White. Undsättningsplanen. Kapitel 18. Israel lämnar Egypten

Undsättningsplanen

Kapitel 18
Israel lämnar Egypten

Av: Ellen White

Israels barn hade följt de anvisningar Gud hade gett dem, och då dödsängeln gick från hus till hus ibland egyptierna, var de redo att ge sig av, och väntade på, att den upproriske kungen och hans mäktiga män skulle påbjuda dem att resa. ”Vid midnatt slog Herren allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos farao som satt på tronen till den förstfödde hos fången som var i fängelset. Han slog allt förstfött bland boskapen. Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier, och det hördes ett högt klagorop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död. Farao kallade till sig på natten Mose och Aron och sade: ’Stå upp och drag ut från mitt folk, ni själva och Israels barn, och gå i väg och håll gudstjänst, som ni har sagt. Tag även med era får och er nötboskap, som ni har sagt, och välsigna också mig när ni drar ut.’ Egyptierna drev på folket för att fort få dem ut ur landet, för de sade: ’Annars dör vi alla.’ Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad. De tog sina baktråg, lindade in dem i mantlarna och bar dem på sina axlar. Israels barn hade också gjort som Mose sagt: De hade begärt av egyptierna att få föremål av silver och guld och även kläder. Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte från egyptierna.” Andra Moseboken 12:29-36.

Herren uppenbarade detta för Abraham fyra hundra år innan det gick i uppfyllelse: ”Och Herren sade till Abram: ’Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år. Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall de dra ut med stora ägodelar.” Första Moseboken 15:13, 14.

”Också en stor blandad folkhop drog upp med dem, dessutom får och nötboskap, en mycket stor hjord.” Andra Moseboken 12:38. Israels barn lämnade Egypten med sin egendom, som inte tillhörde Farao, ty de hade aldrig sålt den till honom. Jakob och hans söner tog med sig sina fårhjordar och sin boskap till Egypten. Israels barn hade blivit väldigt talrika, och deras fårhjordar och nötboskap hade ökat starkt i antal. Gud hade dömt egyptierna, genom att sända plågor över dem, och få dem till att kasta ut Hans folk ur Egypten, med allt vad de ägde.

”När farao hade släppt folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, fast det var den närmaste vägen. Ty Gud tänkte att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten, när de fick se krig hota. Därför lät han folket ta en omväg genom öknen åt Röda havet till. Israels barn drog upp ur Egypten beväpnade. Och Mose tog med sig Josefs ben, ty Josef hade tagit en ed av Israels barn och sagt: ’När Gud ser till er, tag då med mina ben härifrån.’ Sedan bröt de upp från Suckot och slog läger i Etam på gränsen till öknen. Herren gick framför dem, om dagen i en molnstod för att visa dem vägen och om natten i en eldstod för att ge dem ljus. På det sättet kunde de vandra både dag och natt.” Kapitel 13:17-21.

Herren visste, att filistéerna skulle motsätta sig, att de tågade igenom deras land. De skulle säga om dem: ”De har smitit iväg från sina herrar i Egypten, för att kriga mot dem.” Genom att föra ut dem havsvägen, visade Herren Sig vara en medlidsam Gud, så väl som en domens Gud. Herren upplyste Mose om, att Farao skulle förfölja dem, och han kom honom att slå läger vid havet. Han berättade för Mose, att Han skulle låta Sig äras inför Farao och hela hans här. Efter att hebréerna några dagar tidigare hade lämnat Egypten, meddelade egyptierna Farao, att de hade flyttat, och aldrig tänkte vända tillbaka, för att tjäna honom. Och de knorrade, därför att de hade låtit dem lämna Egypten. Det innebar en väldigt stor förlust för dem, att berövas på deras tjänster; och det förtröt dem, att de hade gått med på att låta dem resa. Trots allt de hade lidit under Guds straffdomar, var de så förhärdade i sitt ständiga uppror, att de beslutade sig för, att förfölja Israels barn, och återbörda dem till Egypten. Kungen bådade upp en väldigt stor här på sex hundra vagnar, och följde efter dem, och hann ikapp dem, då de hade slagit läger vid havet.

”När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se att egyptierna kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till Herren. Och de sade till Mose: ’Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad var det du gjorde mot oss, när du förde oss ut ur Egypten? Vi sade ju: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen.’ Mose svarade folket: ’Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla.’” Kapitel 14:10-14.

Hur snabbt förlorade inte israeliterna tilltron till Gud! De hade bevittnat Hans straffdomar över Egypten, som tvingat kungen till, att släppa Israel; men då deras tillit till Gud blev prövad, knorrade de, trots att de hade sett dessa bevis på Hans kraft före sin vidunderliga befrielse. I stället för, att sätta sin nödvändiga lit till Gud, knotade de mot den trofaste Mose, vilket erinrade honom om deras vantroende ord, som de yttrat i Egypten. De anklagade honom för att vara orsaken till deras bekymmer. Han uppmuntrade dem till, att sätta sin lit till Gud, och hålla inne med sina uttryck för vantro, så skulle de se, vad Herren skulle komma att göra för dem. Mose ropade allvarligt till Herren om, att Han skulle befria Sitt utvalda folk.

”Sedan sade Herren till Mose: ’Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de skall dra vidare. Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå mitt igenom havet på torr mark.” Verserna 15, 16. Gud önskade att Mose skulle förstå, att Han tänkte verka för Sitt folk – att deras nödläge skulle bli Hans tillfälle. Då de skulle vandra så långt, som de skulle, måste Mose påbjuda dem, att gå ändå längre framåt; sedan skulle han använda staven Gud gett honom till att dela vattnet med.

”Se, jag skall förhärda egyptiernas hjärtan, så att de följer efter dem, och jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. Egyptierna skall inse att jag är Herren, när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare.’ Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem, så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma inpå den andra.” Verserna 17-20.

Egyptierna såg inte hebréerna; ty en tjock, mörk sky dolde dem, medan skyn strålade med sitt ljus över israeliterna. Därigenom visade Gud Sin kraft och prövade Sitt folk, för att utröna, huruvida de tänkte lita på Honom, sedan Han gett dem tecken på Sin omsorg och kärlek till dem. Dessutom tillrättavisade Han härigenom dem för deras vantro och gnällande. ”Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem.” Verserna 21, 22.Vattnet reste sig upp och stod som hårda murar på varje sida, medan Israel gick mitt igenom havet på torr mark.

Den egyptiska hären triumferade hela natten över, att Israels barn igen var i deras våld. De menade, att de satt fast i fällan; ty Röda Havet sträckte ut sig framför dem, och deras stora här stod strax bakom dem. Om morgonen, då de nådde fram till havet, se, där var en torr stig, vattnet hade delat sig och stod som en mur på ömse sidor, och Israels barn hade nått halvvägs genom havet, samt vandrade på torra land. De dröjde en stund med att besluta nästa drag. De blev besvikna och rasande över, att då hebréerna nästan befann sig i deras våld, och de var säkra på att de skulle ta dem, öppnade det sig oväntat en väg för dem i havet. De beslutade sig för, att följa efter dem. ”Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet. Men när morgonväkten var inne, såg Herren från pelaren av eld och moln ner på egyptiernas här och förvirrade den. Han lät hjulen falla av deras vagnar, så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: ’Låt oss fly för Israel, ty Herren strider för dem mot egyptierna.’” Verserna 23-25.

Egyptierna vågade sig ut på den stig Gud hade berett för Sitt folk, och Guds änglar rörde sig igenom deras här och lossade på hjulen på deras stridsvagnar. De blev kraftigt besvärade. Deras framryckning gick väldigt långsamt, och vanskligheter stötte till. De kom ihåg de straffdomar, som hebréernas Gud hade åsamkat dem i Egypten och med vars hjälp Han tvingat dem till, att släppa Israel. Nu tänkte de, att Gud skulle överlämna dem helt i israeliternas händer. De drog slutsatsen, att Gud kämpade för israeliterna, och de blev förfärligt rädda samt vände om, för att fly ifrån dem. Samtidigt sade Herren till Mose: ”’Räck ut handen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.’”  ”När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.” Verserna 26, 31.

Sedan hebréerna bevittnat Guds förunderliga verk vid utplånandet av egyptierna, stämde de upp en inspirerad sång med högtidlig, skön klang och tacksamt pris. Mirjam, systern till Mose och profetissa, ledde kvinnorna i musiken.

”Då sjöng Mose och Israels barn denna lovsång till Herren: ’Jag vill lovsjunga Herren, ty högt är han upphöjd. Häst och ryttare störtade han i havet. Herren är min starkhet och min lovsång, han blev min frälsning. Han är min Gud, jag vill prisa honom, min faders Gud, jag vill upphöja honom. Herren är en stridsman, Herren är hans namn! Faraos vagnar och här kastade han i havet, hans utvalda krigsmän dränktes i Röda havet. Djupen övertäckte dem, de sjönk till botten som sten. Din högra hand, Herre, härlig i sin kraft, din högra hand, Herre, krossade fienden. I din stora höghet slog du ner dina motståndare, du släppte loss din vrede, den förtärde dem som strå. För en fnysning från din näsa dämdes vattnen upp, böljorna reste sig som en mur, vattenströmmarna stelnade i havets djup. Fienden sade: Jag skall förfölja dem, jag skall hinna upp dem, jag skall utskifta byte, släcka min hämnd på dem. Jag skall dra mitt svärd, min hand skall förgöra dem. Du andades på dem och havet övertäckte dem, de sjönk som bly i de väldiga vattnen.

Vem är som du bland gudarna, Herre? Vem är som du, härlig i helighet, värdig förundran under lovsång, du som gör under. Du räckte ut din högra hand, och jorden uppslukade dem. Du ledde med din nåd det folk som du återlöst, du förde dem med din makt till din heliga boning. Folken hörde det och darrade, ångest grep Filisteens inbyggare. Då förskräcktes Edoms furstar, Moabs hövdingar bävade, alla Kanaans inbyggare smälte av ångest. Över dem föll skräck och fruktan. Inför din mäktiga arm stod de som förstenade, till dess ditt folk hade dragit förbi, Herre, till dess det hade dragit förbi, det folk som du hade köpt. Du för dem in och planterar dem på din arvedels berg, på den plats, Herre, som du har gjort till din boning, i den helgedom, Herre, som dina händer berett. Herren skall regera alltid och för evigt.’ När faraos hästar med vagnar och ryttare hade kommit ner i havet, lät Herren havets vatten vända tillbaka över dem. Men Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark.” Kapitel 15:1-19.

Farao, som icke ville erkänna Gud och böja sig för Hans myndighet, gladdes åt att visa sin makt som härskare över dem, som han kunde kontrollera. Mose tillkännagav för Farao, sedan denne hade krävt av folket, att de skulle göra tegelstenar utan att ge dem halm, att Gud, som han sade sig inte känna, skulle tvinga honom till, att ge upp sitt krav, och erkänna Hans auktoritet som störste härskare.

Tidpunkten hade kommit, då Gud skulle besvara Sitt förtryckta folks böner, och skulle föra dem ut ur Egypten med så mäktiga uppvisningar av Sin makt, att egyptierna skulle måsta medge, att hebréernas Gud, som de hade föraktat, stod över alla gudar. Han skulle nu straffa dem för deras avgudadyrkan, och för deras stolta prål över de nådegåvor de hade fått av sina döda gudar. Gud ämnade förhärliga Sitt eget namn, så att andra folk skulle höra talas om Hans kraft och darra inför Hans mäktiga handlingar. Genom att bevittna Hans mirakulösa gärningar, skulle Hans folk komma att helt och fullt vända sig bort ifrån sin egen avgudadyrkan, för att tillbe Honom av rent hjärta.

Gud befallde Mose att säga till Farao: ”Men just därför skonade jag dig, att jag skulle visa dig min kraft”. Andra Moseboken 9:16. Detta betyder inte, att Gud hade skapat honom för detta ändamål; utan Hans försyn hade gestaltat omständigheterna så, att en upprorisk tyrann som Farao skulle sitta på Egyptens tron vid den tidpunkt, då Gud skulle befria hebréerna. För detta ändamål hade hans liv skonats, ehuru han hade förverkat Guds barmhärtighet genom sina förbrytelser. Gud såg det riktiga i, att skona Faraos liv, för att han skulle få visa sin halsstarrighet. Han tänkte använda Faraos uppror emot Sig till att mångfaldiga bevisen på Sin kraft till att gynna Sitt folk, och för att Hans namn skulle upphöjas inför egyptierna, samt kunskapen om Honom senare skulle spridas på jorden. Händelseutvecklingen berodde på Hans försyn. Han kunde ha satt en mera nådig kung på Egyptens tron, som inte hade vågat att fortsätta sitt uppror mot Guds mäktiga, demonstrerade kraft, som han blivit varse, såsom fallet blev med Farao. Men då skulle Guds avsikt inte ha förverkligats. Hans folk skulle ha blivit bedragna beträffande egyptiernas syndiga avgudadyrkan, och skulle inte själva ha erfarit den hårdhjärtade grymhet, som de avgudadyrkande egyptierna var i stånd till. Gud tänkte visa Sin avsky för avguderiet för dem, och Han skulle straffa grymhet och förtryck överallt, där sådant förekommer.

Fastän många av israeliterna hade blivit fördärvade av avgudadyrkan, stod de trofasta upp för Gud. De hade inte dolt sin tro, utan öppet vittnat för egyptierna, att de tjänade den ende sanne och levande Guden. De gick igenom för dem bevisen för Guds existens och kraft ända från skapelsen. Egyptierna fick tillfälle till, att lära känna hebréernas tro, och deras Gud. De hade försökt, att omstörta trofasta tillbedjare av den sanne Guden, och förargade sig över sitt misslyckande, trots hot, löften om belöning och grym behandling.

De två föregående kungarna, som hade suttit på Egyptens tron, var diktatoriska, och hade grymt bemött hebréerna. Israels äldste hade ansträngt sig för, att väcka liv i israeliternas falnande tro, genom att hänvisa till löftena riktade till Abraham, och Josefs profetiska ord strax före sin död, som förutsade deras befrielse från Egypten. Några valde att lyssna och tro. Andra betraktade sitt sorgliga tillstånd, och avvisade hoppet. Egyptierna hade inhämtat eller tagit reda på Israels barns förväntningar, och drev med deras hopp om befrielse, samt talade hånfullt om deras Guds kraft. De pekade på deras egen belägenhet som folk, som blott en nation av slavar, och sade spotskt till dem: ”Om nu Er Gud är så rättfärdig och nådig, samt överträffar Egyptens gudar i kraft, varför gör Han Er inte till ett fritt folk? Varför märks inte Hans storhet och kraft till att upphöja Er?” Egyptierna fäste så israeliternas uppmärksamhet på deras egna gudar, som de själva hade valt och som israeliterna kallade för falska gudar. De sade triumfatoriskt, att deras gudar hade skänkt dem välstånd, och hade gett dem mat och kläder samt stora rikedomar; liksom att deras gudar hade gett israeliterna i deras händer till att tjäna dem, plus att de ägde kraft till att förtrycka dem, och släcka deras livslåga, så att de inte mer skulle vara ett folk. De gjorde narr av tanken, att hebréerna någonsin skulle bli befriade ur slaveriet.

Farao skröt över, att han gärna ville se deras Gud befria dem ur hans händer. Dessa ord krossade hoppet hos många ibland Israels barn. För dem tycktes kungens och hans rådgivares ord ha besannats i hög grad. De var medvetna om, att de behandlades som slavar, och att de måste stå ut med allt det förtryck, som deras arbetsgivare och härskare hade staplat på dem. Deras gossebarn jagades och dödades. Deras egna liv var en börda; och ändå trodde de på och dyrkade himmelens Gud. De jämförde sin belägenhet med egyptiernas. Dessa trodde alls inte på en levande Gud, som hade förmågan att frälsa och utplåna. Somliga av dem tillbad avgudar, bilder gjorda i trä och sten, medan andra valde att dyrka solen, månen och stjärnorna; ändå blev de välsignade med välstånd. Och en del av hebréerna menade, att om Gud verkligen stod över alla gudar, skulle Han inte på detta sätt låta dem träla åt en avgudadyrkande nation.

Guds trofasta tjänare förstod, att det var på grund av deras opålitlighet som ett folk, och deras fallenhet för att gifta in sig i andra folkslag och därigenom förledas till avguderi, som Herren  lät dem utvandra till Egypten. Och de tillkännagav entydigt för sina bröder, att Gud skulle raskt leda dem ut ur Egypten, och bryta deras betungande ok.

I Israels befrielse från Egypten visade Gud alla egyptierna tydligt Sin särskilda barmhärtighet mot Sitt folk. Gud fann det rätt, att utgjuta Sina straffdomar över Farao, så att han genom bitter erfarenhet och inte på något annat sätt skulle inse, att Herrens kraft översteg alla andras. För att Hans namn måtte förkunnas över hela jorden, skulle Han ge exempel och påtagliga bevis till alla folk på Sin gudomliga kraft och rättfärdighet. Det var Guds plan, att dessa yttranden av kraft skulle stärka Hans folks tro, och att deras efterkommande ständigt skulle dyrka Honom allena, som hade utfört sådana nådiga under för deras skull.

Miraklet med staven, som blev till en orm, och flodvattnet till blod, rörde inte Farao i ryggen, utan ökade bara hans hat mot israeliterna. Trollkarlarnas gärningar kom honom att tro, att dessa mirakel utförts genom magi; men han fick över måttan stora bevis för motsatsen, då paddplågan avlägsnades. Gud kunde ha fått dem till att försvinna och återvända till stoftet på ett ögonblick; men detta gjorde Han inte. Annars kunde kungen och egyptierna, då paddorna försvunnit, ha sagt att de varit frukten av magi, liksom trollkarlarnas verk. Nej, paddorna dog och samlades i högar. Egyptierna såg deras lik, vars stank fördärvade luften. Här hade kungen och alla egyptier bevis, som deras fåfänga filosofi inte hade något svar på. De måste inse, att detta verk inte var magi, utan en straffdom från himmelens Gud.

Trollkarlarna förmådde ej, att framkalla mygg. Herren ville inte att det skulle se ut i deras ögon, eller i egyptiernas, som att de kunde framkalla myggplågan. Han ville få bort alla ursäkter till vantro hos Farao. Han förmådde till och med trollkarlarna att säga: ”’Detta är Guds finger.’”

Därefter kom plågan med flugsvärmar. De var inte flugor, som harmlöst stör oss under vissa årstider; utan de flugor, som kom över Egypten, var stora och giftiga. Deras stick var ytterst smärtsamma för människor och djur. Gud skilde Sitt folk från egyptierna, och lät inga flugor närma sig deras område.

Herren sände så pest över deras boskap, och samtidigt beskyddade Han hebréernas boskap, varav ingen dog. Därnäst kom böldplågan över människor och djur, något som trollkarlarna inte kunde skydda sig själva emot. Sedan sände Herren hagelplågan blandad med eld ned över Egypten, med flammande blixtar och åskans dån. Tidpunkten för varje plåga angavs, innan den inträffade, så att det inte kunde sägas, att den var en tillfällighet. Herren demonstrerade för egyptierna, att hela jorden stod under hebréernas Guds kommando – att åska, hagel och storm lydde Hans röst. Farao, den stolte kung, som en gång hade frågat: ”’Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel?”, ödmjukade sig och sade: ”’Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig och jag och mitt folk har gjort orätt.” Han bad Mose, att vara medlare inför Gud, för att den fruktansvärda åskan och blixtrandet skulle upphöra.

Herren sände därnäst gräshoppornas hemska plåga. Kungen valde, att finna sig i plågorna hellre, än att underkasta sig Gud. Utan ånger såg han hela sitt rike utsättas för miraklet från dessa förfärliga domar. Herren sände sedan mörker över Egypten. Folk blev inte bara berövade ljuset, utan själva atmosfären var väldigt tryckande, så det var vanskligt att andas; likväl var hebréernas atmosfär ren, och ljus fanns i deras boningar. En till plåga lät Gud drabba Egypten, den var svårare, än någon av de föregående. Det var kungen och hans avgudapräster, som in i det sista motsatte sig anmodandena från Mose. Folket var av den uppfattningen, att hebréerna borde tillåtas att lämna Egypten. Mose berättade för Farao och Egyptens folk, liksom för israeliterna, om arten och verkan av den sista plågan. Om natten, så fruktansvärt för egyptierna, och så härligt för Guds folk, blev Påskens högtidliga förordning införd.

Det var väldigt svårt för den egyptiske kungen och ett stolt och avgudadyrkande folk, att ge efter för himmelens Guds krav. Den egyptiske kungen var sen till att ge med sig. Under de svåraste pinor gav han efter en smula; men väl pinan var väck, tog han tillbaka det han hade lovat. Alltså rammade plåga efter plåga Egypten, och han gav inte efter mera, än han var tvungen till genom Guds vredes ödesdigra hemsökelser. Kungen höll faktiskt fast vid sitt uppror även sedan Egypten hade ödelagts. Mose och Aron upplyste Farao om arten och verkan av varje plåga, som skulle följa på hans vägran, att släppa Israel. Varje gång såg han plågorna komma exakt enligt varningen; ändå vägrade han att ge efter. Först ville han blott ge dem tillåtelse till, att offra till Gud i Egyptens land; så, efter att Egypten hade lidit under Guds vrede, gav han männen allena lov till att resa. Sedan nästan hela Egypten gått under genom gräshoppsplågan, gav han deras barn och deras hustrur lov att också resa; men vägrade att låta dem ta med sig sin boskap. Mose berättade då för kungen, att Guds ängel skulle dräpa deras förstfödda.

Varje plåga kom litet närmare inpå skinnet och var mera sträng, och den avslutande skulle visa sig vara mera ödesdiger, än sina föregångare. Men den stolte kungen blev utomordentligt vred, och ödmjukade sig inte. Och då egyptierna såg de omfattande förberedelser, som gjordes ibland israeliterna för den ödesdigra natten, skrattade de åt blodets tecken på deras dörrposter. Men då egyptierna, från kungen på sin tron till den enklaste tjänare, drabbades och deras förstfödda dödades, blev det gråt i Egypten. Så påmindes Farao om sitt högmodiga skryt: ”’Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel.” Han ödmjukade sig, och for jämte sina rådgivare till Gosen i hast, där han böjde sig ned för Mose och Aron, och bad dem att resa och tjäna sin Gud. De fick ta med sig sina får och sin boskap. De bönföll dem att försvinna, eftersom de var rädda för, att om de fortfore längre med detta, skulle de bli som de döda. Farao bad också Mose enträget om, att välsigna honom. I det ögonblicket trodde han nämligen, att en välsignelse från Guds tjänare skulle skydda honom från ytterligare verkningar av den fruktansvärda plågan.

Israeliterna lämnade Egypten skyndsamt, men i ordning. De delades in i flera grupper, och varje grupp hade sin ledare. Faraos motspänstighet var sådan, att sedan de hade begravt sina döda, och hade sett att Guds ohyggliga straffdomar upphört, ångrade han att han gett Mose lov till att resa. Egyptierna förtröts över, att de hade varit så idiotiska, att tro att deras förstföddas död kunde skyllas på Guds kraft. De frågade varandra bittert: ”’Vad var det vi gjorde när vi släppte israeliterna, så att de inte tjänar oss mer!’” Andra Moseboken 14:5. Farao ordnade med en välutrustad här, som bestod av avgudapräster, styresmän och viktiga personer i hans rike. De menade, att om deras präster ledsagade dem, skulle de vara mera säkra på framgång. De mäktigaste i Egypten valdes ut, så att de skulle kunna skrämma israeliterna, genom att visa sin kraft och storhet. De tänkte, att då nyheterna nådde andra folk, att de måst ge upp inför Israels Guds kraft, som de hade föraktat, skulle dessa se på dem med förakt. Men om de skulle dra ut under stor pompa och återbörda Israel med våld, skulle de återvinna sin ära, och dessutom säkra Israels tjänst igen. De nådde upp hebréerna vid Röda Havet. Detta ställe kom att bli platsen för den sista yttringen av Guds kraft inför de förblindade egyptierna. På morgonen kom de fram till Röda Havet och såg den hebréiska hären gå på en torr stig beredd för dem i havet, medan höga vattenmurar stod på varje sida, gjorda styva av Guds kraft. Denna uppvisning av Guds kraft gjorde dem bara mera upproriska; och de hade så länge motsatt sig sådana yttringar, att de hade blivit förhärdade; och i sin blindhet hastade de ut på den stig, som Gud mirakulöst hade förberett för Sitt folk. Då besannades de ord, som Herren talat till Mose: ”Och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom. Jag är Herren.” Andra Moseboken 12:12. Guds straffdomar visades genom den egyptiska härens fullständiga utplåning.

White. Undsättningsplanen. Kapitel 17. Påsken

Undsättningsplanen

Kapitel 17
Påsken

Av: Ellen White

Herren gav så Mose bestämda anvisningar att meddela till Israels barn, angående vad de måste göra, för att bevara sig själva och sina familjer från den ohyggliga plåga, som Han stod i begrepp att sända över Egypten. Mose skulle också ge dem undervisning om, att lämna Egypten. Han delgav dem Guds befallning om, att slakta ett lamm utan lyte, och ta lammets blod och smörja det på dörrposterna och på övre dörrträet på sina hus. Utöver detta tecken skulle de äta lammet, stekt över eld, och med bittra örter, innan Guds ängel skulle gå igenom Egyptens land och utföra sitt ödesdigra verk, nämligen att döda de förstfödda gossebarnen och boskapens förstfödda. ”På detta sätt skall det ätas: Ni skall ha kläderna uppfästa med bältet kring höfterna och ha skor på fötterna och stav i handen. Och ni skall äta det snabbt. Detta är Herrens påsk. Den natten skall jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom. Jag är Herren. Blodet skall för er vara ett tecken på de hus där ni är, ty när jag ser blodet skall jag gå förbi er. Ingen straffdom skall drabba er med fördärv, när jag slår Egyptens land. Denna dag skall ni ha till minnesdag och fira den som en Herrens högtid. Som en evig stadga skall ni fira den från släkte till släkte.” Andra Moseboken 12:11-14.

Här blev Israels barn ålagda en gärning, som de skulle utföra personligen, för att pröva dem, och för att de skulle visa sin tro genom sina gärningar på den stora befrielse Gud höll på att åstadkomma för dem. För att undgå Guds stora dom, som Han skulle låta drabba egyptierna, måste blodets tecken synas på deras boningar. Och de ålades, att skilja sig själva och sina barn från egyptierna, och samla dem i sina egna hus; ty om några av israeliterna befann sig i egyptiernas hus, skulle de falla i den ödeläggande ängelns händer. De blev också anvisade, att hålla Påskhögtiden efter ett visst mönster, och då deras barn i framtiden skulle komma att fråga dem om högtidens betydelse, kunde de berätta om det förunderliga skydd de varit föremål för i Egypten: Att då den ödeläggande ängeln trädde ut om natten, för att döda människornas och boskapens förstfödda, gick han förbi deras hus, och ingen av de hebréer, som hade blodets tecken på sina dörrposter, dödades. Och folket böjde på sina huvuden och tillbad tacksamt för detta anmärkningsvärda minne, som getts åt deras barn som erinran om Guds omsorg om Sitt folk. Det var ganska många egyptier, som leddes till, genom de tecken och under som förekom i Egypten, att erkänna att hebréernas Gud var en ende och sanne Guden. De bad om, att släppas in i israeliternas hem, för att tillbringa denna fruktansvärda natt med dem, då Guds ängel skulle döda egyptiernas förstfödda. De var överbevisade om, att deras egna gudar, som de dyrkade, saknade kunskap och kraft till att frälsa eller utplåna. De lovade sig själva, att välja Israels Gud som sin Gud. De beslöt sig för, att lämna Egypten, och följa med Israels barn, för att dyrka deras Gud. Israeliterna välkomnade de troende egyptierna i sina hem.

Påsken pekade bakåt till Israels barns befrielse, och pekade dessutom avbildande framåt till Kristus, Guds Lamm, som slaktades för fallna människors återlösning. Blodet, som stänktes på dörrposterna, var en bild på Kristi försonande blod, liksom på den syndiga människans ständiga beroende av blodets förtjänster som säkerhet mot Satans makt, och på en slutlig återförening. Kristus åt Påskmåltiden tillsammans med Sina lärjungar strax före Sin korsfästelse, och samma natt infördes förordningen för Herrens Nattvard, som skulle högtidlighållas som minne om Hans död. Påsken hade högtidlighållits, för att fira Israels barns befrielse från Egypten, både som erinring och som sinnebild. Avbilden hade nått förebilden, då Kristus, Guds felfria Lamm, dog på korset. Han har lämnat efter Sig en förordning, som firar händelserna vid Hans korsfästelse.

Kristus åt Påskmåltiden tillsammans med Sina lärjungar, varpå Han reste Sig från bordet och sade till dem: ”’Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar.” Lukasevangeliet 22:15. Han utförde så den ödmjukhetens handling, att tvätta lärjungarnas fötter. Kristus gav Sina lärjungar förordningen med fottvagning, som skulle utövas, för att lära dem ödmjukhetens läxa. Han knöt denna förordning till nattvarden. Han hade avsett, att detta skulle innefatta en stunds självrannsakan. Därmed ges Hans efterföljare möjlighet, att bättre lära känna sina hjärtans egentliga känslor mot Gud och mot varandra. I fall stoltheten lurar i deras hjärtan, hur snabbt skall den då inte upptäckas hos dem, som felat och ärligt fullbordar denna plikt! Om det existerar själviskhet eller inbördes avsky, kommer det att uppdagas snabbare, när de inleder denna ödmjukhetens handling. Denna förordning var uttänkt, för att det skulle förekomma ömsesidiga bekännelser, och öka förbarmandet samt inbördes förlåtelse och sann kärlek, som förberedelse för utförandet av denna högtidliga förordning till minne av Kristi död. Han älskade Sina lärjungar tillräckligt högt, för att dö för dem. Han manade dem till, att älska varandra, liksom Han hade älskat dem.

Exemplet med, att två lärjungarnas fötter gavs till gagn för alla, som tror på Honom. Han fordrade, att de skulle följa Hans exempel. Denna ödmjukhetens förordning var inte bara tänkt att pröva deras ödmjukhet och trofasthet, utan att ständigt påminna om, att Hans folks återlösning köptes på villkoret, att de stadigt skulle ödmjuka sig och lyda. ”Sedan han hade tvättat deras fötter och tagit överklädnaden på sig och satt sig, sade han åter till dem: Förstår ni, vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre, och ni säger rätt, ty jag är det. Om nu jag, som är er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett föredöme, för att ni skall göra, såsom jag har gjort med er. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Tjänaren är inte förmer än sin herre, inte heller är sändebudet förmer än den som har sänt honom. Om ni vet detta, saliga är ni, om ni också gör det.” Johannesevangeliet 13:12-17, Reformations-Bibeln.

Jesus återtog så Sin plats vid bordet, varefter brödet och det ojästa vinet sattes fram, i enlighet med Kristi anvisningar. Han såg väldigt sorgsen ut. ”Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ’Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.’ På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.” Lukasevangeliet 22:19, 20. ”Ty jag säger er att jag från denna stund inte skall dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer.’” Vers 18.

Här införde vår Frälsare Herrens Nattvard. Så ofta den firas, skall den påminna om de högtidliga scenerna vid Hans förrådande och korsfästelse för världens synder. Han önskade, att efterföljarna skulle vidgå sitt fortlöpande beroende av Hans blod för sin frälsning. Det brutna brödet var en bild på Kristi brutna lekamen, som utgavs för världens frälsning. Vinet var en bild på Hans blod, utgjutet för att rena alla deras synder, som kommer till Honom för tillgivelse och tar emot Honom som sin Frälsare.

Människors frälsning hänger på ständig hjärterannsakan inför Kristi renande blod. Därför skall Herrens Nattvard inte bara hållas vid lägligt tillfälle eller årligen, utan oftare, än den årliga Påsken. Denna högtidliga förordning firar en långt större begivenhet, än Israels barns befrielse från Egypten. Befrielsen var en bild på den stora försoning, som Kristus åstadkom, genom att offra Sitt eget liv för Sitt folks slutgiltiga befrielse. 

White. Undsättningsplanen. Kapitel 16. Plågorna över Egypten

Undsättningsplanen

Kapitel 16
Plågorna över Egypten

Av: Ellen White

Herren sade till Moses: ”Säg därför till Israels barn: Jag är Herren. Jag skall föra er ut från tvångsarbetet hos egyptierna och rädda er från slaveriet under dem och jag skall återlösa er med uträckt arm och genom stora straffdomar. Och jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni skall få erfara att jag är Herren, er Gud, han som för er ut från slaveriet hos egyptierna. Och jag skall föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag skall ge er det till arvedel. Jag är Herren.’ Allt detta talade Mose till Israels barn, men de hörde inte på honom på grund av sin otålighet och det hårda arbetet. Därefter sade Herren till Mose: ’Gå och säg till farao, kungen i Egypten, att han släpper Israels barn ut ur sitt land.’” Andra Moseboken 6:6-11.

Mose miste delvis modet. I sin nedstämdhet frågade han Herren: Om Israels barn, Ditt eget omskurna folk, inte vill lyda mig, hur skall då Farao, som är en oomskuren avgudadyrkare, höra mig? ”Men Herren sade till Mose: ’Se, jag har satt dig att vara som Gud för farao och din bror Aron skall vara din profet. Du skall tala allt jag befaller dig. Sedan skall din bror Aron tala med farao om att han måste släppa Israels barn ut ur sitt land. Jag skall förhärda faraos hjärta och göra många tecken och under i Egyptens land. Farao kommer inte att lyssna på er, men jag skall lägga min hand på Egypten och föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten genom stora straffdomar. Och egyptierna skall få erfara att jag är Herren, när jag räcker ut min hand över Egypten och för Israels barn ut därifrån.’ Mose och Aron gjorde så, de gjorde som Herren hade befallt dem.” Kapitel 7:1-6.

Herren sade till Mose, att de tecken och under, som Han skulle visa Farao, skulle förhärda hans hjärta, eftersom han inte skulle komma att ta dem till sig, och Gud skulle mångdubbla Sina tecken. Varje straff, som kungen avvisade, skulle komma att åsamka honom nästa straff, som skulle vara mera omfattande och hårdare, tills kungens stolta hjärta hade ödmjukats och han skulle erkänna himmelens och jordens Skapare som den levande och allsmäktige Guden.

På ett tydligt sätt lyfte Herren Sitt folk ur deras långa träldom, och egyptierna fick tillfälle till, att se, hur svag deras mäktiga mäns visdom var, och jämföra sina gudars kraft med himmelens Guds styrka. Herren visade dem genom Sin tjänare Mose, att himmelens och jordens Skapare är den levande och allsmäktige Guden, som står över alla gudar. Alltså är Hans styrka mäktigare, än den starkastes – den Allsmäktige kunde föra fram Sitt folk med hög hand och utsträckt arm. De tecken och mirakel, som utfördes i Faraos närhet, ombesörjdes inte bara för hans skull, utan till förmån för Guds folk. De skulle ge dem en klarare och mera upphöjd förståelse av Gud, för att hela Israel skulle frukta Honom, och bli villiga och ivriga, att lämna Egypten, samt välja att tjäna den sanne och barmhärtige Guden. Hade det inte varit för dessa förunderliga yttringar, skulle många ha varit tillfreds med, att förbli i Egypten, i stället för att resa genom ödemarken.

”Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans tjänare, och den blev en storm orm. Då kallade farao till sig sina vise män och trollkarlar, och även dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde samma tecken genom sina magiska konster. Var och en kastade sin stav, och stavarna blev stora ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. Ändå förblev faraos hjärta hårt och han lyssnade inte på dem, alldeles som Herren hade sagt.” Verserna 10-13.

Trollkarlarna tycktes utföra flera ting med sina besvärjelser, som liknade det, som Gud hade utfört genom Mose och Arons hand. De fick i verkligheten inte sina stavar till att bli ormar, men med magi, hjälpta av den store bedragaren, fick de dem till att se ut som ormar, för att motverka Guds arbete. Satan hjälpte sina tjänare till, att bekämpa den Allrahögstes verksamhet, för att bedra folk, och uppmuntra dem till uppror. Farao var beredd, att gripa det minsta halmstrå, som kunde berättiga honom till, att stå emot det verk, som Gud utförde genom Mose och Aron. Han sade till dessa Guds tjänare, att hans trollkarlar förmådde att upprepa alla dessa under. Skillnaden mellan Guds verk och trollkarlarnas var, att det ena stammade från Gud, och det andra från Satan. Det ena var äkta, det andra var falskt.

Farao tillkännagav, att Mose och Aron var bedragare, och inte kunde uträtta mera, än hans trollkarlar. Mose och Aron sade till Farao, att ”Herren, som Du säger Dig inte känna, skall överbevisa Dig om, att Han är mäktigare, än alla gudar.” De upplyste honom om, att Gud stadigt skulle utföra större under, som skulle låta honom bli utan ursäkt, och som skulle utgöra eviga minnesmärken över Hans försyn och kraft till gagn för Israel.

”Därefter sade Herren till Mose: ’Faraos hjärta är tillslutet, han vägrar att släppa folket. Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av Nilen och tag i din hand staven som förvandlades till en orm. Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna. Därför säger Herren så: Genom detta skall du förstå att jag är Herren. Se, med staven som jag håller i handen skall jag slå på Nilens vatten, och det skall förvandlas till blod. Fiskarna i floden skall dö, och Nilsen skall stinka så att egyptierna inte kan dricka vattnet i floden.’” Verserna 14-18.

Farao ville inte lyssna till Mose och Aron, utan föraktade deras ord; likväl saknade han makt till, att skada dem. ”Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod.” Vers 20. I sju dagar fortsatte plågan över vattnet. Ändå ödmjukade kungen sig inte, utan förhärdade sitt hjärta. Mose och Aron befalldes, före plågornas början, att för Farao ange varje stundande plågas art, liksom dess verkan, så att han skulle ges möjlighet till, att rädda sig därifrån, i fall han valde att låta Israels barn dra åstad, för att offra till Gud. Men om kungen skulle vägra, att åtlyda Guds befallning, skulle Han fortlöpande hemsöka honom med straffdomar.

”Därefter sade Herren till Mose: ’Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! Men om du vägrar att släppa dem, skall jag plåga hela ditt land med paddor.” Kapitel 8:1, 2.

”Då räckte Aron ut handen över Egyptens vatten, och det kom upp paddor som övertäckte landet. Men spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster och lät paddor stiga upp över Egyptens land. Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ’Be till Herren att han tar bort paddorna från mig och mitt folk. Då skall jag släppa folket, så att de kan offra till Herren.’ Mose sade till farao: ’Du skall få äran att bestämma när jag skall be för dig, dina tjänare och ditt folk att paddorna skall försvinna från dig och dina hus, så att de bara finns kvar i Nilen.’ Han svarade: ’I morgon.’ Da sade Mose: ’Det skall bli som du har sagt, så att du förstår att ingen är som Herren, vår Gud.” Verserna 6-10.

Fastän trollkarlarna till synes skapade paddor, liksom Mose och Aron gjorde, kunde de inte få bort dem. Då Farao såg, att trollkarlarna inte förmådde att hejda plågan, eller avlägsna paddorna, blev han delvis ödmjukad, och önskade förbön från Mose och Aron till Herren å hans vägnar, för att undanröja paddplågan. Han började, att få viss kunskap om den Gud, som han sagt sig vara ovetande om. Mose och Aron hade sagt åt Farao, att de inte gjort paddorna med magi, eller genom någon kraft de besatt; utan att Gud, den levande Guden, hade fått dem att komma till genom Sin kraft, och att Han ensam var i stånd till, att avlägsna dem. Dessförinnan hade Farao jublat inför Mose och Aron, eftersom trollkarlarna efterapat dem med sitt trolleri. Och då han bad Mose om intensiv förbön, påmindes Farao om sitt tidigare högmodiga prålande och självförhärligande på grund av trollkarlarnas gärningar. Mose frågade Farao, vart hans förhärligande över honom tagit vägen, och var fanns trollkarlarnas kraft till, att få bort plågan?

Herren lyssnade till Mose böner, och stoppade paddplågan. Då kungen erhöll lindring för sina omedelbara pinor, vägrade han åter hårdnackat att låta Israel ge sig av. Mose och Aron fick då, på Herrens befallning, landets mygg till att komma i luften utöver Egypten. Farao kallade på trollkarlarna, som stod i hans närhet, till att göra likadant med sina trollerier, men de misslyckades. Mose och Aron, Guds tjänare, framkallade myggplågan på Guds befallning. Trollkarlarna, Satans tjänare, försökte på hans befallning detsamma med sitt trolleri, men kunde inte. Det visade sig, att Guds verk var mäktigare, än Satans kraft; för trollkarlarna förmådde blott ett fåtal konster med sin trolldom. Då trollkarlarna insåg, att de var oförmögna till, att åstadkomma en egen myggplåga, sade de till Farao: ”’Detta är Guds finger.’ Men faraos hjärta förblev hårt och han lyssnade inte på dem, alldeles som Herren hade sagt.” Vers 19.

Herren befallde Mose och Aron åter att säga till Farao: ”Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! Om du inte släpper mitt folk skall jag sända flugsvärmar över dig och dina tjänare, ditt folk och dina hus, så att egyptiernas hus blir fyllda av flugsvärmar, ja, också marken som de står på. Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen där mitt folk bor, så att det inte skall finnas några flugsvärmar där. Detta för att du skall inse att jag, Herren, är här i landet. Jag skall göra åtskillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken inträffa.’ Och Herren gjorde så. Stora flugsvärmar kom in i faraos och hans tjänares hus, och överallt i Egypten blev landet förstört av flugsvärmarna. Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ’Gå och offra åt er Gud här i landet!’ Men Mose svarade: ’Det skulle inte vara riktigt att göra så. Vi offrar nämligen åt Herren, vår Gud, sådant som är avskyvärt för egyptierna. Om vi skulle offra inför egyptiernas ögon sådant som de avskyr skulle de säkert stena oss. Vi vill gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud, så som han befaller oss.’” Verserna 20-27.

Egyptierna dyrkade vissa djur, och de betraktade det som ett oförlåtligt hån, om något av dessa djur dödades. Och om ett av föremålen för deras tillbedjan dödades, ehuru genom en olyckshändelse, kunde den skyldiges liv allena gottgöra för förseelsen. Mose visade Farao, att det var omöjligt för dem att offra till Gud i Egyptens land, inför ögonen på egyptierna, ty de måste välja ut somliga av de djur, som egyptierna höll för heliga, till offer.

Mose önskade på nytt, att gå tre dagsresor ut i ödemarken. Kungen beviljade önskemålet, medan han stod under Guds straffande hand. ”Då sade farao: ’Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå bara inte för långt bort. Be för mig!’ Mose svarade: ’Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag be till Herren att flugsvärmarna i morgon viker bort från farao, från hans tjänare och hans folk. Men må farao inte bedra oss igen och vägra att släppa folket, så att de kan offra åt Herren.’ Mose gick ut från farao och bad till Herren, och Herren gjorde så som Mose hade begärt. Han tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och hans folk, så att inte en enda fluga fanns kvar. Men farao stängde till sitt hjärta också den här gången och släppte inte folket.” Verserna 28-32.

Och Herren befallde åter Mose och Aron, att träda fram inför Farao igen och säga till honom: ”Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig!” Och vägrar han att släppa dem, och fortsätter att hålla kvar dem, kommer plågan att drabba deras boskap. ”Men Herren skall göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn skall dö.” ”Nästa dag gjorde Herren så, och all egyptiernas boskap dog. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. När farao sände bud för att höra efter, se, då hade inte ett enda djur dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev tillslutet och släppte inte folket.” Kapitel 9:1-7.

Så tog Mose och Aron, på Guds befallning, ”sot ur smältugnen och trädde fram inför farao, och Mose kastade upp sotet mot himlen. Genom sotet uppstod bölder som slog ut med blåsor på människor och boskap. Och spåmännen kunde inte träda fram inför Mose för böldernas skull, ty det var bölder på dem och på alla egyptier. Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, alldeles så som Herren hade sagt till Mose.” Verserna 10-12.

Trollkarlarna var maktlösa, att med all sin magi och synbara kraft, genom sitt trolleri, beskydda sig själva mot böldernas förfärliga plågor. De visade sig ej längre för Mose och Aron, på grund av denna svåra pina. Egyptierna fick således uppleva det förkastliga i, att lita på trollkarlarnas prålande kraft, då de inte ens förmådde att värna sina egna kroppar mot plågorna.

”Därefter sade Herren till Mose: ’Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. Annars skall jag denna gång sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, för att du skall förstå att ingen är som jag på hela jorden. Ty nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. Men just därför skonade jag dig, att jag skulle visa dig min kraft och för att mitt namn skulle förkunnas på hela jorden. Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket tungt hagel komma, sådant att något liknande inte har förekommit i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. Sänd därför ut folk och för din boskap i säkerhet och allt annat som du har ute på marken. Ty alla människor och all boskap, som finns ute på marken och inte har kommit under tak, skall träffas av haglet och dödas.’ Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen, men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken. Herren sade till Mose: ’Lyft upp din hand mot himlen, så skall det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och all växtlighet i Egyptens land.’ Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla, och eld for ner mot jorden. Så lät Herren hagel komma över Egyptens land.” Verserna 13-23.

De, som tog notis om Herrens ord, samlade sin boskap i lador och hus, medan de med förhärdade hjärtan, som Faraos, lämnade sin på marken. Här yppades det ett tillfälle, att pröva egyptiernas myckna stolthet, och visa det verkliga antalet av dem, vars hjärtan hade påverkats av Guds förunderliga bemötande av Sitt folk, som de hade hånat och grymt behandlat. ”Och det haglade och eld for fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att något liknande inte hade förekommit i hela Egyptens land från den tid då det blev befolkat. I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner all växtlighet på marken och bröt sönder alla träd på marken. Endast i landet Gosen, där Israels barn bodde, haglade det inte. Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: ’Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig och jag och mitt folk har gjort orätt. Be till Herren, för hans dunder och hagel har varat länge nog. Så skall jag släppa er och ni skall inte behöva bli kvar längre.’ Mose svarade honom: ’När jag kommer ut ur staden skall jag sträcka mina händer mot Herren. Då skall dundret upphöra och inget hagel komma mer, för att du skall inse att landet tillhör Herren. Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud.’ – Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax och linet stod i knopp. Men vetet och spälten slogs inte ner, eftersom de mognar senare.” Verserna 24-32.

Sedan plågan hade upphört, vägrade kungen att släppa Israel. Uppror leder till uppror. Kungen hade blivit så förhärdad av sitt oavbrutna motstånd mot Guds vilja, att hela hans väsen kom i uppror mot Hans gudomliga krafts intrycksgivande uppvisning.

Mose och Aron fick bud om, att inställa sig hos Farao igen, och anmoda honom om, att låta Israel ge sig av. Herren berättade för dem, att Han hade låtit kungen trotsa dem, och hade haft tålamod med hans ständiga uppror, så att Han kunde visa Sina stora tecken och under för honom, och för Israels barn, ”för att du skall kunna berätta för dina barn och  barnbarn vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna och vilka tecken jag har gjort bland dem. Och ni skall inse att jag är Herren.’” Kapitel 10:2.

Här visade Herren Sin kraft till, att bekräfta Sitt folk Israels tro på Honom som den ende sanne och levande Guden. Han ville ge dem omisskännliga bevis på den skillnad Han gjorde mellan egyptierna och Sitt folk. Hans förbluffande gärningar för deras befrielse skulle låta alla nationer veta, att fastän de var bundna av hårt arbete, och föraktade, hade Han dock valt ut dem till Sitt egendomsfolk, och att Han skulle verka för deras frihet på ett förunderligt sätt.

Mose och Aron lydde Guds befallning och berättade för kungen om arten hos den fruktansvärda plåga, som Gud stod i begrepp att sända över honom; att med mindre han ville låta Israel bege sig iväg, skulle Han sprida gräshoppor i Egyptens land. Dessa skulle täcka markytan och äta upp det, som undgått hagelplågan. Kungen fick lov att välja – att ödmjuka sig inför Gud, och låta Israel resa, eller vägra och lida av plågans verkan.

”Men faraos tjänare sade till honom: ’Hur länge skall den här mannen vara en snara för oss? Släpp männen, så att de kan hålla gudstjänst åt Herren, sin Gud. Förstår du ännu inte att Egypten går under?’” Kungens styresmän eller rådgivare kallades för hans tjänare, eftersom de stod under Farao. De bad kungen, att låta Israel gå. De berättade för honom, att de hade gjort stora förluster genom sin boskaps död, och att Egypten nästan var förstört av blixtnedslag. Och haglet, blandat med elden, hade brutit ned deras skogar och hade förstört deras fruktträd samt nästan all deras säd; så allt var i ett förfärligt tillstånd, och de hade mist allt, som de hade vunnit genom hebréernas arbete. Kungen kallade på Mose och Aron, och sade till dem: ”’Gå och håll gudstjänst åt Herren, er Gud! Men vilka är det som skall gå?’” Moses svarade: ”’Vi går både unga och gamla. Vi går med söner och döttrar, med får och nötboskap, eftersom vi skall fira en Herrens högtid.’ Då sade han till dem: ’Herren vare med er, lika visst som jag släpper er och era små barn! Se, ni har något ont i sikte. Nej, ni män får ge er i väg och hålla gudstjänst åt Herren. Det var ju det ni begärde.’ Och man drev ut dem från farao.” Verserna 7-11.

Kungen visade sitt förakt för Guds befallning i sitt svar till Mose och Aron: ”Låt Er Gud kräva detta av Er, om Han vill, att Ni skall ta med Er Era barn; jag tänker inte låta Er gå. Ni behöver inte ha med Er Era små på Er resa. Tror Er Gud, att jag skulle göra detta, och låta Er fara med Era hustrur och små barn ut i ödemarken, på en för dem så farlig färd? Det tänker jag ej tillåta; utan bara Ni män må fara åstad, för att tjäna Herren.” Den hårdhjärtade kungen sökte nu att inbilla hebréerna, att han önskade deras välgång, och att han ömmade om deras små. Han hade försökt, att utplåna israeliterna med hårt arbete; men nu, för att gynna den egna avsikten, sade han sig hysa särskild omsorg om dem, och förklarade entydigt för Mose och Aron, att han inte tänkte lyda Gud, som krävt av dem, att de skulle ta med sig sina familjer ut i öknen; ty Han skulle bara leda dem dit ut, för att utrota dem, och låta deras lik bli liggande i ödemarken.

”Herren sade till Mose: ’Räck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över Egyptens land och äter upp alla örter i landet, allt som haglet har lämnat kvar.’ Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och natten. De kom över hela Egypten och slog ner i stor mängd över hela Egyptens område. Så mycket gräshoppor hade aldrig förekommit och skall aldrig mer förekomma. De täckte hela marken och landet blev mörkt. Och de åt upp alla örter i landet, all frukt på träden och allt som haglet hade lämnat kvar. Inget grönt blev kvar på träden eller på markens örter i hela Egyptens land. Då kallade farao snabbt till sig Mose och Aron och sade: ’Jag har syndat mot Herren, er Gud, och mot er. Men förlåt nu min synd den här enda gången och be till Herren, er Gud, ” att han tar bort bara denna dödsplåga från mig.’” Verserna 12-17. Egyptierna fruktade för, att gräshopporna skulle förtära all växtlighet, och rent av angripa och sluka deras folk.

”Då gick han ut från farao och bad till Herren. Och Herren vände vinden och lät en mycket stark västanvind blåsa. Den tog tag i gräshopporna och kastade dem i Röda havet, så att inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område. Men Herren gjorde faraos hjärta hårt, och han släppte inte Israels barn.” Verserna 18-20.Trots sin ödmjukhet vid livsfara, och sina löften om att släppa Israel, förhärdades Faraos hjärta efter befrielsen från plågan, och så nekade han dem utresa.

”Herren sade till Mose: ’Räck upp handen mot himlen, så skall det komma ett sådant mörker över Egypten att man kan ta på det.’ Då räckte Mose upp handen mot himlen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar. Ingen såg den andre och ingen steg upp från sin plats på tre dagar. Men där Israels barn bodde var det ljust överallt. Då kallade Farao till sig Mose och sade: ’Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och er nötboskap måste bli kvar. Till och med era barn får gå med er.’ Men Mose sade: ’Du måste låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt Herren, vår Gud. Också vår boskap måste gå med oss, och inte en klöv får bli kvar. Från vår boskap tar vi när vi tjänar Herren, vår Gud. Och innan vi är där, vet vi inte själva vad vi skall offra åt Herren.’ Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte ville släppa dem. Farao sade till honom: ’Gå bort ifrån mig och akta dig för att komma inför mina ögon en gång till. Den dag du kommer inför mina ögon skall du dö.’ Mose svarade: ’Du har talat rätt. Jag skall aldrig mer komma inför dina ögon.’” Verserna 21-29.

Farao förhärdade hjärtat emot Herren, och trots de tecken och mäktiga under han hade varit vittne till, dristade han sig till att hota, att i fall Mose och Aron visade sig för honom igen, skulle de dö. Om kungen inte hade blivit förhärdad i sitt uppror mot Gud, skulle han ha ödmjukat sig under en förnimmelse av den levande Gudens kraft, som kunde frälsa eller förgöra. Han skulle ha varit medveten om, att Han som förmådde att göra mirakel, och mångfaldiga Sina tecken och under, skulle bevara Sina utvalda tjänares liv, även i fall Han skulle döda Egyptens kung.

Då Mose hade varit vittne till Guds fantastiska gärningar, hade hans tro vuxit sig stark, och hans tillit hade befästs, medan Gud hade utrustat honom och gjort honom duglig, genom yttringarna av Sin kraft, till att stå som överhuvud för Israels härar, och som herde för Guds folk, som han skulle leda ut ur Egypten. Han blev upphöjd över fruktan genom sin fasta tillit till Gud, vilket ledde honom till att säga till kungen: ”Också vår boskap måste gå med oss, och inte en klöv får bli kvar.” Detta fasta mod i kungens närhet irriterade hans högmodiga stolthet, och han uttryckte sitt dödshot mot Guds tjänare. I sin blindhet erkände han inte, att han inte bara kämpade mot Mose och Aron, utan mot den mäktige Jehova, himmelens och jordens Skapare. Mose hade vunnit folkets gunst. Han betraktades som en högst ovanlig man, och kungen tordes inte göra honom något.

”Herren sade till Mose: ’Ännu en plåga skall jag låta komma över farao och Egypten, och sedan skall han släppa er. Han skall till och med driva ut er härifrån när han släpper er. Säg därför till folket att var och en, både man och kvinna, skall be sin granne om föremål av silver och guld.’” Kapitel 11:1, 2.

Fastän Mose var förbjuden, att åter visa sig i Faraos närhet, ty på den dag denne såge hans ansikte, skulle han dö; hade han dock ytterligare ett budskap från Gud till den upproriske kungen. Därför stålsatte han sig och trädde inför honom utan fruktan, för att delge honom Herrens ord.

”Mose sade: ’Så säger Herren: Vid midnatt skall jag gå fram genom Egypten. Då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos farao som sitter på tronen ända till den förstfödde hos slavinnan som arbetar vid handkvarnen och även allt förstfött bland boskapen. Ett högt klagorop skall höras i hela Egypten, sådant som aldrig har hörts och aldrig mer kommer att höras. Men inte en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, vare sig mot människor eller boskap. Ni skall då inse att Herren gör skillnad mellan Egypten och Israel. Då skall alla dina tjänare komma ner till mig och buga sig för mig och säga: Ge dig av, du själv och allt folket som följer dig! Sedan skall jag dra ut.’ Och Mose gick ut från farao, upptänd av vrede.” Verserna 4-8.

Då Mose för kungen redogjorde för den plåga, som skulle drabba dem, mera ödesdiger än andra, som hade hemsökt Egypten och som skulle komma att få alla hans rådgivare att böja sig ned inför honom och bönfalla israeliterna om, att lämna Egypten, blev kungen övermåttan vred. Han blev rasande, för att han inte kunde skrämma Mose, och få honom att skälva för hans kungliga auktoritet. Men Mose stödde sig mot en mäktigare arm, än den tillhörig någon jordisk monark.

White. Undsättningsplanen. Kapitel 15. Mose

Undsättningsplanen

Kapitel 15
Mose

Av: Ellen White

Då detta hemska påbud nått full kraft, blev Mose född. Hans mor dolde honom så länge, som hon kunde det med säkerhet, och gjorde sedan en liten korg av säv, tätade den med beck, så att inget vatten kunde tränga in i den lilla arken, och satte ned den vid vattenkanten, medan hans syster skulle gå omkring vid vattnet till synes likgiltig. Hon vakade ivrigt, för att se, vad som skulle hända med hennes lillebror. Änglar vakade också, för att det inte skulle ske något med det hjälplösa barn, som placerats där av en hängiven mor, och betrotts åt Guds omsorg genom hennes allvarliga böner blandade med tårar. Och dessa änglar ledde Faraos dotters fotsteg till älven, nära den plats, där den lille, oskyldige främlingen låg. Hennes uppmärksamhet drogs till den lilla, besynnerliga båten, och hon sände en av sina kammarjungfrur, för att bära fram den  till henne. Och då hon hade avlägsnat skyddet på den enkelt sammansatta, lilla båten, såg hon ett rart spädbarn, ”och han grät. Hon kände medlidande med honom”. Andra Moseboken 2:6. Hon insåg, att en öm hebréisk mor hade använt dessa enkla medel, för att bevara sitt högt älskade spädbarns liv, och hon beslutade raskt, att det skulle bli hennes son. Mose syster kom strax fram och frågade: ”’Vill du att jag skall gå efter en hebreisk amma som kan amma barnet åt dig?’ Faraos dotter svarade henne: ’Ja, gör det.’” Verserna 7, 8.

Med glädje hastade systern till sin mor, och delgav henne de glada nyheterna, samt förde henne skyndsamt till Faraos dotter. Denna betrodde barnet åt modern för omsorg, och hon blev rundhänt betalad, för att uppfostra sin egen son. Tacksam tog nu modern itu med sin tryggade och lyckliga uppgift. Hon trodde, att Gud hade räddat hans liv. Hon använde trofast de dyrbara tillfällena till, att fostra sonen till att göra nytta i livet. Hon var mera krävande härvidlag, än mot sina andra barn; ty hon var övertygad om, att han skulle stå under Guds beskydd, för att uträtta ett stort verk. Med sin trofasta lära inpräntade hon gudsfruktan i hans unga sinne, och kärlek till sannfärdighet och rättfärdighet. Hennes ansträngningar upphörde inte härigenom, utan hon bad enträget till Gud om, att hennes son måtte bevaras från allt fördärvligt inflytande. Hon lärde honom, att böja knä och be till Gud, den levande Guden, ty Han allena skulle höra honom och hjälpa honom i all nöd. Hon försökte, att inpränta avguderiets syndighet i hans sinne. Hon visste, att han snart skulle skiljas från hennes inflytande, och överlämnas till att uppfostras av den kungliga modern, samt bli omgiven av ett inflytande ägnat att utplåna hans tro på himmelens och jordens Skapares existens.

Den undervisning han fick från sina föräldrar var sådan, att han befästes i sinnet, och skyddades från högmod och syndens fördärv, liksom från stoltheten hos hovlivets glans och överdåd. Han ägde ett klart sinne, och ett förståndigt hjärta, och glömde aldrig de gudfruktiga intryck han hade fått i sin ungdom. Hans mor behöll honom så länge, som hon kunde, men nödgades att skiljas från honom, då han var omkring tolv år gammal, och så blev han Faraos dotters son.

Här besegrades Satan. Genom att påverka Farao till, att utplåna gossebarnen, trodde han sig kunna gäcka Guds avsikter, och utrota den, som Gud tänkte resa upp, för att befria Sitt folk. Men i precis detta påbud, som vigde hebréiska barn till döden, låg medlet Gud använde, till att placera Mose i kungafamiljen, där han njöt fördelarna av en avancerad utbildning. Härigenom kvalificerades han i hög grad till, att leda sitt folk från Egypten. Farao förväntade sig, att upphöja sin  sonson till tronen. Han utbildade honom till, att fungera som Egyptens överbefälhavare, och leda dem i krig. Mose var en stor favorit inom Faraos här, och blev ärad, därför att han förde krig med stor skicklighet och klokhet. ”Och Mose blev undervisad i egyptiernas hela visdom, och han var mäktig i ord och gärningar.” Apostlagärningarna 7:22. Egyptierna betraktade Mose som en anmärkningsvärd personlighet.

Änglar lärde Mose, att Gud hade valt ut honom till, att befria Israels barn. Även ledarna ibland Israels barn undervisades vid denna tid av änglar angående den snart stundande befrielsen, och om faktumet, att Mose var mannen, som Gud skulle använda Sig av, för att utföra detta verk. Mose trodde, att Israels barn skulle befrias genom krig, och att han skulle gå i spetsen för den hebréiska hären, till att bekriga Egyptens arméer och lossa förtryckets ok från sina bröders halsar. Med detta för ögonen, aktade Mose sig för att låta sin tillgivenhet för sin adoptivmor och Farao växa sig så stark, att den skulle hämma honom i hans verk för Gud.

Den glans och stolthet, som visade sig vid det egyptiska hovet, och det smicker han tog emot, var inte nog, för att få honom att glömma sina föraktade bröder i slaveri. Han vägrade att låta sig förledas till, att identifiera sig med egyptierna, eller att låta sig styras av löftet om, att bära Egyptens krona, och därmed beblanda sig med dem i deras avgudadyrkan. Han tänkte inte svika sina förtryckta bröder, som han visste var Guds utvalda folk. Kungen omhuldade Mose, och befallde att han skulle undervisas i Egyptens avgudadyrkan. Detta arbete betroddes åt prästerna, som förrättade de avgudafester, som folket höll för sina falska gudar. Men de förmådde ej, vare sig med hot eller löften om belöning, att förmå Mose till, att delta med dem i deras hedniska ceremonier. Han hotades med förlust av kronan, och att stötas bort av Faraos dotter, med mindre han frånsade sig sin hebréiska tro. Men han vägrade, att ge avkall på sin tro. Han var fast beslutsam, att inte hylla andra än Gud, himmelens och jordens Skapare, som allena är värdig all ära och vördnad. Han dryftade även detta med präster och avgudadyrkare vid deras vidskepliga, ceremoniella dyrkan av döda föremål. De blev honom svaret skyldiga. Hans fasthet i detta avseende fördrogs, eftersom han var kungens adopterade barnbarn, och var allmän gunstling hos de mest inflytelserika i landet.

Herren bevarade Mose från att bli skadad av omgivningens fördärvliga inflytande. Sanningens grundsatser, som han i ungdomen ärvde från sina gudfruktiga föräldrar, hade han aldrig glömt. Och då han hade som mest användning av skydd mot hovlivets fördärvbringande inflytande, bar ungdomens läxor frukt. Han hade gudsfruktan som ledstjärna. Och så stark var hans kärlek till bröderna, och så stor var hans aktning för den hebréiska tron, att han inte ville dölja sin härkomst för äran, att bli arvinge inom kungafamiljen.

Då Mose var fyrtio år gammal, gick han ”ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att det inte fanns någon annan människa där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden. Nästa dag gick han ut igen och fick då se två hebreiska män i slagsmål. Då sade han till den som gjorde orätt: ’Skall du slå din landsman?’ Han svarade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?’ Mose blev förskräckt och tänkte: ’Då har saken i alla fall blivit känd.’ Farao fick också höra om detta och ville döda Mose. Men han flydde undan Farao och bosatte sig i Midjans land.” Andra Moseboken 2:11-15.

Faktumet, att Mose hade dödat egyptiern, blev känt ibland egyptierna genom den avundsjuke hebré, som Mose tillrättavisat. Men då upplysningen nådde Farao, var den starkt överdriven. Och egyptierna sade till Farao, att Mose skulle föra krig mot dem, för att besegra dem, och göra sig själv till kung. Farao blev över måttan vred. Han menade, att Mose uppförande var ödesdigert med tanke på hans rike. Han befallde, att Mose skulle dödas. Men denne var inte okunnig om Faraos plan, och han lämnade Egypten i all hemlighet. Herren ledde hans steg, och han fann ett hem hos Jetro, en man, som dyrkade Gud. Han var fåraherde, samt präst i Midjan. Hans döttrar skötte om hans hjord. Dock kom Jetros hjord snabbt under Mose omsorg. Denne gifte sig med Jetros dotter, och stannade kvar i Midjan i fyrtio år.

Mose överilade sig, då han slog ihjäl egyptiern. Han trodde, att Israels folk insåg, att Guds särskilda försyn hade rest upp honom till deras befriare. Men Gud hade inte tänkt Sig, att befria Israels barn genom krig, såsom Mose menade; utan genom Sin egen mäktiga kraft, så att äran skulle tillskrivas Honom allena.

Gud underkände Mose handling, att slå ihjäl egyptiern, för att utverka Sin egen avsikt. I Sitt förutseende placerade Han Mose i den egyptiska kungafamiljen, där han erhöll en grundlig utbildning; och likväl var han inte redo för, att av Gud anförtros det stora verk, som Han hade rest upp honom till att uträtta. Mose kunde inte genast lämna hovet och de förmåner han fick som kungens barnbarn, till att utföra Guds bestämda verk. Han måste få tid till, att samla erfarenhet och utbildning i motgångens och armodets skola. Hans svärfar fruktade Gud, och blev starkt hyllad av omgivningen för sitt framsynta omdöme. Hans inflytande på Mose var omfattande.

Då Mose levde tillbakadraget, sände Herren Sina änglar, för att instruera honom noggrant om framtiden. Här lärde han sig självbehärskningens och ödmjukhetens läxa mera fullständigt. Han tog hand om Jetros hjordar; och medan han utförde sina enkla uppgifter som herde, beredde Gud honom för, att bli andlig herde för Herrens får, som var Hans folk Israel. Han var fullt ut kvalificerad som general, till att förestå en här; och nu ville Herren, att han skulle lära sig plikter, och utföra ämbetsmannasysslor, som en trofast herde för Guds folk, att ömt vägleda Herrens felande, vilsna får. Då Mose förde hjorden ut i ödemarken, och kom till Guds berg Horeb, ”uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. Då tänkte Mose: ’Jag måste gå dit och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.’ När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: ’Mose! Mose!’ Han svarade: ’Här är jag.’ Då sade Gud: ’Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.’ Och han sade: ’Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.’ Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. Herren sade: ’Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. Därför har jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, det land där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. Och se, ropet från Israels barn har kommit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker dem. Gå nu! Jag skall sända dig till farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.’” Kapitel 3:2-10.

Den tidpunkt var nu inne, då Gud ville att Mose skulle byta ut herdestaven mot Guds stav, som Han skulle göra kraftfull till att utföra tecken och under, för att befria Herrens folk ur förtrycket, och bevara dem mot fiendens förföljelse. ”Men Mose sade till Gud: ’Vem är jag, att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?’ Han svarade: ’Jag är med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg.’ Då sade Mose till Gud: ’När jag kommer till Israels barn och jag säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? vad skall jag då svara dem?’ Gud sade till Mose: ’Jag är den Jag Är.’ Och han sade vidare: ’Så skall du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er.’ Och Gud sade ytterligare till Mose: ’Så skall du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn för evigt och så skall man kalla mig från släkte till släkte.” Verserna 11-15.

Mose förväntade sig inte, att det var på det sättet, som Herren skulle befria Israel ur Egypten. Han menade, att det skulle ske med krig. Och då Herren hade förklarat för honom, att han måste träda fram inför Farao, och i Guds namn kräva, att han skulle låta Israel gå, drog han sig för uppgiften.

Den Farao, som han skulle visa sig för, var inte den, som hade påbjudit hans död. Den kungen var avliden, och hade ersatts på tronen. Nästan alla Egyptens kungar kallades för Farao. Mose skulle ha föredragit, att anföra Israels barn som deras general, och föra krig mot egyptierna. Men detta var inte Guds plan. Han ville upphöjas inför Sitt folk, och inte bara lära dem, utan också egyptierna, att det finns en levande Gud, som har kraft till att frälsa och förgöra. Mose fick först befallning om, att samla Israels äldste, de mest ädla och rättfärdiga i folket, som länge hade bedrövats över deras träldom, och säga till dem: ”Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn för evigt och så skall man kalla mig från släkte till släkte. Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig, och han har sagt: ’Jag har sett till er och vet vad man har gjort mot er i Egypten. Därför säger jag: Jag skall föra er bort från lidandet i Egypten och upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land, ett land som flödar av mjölk och honung. De kommer att lyssna till dina ord, och du skall tillsammans med de äldste i Israel gå till kungen i Egypten och säga till honom: Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren, vår Gud.” Verserna 15-18.

Herren försäkrade också Mose, att Farao inte skulle låta Israel resa. Likväl skulle hans mod inte svikta; ty Han skulle gripa tillfället, att visa Sina tecken och under för egyptierna och Sitt folk. ”Men jag vet att kungen i Egypten inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. Jag skall därför räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag skall göra där. Sedan kommer han att släppa er.” Verserna 19, 20.

Guds mäktiga gärningar, som Han utförde inför egyptierna till hebréernas befrielse, skulle ge dem gunst hos egyptierna, så att de inte skulle gå tomhänta, då de lämnade Egypten: ”Varje kvinna skall av sin grannkvinna och av den kvinna som bor i hennes hus begära föremål av silver och guld och även kläder, som ni skall sätta på era söner och döttrar. Så skall ni ta byte från egyptierna.’” Vers 22.

Egyptierna hade gjort Israels barn till slavar, fastän de inte var slavar, och egyptierna var inte berättigade till deras arbete. De hade blott gett Israels barn deras levebröd, och hade berikat sig själva på det arbete, som de hade tvingat från dem. De hade förtryckt dem, och bundit tunga bördor på dem, tills Gud grep in och skyddade dem. Och då de skulle lämna sina förtryckare, hade de användning för sådant under sin långa resa, som gick att byta ut mot bröd och använda i enlighet med situationens krav. Därför anvisade Gud dem, att låna av sina medmänniskor, och av främlingarna ibland dem; det vill säga av de egyptier, som satts att till se, att de utförde en viss mängd arbete varje dag. Även om de kunde låna en hel del, skulle detta bara utgöra en blygsam ersättning för det hårda arbete de hade utfört och berikat egyptierna med.

Mose bönföll inför Herren, och sade: ”’Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mina ord utan säger: Herren har inte uppenbarat sig för dig?’” Kapitel 4:1. Herren hade försäkrat honom, att miraklet med stavens förvandling till en orm, och händernas utslag av spetälska, att sådana tecken och förunderliga gärningar skulle injaga fruktan hos egyptierna och Farao, så att de inte skulle tordas att skada honom. Genom dessa tecken försäkrade Han Mose om, att Han skulle överbevisa kungen och hans folk om, att en större än han själv skulle visa Sin kraft för dem. Och fastän så många mirakel utförts inför Farao i folkets åsyn, skulle de inte släppa Israel. Mose önskade, att bli fråntagen den slitsamma uppgiften. Han hänvisade till bristfällig talekonst som ursäkt; eftersom han varit borta från egyptierna så länge, hade han inte lika stor kunskap om och skicklighet i deras språk, som då han var ibland dem.

Herren tillrättavisade Mose för hans räddhågsenhet, som om Gud, som hade valt ut honom till att utföra Sitt stora verk, inte kunde utrusta honom till det, eller som om Gud hade gjort fel, genom att välja ut människan i fråga: ”Herren sade till honom: ’Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren?” Vers 11. Vilken vädjan! Vilken tillrättavisning för den vankelmodige!

”Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga.’ Men Mose sade: ’Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill.’” Verserna 12, 13. Han bad Herren, att välja ut en mera passande person. Mose blyghet kom sig först av ödmjukhet, en beskedlighetens brist på självtillit. Men efter det, att Gud hade lovat att avlägsna hans vanskligheter, och vara med hans mun, samt lära honom vad han skulle säga, och ge honom framgång i slutändan, var det misshagligt för Herren, att han fortfarande saknade lust. Hans ovilja, att utföra det uppdrag Gud hade bevarat hans liv till att uppfylla, och hade utrustat honom till att utföra, sedan Gud försäkrat honom att Han skulle vara med honom, visade vantro och kriminell modfälldhet, ja, brist på tillit till Gud Själv. Herren tillrättavisade honom för hans tvivel. Israels befrielse ur Egypten, på det sätt Gud hade i sinne att förverkliga det på, tycktes Mose hopplöst; han trodde inte på framgång.

Mose ägde stort förstånd i, att handha åligganden. Aron, Mose äldste bror, hade dagligen talat egyptiska, och förstod det fullkomligt. Han var vältalig.

”Då upptändes Herrens vrede mot Mose och han sade: ’Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. Och se, han är på väg för att möta dig, och när han får se dig skall han känna glädje i sitt hjärta. Du skall tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag skall vara med din mun och hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra. Han skall tala i ditt ställe till folket. Han skall vara som en mun för dig, och du skall vara som Gud för honom. Du skall ta den här staven i handen, och med den skall du göra dina tecken.’” Verserna 14-17.

Mose gick med på, att utföra uppdraget. Han besökte sin svärfar, och säkrade hans samtycke till, att han skulle återvända till Egypten med sin familj. Han vågade inte berätta för Jetro om sitt budskap till Farao, för att han inte skulle vägra Mose att ta med sig sin hustru och sina barn på ett så farligt uppdrag. Herren styrkte honom, och tog bort hans fruktan, genom att säga till honom: ”’Vänd åter till Egypten, ty alla de män som stod efter ditt liv är döda.’” Vers 19.

”Herren sade till Mose: ’När du vänder åter till Egypten, se då till att du inför farao gör alla de under som jag har givit dig makt att utföra. Men jag skall göra honom hård till sinnes så att han inte släpper folket.” Vers 21. Det vill säga, uppvisandet av den Allsmäktiges kraft inför Farao, som han förkastade, skulle göra honom hårdhjärtad och mera envis i sitt uppror. Hans hjärtas förhärdande skulle öka genom stadigt motstånd mot Guds kraft. Men Herren skulle härska över Faraos hjärta, så att han vägrade att låta Israel fara. Därigenom skulle Guds namn upphöjas inför både egyptierna och hebréerna.

Herren beordrade Mose att säga till Farao: ”Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du har inte velat släppa honom. Se, därför skall jag döda din förstfödde son.’” Verserna 22, 23. Herren kallade Israel för Sin förstfödde, eftersom Han hade skilt dem från alla folk, till att vara förvaltare av Hans lag och den lydnad, som skulle hålla dem rena ibland avgudadyrkande folk. Han gav dem särskilda förmåner, som brukade vara förbehållna den förstfödde sonen.

Då Mose begav sig till Egypten, mötte Herrens ängel honom, och iakttog en hotfull min, som om han skulle slå honom. Mose fruktade för sitt liv. Han hade gett efter för hustruns vägran, att låta omskära deras son, och enligt hennes önskan hade han vägrat, att lyda Gud. Hans hustru, som var rädd för att hennes make skulle bli dödad, övervann sin opassande hängivenhet för sonen, och utförde ingreppet själv. Därefter lät ängeln Mose gå. Under sitt uppdrag hos Farao skulle han komma att försättas i en farlig belägenhet, där hans liv skulle bero på kungens välvilja, såvida inte Gud med Sin kraft, genom Sina änglars närvaro, skulle bevara honom. Så länge som Mose försummade ett av Guds uttryckliga bud, skulle hans liv ej vara säkert; ty Guds änglar kunde inte beskydda honom under hans olydnad. Därför mötte ängeln honom på vägen, och hotade honom till livet. Han förklarade inte för Mose, varför han intog denna hotfulla hållning. Mose visste, att ängeln hade orsak därtill. Han var på väg till Egypten enligt Guds uttryckliga befallning, alltså var det rätt att resa. Han kom genast ihåg, att han inte hade åtlytt Gud, genom att utföra omskärelsens ceremoni på sin yngste son, utan hade gett efter för sin hustrus förmaningar, att ställa in den. Efter att han hade åtlytt Guds befallning, var han fri att bege sig till Farao, och inget låg i vägen, som skulle hindra änglarnas tjänst i samband med hans arbete.

Under nödens tid, strax före Kristi ankomst, kommer de rättfärdigas liv att bevaras genom heliga änglar. De, som når fram till denna prövande period, och inte lyder Guds bud, kommer inte att vara trygga. Änglar kommer ej att kunna beskydda dem från deras fienders vrede, medan de lever i pliktförsummelse, eller i försummelse av Herrens uttryckliga befallning.

Herren hade upplyst Mose om, att Aron, hans tre år äldre bror, skulle komma och möta honom, och vid återseendet skulle han bli glad. De hade varit ifrån varandra i många år. Guds änglar hade instruerat Mose om det arbete, som han skulle utföra. Änglar skickades också ut, för att förklara för Aron, att han skulle ge sig åstad och möta Mose, ty Herren hade bestämt, att han skulle vara tillsammans med Mose; och sedan han hade mött sin bror, skulle han lyssna till hans ord; ty Gud hade gett Mose ord att framföra till honom om det han skulle göra i samband med Israels befrielse. ”Och Herren sade till Aron: ’Gå och möt Mose ute i öknen!’ Han gav sig i väg och mötte Mose på Guds berg, och han kysste honom. Och Mose berättade för Aron allt som Herren hade talat när han sände honom, och om alla de tecken som han hade befallt honom att göra. Sedan gick Mose och Aron och kallade samman alla de äldste av Israels barn. Och Aron talade om allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folkets ögon. Då trodde folket, och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad.” Verserna 27-31.

Hebréerna väntade sig befrielse ur träldomen utan några särskilda trosprövningar eller lidanden. Det var många av dem, som var beredda att lämna Egypten, dock ej alla. Vissa bosättare hade blivit så lika egyptierna, att de föredrog att stanna kvar hos dem. ”Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: ’Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!’ Men farao svarade: ’Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel.’ Då sade de: ’Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss därför få gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren, vår Gud, så att han inte kommer över oss med pest eller svärd.’ Men kungen i Egypten sade till dem: ’Mose och Aron, varför drar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!’ Farao sade vidare: ’Se, folket är redan nu talrikt i landet, och ändå vill ni få dem att upphöra med sina dagsverken.’ Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets tillsyningsmän: ’Ni skall inte som hittills ge dem halm till teglet utan låt dem själva gå och skaffa sig halm. Men samma antal tegel som de har gjort förut skall ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata och därför ropar de och säger: Låt oss gå och offra åt vår Gud!” Kapitel 5:1-8.

Faraos hjärta blev allt kallare mot Israels barn. Han ökade betänkligt deras arbete. De krävande arbetsfogdarna över hebréerna var egyptier. De hade ämbetsmän under sig, som hade överblick över arbetet och ledde folk. Dessa ämbetsmän var hebréer, och de var ansvariga för folkets arbete under dem. Och då det orättvisa kravet ställdes på dem, att folket skulle samla ihop halmen till tegelstenarna ute på åkrarna, förmådde inte folket att fullgöra sitt dagliga arbete. ”Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda det som halm. Slavdrivarna drev på dem och sade: ’Gör ert arbete färdigt, den bestämda kvoten för varje dag, precis som när man gav er halm!’ Och israeliternas tillsyningsmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick ta emot hugg och slag och man sade till dem: ’Varför har ni inte som tidigare tillverkat det bestämda antalet tegel, varken i går eller i dag?’” Verserna 12-14.

Då den samlade mängden arbete inte blev utförd, kallade de egyptiska arbetsfogdarna de hebréiska arbetsledarna till att avlägga räkenskap, och straffade dem svårt, eftersom de inte tvingat folket till, att utföra sin normala mängd arbete. De hebréiska ämbetsmännen trodde, att förtryckte härstammade från deras herrar arbetsfogdarna, och inte från kungen själv. Därför gick de till kungs med sitt ärende, och berättade för honom om sina klagomål, och om den gruvliga behandlingen från de egyptiska arbetsfogdarna. Faraos hjärta förhärdades inför deras förtvivlan, och han hånade dem för alla deras beklaganden. Han fylldes av avsky mot dem.

”Då kom israeliternas tillsyningsmän och ropade till farao: ’Varför gör du så mot dina tjänare? Ingen halm ger man dina tjänare, och ändå säger man åt oss att skaffa fram tegel. Se, dina tjänare får ta emot hugg och slag, fast skulden ligger hos ditt eget folk.’ Men han svarade: ’Ni är lata, ja, lata är ni. Det är därför som ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! Nej, gå nu och arbeta! Någon halm skall ni inte få, men det bestämda antalet tegel måste ni ändå lämna.’ Israeliternas tillsyningsmän märkte att det var illa ställt för dem, eftersom man hade sagt att folket inte skulle få något avdrag i det antal tegel de skulle lämna för varje dag. När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron, som stod där för att möta dem. Och de sade till dem: ’Måtte Herren se vad ni har gjort och döma er, därför att ni kommit farao och hans tjänare att avsky oss och har satt svärd i deras hand, så att de kan döda oss.’ Då vände Mose sig på nytt till Herren och sade: ’Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig? Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han ju handlat illa mot dem, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk.’” Verserna 15-23.

Då Israels barn beklagade sig för allt sitt lidande inför Mose, blev han högst förtvivlad, och kände sig frestad till, att knorra, eftersom Herren dröjde med, att befria Sitt folk. De var ännu inte beredda, att bli befriade. De ägde blott ringa tro, och var ovilliga att lida tålmodigt och uthålligt gå igenom sina prövningar, tills Gud skulle utverka en härlig befrielse för dem.

”Men Herren sade till Mose: ’Nu skall du få se vad jag skall göra med farao, ty genom min starka hand skall han tvingas släppa dem, och genom min starka hand skall han tvingas driva dem ut ur sitt land.’ Och Gud sade till Mose: ’Jag är Herren. För Abraham, Isak och Jakob visade jag mig som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn Herren gjorde jag mig inte känd för dem. Jag upprättade också ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, det land där de bodde som främlingar. Också jag har hört Israels barns bittra klagan över att egyptierna håller dem i slaveri, och jag har kommit ihåg mitt förbund.” Kapitel 6:1-5.

I många år hade Israels barn befunnit sig i egyptiskt slaveri. Det var bara några få familjer, som utvandrat till Egypten, men de hade blivit till en stor skara. Omgivna av avgudadyrkan, miste många av dem kännedomen om den sanne Guden, och glömde bort Hans lag. Och de förenade sig med egyptierna i deras tillbedjan av solen, månen och stjärnorna samt av djur och avbilder, verk av människohänder. Allt omkring Israels barn var ägnat, att få dem att glömma den levande Guden. Ändå förekom det ibland hebréerna sådana, som bevarade kunskapen om den sanne Guden, himmelens och jordens Skapare. De bedrövades över, att se sina barn dagligen bevittna, och ta efter de avgudadyrkande människornas vedervärdigheter i omgivningen. Barnen knäföll således för Egyptens gudar, gjorda av trä och sten, och offrade till dessa döda föremål. De trofasta var bedrövade, och i sin förtvivlan ropade de till Herren om befrielse från det egyptiska oket; att Han skulle leda dem ut ur Egypten, så att de bleve fria från avgudadyrkan, och från omgivningens fördärvliga inflytanden.

Men många av hebréerna var nöjda med, att ha kvar träldomsoket runt halsen, i stället för att uppsöka ett nytt land och möta svårigheterna knutna till en sådan resa. Därför befriade Herren dem inte genom det första förunderliga tecknet inför Farao. Han styrde händelserna så, att Faraos tyranni skulle utvecklas mera fullt ut, så att Han måste visa Sin kraft för egyptierna, liksom för Sitt eget folk. Därmed skulle de längta efter, att lämna Egypten, och välja att tjäna Gud. Mose uppgift skulle ha varit mycket enklare, om inte så många hebréer hade blivit fördärvade, och varit ovilliga att lämna Egypten.