Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 2. Bibelns Gud. 4. Gud är Kärlek

Sektion 2

Bibelns Gud

4. Gud är Kärlek

Bibeln berättar så mycket för oss om Gud, men allt det Han har berättat och uppenbarat om Sig Själv, sammanfattas i en vidunderlig, kort vers: ”Gud är kärlek.” Första Johannesbrevet 4:8.

Denna sanning är det viktigaste av allt, som har uppenbarats för oss om Honom. Gud har all makt och all visdom, Han är upphovet till all godhet och sanning, och Han är också själva källan till all verklig kärlek.

Godet säger i sin kommentar om Johannesevangeliet: ”Genom denna sanning blir vi människor invigda i himmelens djupaste hemlighet. Gud är från all evighet Fader - det vill säga, kärlek.”

Eftersom Gud är kärlek, fattade Han beslutet, att bli människa som vi andra. Genom Sin Son ville Han leva på jorden under samma villkor som andra människor.

Som Bibeln uttrycker det: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” Johannesevangeliet 3:16.

Varför gjorde Gud då detta? Det finns bara ett svar: Av kärlek. Han såg, att detta var enda sättet Han kunde frälsa människorna på. Dessa befann sig i träldom under synden på grund av fallet, som Första Moseboken berättar för oss om. Eftersom människorna var väsen Han Själv hade skapat, älskade Han dem och led med dem i allt det lidande och den sorg synden hade fört med sig. Han ville så gärna föra dem åter till umgänget med Honom, tillbaka till den samvaro Han hade haft med Adam och Eva i Edens Lustgård.

Människorna kunde inte i egen kraft finna tillbaka till samröret med Gud. De hade gått för långt. De hade sjunkit för djupt. De var moraliskt försvagade och dessutom dömda av Gud till att dö på grund av sin synd. Se Första Moseboken 2:17.

Det fanns ingen annan utväg för Gud, än att Själv lida straffet Han hade måst döma överträdaren till. Visst kunde Han ha åsidosatt Sin egen lag och sagt, att den inte betydde så mycket. Men hade Han gjort det, hade Han äventyrat Sitt rikes själva grundval. Ty Hans lag utgör grunden till Hans styre i världsalltet. Straffet för överträdelse är döden, och straffet måste drabba antingen syndaren, eller Skaparen Själv.

Eftersom Gud är kärlek, kom Han, för att bo ibland människorna. Gud Själv bosatte Sig ibland oss, ty: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” Andra Korintierbrevet 5:19.

Det var ett förhållandevis kort besök Han avlade hos oss, men det var fullt av kärlek. Hela vägen från Nasaret till Golgata försökte Han att överbevisa människorna om, att Han älskade dem. Från Hans ömsinta hjärta flödade det strömmar av kärlek. Han hade alltid ett vänligt ord till övers, Han var alltid redo att hjälpa till.

Han var Själv som den barmhärtige samariten, som Han förtäljde om i en av Sina berättelser. Han band om Sina fienders sår. Han var de fattigas, de sjukas och de utstöttas vän. Han älskade dem alla, barnen, de unga och de gamla.

Då Han kallade ett litet barn till Sig, sade Han till Sina lärjungar: ”Så är det inte heller er himmelske Faders vilja att någon enda av dessa små skall gå förlorad.” Matteusevangeliet 18:14.

”’Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty himmelriket tillhör sådana’”, sade Han vid ett annat tillfälle. {Matteusevangeliet 19:14.} Bara en med ett hjärta fullt av kärlek kunde uttala sådana ord.

Då Han mötte den rike, unge mannen, står det i Bibeln, att ”Jesus såg på honom och fick kärlek till honom”. Markusevangeliet 10:21.

”’Se, hur han älskade honom!’”, sade de omkringstående, då Jesus grät, medan Han försökte, att trösta Marta och Maria, sedan deras bror hade dött. {Johannesevangeliet 11:36.}

Kärleken var det bärande elementet i all Hans undervisning. Hans lärjungar, sade Han, skulle inte bara älska sina vänner, utan också sina fiender. De skulle göra gott mot dem, som hatade dem och be för dem, som förföljde dem. Se Matteusevangeliet 5:44.

De skulle älska Gud av hela sitt hjärta, sin själ och sitt sinne och av all sin makt, samt sin nästa eller medmänniska som sig själva. Se Matteusevangeliet 22:37-39.

”Den som älskar mig”, sade Han, ”skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom”. {Johannesevangeliet 14:21.}

”Fadern själv älskar er”, försäkrade Han Sina lärjungar, ”eftersom ni har älskat mig”. Johannesevangeliet 16:27.

Han lärde människorna, att de skulle kalla Gud för sin Fader, och det var för de flesta en ny tanke. De hade avlägsnat sig så från Gud, att den bild de hade skapat sig av Honom, var att Han var sträng, hård och omöjlig att närma sig. Så är Gud verkligen inte, sade Jesus. Han är tvärt om full av vänlighet, kärlek och medlidande. När Ni ber, sade Han till dem, skall Ni säga: ”Fader vår, som är i himmelen”. {Matteusevangeliet 6:9, 1917 Års Översättning.}

Han erinrade dem om, att många personer är som den förlorade sonen. De lämnar hemmet, stolta och fulla av självtillit, för att fara åstad och pröva lyckan. Den naturliga följden blir en skörd av mycken sorg och lidande. Men om de omvänder sig och återvänder till Gud, kommer de att finna en himmelsk Fader, som med utsträckta armar hälsar dem välkomna hem igen.

På korset fullbordade Jesus den uppenbarelse av Guds kärlek Han hade kommit, för att ge. Där led Han syndarens straff, samtidigt som Han var Guds Son och den enda syndfria människa, som någon gång har levat. Han var sann Gud och sann människa, då Han en gång för alla fullständigt sonade alla människors synd.

Sålunda sonades överträdelsen, och: ”Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad.” Romarbrevet 5:19.

Detta offer gjordes inte i den förståelsen, att det skulle blidka en vred Gud. Det var snarare Gud, som offrade Sig Själv. Som vi läste tidigare: ”Ty så älskade Gud… att han utgav”. Och vi läser i Bibeln om, hur alla tre personerna i Gudomen var delaktiga i offret: ”Kristus har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.” Hebréerbrevet 9:14.

Här har vi den fullkomliga kärleken, och Han uppenbarade den i det, att Han fullständigt underkastade Sig Guds vilja och ledning, och genom att Han så villigt gav Sitt liv, för att vi skulle leva.

Vad frälsningen har kostat Gud, kommer vi aldrig att kunna fatta. Omfattningen av det offer, som Gud bar fram, då Han utgav Sin enfödde Son för vår räddning, lär för alltid förbli ett mysterium för oss. Det övergår vårt förstånd och våra känslor. Inte ens änglarna kan greppa det, och det kommer att vara ett ämne, som vi förundras över och samtalar om genom evigheten. Se Första Petrusbrevet 1:11-12.

Men frukterna av offret är fullt tydliga.

”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” Andra Korintierbrevet 5:21.

”Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä.” Galaterbrevet 3:13, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom.” Jesaja 53:5-6. Han ”blev räknad bland förbrytare, han som bar de mångas synd”. Vers 12.

Vilket fruktansvärt lidande, att bära människornas synd var för Kristus, kommer vi aldrig att förstå. Lidandet blev så stort beroende på Jesu fullkomlighet. Som biskop B. F. Westcott säger: ”Människorna kan aldrig fatta, vad döden egentligen är, men den syndfrie Kristus gjorde det. I detta faktum ligger den enorma skillnaden mellan Kristi död, bara som död betraktad, och den död, som den mest hängivne martyr lider.”

Han, som kom från Gud, som var ett med Fadern, som var helt ren även i Sina känslor, som ägde en fläckfri karaktär, Han måste bära all vår synd och orenhet. Det är därför inte så märkligt, att vi läser i Skriften, att vi har ”blivit köpta och priset är betalt.” {Första Korintierbrevet 6:20.} Vilket pris erlades inte!

Det var bara den fullkomliga kärleken i ett hjärta, som älskar över allt förstånd, som kunde ha lagt en sådan plan. Bara Han kunde förmå, att tänka ut ett dylikt offer och förverkliga det.

Då aposteln Paulus försökte, att förklara för folket i Filippi det oändliga offer, som hade framburits, skrev han dessa sköna ord: ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren.” Filipperbrevet 2:5-11.

Således försökte Gud, att återställa den förbindelse, som hade avbrutits mellan Honom och människorna. Petrus skriver om detta: ”Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud.” Första Petrusbrevet 3:18.

Låt oss för detta vidunderliga offers skull och för den stora kärleks skull, som uttrycktes härigenom, åter betrakta Frälsaren på korset. Se Honom, som är vägen, sanningen och livet, dö för förtappade syndare. Se Honom, som skapade ljuset, dö för dem, som satt i dödens mörker. Se Honom, som är visdomen förkroppsligad, dö för de ovetande och dåraktiga. Se Honom, från vilken allt liv utgår, ge Sig Själv för dem, som är döda i sina synder. Se Honom, som är helig, rättfärdig och ren, dö för dem, som är oheliga, orena och fördärvade. Se Honom, som har all makt, utstå hån och bespottelse, för att frälsa de avfallna och svaga. Se Honom, som är kärlek, bära fram sin pinade och sargade kropp som ett offer på detta föraktade och förbannade altare, korset. De naglade fast själva kärleken vid ett kors och där dog Han hånad och bespottad, för att drinkaren, tjuven och den orene skulle kunna bli frälsta.

Vill inte Du också, käre läsare, innan Du går vidare i läsandet, tacka Gud för denna vidunderliga gåva? Vill Du inte nu ge Ditt hjärta till Honom, som älskade Dig så högt, att Han för Din skull steg ned från himmelen? Han gick den tunga och långa vägen till Golgata, för att frälsa Dig från evig död.