Barnberättelser om Ellen White. 12 - En Domens Dag

Berättelser för Barn om Ellen White

 

12 – En Domens Dag

Hänvisningar: Tredje Moseboken 15, Patriarker och Profeter [norsk utgåva], s. 369-376, The Path to the Throne, s. 102-117, Shadows of His Sacrifice, s. 70-74. Dagens text: Johannesevangeliet 1: 29.

1:a scenen – Tjänsten i det allra heligaste. * Se anmärkning.
(Sätt upp bilder allt eftersom Du pratar om dem.)

När de första adventisterna fortsatte att läsa om helgedomen, insåg de mer och mer vad den egentligen innebar. De förstod att varje tjänst i helgedomen på jorden skulle förklara en viktig del hos tjänsten i den himmelska helgedomen.

 
Vi har redan sett att folket tog med sig sina offer till helgedomen för att offra dem när de hade syndat, precis som Simeon gjorde. Det oskyldiga lammet, som Simeon dödade, och som bar hans synder, representerade Jesus, det sanna ”Guds lamm, som tar bort världens synd.”

 
Varje dag under hela året förde prästerna blod in i helgedomen, blodet vilket representerade de synder som Jesus skulle dö för, och stänkte det på gardinen eller förhänget mellan det heliga och det allra heligaste. Denna slöja representerade det vackra, fullkomliga liv som Jesus levde som människa (Hebréerbrevet 10:19, 20). Han, som en dag skulle bära folkets alla synder.

Det heligaste rummet representerade Guds tron i himlen. (136, 137.) Det vi först skulle märka om vi kunde kika bakom gardinen, skulle vara ”shekinah” – ett starkt ljus som representerade Guds närvaro och härlighet. Detta lyste mellan de två änglarna av guld uppe på den heliga kistan eller arken av trä, som på insidan och utsidan var täckt med rent guld. Locket på arken kallades för nådastolen. Det kallades så, eftersom det stod för den stora barmhärtighet och kärlek Jesus visade Simeon, och oss alla, då Han var villig att dö för att rädda oss från synden. Över nådastolen stod de två änglarna av guld. De representerade hela armén av änglar kring Guds tron i himmelen.

Om vi plockade av locket och blickade ned i arken, skulle vi se Guds tio budord (138). Det var samma lag, som Gud skrev på stentavlor och gav till Moses när han var på berget Sinai. Det var samma lag Simeon har brutit emot, och det är också den lag vi är olydiga mot nästan varje dag när Satan frestar oss på något sätt.

Vi skulle vilja se hur tjänsten sker i det allra heligaste. Vi minns att Simeon hade med sig ett lamm, som han skulle offra för att han hade syndat. När prästen stänkte några droppar blod från lammet framför ridån eller förhänget, blev Simeons synder överförda till helgedomen. Synderna blev så att säga samlade där på något sätt varje dag under hela året, och så hände det något viktigt. Och det hände på Försoningsdagen – den stora helgedomen renades från alla synder som hopats där. Ordboken säger att försoning innebär förlikning. Denna uppgörelse betyder att Jesus för Gud och människa samman igen. Att vi åter blir vänner med Gud när våra synder blir förlåtna.

 
Tio dagar före denna speciella dag blåste prästerna i silvertrumpeter för att berätta för alla att Försoningsdagen var nära förestående, och att det nu var dags för dem att bekänna varje synd och göra upp allt med sina nära och kära, vänner och mest av allt, med Gud.

Folket skulle inte arbeta på Försoningsdagen. Den var en helig dag, så den kallades för en sabbatsdag, även om den inte var den sjunde dagen. Låt oss slå upp Tredje Moseboken 23 och be en att läsa vers 27. Och så kan en annan läsa vers 28. Och en tredje vers 32. Nu ser vi att detta var en väldigt, väldigt viktig dag. Denna var dagen då helgedomen och folket renades från alla synder, som begåtts under det gångna året.

 
På Försoningsdagen måste Aron, översteprästen, tvätta sig väl och ta på sig sin enkla, vita linnedräkt (120), som han använde endast på Försoningsdagen. Hela folket fastade och bad på allvar, medan Aron gjorde sig redo att gå in i det allra heligaste (119). Första gången Aron gick in i det allra heligaste, förde han med sig ett offer för sina egna synder. När han gick in i det allra heligaste, stänkte han offrets blod på nådastolen ovanför Guds lag. Då blev han renad från synd. Så kunde han vara medlaren mellan Gud och människorna, och bringa försoning för deras synder, så att helgedomen kunde renas från alla synder som samlats där.

 
Två getter fördes fram till tabernaklets dörr (127, 128). Den ena skulle vara en bild på Jesus, som en dag skulle komma och dö och betala för våra synder. Den andra var en bild på Satan och kallades för syndabocken. Geten, som representerade Jesus, dödades av översteprästen, för att visa att offret måste dö för att bringa försoning för synd. (Ta bort 128.) Så tog Aron blodet från geten föreställande Jesus in i det allra heligaste och stänkte det på nådastolen. Under nådastolen var Guds lag, som folket hade brutit emot, och när man bryter mot de tio budorden, måste man dö. Blodet representerade Jesu död, Han som bar straffet för alla våra synder. Därför kunde Aron, som representerade Jesus i denna tjänst, bära alla synder bort ifrån helgedomen.

 
Och så var det dags för den sista heliga åtgärden eller handlingen den dagen. Den andra geten, som representerade Satan, levde fortfarande. Då översteprästen, som var medlare, kom ut ur det allra heligaste med folkets alla synder, ställde han sig framför syndabocken och lade båda sina händer på bockens huvud. Det var detsamma som att nu var alla synder, som hade samlats i helgedomen, överförda till geten, som var en symbol för Satan, som hade orsakat dem att synda. Därefter ledde en pålitlig man syndabocken långt ut i ödemarken, så att den aldrig kunde hitta tillbaka igen, och så var folket fria från dessa synder för alltid. (Ta bort 127.)

 
Trumpeten ljöd igen, men den här gången var det för att förkunna att de var fria och renade från alla sina synder. De blev tillsagda att ”gå och synda inte mer”. Helgedomen där synden hade samlats, var nu renad. Tredje Moseboken 16:10.

 
Dessa underbara tjänster i helgedomen utfördes årligen fram till dess att Jesus kom till världen, gav Sitt eget blod och dog på korset för att frälsa oss från våra synder. ”. . . Guds lamm, som tar bort världens synd.” Johannesevangeliet 1:29. Ända fram till dess hade ingen fått se det allra heligaste, utom översteprästen och endast på Försoningsdagen. När Jesus dog på korset, sade Han med ett högt rop: ”Det är fullbordat.”

 
Precis då det höga ropet ”Det är fullbordat” kom från Jesu mun, höll prästerna i templet på att förbereda offret för kvällsoffret. Det oskyldiga lamm, som representerade Jesus, hade förts in för att dödas. Då prästen höjde kniven för att döda lammet, började plötsligt jorden att darra och skaka, och det blixtrade kraftigt. Kniven föll ur handen på den förskräckte prästen och lammet sprang iväg. Detta lamm behövde inte dö nu, för Jesus, det sanna ”Guds lamm”, hade precis dött på korset för att frälsa syndiga människor.

 
Plötsligt hördes ett krasande ljud. Den inre förlåten i templet brast mitt itu uppifrån och ned. Det var Guds sätt att säga att det mest heliga rummet i templet inte längre var heligt. Det var inte längre nödvändigt med en tjänst i ett jordiskt tempel. Det stora löftet till Adam och Eva hade uppfyllts. Jesus, världens Frälsare, kom och gav Sitt liv för att rädda mänskligheten från Satan och den eviga döden. Efter det att Jesus uppstod från graven, for Han åter till himmelen. Där började Han Sitt arbete för oss i den heliga delen av den himmelska helgedomen.

 
Nu när vi har läst och lärt oss mer om helgedomen, precis som de första adventisterna, låt oss så titta på den korta versen i Daniel 8:14 igen. Det var den versen, som fick adventisterna att tro att Jesus skulle komma igen 1844 ”. . . ’Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas.’”Adventisterna trodde att versen innebar att Jesus skulle komma tillbaka den 22. Oktober, 1844 för att ta alla frälsta människor med Sig till himmelen.

 
De blev fruktansvärt besvikna när Jesus inte kom. De hade trott att jorden var helgedomen som skulle renas från synd. Men morgonen efter besvikelsen hörde en av de första adventistlederna, Hiram Edson, en röst som sade: ”Helgedomen, som skall renas, är i himmelen.” Vi förstår nu att helgedomen på jorden måste renas på Försoningsdagen, men varför måste något i himmelen renas från synd? Kommer Du ihåg hur Simeons och andras synder samlades i helgedomen även om deras synder hade blivit förlåtna? Och så måste varje person på Försoningsdagen be allvarligt och granska sitt eget liv för att se om alla hans eller hennes synder hade bekänts och retts ut.

 
Numera behöver vi inte ta med oss ett lamm till kyrkan och offra det när vi syndat, därför att då Jesus dog på korset, var Han det stora offret. Han dog för att frälsa oss från våra synder, om vi skulle älska Honom och följa Hans exempel. Men vad sker med våra synder efter det att vi har bekänt dem inför Gud i Jesu namn, Han som är vår överstepräst?

 
2:a scenen – Domen

(Visa domsscenen, 118, med böckerna, 108 och 118.)

 
Precis som Simeons synder blivit förlåtna, men fortfarande fanns i helgedomen på jorden, bevaras våra synder i den himmelska helgedomen nu. De är skrivna i himmelens böcker. De heliga änglarna observerar allt vi gör och säger, och skriver ned allt. De skriver ned allt i himmelens böcker. Jag är rädd för att böckerna ser förfärligt hemska ut med alla våra hemliga synder nedskrivna. Vad tror Du?

Innan Jesus kommer tillbaka, måste den himmelska helgedomen renas från alla hemska synder som är skrivna i himmelens böcker. Varje människas liv måste undersökas noggrant och bedömas innan Jesus kan komma tillbaka. Efter det att adventisterna hade läst och lärt sig om helgedomstjänsten på jorden, kunde de förstå denna domsscen i himmelen.

* Till domsscenen måste man också använda innehållet i sina lådor.