill råda bot för det genom att ge oss kraft till att omvända oss från synden [brott mot Guds Tio Bud i Andra Moseboken 20:1-17 ovan] och fostra en fullkomlig karaktär som inte skall fördärva tillvaron på den nya jorden (Joh. 15:5; Fil. 2:13; 4:13).

Definitionen på sann frihet är att en människa är fri att göra vad hon vill så länge hon inte inkräktar på en annan människas rätt till frihet. Friheten är därför en inskränkning till att endast göra det som är gott och det är uppfyllelsen av Guds lag vad gäller kärleken mot vår nästa.” Samma källa, s. 44. Charles A. vilar i graven till Guds döda vänners härliga uppståndelse till oändligt liv, utan sjukdom och elände.

Lösen är betalad

Priset för våra brott mot livets lag och vår biljett till den Nya Jorden har erlagts: ”Guds oskyldige Son hängde på ett kors. Hans kropp var sargad av gisselslag. Hans händer, som så ofta räckts ut för att välsigna, var nu fastspikade vid korset. Hans fötter, som trampat otaliga steg för att utföra kärlekens tjänster, var fastspikade vid samma kors. Detta konungsliga huvud var sargat av törnekronan. Dessa darrande läppar formades till ett fasans rop. Allt som han uthärdade – blodsdropparna som flöt ned från hans panna, hans händer och hans fötter, den plåga som sargade hans kropp och den ohyggliga ångest som fyllde hans själ, då Faderns ansikte doldes – talar till varje människa och förklarar: det var för dig Guds Son samtyckte till att bära denna syndens börda. Det var för dig han bröt dödens välde och öppnade paradisets portar. Han, som stillade de vreda vågorna och vandrade fram på det stormupprörda vattnet, han som kom demoner att darra och sjukdom att fly, som öppnade de blindas ögon och återkallade de döda till liv, ger sig själv att offras på ett kors och detta av kärlek till dig. Han som bär världens synd uthärdar den gudomliga rättvisans vrede och blir för din skull till synd. Under tystnad avvaktar åskådarna slutet på denna fruktansvärda scen. Solen lyser fram, men korset är ännu inhöljt i mörker. Präster och rådsherrar ser ned mot Jerusalem. De ser att det täta mörkret har lägrat sig över staden och över Judaslätten. Rättfärdighetens sol och världens ljus drog sina strålar tillbaka från den en gång så benådade staden Jerusalem. De skarpa blixtarna av Guds vrede var riktade mot den ödesmärkta staden.

Plötsligt lättade mörkret runt korset. I klara, trumpetliknande toner hördes en röst, som tycktes återljuda i hela skapelsen, då Jesus ropade: ’Det är fullbordat.’ ’Fader, i dina händer befaller jag min ande.’ Ett ljus omgav korset. Frälsarens ansikte upplystes av en härlighet lik solens. Sedan böjde han ned huvudet mot bröstet och dog.

Mitt under detta fruktansvärda mörker, då han kände sig övergiven av Gud, tömde Jesus de sista dropparna i mänsklighetens sorgfyllda olycksbägare. Under dessa fruktansvärda timmar hade han helt litat på de bevis på Guds erkännande, som dittills getts honom. Han kände sin Faders väsens egenskaper. Han förstod hans rättvisa. Han förstod hans barmhärtighet och hans stora kärlek. I tron vilade han i honom, vars vilja det alltid varit hans glädje att lyda. Och i det att han fullständigt underkastade sig och överlät sig åt Gud, försvann känslan av att han förlorat Faderns välvilja. Genom tron blev Jesus segrare.

[…] Då de hörde ropet: ’Det är fullbordat’, från Jesus, höll prästerna på att göra tjänst i templet. Det var vid tiden för kvällsoffret. Lammet, som var en symbol på Kristus, fördes fram för att slaktas. Klädd i sin ståtliga och värdiga dräkt stod prästen med lyftad kniv såsom Abraham, då han stod i begrepp att offra sin son. Med intensivt intresse såg folket på. Men jorden skakar såsom under ett jordskalv, ty Herren själv närmar sig. Med ett krasande ljud rämnar förlåten i templet uppifrån och ned och avslöjar för folket den plats som en gång var uppfylld av Guds närvaro. Och på denna plats hade Schekinah, härligheten av Guds närvaro, visat sig. Här hade Gud uppenbarat sin härlighet vid nådastolen. Ingen annan än översteprästen fick någonsin lyfta på denna förlåt som skilde denna avdelning från det övriga templet. Han gick in där en gång om året för att bringa försoning för folkets synder. Men se, denna förlåt hade nu rämnat i två delar, den allra heligaste platsen i den jordiska helgedomen var inte längre helig.

Allt var förvirring och skräck. Prästen skulle just slakta offret, men kniven föll ur hans darrande hand och lammet undkom. Symbolen hade mött sin förebild i Guds Sons död. Det stora offret hade getts. Vägen in i det allraheligaste låg nu öppen. En ny och levande väg var beredd för alla. Nu behöver inte längre en syndfull och sörjande mänsklighet vänta på en kommande överstepräst. Härefter skall Frälsaren utföra tjänst såsom präst och försvarare i himlarnas himmel. Det var som om en levande röst hade uttalat dessa ord till dem som var i templet: Det är nu slut på alla offer för synd.” Ellen G. White, Vändpunkten, sid. 760-762. Självfallet skall Du få ett gåvoexemplar även av Vändpunkten, när Du läser den kostnadsfria brevkursen, som nämns sist i den här artikeln!

Han är uppstånden!

Kristi uppståndelse från de döda är en del av frälsningsplanen och alldeles nödvändig, för att vi ej skall gå förlorade. Läs här en lysande, kort skildring av denna underbara tilldragelse: ”Man hade lagt ned den största omsorg på, att bevaka Frälsarens grav, och ingången hade förseglats med en stor sten. På stenen hade Roms sigill anbringats på så sätt, att stenen inte kunde flyttas, utan att förseglingen skulle brytas.

Runt om graven stod romerska soldater på vakt. De skulle hålla noggrann uppsikt, så att Jesu kropp icke skulle bli ofredad. Somliga av soldaterna stegade hela tiden fram och åter vid graven, medan andra vilade sig på marken ett kort stycke därifrån.

Graven bevakades dessutom av andra. Mäktiga änglar från himmelen var på plats. Vilken som helst av änglavakten kunde, med sin kraft, ha slagit ned hela den romerska armén.

Natten till morgonen den första dagen i veckan har sakta lidit mot sitt slut, och den mörkaste timmen, strax före gryningen, har kommit.

En av de mäktigaste änglarna sänds ut från himmelen. Hans ansikte skiner som ljungelden, och hans kläder är vita som snö. Han banar sig väg genom mörkret, och hela himlavalvet lyses upp av hans härlighet.

De sovande soldaterna vaknar, och flyger upp i stående. Med förfäran och undran stirrar de på det öppna himlavalvet och den lysande gestalt, som närmar sig dem.

Marken skälver och gungar upp och ned, när den mäktige varelsen från en annan värld nalkas. Han kommer i ett glädjens ärende, och hastigheten och kraften hos hans flykt skakar världen likt en svår jordbävning. Soldater, befäl och vaktposter faller likt döda till marken.

Ytterligare vakter fanns utplacerade vid Frälsarens grav. Onda änglar var där. Eftersom Guds Son bringats om livet, gjorde Djävulen anspråk på kroppen i sin egenskap av den, som har makten över döden.

Satans änglar närvarade, för att se till att ingen makt skulle riva Jesus ur deras grepp. Men då den mäktige ängeln från Guds tron nalkades, flydde de i panik från platsen.

Ängeln greppade tag i den stora stenen vid gravens öppning, och rullade bort den, som om den varit en småsten. Sedan ropade han med en stämma, som fick Jorden att skälva:

’Jesus, Du Guds Son, kom ut. Din Fader kallar på Dig!’

Så kom Han, som förtjänat makten över döden och graven, ut ur graven. Utanför den rämnade gravkammaren tillkännagav Han: ’Jag är uppståndelsen och livet.’ Och änglahären bugade sig till marken i tillbedjan inför Förlossaren, och välkomnade Honom med hyllningssånger.

Jesus trädde ut lik en erövrare. Vid Hans närvaro raglade Jorden, blixten ljungade och åskan mullrade.

Ett jordskalv markerade den tidpunkt, då Kristus gav upp Sitt liv. Ett annat jordskalv markerade den tidpunkt, då Han återtog det i triumf.

Satan skummade av ilska över sina änglars flykt inför den annalkande himmelske budbäraren. Han hade vågat hoppas på, att Kristus inte skulle återta Sitt liv, och att frälsningsplanen skulle misslyckas. Men då han såg Frälsaren komma ut ur graven i triumf, var allt hopp ute. Satan insåg, att hans rike skulle få ett slut, och att han till sist skulle komma att dödas.” Ellen G. White, The Story of Jesus, sid. 153-156. En svensk översättning att tanka hem, Berättelsen om Jesus, finns på ellenwhite.se. Gå dit!

Avsikter och målsättning klarlagda

”Men det var inte bara för att frälsa människorna som Kristus kom till jorden för att lida och dö. Han kom för att ’låta sin lag komma till makt’ och till ’ära’. Han kom inte bara för att denna världens inbyggare skulle respektera lagen som den bör respekteras utan för att alla världar i universum skulle inse att Guds lag är oföränderlig. Kunde dess krav ha åsidosatts, hade Guds Son inte behövt ge sitt liv för att bringa försoning för överträdelsen. Kristi död bevisar att den inte kan förändras. Det offer som Fadern och Sonen i oändlig kärlek gav för att syndare skulle kunna bli återlösta, bevisar för hela världsalltet – vad ingenting annat än denna försoningsplan kunde ha gjort – att rättfärdighet och nåd bildar grundvalen för Guds lag och regering.

I det slutliga förverkligandet av domen kommer det att bli klart att det inte finns någon ursäkt för synd. När hela världens domare en gång kommer att ställa Satan denna fråga: ’Varför gjorde du uppror mot mig och rövade ifrån mig mitt rikes undersåtar?’ kommer upphovsmannen till det onda inte att kunna lägga fram någon som helst ursäkt. Varje mun skall tystas och hela upprorsskaran stå mållös.

Golgata kors som vittnar om att lagen är oföränderlig, förkunnar också inför universum att syndens lön är döden. Med Frälsarens rop i dödsögonblicket: ’Det är fullbordat!’ ringde dödsklockan för Satan. Den stora strid som så länge hade utkämpats, var nu avgjord och syndens slutliga utrotande säkrat. Guds Son hade gått igenom dödens portar ’för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen’. (Hebr. 2: 14.) Lucifers egoistiska begär efter makt kom honom att säga: ’Högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron, . . . Jag vill. . . göra mig lik den Högste.’ Gud förklarar: ’Jag lät dig ligga såsom aska på jorden. . . Du tog en ände. . . för evig tid.’ – Jes. 14: 13, 14; Hes. 28: 18, 19.

När ’dagen kommer, och den skall brinna såsom en ugn. Då skola alla fräcka människor och alla som göra vad ogudaktigt är, bliva lika strå, och dagen, den som kommer, skall förbränna dem, säger Herren Sebaot, så att varken rot eller krona lämnas kvar av dem.’ – Mal. 4: 1.

Då skall hela världsalltet vara vittne till syndens natur och följder. Syndens fullständiga utrotande, som i början skulle ha väckt fruktan hos änglarna och dragit vanära över Gud, bevisar nu hans kärlek. Hans ära är återupprättad för alla skapade väsen i världsalltet som med glädje gör hans vilja och som har hans lag i sitt hjärta. Aldrig mer skall det uppstå något ont. Bibeln säger: ’Icke två gånger behöver hemsökelsen drabba.’ – Nah. 1: 9. Guds lag, som Satan har klandrat som ett träldomsok, kommer att hedras som frihetens lag. Skapelsen har bestått sitt prov och kommer aldrig mer att avvika från lydnaden mot honom. Hans väsens karaktär har blivit fullständigt uppenbarat för dem som en ofattbar kärlek och en oändlig vishet.” Ellen G. White: Den Stora Striden, sid. 460-461 (1994 års utgåva). (Även Den Stora Striden ingår som gåvobok i den i mitt första inlägg utannonserade gratiskursen om Bibelns budskap: Sanningen för Vår Tid. Beställs från: Sanningen för Vår Tid, Box 9, 511 21  KINNA.)

Brott mot livets kärlekslag medför alltså lidande och död. Därför försöker ständigt Gud att skydda oss mot oss själva. Står vi emot Hans vädjanden och hjälp, hugger vi av den gren vi sitter på.