Är Du lycklig som Ateist? Avsnitt 6: Det är svårt att vara Ateist

Är Du lycklig som Ateist?

Avsnitt 6: Det är svårt att vara Ateist

”… Vi känner också sympati och förståelse med de bördor som känns tunga för en ateist. Att vara ateist måste vara mycket svårare än att vara religiös. Ateister har en mycket sträng tro. De förebrår oss att tro utan bevis för vår tro. Vi skall senare i denna bok framlägga våra bevis. Men vem kan någonsin bevisa ateismens häpnadsväckande dogmer?

Dess första dogm eller trossats lyder: ’I evigheter har det funnits materia i ständig rörelse som har skapat liv.’

Hur vet ateisterna det? Den kände astronomen Fred Hoyle framlägger bevis på motsatsen. I sin bok Nature of the Universe skriver han:

Om skapelseakten inte godtas, måste universums materia och substans vara gränslöst gammal. Men av praktiska skäl är det omöjligt. Ty om det förhöll sig så, skulle det inte kunna finnas något väte kvar i universum. Som jag tror att jag visade när jag talade om stjärnornas inre, förvandlas väte oavbrutet till helium genom hela universum, och denna förvandling är en ensidig process, vilket innebär att väte inte kan framställas i några nämnvärda kvantiteter genom andra elements förstörelse. Hur kommer det sig då att universum består nästan uteslutande av väte? Om materian var gränslöst gammal, skulle detta vara helt omöjligt. Så vi ser att universum, sådant det nu är, inte kan friställas från skapelseakten.

Vi vet också att enligt termodynamikens andra lag blir en del energi mindre tillgänglig i universums alla iakttagbara fysiska processer. Universum förtärs. Därför måste den [det] ha haft en början.

Bibeln talar vetenskapligt när den säger: ’De ting som ses är tillfälliga.’

Vilka bevis har ateisterna för motsatsen? Vad får dem att tro att materia existerat för evigt? Vilka bevis finns att materia alltid har varit i rörelse? Som ateist måste du i varje fall tro det, och tro på det bergfast. Det är svårt att tro att det inte finns någon Gud, ingen älskande Fader, inget ändamål i tingen, inget hopp för vårt liv som snart går till ända och slocknar.

Är allt en slump sammanfogat av elementarpartiklar? …

Människorna är sällan ateister i tider av stora omvälvningar och djup kris, i stunder av kärlekens extas eller i hänförelse inför det sköna. Få är de ateister som ställer sig helt avvisande till Gud vid sin dödsbädd. Somliga fortsätter visserligen att spela sin roll ända till slutet; de skulle inte kunna förmå sig att bekänna ens i livets sista skälvande minut, eftersom de är så anfäktade av tvivel. Men så snart en väl skickad religiös personlighet är nära dödsbädden hos en tvivlare, lyckas han nästan alltid få honom att omvända sig.

En omskakande kris i livet kan också rubba en ateist i hans övertygelse.

Mao var inbiten ateist. Men 1836 [1936, väl?], då han var medlem av det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté, blev han svårt sjuk och bad att bli döpt. En tillkallad nunna döpte honom. När Maos dåvarande hustru sköts av Chiang Kai-sheks nationalistkinesiska trupper, skrev han en religiös dikt ’De odödliga’. I en intervju med den engelska [engelske] journalisten Edgar Snow år 1971 yttrade Mao: ’Snart kommer jag att stå inför Gud’.

Sådana här händelser är mycket lärorika. Varje brobyggnadsingenjör inser att en bro inte håller måttet, bara för att en katt kan ta sig över den. Ett tungt lastat tåg måste också kunna passera över bron. Först då visar bron att den duger. Vi kan inte anse att den ateistiska doktrinen är hållbar när den endast tycks duga då människor inte utsätts för påfrestningar.

Zinovjev, president i Kommunistiska Internationalen (1919-1926), avrättades av Stalin under massutrensningarna 1936. Hans sista ord löd: ’Lyssna Israel, det finns en Gud: vår Gud.’ Jagoda, Lenins gamle bolsjevikkumpan och sedermera chef för Stalins fruktade hemliga polis GPU (1934-1936), avrättades också av Stalin, som ”trotskist” 1938. Han sade, sedan han fängslats: ’Det måste finnas en Gud, eftersom mina synder har nått mig.’ Jaroslavskij, president i De gudlösas förbund i Sovjetunionen på 30-talet, bad på sin dödsbädd själve Stalin: ’Bränn alla mina böcker! Se, han är här! Han väntade på mig! Bränn alla mina böcker!’

När jag suttit i kommunistiska fängelser tillsammans med fängslade kommunister, angivna av sina egna ideologiska fränder och partikamrater, har jag upplevt liknande händelser.

… Kommunisternas sanna inställning till kristendomen och till hela kristenheten framgår klart och osminkat av Ateismens handbok. Det är inte fråga om vänskap eller försoning, utan om fiendskap, oförsonlig kamp, strid.” Samma, sid. 40-42.