Barnberättelser om Ellen White. 25 - Ett Mirakel på Isen

Berättelser för Barn om Ellen White

 

25 – Ett Mirakel på Isen

Hänvisningar: Sister White, s. 51-59, His Messenger, s. 104-110. Dagens text: Första Timoteusbrevet 6:10.

1:a scenen – Ett nytt mirakel

Broder och syster White hade hållit möten med en ny grupp sabbatshållare i Illinois. Nu var mötena över, och de hade planerat att resa nästa dag till Waukon, Iowa. Det var vinter, och allt var täckt av snö. Nu började det att regna och snön smälte snabbt.

 
”Det ser ut som om vi måste avbryta resan”, sade pastor White. Och varför kunde de inte avlysa resan? Varför skulle de behöva resa 320 kilometer i öppen släde i sådant väder?

Anledningen till att de måste resa var att syster White hade sett i en syn att den lilla gruppen adventister i Waukon behövde hjälp. Hon måste resa och bistå dem så fort som möjligt.

 
Två predikanter som hade biträtt dem vid mötena i Illinois, hade lovat att ta dem med släde nästa morgon till Waukon, men nu regnade det. ”Syster White, hur blir det nu med resan till Waukon?”, frågade en av dem kvällen innan, då det var dags att gå till sängs.

”Vi skall resa”, sade syster White.

 
”Ja”, sade predikanten, pastor Hart, ”om Herren gör ett mirakel, reser vi.”

 
Flera gånger under natten var syster White upp och stod vid fönstret och väntade på att ett mirakel skulle hända. Hon bad att om Gud ville att de skulle resa, måste Han ge dem ett tecken, genom att ändra regnet till snö. Och Gud besvarade hennes bön och gav henne tecknet. I gryningen var det kallare och började det att snöa. Det var miraklet de behövde. Det snöade hela dagen och senare på eftermiddagen hade det fallit tillräckligt med snö för att de skulle kunna påbörja den långa, kalla resan till Waukon. De reste omkring kl. 17. Det fortsatte att snöa, då de reste norrut, tills vägarna nästan snöat igen. De stannade hemma hos några sabbatshållare i Green Vale för att hålla möten med adventisterna där. Det fortsatte att snöa så mycket att vägarna blev blockerade, och då kunde de inte fortsätta. ”Syster White”, frågade den andre predikanten, pastor Everts, ”hur går det med Waukon?” ”Vi skall resa”, sade hon.

 
Till slut började de om resan, men många gånger måste de stanna och gräva sig igenom de enorma snödrivorna. Medan de fortsatte färden, tänkte syster White på folket i Waukon.

 
En del av adventisterna från Maine och på andra håll hade flyttat över Mississippifloden till det nya landet Iowa. Några av dem skrev tillbaka till sina vänner och sade: ”Ni kan köpa bra mark billigt här. Vi tjänar enkelt ihop till livets uppehåll, och vi kan sprida evangeliet till folket här.” Så flera familjer beslutade sig för att flytta till Waukon, Iowa.

 
Marken var så rik, att om de arbetade hårt kunde de göra sig en förmögenhet. De arbetade hårt och gjorde en massa pengar. Men efter en tid glömde en del av dem att helga vilodagens in- och utgång, de var nämligen så upptagna av sitt arbete. De började att hitta fel och kritisera varandra samt broder och syster White.

 
Pastor John N. Andrews, som hade varit en stor predikant och författare, var sjuk. Han bestämde sig för att resa till Waukon och bo hos sin far tills han blev bra igen. Han slutade att predika och började att arbeta på sin farbrors företag när han kom till Waukon.

Så blev John Loughborough avskräckt eftersom hans fru blivit modfälld. Hon var ledsen för att de inte hade tillräckligt med pengar. Han slutade att predika och började att arbeta som snickare för att tjäna mer pengar. Hur sanna är inte de ord som står skrivna i Första Timoteusbrevet 6:10: ”Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.”

Syster White var fast besluten om, att resa till Waukon och försöka att hjälpa dessa likgiltiga medlemmar. På Torsdagskvällen tog de in på ett hotell inte långt från den stora floden Mississippi. Det fanns ingen bro som de kunde köra över på. Men de hade hört talas om andra slädar och vagnar som hade tagit sig över isen.

 
Klockan fyra på morgonen vaknade syster White av att hon hörde regnet trumma på taket. De klädde sig snabbt och reste omedelbart. De måste skynda sig, för att komma över floden innan isen smälte. De körde i den öppna släden, medan regnet öste ned över dem.

 
När de nådde floden, frågade de om det var möjligt att komma över, men ingen vågade att uppmuntra dem till att prova. Isen var mjuk och blandad med snö och det var ungefär 30 cm vatten ovanpå den. De stannade vid flodstranden. En av predikanterna stod upp i släden och sade: ”Vi har kommit till Röda Havet, skall vi fara över?”

 
”Kör på, lita på Israels Gud”, löd syster Whites svar. ”Gå på”, sade pastor White.

 
Sakta och försiktigt gick hästarna ut på isen. Vattnet nådde nästan upp till kanten på släden, och vattnet sprutade medan de sakta gled framåt. De bad tillsammans. Och isen höll.

 
Längs floden stod människor och tittade. De förväntade sig att släden när som helst skulle gå igenom isen. Men återigen gjorde Gud ett mirakel för Sitt folk: ja, den Gud som lät israeliterna gå torrskodda genom Röda Havet, orsakade att Mississippifloden frös till framför släden åt dessa missionsarbetare.

 
När de äntligen nått den andra sidan och körde upp på älvstranden, flockades folk runt dem och sade: ”Ni måste ha haft Guds hand över Er, ingenting skulle få oss att köra över där.”

 
Efter att de hade korsat floden, hade de fortfarande fyra dagar kvar innan de slutligen nådde Waukon. De hade haft en lång och kall resa, och när de kom fram, fick de ett svalt välkomnande. Knappt någon enda var glad över att se dem, eftersom folket i Waukon kände skam och skuld. De visste att dessa människor hade kommit för att hjälpa dem.

 
När syster White mötte pastor Loughborough, frågade hon allvarligt: ”Vad gör Du här, Elia?”

 
Pastor Loughborough teg. Han hade ingenting att säga. Han visste att han inte borde vara där och jobba som snickare. Han var ju predikant.

 
2:a scenen – Låt Jesus komma in i Ditt hjärta

Det sammankallades till möte nästa dag. När de sjöng de gamla adventistsångerna, blev hjärtan rörda. James White talade och de började att märka en känsla av välvilja. De var medvetna om att många som varit angelägna om att lära ut sanningen innan, nu till och med hade glömt att dela sin tro med sina grannar i Waukon.

 
Många grät högljutt när de påmindes om de underbara upplevelser de hade haft innan, när de brann för Gud och spred budskapet om Jesu snara återkomst och sanningen om Sabbaten.

 
En man ställde sig upp och bekände att han emellanåt haft så mycket att göra på gården att han hade arbetat på Sabbaten. En annan sade att han hade slutat att ge så mycket i kollekt för att han ville ha mer pengar för sig själv; han ville köpa mer mark.

 
Fru Loughborough stod upp och sade: ”Broder och syster White, jag är glad för att Ni kom. Jag har felat, jag har syndat, och jag har fått min man att synda. Gud, förlåt mig. Nu kommer jag att öppna min hjärtedörr, Herre Jesus, kom in.”

Därefter reste pastor Loughborough sig och sade: ”Jag har lagt undan min hammare. Jag har slagit i min sista spik. Från och med nu skall min hand bara hålla i Bibeln och aldrig ge upp. Till detta hjälpe mig Gud.”

När broder och syster White reste hem igen, var Loughborough med dem. Han började att predika igen, och upphörde inte. Pastor John Andrews blev vår förste missionär till främmande land. En ung man som var närvarande vid mötet i Waukon, blev senare Generalkonferensens ordförande.

 
Vilken välsignelse dessa möten hade varit för den modstulna gruppen i Waukon! De hade lärt sig den stora läxa, som Matteusevangeliet 6:24 har åt oss. ”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” Mammon betyder rikedom eller pengar.

 
Sabbatshållarna i Waukon fällde tårar när släden började att röra sig på vägen hem. De vinkade farväl till dessa trofasta missionsarbetare som hade trotsat is och snö för att komma och värma de kalla hjärtana hos medlemmarna i Waukon.