Är Du lycklig som Ateist? Avsnitt 5: Vilka är våra Motståndare

Är Du lycklig som Ateist?

Avsnitt 5: Vilka är våra Motståndare?

… De människor som lever i harmoni med naturen är troende. Ateismen började som ett fenomen i den artificiella eller förkonstlade sammangyttring som är stadslivet där de mänskliga sinnena som en reflex av miljön också blev artificiella, förkonstlade.

Hur skulle det vara om vi började lyssna på tystnaden och lärde oss att iaktta och samtidigt försjunka i naturens egna fenomen: att inte bara se utan även inåt lyssna till dalande snöflingor en vintermorgon, till prunkande blommor som brer ut sig i ängar och hagar om våren och sommaren? Då kanske vi också skulle kunna fatta, låt vara på ett intuitivt och icke förståndsmässigt sätt, den djupare innebörden i det underbara arrangemang som elementarpartiklarna beskriver i atomen.

Hur kommer det sig som Heisenberg och Schrödinger visade i kvantmekaniken att elektronerna inte rör sig i en fixerad, bestämd bana, utan ibland mycket nära atomkärnan och ibland mycket långt borta från den? Och hur kommer det sig att dessa elektroner, som är så svindlande små att vi knappt kan föreställa oss dem, än mindre se dem med våra synorgan, roterar i sin bana med den svindlande hastigheten av 21 800 km/sek?

Har du någonsin hört talas om en maskin med åttio miljoner biljoner elektroniska celler? En av dessa delar, som väger cirka 1,3 kg, är en mekanism som består av tio miljarder celler, som driver, mottar, samlar och överför energi. Den underbara maskinen är din kropp, och den nyss nämnda delmaskinen är din hjärna. Vi är stolta, ja, övermodiga över att i vår tid ha konstruerat ”fantastiska” maskiner, t ex bilar, flygmaskiner och t o m rymdfarkoster. Men faktum är att vi inte lyckats skapa en tillnärmelsevis lika sinnrik maskin som vår egen kropp. Den mest sofistikerade dator är endast något mycket klumpigt vid sidan av den mänskliga hjärnan. Ja, datorn kan inte tänka eller reflektera, endast programmeras av den mänskliga hjärnan. Datorn är sålunda inte bara klumpig utan ofullgången i jämförelse med den mänskliga hjärnan.

Hur kommer det sig att de kemiska förändringarna i hjärnans nervceller kan frambringa tankar som växlar från den ena stunden till den andra? Hur kommer det sig att en man som utandas giftiga [giftig] koldioxid kan ge uttryck för kärlek eller t.o.m. det eviga livets budskap?

Hur kommer det sig att när du vill utföra en ond handling, det plötsligt dyker upp en osynlig kraft som hejdar dig och får dig att ta ditt förnuft till fånga? Vems är denna osynliga kraft som leder dig till besinning? Även om samvetets röst inte är stark nog för att få dig att avstå från orätta avsikter, gör sig samvetet ändå påmint i form av ånger.

Vem är du som frågar om den yttersta verkligheten, om verklighetens förborgade avsikter och djupaste innebörd? Tänk om denna verklighet skulle svara: ’Eftersom du i ditt högmod själv vill göra dig till åklagare och domare, en högsta auktoritet, bör du först överväga vem du själv är, inte sant?’ Kan du verkligen svara på de oräkneliga frågor som berör verkligheten? Vetenskapens utveckling har inte ökat våra kunskaper om fakta så mycket som den har ökat antalet frågor som vi måste finna svar på.

… Till vem skall då verkligheten tala? Om du bara erkänner förnuftet i dess påtagliga begränsning, befinner du dig i svårigheter. Ändå är enligt den materialistiska doktrinen förnuftet den enda motor som driver den mänskliga hjärnan. Elefantens hjärna är annorlunda konstruerad. Den tänker eller reflekterar inte utan befaller instinktmässigt. Ändå insisterar materialisten på att både människans och elefantens hjärna är resultat av ”utvecklingen”, alltså den slumpmässiga anhopningen av atomer under en ändlös följd av år utan att någon intelligent skapare haft ett enda finger med i spelet.

… Einsteins tänkande förutsatte något bortom förnuftet.

Ateismen vilar också på tro. Också ateismen går bortom förnuftets gränser. Ateister utgår från känslan att det är värt att ägna ett liv åt att förneka det som inte existerar. Nietzsche … var hederlig nog att erkänna detta. Han skrev: ’Också vi, dagens kunskapsdyrkare, vi, som är gudlösa och antimetafysiker, hämtar också vår eld från en flamma som en tusenårig tro har gjort till ett hemtrevligt ljus: den kristna tro, som också var Platons tro, att Gud är sanningen, att sanningen är gudomlig.’ Nietzsche beklagade detta, men han ansåg sig själv vara ’fortfarande smittad av giftet’.

Lenin säger i sin Filosofiska skrivövningar att materien har förmåga till självreflexion. Materien reflekterar sig själv i tänkandet. Men i vems tänkande? I en persons tänkande. Men om vad vi än tänker är en reflexion eller återspegling av verkligheten och om alla våra tankar är så starkt personliga, måste den sanning som tankarna återspeglar vara en person som vi mer eller mindre klart kan fatta. Jesus sade att sanningen är en person, han själv.” Samma, sid. 29-31, 35.