En Livskod kräver Information från en tänkande Formgivare

En Livskod kräver Information från en tänkande Formgivare

Av Professor E. H. Andrews

”Den ordning, som stegen har i DNA-molekylen, utgör livskoden. Varje grupp av trappsteg i molekylen är liksom en ritning, som talar om någonting för cellen, t.ex. hur den skall producera något ämne som kroppen behöver, eller exakt hur den skall växa. Låt oss närmare studera den kod genom vilken dessa instruktioner ges!

Jag skulle tro, att de flesta av oss vid något tillfälle har intresserat sig för koder. Kanske vi har gjort koder för att med våra vänner utväxla hemliga meddelanden, som ingen annan skulle kunna förstå. En enkel kod kan man göra genom att låta bokstaven Ö stå för bokstaven A, A för B, B för C osv. När man använder denna kod får man av ordet

ELEFANT

ordet

DKDEÖMS

Detta är inte en särskilt god kod, eftersom man behöver lika många bokstäver i koden, som man har i det ursprungliga alfabetet. Fastän denna kod alltså döljer ordens mening, gör den det inte lättare att sända budskapet, vilket är huvudsyftet med en kod. Morsekoden, i vilken varje bokstav i alfabetet ersätts med en rad punkter och streck, är mycket bättre. I denna kod behöver man bara använda två tecken, punkt och streck. Hur många bokstäver, ord och meningar som helst kan uttryckas med grupper av punkter och streck. Detta gör det lätt att sända budskap, att överföra information.

Ett annat exempel på kod är ett telefonnummer. Genom att använda bara tio siffror – 0, 1, 2 osv. upp till 9 – kan vi få telefonautomatiken att koppla oss till vilken som helst av milliontals telefoner över hela världen. Om jag slår 0202 – 1234, kan jag tala med någon i Bournemouth, men 0272 – 1234 kopplar mig till en telefon i Bristol. Genom att slå andra nummer i rätt ordning kan jag tala med folk i Amerika, Frankrike eller Tyskland. Genom att på olika sätt ordna endast tio tecken (i detta fall siffror) kan jag få telefonautomatiken att koppla min telefon till vilken jag vill bland millioner andra telefoner.

Det är lätt att förstå, varför telefonkoden fungerar så bra. Genom att slå de tio siffrorna i olika ordning och använda varje siffra så många gånger som behövs kan man få ett förvånansvärt stort antal grupper med fyra tecken i, som alla är olika varandra. Till exempel:

0121, 0122, 0123…

0131, 0132, 0133…

1130, 2130, 3130…

Det är faktiskt möjligt att få fram

10 x 10 x 10 x 10 = 10.000

olika fyrsiffriga tal på detta sätt. Och det finns möjlighet till

100.000 femsiffriga tal,

1.000.000 sexsiffriga tal,

10.000.000 sjusiffriga tal

                   osv.

Många telefonnummer i t.ex. U.S.A. har emellertid ända till tio siffror. Det betyder, att det finns tio milliarder möjliga telefonnummer i U.S.A.

Men så många telefoner finns det inte! Om det fanns tio milliarder telefoner i U.S.A., skulle varje person där kunna ha femtio telefoner!

Även om varje person hade en telefon, skulle endast ett tiosiffrigt nummer på vart femtionde möjliga vara ett verkligt telefonnummer. De andra fyrtionio vore meningslösa. Om man slog ett av dem, skulle ingenting hända.

Vad har nu detta med livskoden att göra?

Jo, vi har redan sett, att de fyra olika trappstegen i DNA-molekylen kan ordnas på ett enormt antal olika sätt. Det är precis som med de tio siffrorna, som kan arrangeras på olika sätt för att få fram möjliga telefonnummer.

Men liksom när det gäller telefonnumren, finner man också i DNA endast en liten del av det möjliga antalet grupperingar.

På följande sätt fungerar DNA-koden. DNA-molekylen är som en mall eller en form. Med den som förebild görs andra molekyler, som kallas proteiner. (I själva verket framställs vanligen först ett annat slag av nukleinsyra, som kallas RNA. Proteinerna kopieras sedan på RNA. Det slutliga resultatet blir emellertid detsamma.)

Proteinerna är långa kedjelika molekyler, uppbyggda av små enheter, som kallas ’aminosyror’. DNA (eller RNA) fungerar som ett slags form, som gör, att dessa små enheter förenar sig i en bestämd ordning och blir ett särskilt protein. Det är trappstegens ordningsföljd i DNA-molekylen, som avgör, vilket protein som produceras. Dessa proteiner (t.ex. enzymer) kontrollerar sedan tillväxten och verksamheten i cellen, som i sin tur bestämmer tillväxten och verksamheten i hela organismen.

Viktigt att lägga märke till är att de flesta av de möjliga aminosyrakedjorna icke är sådana proteiner som man återfinner i levande organismer. De är biologiskt nonsens. Alldeles som fyrtionio av alla de femtio möjliga telefonnumren i U.S.A. inte är verkliga telefonnummer, så är de flesta av de möjliga aminosyrakedjorna inte verkliga proteiner (dvs. de är inte bilogiskt användbara).

”Livskoden”, som står ingraverad på DNA-molekylen, är garantin för att endast användbara proteiner produceras.

En biologiskt fungerande kod kan omöjligt uppkomma av en slump eller en tillfällighet. Slumpens och sannolikhetens lagar har behandlats av matematiker. Dessa lagar visar oss, att slumpen skulle frambringa nästan alla tänkbara kedjor av aminosyror i lika längd. Det finns ingen möjlighet, att de få verkliga proteinerna skulle kunna vara ett resultat av blotta slumpen.

En kod kan bara tänkas ut av en intelligent varelse. Inte ens den klokaste hund eller [s]chimpans skulle kunna skapa en kod av något slag. Det är därför uppenbart, att slumpen inte kan göra det.

Livskoden finns, därför att Gud har tänkt ut den och skrivit den på DNA-molekylerna, som kontrollerar alla former av liv. Genom att använda sig av endast en enda kemisk substans, DNA, frambringade Skaparen en stor mängd olika livsformer. Han gjorde det helt enkelt genom att göra ett noggrant urval bland det stora antal olika budskap, som kan förmedlas genom livskoden. Paulus skriver också: ’Gud giver det (= en organism) en kropp, en sådan som han vill, och åt vart frö dess särskilda kropp. Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art, boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan, fiskars återigen en annan’ (1 Kor. 15:38-39).

Gud liknar i sitt skapelseverk en kompositör, som använder ett enda instrument, t.ex. ett piano, och en enda kod, bestående av de olika musikaliska tecknen, för att skapa en hel mängd olika musikstycken. Det kan vara alla slags musikstycken, från enkla preludier till stora pianokonserter. Så har Gud använt sig av en enda substans, DNA, och en enda kod med bara fyra tecken för att skapa den långa raden av levande varelser, alltifrån det enklaste virus till människan och det under som hennes hjärna utgör.

Det är lika omöjligt, att detta skulle kunna vara ett resultat av slumpen, som att ”Månskenssonaten” skulle kunna spelas, genom att möss sprang upp och ned för klaviaturen på mitt piano.

Koder uppstår inte ur kaos.” E. H. Andrews (professor i materiallära och högt vetenskapligt skolad): Ur Intet En Bok om Skapelse (Det Står Skrivet, fjärde upplagan, tryckt 1985. ISBN: 91-85878-06-5), sid. 39-43.

Hur började livet?

”De små molekyler, som nämndes ovan, kan ha funnits i luften eller atmosfären på jorden, när den blev till. Vår luft består ju nästan helt av kväve och syre, och små mängder koldioxid och andra gaser. Det är helt säkert, att livet inte kan ha utvecklats om jorden alltid haft syre i sin atmosfär, såsom den har i dag. Det beror på att syre bryter ner stora molekyler. Syre skulle ha förstört stora molekyler, långt innan de nådde livets stadium.

Därför säger evolutionisterna, att den tidiga jorden icke hade syre i sin atmosfär. Den hade endast gaser, som inte kunde skada de stora molekylerna, när dessa utvecklades. De säger, att allt vårt syre måste ha producerats av gröna växter. (Växter producerar syre genom en naturlig process, som kallas fotosyntes.) Att jordens atmosfär från början inte innehöll syre kan naturligtvis vara riktigt. Det kan emellertid lika gärna vara oriktigt. Det finns inte något vetenskapligt bevis för någotdera. Det har säkert alltid funnits mängder av syre på jorden, eftersom bergen innehåller stora mängder syre. Om det fanns syre i gasform, vet vi inte.

Men syre är ett stort problem för evolutionisterna. I nutiden är nästan alla livsformer beroende av syre. Utan det skulle de inte kunna överleva. Men de tidigaste livsformerna kan inte ha behövt syre (om evolutionsteorin är riktig), eftersom det inte skall ha funnits något syre, som de kunde andas. I själva verket skulle syre antagligen vara giftigt för sådana varelser.

Vi måste alltså tro på att organismer, som inte kunde leva i syre, förändrades (kanske gradvis) till organismer, som inte kunde leva utan syre!

… Du kanske har tyckt, att detta kapitel hittills varit ganska svårt att arbeta sig igenom. Därför skall jag nu ge litet lättsam omväxling genom att berätta en otrolig historia. Du kommer att förstå meningen med den strax.

En dag då jag promenerade utmed havsstranden, såg jag något färgglatt, som låg till hälften begravt i sanden. När jag petade till det med foten, såg jag, att det var en sådan där liten massiv gummiboll, som studsar så bra. Hur hade den kommit dit?

Du kanske tror att ett barn, som lekt på stranden föregående dag, hade tappat den. Men jag skall nu ge en helt annan förklaring.

För många hundra år sedan växte på en tropisk ö en kokospalm och ett gummiträd sida vid sida. En dag föll en kokosnöt ner från toppen av palmträdet och stötte emot en sten, så att ett litet stycke av kokosnötens skal slogs av.

Det dröjde inte länge, förrän myror och andra insekter fann hålet på kokosnöten och började knapra på insidan av nöten. Till slut var nötskalet alldeles rent på insidan.

Då hände det sig, att en andra nöt föll från palmträdet. När den föll, slog den emot en av huvudgrenarna på gummiträdet och skrapade av ett stycke av dess bark. Naturligtvis började gummiträdets mjölklika sav att flyta från den skadade grenen och droppa ner på marken.

Då hände det sig (sa jag inte så en gång tidigare?) att den tomma kokosnötens skal låg precis under den skadade grenen och med det lilla hålet på skalet rakt uppåt. Genom en underbar tillfällighet började gummisaften droppa precis in i hålet, till dess att en hel pöl av saft hade samlats inne i skalet.

Sedan kom en storm, som blåste sand och damm över ön. En del damm var mineraliskt svavel och en del kom från rödaktiga klippor på ön. Vinden blåste samman damm mot kokosnötens skal, och en hel del damm fann sin väg genom hålet och fastnade i gummisaften.

Slutligen förde vinden med sig ett löv, som fastnade över hålet. Droppar av gummisaft klistrade fast detta löv över hålet, så att ingenting kunde komma vare sig in eller ut längre. Havet, drivet av vinden, svallade upp över stranden och svepte bort kokosnöten.

När nu skalet guppade upp och ner och rullade runt i vågorna, blandades gummisaften med svavlet och sanden och rullades samman till en boll. När svavel upphettas tillsammans med gummi, vulkaniseras det och blir en massiv, elastisk klump. Detta var precis vad som hände nu. (Vi måste tänka oss, att solen brände hett, men det är inget problem!) Gummimassan fortsatte att rulla runt inne i nötskalet, medan den vulkaniserades, och fick så en fullkomligt rund form. Det färgade dammet strimlade den nu elastiska bollen med band i rött och gult.

Slutligen slog kokosnöten mot en klippa och gick sönder. Bollen flöt i väg och kastades slutligen upp på stranden, där jag fann den.

Tror du på min historia? Jaså, inte! Säg mig då, varför du inte tror på den! Jag antar, att du vill svara, att den är helt och hållet osannolik. Du kan inte säga, att den är omöjlig, eftersom jag har varit mycket noga med att varje steg i min förklaring skulle vara helt möjligt! Ingenting som jag sagt är vetenskapligt omöjligt, och somliga detaljer i min historia är grundade på för vetenskapen välkända processer.

Vad är det då för fel på min historia? Du säger, att den är osannolik, och det har du rätt i. Jag har framställt en serie händelser, som var för sig är helt möjliga men ganska osannolika, och jag har sammanställt dem för att förklara, hur bollen råkade finnas på stranden. Om du säger, att det är mycket, mycket liten chans, att alla dessa osannolika händelser skulle inträffa precis efter varandra, så svarar jag  helt enkelt, att det tog mycket lång tid. Om du säger, att det inte kunde ha hänt ens på hundratals år, så svarar jag: ’Visst! Det kan ha tagit tusentals år, innan alltsammans hände i precis rätt ordning!’

Jag tror du ger upp försöket att bevisa att jag har fel. Men du är säkert fortfarande helt övertygad om att gummibollen inte blev till av en slump.

Berättelsens mening

Teorin om kemisk evolution liknar på många sätt min förklaring till hur gummibollen bildades. Inget steg i teorin kan bevisas vara omöjligt. Många är osannolika, men den svårigheten skjuts åt sidan, genom att man säger, att även de mest osannolika ting kommer att hända, om man väntar tillräckligt länge. Kanske berättelsen om gummibollen kommer dig att tvivla på detta påstående, att allt som är möjligt måste hända, om man bara väntar tillräckligt länge. Detta är ett påstående, som förs fram då och då av evolutionister, och det är helt och hållet falskt. Det grundar sig på en missuppfattning av vad som kallas ”sannolikhetsteorin”.

I berättelsen om gummibollen lät jag ungefär tio skilda osannolika händelser följa på varandra. Var och en av dem måste hända precis vid rätt tillfälle. Så är det också med evolutionsteorins berättelse om hur livet började.

Den tidiga atmosfären måste ha innehållit vissa små molekyler men inte andra.

Blixtar eller ultraviolett ljus måste ha funnits för att molekylerna skulle länkas samman, men ljuset får inte ha brutit ner dem igen.

De nya större molekylerna måste ha sköljts ner av regn. De måste därför ha befunnit sig under molnen. Men de små ammoniakmolekyler, som måste ha funnits i luften, och som mycket lätt löser sig i vatten, blev av någon anledning inte nersköljda ur luften. (Detta är svårt att tro på, inte sant?)

De större molekylerna måste, trots att de inte var särskilt lösliga i vatten, ha stannat i vattnet, när detta silades genom marken och rann över klippor.

Dessa molekyler måste, fastän att de var lättare än vatten, ha stannat under vattenytan. Om de hade flutit upp till ytan skulle de ha blivit förstörda av ultraviolett ljus.

Molekylerna måste ha samlats och koncentrerats i den organiska soppan [som evolutionister ser som livets orsak], så att de kunde sammanlänkas.

Det måste ha funnits några mycket speciella katalysatormolekyler för att de organiska molekylerna skulle förenas med varandra i vatten.

De rätta organiska molekylerna måste ha funnits i de rätta mängderna för att kunna förenas till proteiner och DNA.

På något sätt måste den särskilt kodade ordning, som finns i proteiner och DNA, ha råkat bli till. Ingen övertygande eller ens möjlig förklaring till detta har hittills givits.

Organiska smådroppar måste ha bildats och bestått tillräckligt länge, för att någonting skulle hända inne i dem, som förvandlade dem till levande celler. Ingen vet, hur detta kan ha skett.

Slutligen måste naturligtvis den första levande cellen ha kommit på hur den skulle dela sig i två, innan den dog[.] (Encelliga djur lever inte särskilt länge, särskilt inte i starka lösningar av ammoniak, som nuförtiden används till att döda bakterier med.)

Här har vi nu elva steg, som vart och ett måste ha hänt på precis rätt sätt, för att livet skulle [ha] uppkommit och överlevt. Inget av stegen är i och för sig helt omöjligt, fastän vi inte har någon idé om hur ett eller två av dem kan ha skett. Men sammantagna, som en förklaring till livets uppkomst, utgör de en mycket otrolig historia!

Därmed är vi tillbaka vid gummibollen. Jag undrar, vilken berättelse du anser mest övertygande, berättelsen om gummibollen eller teorin om kemisk evolution?” Samma, sid. 48-49, 55-59.

Det naturliga urvalet orsakar ingen utveckling

”I själva verket finns det tre goda skäl till att naturligt urval inte kan ge upphov till evolution. För det första gör naturligt urval djuren i en grupp mer lika varandra, än de var från början.

Tänk på våra kaniner igen! Antag att räven och andra fiender dödar alla långsamma kaniner, alla som inte har så god syn och hörsel och alla vilkas päls inte ger dem gott kamouflage. Vad blir kvar? De kaniner, som överlever och fortplantar sig, kommer att vara sådana som är starka, har skarp hörsel, god syn och som har brun päls, som gör dem svåra att upptäcka. De kommer alla att vara lika varandra, därför att de kaniner, som är olika dem, blir fångade och dödade. Naturligt urval gör alltså djuren i en grupp mer lika varandra, inte tvärtom.

Men enligt evolutionsteorin skulle en enda livsform så småningom utvecklas till två olika slag. Dessa utvecklade sig i sin tur till fler arter, som var ännu mer olika varandra osv. Evolutionsteorin säger, att grupper av växter och djur kom att skilja sig mer och mer, till dess att två olika arter uppkom från samma ursprungliga art. Om detta är riktigt, kan det inte ha skett genom naturligt urval, därför att naturligt urval gör individerna mer lika och inte tvärtom. Naturligt urval fungerar i motsatt riktning mot evolution.

Evolutionister försöker komma förbi detta problem genom att säga, att en grupp djur eller växter kan bli skilda åt i två grupper. Om de två grupperna då lever under skilda omständigheter, kommer den naturliga selektionen att verka på olika sätt på de två grupperna och göra dem mer och mer olika. Fastän detta kan ske ibland, är det mycket svårt att föreställa sig, att det kan ha hänt tillräckligt ofta för att bli orsak till hela evolutionen från amöba till människa. De två gruppernas miljöer måste vara mycket olika varandra för att ha någon större effekt. Ändå är inte ens i dag möss i Afrika särskilt olika möss på Grönland. Det visar, att djur kan förbli sig lika trots stora skillnader, t.ex. i fråga om föda och klimat.

Den andra orsaken till att naturligt urval inte kan förorsaka evolution är, att den aldrig skulle kunna åstadkomma alla de förändringar, som samtidigt skulle kunna behövas, för att en djurart skulle förvandlas till en annan.

Man skulle kunna tänka sig, att haren utvecklades ur kaninen, därför att haren liknar en kanin med långa ben. Men en zoolog kan tala om, att det finns många dolda skillnader mellan kaniner och harar. Proteinerna i deras blod t.ex. är helt olika och likaså många andra viktiga ämnen i deras kroppar. Om man använder sådana biokemiska argument, kan man också visa, att människan på somliga sätt är närmare besläktad med grisar än med apor osv. Bara därför att ett djur (eller en växt) liknar en annan art, bevisar det inte, att det ena djuret har utvecklats ur det andra, eller ens att de har utvecklats ur en gemensam anfader.

Det finns så många skillnader även mellan mycket lika djur, att naturligt urval inte kan vara förklaringen till alla de förändringar, som måste ha hänt vid samma tidpunkt för att förvandla ett djur till ett annat. Detta gäller, även om vi godtar, att naturligt urval kan ske av många olika saker (fiender, föda, klimat osv.).

Vi går nu vidare till den tredje orsaken till att naturligt urval inte kan förorsaka evolution. Vi skall strax se, att variationerna mellan föräldrar och deras avkomma är små. Evolutionen antas ske genom milliontals små förändringar. För att utveckla ett komplicerat organ som ett öga eller t.o.m. enkla ting som skinn och hår skulle det behövas ett mycket, mycket stort antal sådana små förändringar i generna hos ett djur. Det är uppenbart, att en varelse med ögon har fördelar framför en som inte har ögon. Men vilken nytta har ett djur av ett bara delvis utvecklat öga? Om ögats lins hade utvecklats men inte den ljuskänsliga ”näthinnan”, skulle varelsen vara precis lika blind som förut. Även om hela ögat hade utvecklats, bit för bit, skulle djuret fortfarande sakna syn, tills synnerven och syncentrum i hjärnan också hade utvecklats.

Steg-för-steg-utveckling av organ kan antas ha hänt, om varje steg gynnas av naturligt urval. Men naturligt urval kan bara fungera på detta sätt, om varje steg verkligen ger varelsen någon fördel. Det är uppenbart, att hundratals förändringar måste ha skett, innan ett djur fick någon nytta av ögon, som höll på att utvecklas. Dessa förändringar kunde därför inte styras av naturligt urval.

Tänk åter på vår fotvandrare i bergen. Utan karta och kompass går han i cirklar. Vi har sett, att naturligt urval antas visa vägen för evolutionen. Men naturligt urval kan inte hjälpa till att utveckla ögat, förrän det nya organet börjar ge någon fördel.

Detta vore som att säga till fotvandraren, att det finns en karta och en kompass, men att de har blivit lämnade några mil bort på en viss plats. Om han kan finna vägen till den platsen, får han använda kartan och kompassen för resten av sin färd!

Men hur skall han utan hjälp av kartan finna den platsen? Hur skall han utan kompassen veta i vilken riktning han skall gå? Vi har givit honom en omöjlig uppgift.

Det är precis lika omöjligt för t.ex. ett öga att utvecklas genom naturligt urval. Alltför mycket av vägen mot det färdiga ögat måste tillryggaläggas, innan det naturliga urvalet börjar fungera.

Av samma skäl är det omöjligt att föreställa sig, hur hjärtat, lungorna, levern och alla de andra viktiga organen hos ett djur skulle ha kunnat utvecklas genom naturligt urval. Detta skulle endast kunnat ske med de allra enklaste organ, men även då är det svårt att förstå hur.

Mer om variation

Variationen bland levande organismer motsäger ingenting i Bibeln. Mose, som skrev Första Moseboken hade gift sig med en etiopisk kvinna. Därför visste han, att somliga människor hade vitt skinn och andra svart. Han visste, att det fanns olika raser inom människosläktet. Han kanske aldrig hade mött en pygmé, men han visste med säkerhet, att det fanns jättemänniskor, ty han skrev om dem! Ändå förklarar han, att alla människor härstammar från Adam, och att Gud skapade en enda man och inte flera olika människoarter. Alla skillnaderna bland människor måste ha uppkommit under mänsklighetens livstid. Detta är klart Bibelns undervisning.

På samma sätt måste många förändringar ha skett i växt- och djurriket. Om svarta och vita människor, pygméer och jättar, alla har kommit från en enda människa, Adam, kan åtskilliga olika slag av t.ex. trastar eller daggmaskar ha uppkommit ur samma föräldrapar. Bibeln förnekar inte, att variation uppträder bland djur och växter.

Men Bibeln säger, att Gud i begynnelsen skapade olika ’arter’ eller ’slag’ av djur, träd och örter. De kom inte alla från en enda livsform. De olika arterna skapades var för sig och utvecklades inte från en art till en annan.

Vi vet inte exakt, vilka ’arterna’ var. Skapade Gud lejon, tigrar, pantrar och leoparder som skilda arter? Eller har de alla uppstått ur en enda ’art’ genom variation, liksom de olika människoraserna har kommit från en enda man, Adam? Vi vet inte det.

En åsikt är, att ’art’ i Första Mosebok betyder samma sak som i modern biologi. En art är en grupp levande varelser, som normalt kan få avkomma endast inom sin egen grupp. En fågel eller en fjäril, kan inte korsa sig med en fågel eller en fjäril av en annan art, inte ens om de andra djuren är ganska lika dem.

Om slagen eller arterna i Första Mosebok är desamma som de arter vi känner till i dag, skulle lejon och tigrar ha varit skilda arter från början. Men det är möjligt att korsa ett lejon med en tiger och få fram ett djur, som ibland kallas för en ’liger’! Och biologerna är inte alltid överens om vad som menas med en art, i synnerhet inte när det gäller mycket enkla organismer som bakterier.

Därför är det troligen viktigast att inte tänka sig, att arterna i Första Mosebok var exakt de samma som arterna i dagens biologiböcker. Utifrån Första Mosebok är det tydligt, att Gud skapade många olika slag av fiskar, många olika slag av fåglar osv. Han gjorde inte ett enda träd från vilket alla andra kom eller en enda fågel, som gav upphov till alla de olika fåglar vi känner till i dag. Och helt säkert är att han inte skapade bara en enda varelse, som sedan utvecklade sig till alla de livsformer, som levat och nu lever.” Samma, sid. 65-69.