Den Vördnadsvärde Konstruktören

Den Vördnadsvärde Konstruktören

Av flera författare

Snillrika uppfinningar och konstruktioner brukar göra sina upphovsmän omtyckta. Riktigt skarpa tänkare bjuds rent av till Stockholm, för att sälla sig till raden av Nobelpristagare. Vilken belöning borde slumpen och den allestädes närvarande naturen få för undren i skapelsen? För det kan väl inte vara så, att det står en Skapare bakom skapelsen? En intelligent Formgivare skulle allvarligt rubba våra cirklar! Vi låter därför en rad vetenskapare berätta om liv och mirakel i naturen, för att lättare förstå vårt ursprung.

”Två av de enklaste slagen av växtceller utför alla komplicerade livsprocesser.

Två av de allra enklaste växtslagen, bakterierna och de blågröna algerna har celler som kan sakna några av de membrankonstruktioner som andra celler har. På det sättet blir kärnmaterialet mycket svårare att skilja från resten av cellen. Ändå utför dessa enkla celler alla de komplicerade livsprocesserna. Ändå måste det finnas ett avskilt ”rum” för varje enskilt slag av aktivitet. Kärnan behåller sin egenart och cellprocesserna äger rum på ett ordnat sätt. Vi känner ännu inte till alla detaljer, men icke dess mindre fungerar dessa organismer effektivt.

Blågröna alger rör sig i omgivningen och reagerar på solljus.

Dessa enklaste celler måste ha förmåga att skilja på de olika kemiska processer de är utsatta för eftersom några processer kräver kemiska ämnen som skulle ödelägga andra processer. Komponenter av RNA har t.ex. slutit sig samman i cellkärnan för att sammansätta den stora RNA-molekylen. Denna kemiska reaktion styrs och underlättas av närvaron av ett enzym, RNA-polymeras. Enzymerna hjälper emellertid i regel till med att åstadkomma reaktioner i båda riktningarna. Dvs. enzymet kan få råmaterialet att sammansluta sig till RNA-molekyler, och om RNA-material finns kvar i omgivningen kan samma enzym skilja dem åt igen. Om RNA skall förbli opåverkat måste det följaktligen omedelbart avlägsnas från cellkärnan. Avsikten med nukleolen är att sörja för en säker plats för tillfällig lagring av RNA-molekylerna.

Även dessa ”enkla” celler visar sig anmärkningsvärt komplicerade. Bakterierna har gissel som är ordnade i mönster. Varje gissel består av en central fibrill som är omgiven av tvinnade trådlika fibriller. Några bakterier är bara mycket små kulor medan andra ser ut som stjälkar eller långa korkskruvar.

De blågröna algerna framträder i många former och storlekar. Några av dem, sådana som Oscillatoria och Spirullina svävar omkring i omgivningen på ett eller annat underligt sätt. Dessutom kan de reagera på ljus, i det att de väljer att flyta på de platser i vattnet där ljusförhållandena är gynnsamma. Under mulna dagar kommer de upp till vattenytan och sjunker långt ner i djupet när middagssolen bränner som varmast.

Dessa för livet nödvändiga processer måste ha förekommit inom den första levande ”urcellen”.

Vilka processer pågår då inne i de fantastiska konstruktioner vi kallar celler? En uttömmande lista skulle bli för lång, men här är några få saker:

Processer som tar sikte på att skaffa näring – upptäcka näringsämnen och föra dem in i cellen.

Matsmältningsprocessen, näringen assimileras {upptas} och ombildas till nya ämnen som skall användas som råmaterial.

Kemiska reaktioner där en del av råämnena förvandlas till energi med sikte på värme och utförande av andra kemiska reaktioner.

Kemiska reaktioner där råämnena förvandlas till celluppbyggande ämnen, reaktioner som inbegriper tillväxt, förnyelse, utsöndring och fortplantning.

Processer som har samband med utsöndring av avfallsämnen och icke önskade biprodukter från cellen.

Alla dessa processer är livsviktiga och de flesta utvecklingsteoretiker hävdar att de måste ha uppstått inne i en ”urcell”.

Vi har sett på några av de strukturer som är nödvändiga för att dessa processer skall äga rum. Men hur är det med de kemiska ämnen som behövs för att dessa processer skall kunna uppstå? I sitt nobelföredrag satte Joshua Lederberg upp denna lista över de minimikrav som måste uppfyllas för att ”urcellen” skall kunna uppstå:

DNA.

Rikligt av de fyra deoxiribotidpyrofosfaterna.

En molekyl av DNA-polymeras.

Ribotidfosfater.

En molekyl av RNA-polymeras.

Ett förråd av tjugo amino-acylnukleotider.

En molekyl av amino-acyl-RNA-polymeras.

Ingen av de kemikalier som är nödvändiga för cellstrukturen kan fungera effektivt annat än i närvaro av alla de andra. Inga ersättningsmaterial skulle kunna vara möjliga.

Listan är imponerande. Molekylerna är enormt komplicerade och så specialiserade att det inte är möjligt att ersätta dem med några andra. Ingen av ingredienserna är användbara utan att alla de andra samtidigt är närvarande.

Dessutom kan dessa råämnen inte utgöra någon levande enhet så länge de bara är individuella molekyler som flyter på måfå i ett organiskt hav eller t.o.m. ett provrör. För att en sådan kemisk blandning skall kunna kallas en organism måste den organiseras. Det måste finnas en struktur som kan innesluta alla dessa kemikalier och samordna dem.

Råämnena behöver alltså en fabrik och en del maskineri för att kunna utföra några meningsfyllda uppdrag. Det finns inte den minsta tillstymmelse till bevis för att dessa råmaterial skulle kunna bygga upp och utrusta en egen fabrik. Men när de väl har funnit sig tillrätta i en egen fabrik kan de naturligtvis bygga ut nya fabriker efter behov. Detta är en stor del av cellens normala verksamhet.

Resultat av slumpmässig utveckling eller intelligent planläggning?

När vi betraktar denna parad av levande celler kan vi se dem ur olika synvinklar. Är det resultat av en slumpmässig utvecklingsprocess, en antydan om en inneboende lag om ökande komplexitet i naturen? Är det resultat av en intelligent planläggning? Det är inte nödvändigt att försöka bevisa exakt hur det kom till. Bevis är inte något mål för den kristne och skulle heller inte vara det, eftersom Gud inte underkastar sig vetenskaplig granskning från sina skapade varelser. Det är inte sannolikt och vi kan heller inte förstå det att Gud skulle verka såsom vi föreställer oss, för det skulle vara att sätta det skapade framför Skaparen. Dessutom är det i allmänhet omöjligt att bevisa det som skett för så länge sedan.

Vi kan inte längre tro på att livet uppstått i ”urdammar”

Naturligtvis kan vi acceptera det som vi upplever med våra sinnen tillsammans med den information som ges genom uppenbarelse. Möjligheten till att de nämnda substanserna spontant skulle ha organiserat sig självfortplantande celler är så otroligt avlägsen att jag inte kan tänja min tro långt nog för att godta något sådant. För några år sedan ansåg forskarna att cellen var ett slags geléklump. Då var det lättare att föreställa sig att den första levande cellen kunde få liv i någon varm pöl. Men nu när vi vet någonting om den enormt komplicerade konstruktionen hos varje liten cell kan vi inte längre tro på slumpartade händelser som skulle ha ägt rum i ”urdammar”.

Den ”enkla” cellen – en produkt av en ofattbar intelligens.

Detta ställer oss ansikte mot ansikte med det andra alternativet: Denna ”enkla” cell, denna sinnrika och komplicerade fabrik som innehåller precisionsmaskiner, så fint utformade och så komplicerat reglerade, kan bara vara resultatet av en ojämförlig intelligens som vi kallar Gud, Skaparen.” Flera författare: Liv och Under i Naturen, sid. 34-37.

”En ackumulator möjliggör första delen av fotosyntesen.

Vetenskapen har länge varit upptagen av ett problem inom energiforskningen. Fysikerna kan berätta att ljus sänds ut i små energipaket som kallas fotoner. Energimängden i varje foton står i förhållande till dess våglängd. Ju kortare våglängd dess mer energi. När en klorofyllmolekyl tar upp blått eller rött ljus aktiveras molekylen. Vad sker då? Leder detta till att det uppstår en fotosyntes så att det bildas socker och att syre blir frigjort? Nej, så enkelt går det inte till. Energin som behövs för att bryta ned en vattenmolekyl är ungefär åtta gånger större än den som kan åstadkommas med hjälp av ett kvantum rött eller blått ljus. När det gäller vår aktiverade klorofyllmolekyl möter vi också ett annat problem, nämligen tiden. En aktiverad molekyl som inte kan göra bruk av sin överskottsenergi kommer under bråkdelen av en sekund att avge sin energi i form av överflödig värme.

Låt oss föreställa oss att det behövs åtta man för att skjuta en bil ut ur en snödriva. Men var och en av dem vill bara vara med och skjuta när lusten faller på. Men detta sker ungefär bara en gång var tionde minut hos den enskilde. Kommer de någon gång att kunna lösa denna uppgift, eftersom de intar en sådan hållning och inte kan anpassa sig till situationen? Inte utan att man kunde nå fram till en mekanism som samlade upp den enskildes energi, till dess att tillräcklig kraft fanns lagrad för att dra loss bilen.

Har klorofyll (bladgrönt) något medel att lagra upp energi från åtta ljusmängder till dess att energin räcker till en fotosyntes? Ja, det har det. Tittar vi genom ett kraftigt mikroskop kan vi ser hur kloroplasterna är uppbyggda. Vi ser att små kompakta korn som kallas grana är spridda är spridda i en lösare substans som kallas stroma. På ytan ser dessa grana ut som staplar av mynt, men om man ser dem från sidan ser de ut som lameller eller tallrikar med både grana och s.k. intergrana. Varje sådan lamell består av ett lager av protein och ett lager av klorofyll med ett lager fettartat ämne mellan dessa. Vi vet av detta att klorofyllmolekylerna inte är arrangerade på måfå inom kloroplasterna utan i fullkomlig ordning. Kanske det är här vi finner den ”ackumulator” som är så nödvändig för att den första delen av fotosyntesen skall äga rum, nämligen att spjälka vattenmolekylen.

År 1957 påvisade forskaren Emerson till allas förvåning att två enkelfärgade strålar av energi som riktades mot en enskild växt resulterade i mer fotosyntes än summan av den fotosyntes som vardera av våglängderna ensamma kunde åstadkomma. Denna verkan är känd som ”Emerson-effekten” och den tas idag som bevis för att det finns ett ackumuleringssystem.

Låt oss vända tillbaka till problemet att samla upp kraft för att skjuta ut bilen som står fast i snödrivan och de åtta man som inte är disponerade att samarbeta om uppgiften. Om vi hade ett ackumulatorsystem här skulle det bli som att dela in dem i två oberoende arbetslag. Nu skulle vi inte bara behöva ett medel att samla upp krafterna hos var och en enskilt i de två grupperna, utan också ett som kunde knyta ihop dem med varandra. Dessförinnan skulle vi inte ha stora utsikter att lösa uppgiften med ett så problematiskt manskap. Ändå är det just något liknande som faktiskt sker inne i de mycket små cellerna i varje grön liten växt. Och det beror på den sällsamma fotosyntesen och de invecklade ackumulatorer den är beroende av. På det sättet framställs socker, och människan får en näring som hon kan tillgodogöra sig.

Kvantasomen, kan det vara den maskin som splittrar de atomer som ingår i vattnet?

Ett elektronmikrofotografi som nyligen tagits av forskarna Park och Biggens vid Kalifornien-universitetet återger en ytbild av en granumlamell. Om den förstoras till 175.000 gånger visar sig själva lamellen vara uppbyggd av mindre enheter som kallas kvantasomer. Varje kvantasom är stor nog att rymma mellan tvåhundra och trehundra klorofyllmolekyler. Kan det tänkas att kvantasomen är det länge eftersökta medel, den ackumulator som samlar upp de slumpvis absorberade, ytterligt små energimängderna till dess att energin är stor nog att bryta ned en vattenmolekyl till de i denna ingående syre- och väteatomerna. Det kan vara så. Syreatomen som övergetts av sin vätepartner, sluter sig samman två och två så att de bildar syremolekyler. Det är detta syre som frigörs under fotosyntesen – en reaktion som är tillräckligt omfattande för att förnya allt syre i luften en gång vart tvåtusende år. {Boken trycktes 1975. Därefter kan ytterligare insikter ha vunnits om kvantasomen.}

Varje steg i en lång händelsekedja har avslöjat ändamålsenlighet i utformning och funktion.

Låt oss ett ögonblick tänka igenom denna egendomliga situation. Vad har resultatet blivit av människans behov av att förstå fotosyntesen? Varje steg på den långa vägen har gett tydliga belägg för att allt är underordnat en bestämd avsikt.

För det första gäller det solen själv. Allt liv på jorden är beroende av solen som utstrålar ljus och värme. Därefter har vi växterna. De är uppbyggda av kolsyra som hämtas från luften plus väteatomer från vattnet och kemiska ämnen från jorden. I växternas blad finner vi de gröna cellerna med klorofyllmolekylen som absorberar fotoner från ljuset, först och främst de blå och röda.

Eftersom ett enda ljuskvantum inte är tillräckligt för att bryta ned en vattenmolekyl lagras energin i ett mycket litet lagringsbatteri, en ackumulator, till dess att det tagit upp ytterligare sju sådana enheter.

Ur det väte som frigörs ur vattnet och koldioxid som kommer från luften sammanställer växten en sockermolekyl. Så skapas de näringsämnen som alla växter och djur behöver.

Den invecklade fotosyntesen ger överväldigande bevis för att vi under forskningsresan inne i växtlivets mysterier inte gör något annat än följer den oändlige Gudens fotspår.” Liv och Under i Naturen, sid. 43-45.

”Darwins teorier har varit lanserade i över hundra år, men de har inte löst de grundläggande problem biologerna kämpar med.

För mer än hundra år sedan trodde Darwin att tillfälliga variationer tillsammans med att de starkaste överlevde (det naturliga urvalet) till slut skulle leda fram till att bestämda strukturmönster skulle ta form. Kanske hade han rätt i det, så länge man har med det mycket enkla att göra. Ändå är det få människor idag som tror att Darwins teori tränger sig in till själva problemets kärna.

Att de starkaste överlevde kunde inte förklara den regelbundenhet som präglar universums energiformer, inte heller grundämnenas kemiska egenskaper eller upphovet till de första livsformerna, som måste ha haft sin invecklade sammansättning innan de överhuvudtaget kom till existens.

Även om Darwins teorier har varit lanserade i över hundra år, har de inte bidragit till att lösa de väsentliga problem som biologerna kämpar med, men de har ändå gjort sitt till för att lösa en rad mindre viktiga problem.

Samtliga biologiska formbildningar måste i likhet med andra ändamålsenliga formbildningar existera samtidigt, i annat fall skulle de vara helt utan ändamålsenlighet. En bil utan underrede eller en bandspelare utan magnetband tjänar inget förnuftigt syfte, när man ser det utifrån teorin om ”det naturliga urvalet”. Men i naturen finner vi högt specialiserade mekanismer och det förefaller svårt att tro att alla skulle ha uppstått efterhand. I enskilda fall har man gissat sig till vad avsikten kunde ha varit med ofullständiga formbildningar. Men det sunda förnuftet protesterar mot tanken att allt låter förklara sig utifrån en sådan synvinkel.

Ännu svårare blir det att förstå formutvecklingen i samband med storleken. All teknik vilar på principen om att en liten maskin inte utan vidare kan dimensioneras upp i avsevärt större skala. Man kommer snart till det steg i utvecklingen, då modifikationer inte längre är tillräckliga utan då fundamentalt ny formgivning måste till. Detta står i förbindelse med principen att vikten ändras med kuben på storleken medan ytstorlek och kraft som kan överföras via trådar, senor eller muskler ändras med kvadraten på storleken. Detta är orsaken till att en fluga som förstoras till storlek med en hund skulle bryta benen och en hund i storlek med en fluga inte skulle kunna uppehålla tillräcklig kroppsvärme. Om utvecklingen började med små organismer skulle den snart ha kommit till en punkt då det inte längre skulle ha varit tillräckligt med små strukturförändringar som följd av ökningen i växt. Det skulle då bli nödvändigt med en fullständigt ny formgivning för att arten skulle överleva. Men det ligger i ”det naturliga urvalets” eget väsen att ingenting av sig själv kan frambringa en sådan ny formgivning.

Det skulle vetenskapligt vara lättare att bevisa att evolution är omöjlig än att förklara hur den kunde äga rum.

Av allt detta och mycket mera blir det efterhand klart att evolution är svår att förklara. Svårigheterna är faktiskt så stora att man kan undra varför många är så ovilliga att inse dem. Men kanske gör man det ändå. Under 1800-talet hoppades forskarna att de skulle upptäcka sanningen om naturen. Idag säger många att det inte är sanningen, utan uppbyggandet av teorier, som skulle stimulera idéer och upptäckter, som är vetenskapens mål. Darwins utvecklingslära hör direkt med i detta sammanhang. Biologen säger ibland öppet att han står inför valet mellan något som han i själva verket inte tror på eller ingenting i det hela taget. ’Inga argument eller slagord kan täcka den inre osannolikheten i den hävdvunna utvecklingsläran’, hävdar professor Gray vid Cambridge-universitetet, ’men de flesta biologer anser att det är bättre att tänka utifrån osannolika händelser än att inte tänka överhuvudtaget’. (Nature 1954, sid. 173, 227.)

Hemfaller vi inte åt magi då vi säger att Gud skapade världen?

Om vi med öppet sinne närmar oss föreliggande fakta, är det klart att vart vi än ser, finner vi bekräftelse på den bibliska doktrinen att ’det man ser icke har blivit till av något synligt’ {se Kolosserbrevet 1:16}. Men om vi säger att Gud skapade världen eller livet eller gjorde det eller det, faller vi då inte offer för förklaringar inom det magiska området? Vänder vi då inte ryggen åt vetenskapen?

Det finns två svar på detta. För det första kan man lätt riskera att komma med påståenden om magi utan att man själv är klar över det. Men det är just det som utvecklingsläran gör. Medan den ger sig ut för att tjäna vetenskapen kommer den med påståenden som står i motsatsförhållande till grundprincipen i allt vetenskapligt tänkande. När det på fullt allvar hävdas, att fullständigt nya organismer har blivit till helt av sig själva, är detta i verkligheten det rakt motsatta till den allmänt accepterade lagen om formupplösning. Om vi säger att Gud skapade världen och därmed anklagas för att använda magiska förklaringsmetoder befinner vi oss i varje fall inte i en mindre gynnsam situation än den materialistiska utvecklingsteoretikern. Skapelseläran ger t.o.m. ett betydligt bättre utgångsläge, eftersom den inte döljer magi under en mask av formuleringar som utges för att vara vetenskapliga.

För det andra får vi inte glömma att det i de flesta människors erfarenhet fungerar en icke magisk princip som kan vända på lagen om morfolys. Genom att tänka, genom att utveckla skapande idéer kan vi åstadkomma just den ordning som så lätt kan bli förstörd. Men denna skapande princip i människans medvetande är ändå inte magi. Den verkar utan någon form av ansträngning. Magikern mumlar sina trollformler och därmed är tingen förverkligade. Men en person som använder år av sitt liv till att skriva en bok eller rita ett utkast till en bro, vet att ’kraft har utgått ifrån honom’ {jämför Markusevangeliet 5:30}. Han skapar genom tro och genom ansträngning, inte genom magi.

Om vi tänker på naturens allra yttersta ursprung, ser vi många bevis på en planläggning eller vad som ser ut som en planläggning. Det ser ut som om alla de väsentliga exemplen på organisation är resultat av ett medvetande, som inte är helt olikt vårt eget men av en för oss ofattlig storleksordning. Det förefaller naturligt och meningsfyllt att ta dessa fakta för vad de står för, att tro att Gud skapade himmelen och jorden. Men det finns inte någon anledning att tro på Gud såsom en allsmäktig magiker. Bibeln talar ofta om Guds framsyn och omsorg i fråga om det han skapat (vi läser t.o.m. att han vilade från sitt arbete {se Första Moseboken 2:1-3 och Andra Moseboken 20:8-11!}) och i vetenskapen ser vi bekräftelse på dess undervisning. Vi är själva skapade till Guds avbild och är inte magiker och därför finns det heller ingen anledning att tro på Gud såsom en magiker.” Liv och Under i Naturen, sid. 54-56.

”Den mängd av information som finns präglad i en organisms DNA är enormt omfattande. Den information som finns i en enda cell av mänskligt DNA har uppskattats motsvara ett tusen tryckta volymer med sexhundra sidor per volym och femhundra ord per sida. Om denna uppskattning är korrekt {uppgift från 1975} är detta vad som skulle krävas för att ge en fullständig beskrivning av den mänskliga kroppen. I ljuset av senare fakta skulle det vara riktigare att jämföra cellens lagrade information med flera exemplar av en mindre samling böcker. Med andra ord: DNA i den mänskliga cellen kan innehålla kortare budskap upprepade flera gånger. I vilket fall som helst är mängden av information alltjämt otroligt omfattande.

Numera hör vi mycket om miniatyrframställning av elektroniska komponenter, men vad skall vi säga om den här? Om de fem miljarder nukleotidparen av människans DNA kopplades samman till en enda lång molekyl skulle den bli ungefär en och en halv meter lång och ungefär en fyra miljondels cm i tvärsnitt. Om denna molekyl veckades samman på ett knappnålshuvud så att det bildades en tät hinna som var en fyra miljondels cm tjock skulle det krävas tvåhundra sådana molekyler för att täcka knappnålshuvudet.

För att komponera en kopia av en människa krävs en imponerande lista av råmaterial och en sammanställning av en kvadriljon nukleotider i följd.

Kopieringsprocessen är otroligt exakt. Under utvecklingen från ett befruktat ägg till en vuxen människa sker ett stort antal celldelningar och varje gång måste hela tusen-volyms-bokverket av information kopieras exakt. Detta kräver att uppskattningsvis 1 000 000 000 000 (en kvadriljon) nukleotider sammanställs i exakt sekvens.

För att göra det möjligt för cellen att läsa budskapet i en gen och översätta det till en polypeptid krävs det en imponerande mängd utrustning och råämnen. För att cellen skall kunna framställa ett enkelt protein måste följande molekyler finnas närvarande: 1 DNA-kedja, 22 slags RNA, 9 slags nukleotider, 20 slags aminosyror och minst 24 slags enzymer, som vart och ett för sig är ett protein. Detta skulle resultera i uppbyggandet av ett protein endast om det sker inne i en levande cell eller i ett konstruerat ”cellfritt system” som innehåller cellmaskineriet extraherat från levande celler.

En fantastisk labyrint av sammankopplade kretslopp.

Aminosyrorna och nukleotiderna sammanställs i cellen genom en steg för steg fortgående process där varje steg katalyseras genom ett enzym. Andra enzymer är nödvändiga för att bygga upp nukleotider till nukleinsyror och aminosyror till proteiner. Det måste alltså finnas många proteiner närvarande, innan man kan bygga upp ett nytt protein. Proteinsyntesen fordrar sålunda en labyrint av inbördes förbundna kemiska kretslopp, och effektiviteten i varje del på att alla de andra delarna fungerar riktigt.

När en arkeolog undersöker olika föremål från gångna tider är det inte svårt för honom att skilja en vanlig sten från en pilspets eller en lerklump från en krukskärva. Vi kan skilja mellan föremål som är en del av naturen och föremål som är tillverkade av människor. Det är på det hela taget märkligt att forskare utan vidare kan identifiera föremål som har framställts av forntidsmänniskor, men inte kan se Skaparens verk i den sällsamt komplicerade sammansättningen av de levande tingen.

Vetenskapsmän som tror på en mekanisk utveckling talar gärna om långa tidsåldrar med kemisk evolution då enkla kol- och kväveföreningar i de urgamla livlösa haven påverkas av kraftig, varm strålning under förhållanden som inte längre existerar. De påstår att dessa komponenter gradvis slöt sig samman till dess att det uppstod ett slags molekylär struktur som kunde reproducera sig själv och livet uppstod.

Sannolikheten är otroligt avlägsen. Ingen har någonsin konstruerat ett sådant system i teori, ännu mindre fått det att fungera.

Det förefaller mig som om det inbördes beroendet mellan DNA, tre slags RNA, aminosyror, nukleotider och talrika enzymer i ett komplicerat system av proteiner gör en sådan tanke meningslös. Alla de olika delar som detta slutna system måste bestå av, måste i så fall ha kommit till exakt på samma tidpunkt. Som senare skall påvisas är sannolikheten för en sådan händelse så otroligt avlägsen att den inte kan komma i betraktande.

Evolutionslärans anhängare kommer sannolikt att hävda att ett mycket enklare självdupliceringssystem utvecklat sig under den kemiska evolutionen och att det bara blev förbättrat under den långa utvecklingstiden fram till nutiden. Men skulle ett sådant förenklat system egentligen vara funktionsdugligt? I verkligheten finns det ingen som någonsin har utarbetat en modell till ett sådant system och ännu mindre fått det att fungera.

Några forskare har tänkt att, oavsett hur osannolik en händelse än är, kommer den förr eller senare att inträffa om bara tiden tas till hjälp. Man anser t.ex. att om en apa kunde läras att slå vilt på tangentbordet till en skrivmaskin så skulle den med tillräcklig tid till disposition kunna skriva ner hela Shakespeares samlade verk. Man kan räkna ut sannolikheten för detta, men den är alltför liten för att kunna tas på allvar. Dessutom blev Shakespeares verk skapade av en mästerlig intelligens. Ingenting i den mänskliga erfarenheten berättigar en sådan slutsats att ens ett enda av hans inspirerade verk skulle kunna åstadkommas av en tillfällighet. Detta exempel illustrerar varför jag tvivlar på att ”sannolikhetslagarna” någonsin skulle kunna tillämpas på utvecklingen av det system som bygger upp proteinet. Låt oss möta evolutionslärans anhängare på deras eget plan och beräkna sannolikheten för uppbyggandet av ett slags polypeptid genom tillfälliga kombinationer.

Hämoglobinmolekylen, sannolikheten och antalet atomer i universum.

För denna beräkning skall vi använda b-kedjan i hämoglobinkedjan med sina 146 aminosyror som är ordnade i en bestämd ordningsföljd. Om ordningsföljden skall vara fullständig och utan fel av något slag, blir sannolikheten för att en tillfälligt given ordningsföljd på 146 aminosyror skulle bli den riktiga, som 1 till 20¹⁴⁶. Låt oss emellertid vara generösa och dessutom förenkla beräkningen något, så blir denna sannolikhet som 1 till 10¹⁴⁶. Detta betyder att en kedja på 146 aminosyror kunde sättas samman på 20¹⁴⁶ olika sätt och således bilda 20¹⁴⁶ olika slags polypeptidmolekyler. (Genom att förenkla uträkningen får vi bara 10¹⁴⁶ olika slag.) Talet 20¹⁴⁶ kan också skrivas som 10¹⁹⁰ och det är ett betydligt högre tal än 10¹¹⁰ som är det beräknade antalet atomer i hela universum. {Boken trycktes 1975.}

Hur lång tid skulle det ta att bilda alla dessa slags molekyler genom slumpmässiga kombinationer av aminosyror? Låt oss tänka oss ett stort magasin av aminosyror i aktivt tillstånd och dessutom att de kopplas till varandra med en hastighet av 5 x 10¹¹ sammankopplingar i sekunden, förutom att det också finns en mekanism som begränsar längden av kedjorna till 146 aminosyror, varken mer eller mindre. Eftersom det krävs 145 sammankopplingar för att bilda en molekyl kommer detta att resultera i ungefär 3,4 x 10⁹ polypetidmolekyler i sekunden.

Det går ungefär 3 x 10⁷ (30 miljoner) sekunder på ett år. Låt oss anslå 4 x 109 (fyra miljarder) år för den kemiska evolutionen. Då kalkylerar vi antagligen med mer tid än någon forskare opererar med. Talen kommer då att se ut så här:

3,4 x 10⁹ molekyler per sekund

3 x 10⁷ sekunder per år

4 x 10⁹ år

Multiplicerar vi dessa siffror får vi en produkt på 4 x 10²⁶ molekyler i fyra miljarder år. Eftersom 1 x 10¹⁴⁶ slags molekyler är möjliga blir sannolikheten för att den rätta kombinationen skulle uppstå under loppet av fyra miljarder år som 4 x 10²⁶ till 1 x 10¹⁴⁶ något som ger förhållandet 1 till 2,5 x 10¹¹⁹. Med andra ord uppstår en möjlighet av 2,5 x 10¹¹⁹ att den rätta molekylen skulle bildas under loppet av fyra miljarder år.

Ändå skulle bildandet av en enkel proteinmolekyl inte resultera i någonting som helst.

Givetvis utgör 4 x 10²⁶ molekyler ett avsevärt antal och det är inte otänkbart att det skulle omfatta just den rätta kombinationen. Emellertid skulle bildandet av en enkel proteinmolekyl inte resultera i någonting som helst. Det enklast möjliga proteinbildande systemet, framställt av nobelpristagaren Lederberg, kräver cirka 24 olika enzymer, av vilka samtliga är högt specialiserade proteiner. Detta i tillägg till DNA och RNA och de övriga komponenterna som alla måste ha uppkommit vid samma tidpunkt och på samma plats i det nödvändiga förhållandet till varandra.

Sannolikheten för att det skulle bildas bara en polypeptidkedja genom slumpmässiga processer är försvinnande liten. Vad skall vi då säga om sannolikheten av att det på samma tidpunkt och plats uppstår mer än 30 molekyler som uppfyller Lederbergs kemiska minimikrav på en hypotetisk ”urmekanism”. […] Det är uppenbart att även en tidrymd av geologisk skala alltjämt är totalt otillräcklig för att åstadkomma ens detta genom slumpmässiga processer. Och om inte de tidrymder geologerna arbetar med kan ge oss den tid som är nödvändig för kemisk utveckling av de enklaste organismer vi kan tänka oss, vilka slags tidsperioder skulle vi då ta som utgångspunkt för att beskriva utvecklingen av alla de komplicerade livsprocesserna på jorden idag? Vi måste göra klart för oss att i det allmänt godtagna utvecklingsschemat sker alla förändringar slumpmässigt. ”Det naturliga urvalet” verkar bara för att eliminera det som inte är funktionsdugligt. Begripligt nog skulle ett sådant naturligt urval föra till att man sparade tid i utvecklingskedjan, men det skulle inte göra något särskilt till eller från i det räkneexperiment vi just företagit. Det är också svårt att fatta vad det naturliga urvalet har att säga ifråga om utvecklingen av molekylen.

Skulle en slumpmässig samling av slumpmässigt producerade molekyler innehålla tiotusen olika enzymer?

Någon skulle kanske invända att b-polypeptiden och andra högt utvecklade proteiner inte skulle vara något nödvändigt mål för den kemiska evolutionen, utan närmast vara tillfälliga produkter av det som efterhand utvecklade sig. Vidare att det naturliga urvalet genom årmiljonerna sorterar ut dem som kopplade sig samman till levande system. Detta låter naturligt, men låt oss då ställa en fråga. Skulle en tillfällig samling av tillfälligt uppkomna molekyler innehålla tiotusen olika biologiskt aktiva enzymer? Och om de verkligen gjorde det, kunde de integreras till ett enzymsystem som kunde upprätthålla livet i en bakteriecell? En sådan kedja av fenomen verkar mindre sannolik än den slumpmässiga sammansättningen av hämoglobinets b-kedja.

Den molekylära biologins fakta ropar till oss att det finns en Gud, en stor konstruktör som skapat de naturens under som vi här redogjort för.

Det förefaller som om det enda stödet man har för tanken på en molekylär, slumpmässig utveckling ligger i biologernas blinda tro på utvecklingsläran. Personligen finner jag det långt rimligare att basera min tro på en allsmäktig Skapare och på hans ord. Själv finner jag det också mera sannolikt att en elektronisk datamaskin började göra upp sin egen programmering än att tänka sig att levande celler av sig själva skapade sina.” Liv och Under i Naturen, sid. 72-79.

”Gränser som inte kan överskridas

Det är alldeles riktigt att det var människan som uppfann hjulet och alfabetet. Men jämför vi människans uppfinningsförmåga med naturens, bleknar bilden av vad människosinnet kan uträtta. Vi behöver bara tänka på de sinnrika finesser naturen först tog i bruk och som människan senare ”uppfann”. Listan skulle kunna fylla många böcker, och ändå döljer naturen alltjämt många möjligheter som människor ännu inte kunnat utnyttja.

Automation är nyckelordet för att vi skall förstå det som händer inne i cellen hos växter och djur. Naturen skyr inga ansträngningar för att försäkra sig mot att balans och kontroll rubbas. Den använder det mesta av sin energi till att sörja för att dess krafter inte i onödan förbrukas. Det sätt på vilket det sker gör att vi inte kan undgå att se en väl genomtänkt ”plan” men också en ”planläggare”. Vi stöter på alla slags logiska förhinder, om vi försöker föreställa oss hur dessa kontrollsystem skulle kunna ha utvecklats genom en gradvis anhopning av kromosomändringar. Men innan vi beskriver själva kontrollsystemen skall vi ta en snabb överblick över ”det naturliga urvalet”, som spelar en så väsentlig roll i de vanliga föreställningarna om evolutionen.

Är livsbetingelserna så hårda att bara ett fåtal lyckas överleva, är det de starkaste eller bäst anpassade som gör det. Den hare i en kull som är snabbast är sannolikt den som kommer undan räven. De andra dukar under. Nästa generation utgör avkomman efter den hare som är bäst lämpad att överleva och avkomman ärver hans gynnsamma egenskaper.

Om det naturliga urvalet skall kunna fungera måste naturen ha något att välja på. Det finns ingen möjlighet att välja ut den bäst lämpade, om alla har lika bra egenskaper. Men som de flesta vet, är naturen fylld av en väldig variationsbredd och det finns därför goda skäl till att välja mellan olika arter och grader av lämpliga egenskaper. Vad som inte är allmänt känt är att det finns bestämda gränser för variationen och de möjligheter till ändringar som kan uppstå inom en växt- eller djurgrupp, oavsett hur omsorgsfullt naturen gör sitt urval eller hur lång tid den använder på den. Det uppstår många olika genkombinationer i den arvsmässiga utrustningen hos en individ, eftersom den är en blandning av två uppsättningar gener, som båda föräldrarna har bidragit till. Även om genkombinationerna kan vara olika, är det ändå ingen som är helt ny. Naturligtvis kan generna undergå mindre förändringar av ärftligt slag, s.k. mutationer, men detta är bara små ändringar i gener som redan existerar. Variationerna i naturen är variationer på ett kärt tema. Men varifrån kommer temat?

Enzymer utan kontrollsystem skulle vara lika oanvändbara som telefoner utan någon central.

Efterhand som vetenskapen om den molekylära biologin gör framsteg börjar vi förstå något av de verkligt betydelsefulla områdena. Många av dessa kräver ett helt annat slags förklaring än den som kan ges med hjälp av det naturliga urvalet. Det rör sig inte bara om celler som är mer komplicerade än man till att börja med trodde, eller om cellinnehåll som är mer omfattande. Nyare forskningsresultat tvingar oss att beskriva cellen och dess funktioner på ett helt annat sätt än tidigare. Vi kan inte längre föreställa oss cellen som en liten säck med enzymer + en enzymbildande faktor som förnyar förrådet när det är på väg att tömmas. Hur många enzymer finns det, vad utför de och hur är de uppbyggda? Detta är väsentliga frågor som vi måste ställa. Men ännu viktigare är det att få veta något om andra förhållanden, sådana som om de mekanismer som styr cellverksamheten. Enzymer utan kontrollsystem skulle vara lika oanvändbara som en telefon skulle vara utan någon telefoncentral.

Ett enzym kan inte utvecklas samtidigt med kontrollorganet.

De många sinnrika mekanismer som en cell använder sig av bara för att kontrollera enzymernas verksamhet visar att om cellen bara utgjorde en säck med enzymer skulle den aldrig ha kunnat överleva. Vi känner inte till någon naturlig urvalsprocess där både ett enzym och det organ som kontrollerar det har utvecklats samtidigt, enzymet till att utföra en specialiserad uppgift och kontrollorganet till att stoppa det i utförandet av denna uppgift. Det finns ingen funktion som betyder både en fördel och en olägenhet. Därför kan inte ett enzym utvecklas samtidigt med sitt kontrollorgan. Men de två kunde heller inte ha utvecklat sig var för sig, utan att ett av dem kom till före det andra. Om enzymet uppstod först skulle det stå utan yttre styrning, och det hade varit en högst ovanlig situation, och avstängningsanordningen kunde inte ha kommit först. Vidare är enzymerna och deras kontrollorgan integrerade enheter. Deras verksamhet är samordnad. Det finns inte någon täckning för att de någonsin har varit åtskilda eller kunde ha kommit till oberoende av varandra.

Ett av de största kontrollorgan som utforskades hos celler, är det som används av en bestämd typ mikrober för att reglera användningen av laktos, mjölksocker. Enzymerna som behövs för att bryta ner laktos produceras av cellen bara när det finns laktos närvarande. Dessa enzymer gör laktosen tillgänglig för cellen och spjälkar detta socker i två komponenter, så att det uppstår enkla sockerarter som cellen kan tillgodogöra sig. Enzymerna, dessa egendomliga ämnen som är ansvariga för de kemiska reaktionerna i de levande cellerna, är ytterst komplicerat sammansatta. Cellen har inte råd att tära på sina resurser för att producera enzymer som den egentligen inte behöver.

Vi vet fortfarande inte exakt hur cellen får reda på att det finns laktos närvarande, innan den sätter igång med att producera enzymer för att använda sig av det. Men tydligen spelar en speciell gen, regulatorgenen, en central roll i processen. Gener är lokaliserade sida vid sida i en lång kedja som kallas kromosom, och cellen läser den information som är lagrad i dessa gener genom att sända kedjan genom en avläsningsmekanism som också finns i cellen. Regulatorgenen avläses på vanligt sätt och cellen får besked om att den skall producera ett ämne som verkar som styrningsmekanism, ”repressor”. Repressormolekylens funktion är att genomsöka kromosomen framför avläsningsmekanismen, till dess den finner en plats där den passar bra in. Detta blockerar det som avläsningsmekanismen är upptagen av, så att de tre nästa generna hindras från att bli ”avlästa”. Därigenom hindras deras motsvarande enzymer att byggas upp, under den tid repressorn är fästad till den del av kromosomen som befinner sig alldeles framför dem.

Det är just dessa tre enzymer som behövs för att spjälka laktosen. Om det inte finns något laktos närvarande, finns det heller inte behov av enzymerna. Men i motsatt fall uppspårar repressorn först laktosen och blir upptagen av det i stället för att söka längs med kromosomen. Därigenom hindras repressorn att stoppa avläsningen av de gener som är ansvariga för de enzymer som nu behövs för att spjälka och utnyttja den tillgängliga laktosen. Även om man aldrig har lyckats isolera den molekyl som vi kallar repressor {boken trycktes 1975, så framsteg kan ha hänt på den här punkten}, passar teorin så väl med det man faktiskt kan observera, att man i stort sett går ut ifrån att det verkligen förhåller sig så. Åtminstone hade nobelkommittén en sådan uppfattning den gång den hedrade de franska forskarna Monod och Jacob för deras insats här.

En bil behöver både motor och bromsar, men en sådan utrustning är resultat av en förnuftig planläggning.

Man skulle knappast offra pengar på en ny bil om den inte hade motor. Man skulle inte heller sätta sig i en bil, hur fin den än var, om den saknade bromsar. Fem minuter i stadstrafik skulle förvandla den till hopskrynklad metall och splittrat glas. Både motorn (enzymet) och bromsarna (repressorn) är livsviktiga. Men det naturliga urvalet skulle inte av sig själv kunna komma fram till sådana samordnade mekanismer. En suverän allmakt måste ha satt det hela i funktion.

Naturligtvis finns det alltid någon som kan tala om att generna för utnyttjande av laktos först utvecklades och att regleringen av deras uppbyggnad var en senare anpassning, som framkom då laktos uteblev tillräckligt länge för att det skulle bli möjligt att utveckla en sådan ”brytare”. Men denna förklaring är otillfredsställande. De tre enzymer som måste sättas in för att man skall kunna utnyttja laktosen sitter i rad efter varandra kromosomen. Detta är nödvändigt för att bryta dess funktion, vilken fungerar så att den hindrar den normala avläsningsmekanismen för denna sektion av kromosomen, omedelbart efter anslutningspunkten för repressorn. Om dessa gener skulle ha utvecklat sig oberoende av kontrollsystemet, är det ofattbart att var och en av dessa skulle ha dykt upp exakt i samma led av kromosomen på ett sådant sätt, att tillfälliga ändringar i avdelningen omedelbart framför den åstadkom en ”brytare” som blockerar dessa tre men inga andra. Det skulle ha varit ännu egendomligare om det inte hade funnits någon mutation eller destruktion eller annan form av ingrepp som hade påverkat ”laktosgenerna” under den långa tid, då det inte fanns laktos (en nödvändig förutsättning för att kontrollsystemet med sin operator och sina regulatorgener skulle kunna utvecklas). Förstörelsen eller förlusten av gener eller delar av dem sker jämförelsevis ofta. Att ”laktosgener” blev helt avlägsnade skulle säkert vara det första som hade hänt med en cell som inte längre fick laktos, inte att det utvecklades en högst invecklad brytare.

Hur överlevde enzymet längre tidsavsnitt med tillfälliga mutationer och kromosomstörningar, utan att det drabbade dess förmåga att spjälka laktos?

Inte alla kontrollsystem är av sådant slag som vi just har beskrivit, inte heller är detta det enda som påverkar laktosen i bakteriecellen. Enzymerna byggs inte upp utan att det finns laktos i cellen. Men detta är ingen garanti för att de skulle ha blivit lagda i beredskap, även om de blivit uppbyggda. En av komponenterna i den sammansatta sockerarten laktos är den enkla sockerarten glukos, druvsocker, som det ofta finns riklig tillgång på, vare sig det finns laktos eller inte. När det sedan finns tillräckligt med glukos i cellen förhindrar cellen överproduktion av ämnet genom att använda en annan mekanism som gör att laktosspjälkande enzym b-galaktosidas förlorar sin effekt. Mekanismen ser ut att verka på följande sätt: När det finns rikligt med glukos, sätter den sig på ytan av det laktosspjälkande enzymet där den passar in närmast som hand i handske. När den väl sitter fast där, ändrar den formen på enzymet tillräckligt, för att förhindra att enzymet ansluter sig till laktosen på vanligt sätt, och så förblir laktosen ospjälkad. Här stöter vi återigen på ett dilemma. Glukosen kan knappast ha varit frånvarande under den tid då enzymet utvecklade förmågan att ”binda glukos och bli satt ur funktion”. Men om glukosen hade varit närvarande, skulle enzymet ändå inte ha varit till någon fördel för en cell som på förhand har tillräckligt med glukos, i det att slutprodukten av enzymets verkan är ännu mer glukos. Om den glukosstyrda brytaren som hindrar överproduktion i cellen, hade kommit till efter det att laktosspjälkande enzym hade utvecklat förmågan till att bilda glukos från den ursprungliga laktosen, hur kunde då enzymet överleva långa tidsrymder med tillfälliga mutationer, bortfall av kromosomdelar och liknande, utan att det påverkat dess förmåga att spjälka laktos. En enda mutation som skadar förmågan att spjälka laktos skulle ögonblickligen ha sörjt för en långt enklare metod att hindra glukosproduktion, än just att utveckla ett komplicerat system som det skulle ta miljoner av generationer att komma fram till.

Det viktigaste i en cell är inte arten av enzymer utan hur de skall styras.

Biokemisterna kan nu presentera långa listor över genuppsättningar som styrs automatiskt genom mekanismer liknande dem vi talat om i samband med laktosenzymer i bakterieceller. Skall man planlägga en cell, är det inte i första hand fråga om att ta ställning till arten av enzymerna utan hur de skall styras. Sådana beslut är kanske inte något problem för den som kan konstruera celler och kan göra förhandsbeslut om vad de skall innehålla. Men det naturliga urvalet förefaller uteslutet som förklaring på de former som redan finns. Det är mycket svårt att komma förbi frågan om formgivning.

I en bestämd organism finns det också gener för en uppsättning av tio enzymer som behövs för att bygga upp aminosyran histidin (en viktig faktor för bildandet av enzymer). Dessa enzymer är ordnade i en rad längs kromosomen och alla sätts ur funktion när denna art av byggnadsmaterial redan finns närvarande i cellen. Det är bara när aminosyran i fråga saknas i näringstillförseln som det blir nödvändigt att bygga upp de aktuella enzymerna, så att cellen kan täcka sitt eget behov av histidin.

Hur förhåller det sig med den ursprungliga förbättring genom vilken den bestämda funktionen först åstadkoms?

Histidin är bara en av de tjugo aminosyror som cellen behöver för att bilda enzymer och andra proteiner. Några av organismerna kan bygga upp dem alla, men många måste få åtminstone någon av dem genom näringstillförseln. Om aktiva celler redan har ett enzymsystem som kan producera aminosyror, är det enkelt att tala om tillämpningar och möjliga förbättringar genom tillfälliga mutationer och andra ändringar i genutrustningen. Men hur blir det med den ursprungliga förädling som först bestämde dess bestämda funktion?

Ta till exempel de enzymer som bildar aminosyran leucin. Utan leucin kunde enzymerna inte existera. Den är en väsentlig beståndsdel i dem alla. Men om den finns, vilken är då avsikten med en uppsättning enzymer som fortsätter att producera något som redan finns i tillräcklig mängd?

Styrningsmekanismerna demonstrerar både rationalisering och precision.

Man löser inte problemet genom att konstruera hypoteser om att primitiva celler utvecklade sig i en miljö som var rik på de nödvändiga byggnadsmaterialen, aminosyrorna. Detta skjuter endast upp problemlösningen. Bortsett från de nästan orimliga krav detta ställer på alla de komponenter som måste finnas tillgängliga i den föreställda urmiljön, är det uppenbart att det inte bara är nödvändigt med aminosyror utan också med en genomgripande reglering av deras koncentration. I naturen blir problemet löst genom en rad sinnrika regleringssystem, som sörjer för att de många hundra funktioner cellen har att sköta samtidigt, inte kommer i olag genom över- eller underproduktion av något ämne. Frågar vi om vad som kom först så blir svaret, ingendera.

Det regleringssystem som är i funktion visar en förvånande rationalisering och precision. I mögelsvampen Neurospora crassa bildas aminosyrorna valin och isoleucin genom att samma uppsättning enzymer verkar på olika råmaterial. En kompletterande uppsättning på fyra enzymer verkar på ett av mellanstadierna i en av produktionskedjorna för att framställa en tredje aminosyra leucin. Här verkar en ytterst omsorgsfullt planlagd styrmekanism. Om det förekommer rimliga mängder av isoleucin i cellen, framställs alltjämt enzym nr 1, men på ett eller annat sätt blir dess verkan kraftigt hämmad. Någon har föreställt sig att ett molekyl av isoleucin fäster sig i varje enzymmolekyl och på det sättet förändras enzymet så att det inte längre kan utföra sin vanliga funktion. De andra produktionskedjorna drabbas på samma sätt, om slutprodukterna redan finns tillgängliga. Det är bara det första enzymet i en produktionskedja som drabbas, det är allt som är nödvändigt. Om alla tre aminosyrorna finns på lager, stoppar cellen hela produktionen av de nio enzymerna. Finns det bara leucin, undertrycks enzymerna sex, sju, åtta och nio och framställningen av de två andra aminosyrorna fortsätter som förut.

Ett sista exempel: glutamin är ett ämne som används i en rad olika organismer som råmaterial för bildandet av andra mer komplicerade ämnen. Ofta är hela åtta av dessa andra produkter beroende av glutamintillförsel. Det är uppenbart nödvändigt att försäkra sig om tillräcklig försörjning av ett så väsenligt ämne, men det är också viktigt att hindra överproduktion av det. Om bara ett av de åtta ämnena redan finns närvarande blir glutaminproduktionen delvis hämmad. Om två av dem finns i rikliga mängder blir nedskärningen starkare osv. Om alla åtta finns närvarande i riklig mängd stannar produktionen helt av.

Kunde de komplexa serierna av kontroll- och balansorgan ha uppstått genom gradvis anhopning av förändringar i kromosomerna?

De uppsättningar av enzymer vi finner i cellerna idag är nödvändiga för att cellerna överhuvudtaget skall existera, men bara på grund av att de är kontrollerade. Är det tänkbart att det en gång existerade en cell som inte hade dessa inbyggda regleringsmekanismer? Om så hade varit fallet kan det då tänkas att de invecklade reglerings- och balansorgan som nu existerar, kunde ha uppkommit genom en gradvis anhopning av kromosomändringar. Hur kunde man i så fall tillmötesgå de krav läran om det naturliga urvalet ställer, om att varje ändring skall vara till en förbättring? Hur kunde de förhållanden som är nödvändiga för utvecklingen av igångsättningsenzymet undvika konflikt med de komponenter som skall utveckla de återhållande eller hämmande mekanismerna? Laktos kan inte vara både närvarande och frånvarande samtidigt.

Är det nödvändigt med fler hypoteser? Låt oss betrakta alternativet en skapande allmakt.

När vi kommit in i en sådan återvändsgränd är det på sin plats att vi ser på alternativet en skapande allmakt. Varför konstruera fler hypoteser om vad som kom först, enzymet eller brytaren. Det är inte en nödvändig princip i vetenskaplig analys utan snarare en tankevana, att hävda att det sammansatta alltid måste ha uppstått ur det enkla.

Det som har skett med bilarna kunde lika gärna ha skett med cellerna. Dagens modeller överlever konkurrensen från sina konkurrenter genom att de övertar de finesser som gjorde att deras föregångare överlevde tillsammans med de förbättringar de själva introducerar. Men den allra första bilen blev inte framställd på det sättet. Den var en uppfinning, inte en vidareutveckling. Den var en tankeprodukt.

Om detsamma kan sägas om cellerna, är det också sant att den intelligens som konstruerade dem, är minst lika väsensskild från den intelligens som planlägger hästlösa vagnar, som dessa produkter är väsensskilda. Den ena väcker intresse, kanske t.o.m. beundran, den andra ingjuter vördnad.” Sid. 87-94.

Liv och Under i Naturen skrevs av diverse författare och utgavs på Skandinaviska Bokförlaget, Gävle. Tryckt i Tammerfors, 1975. ISBN: 91-7256-048-7. Hittar Du ett exemplar på, säg, en loppmarknad, köper Du det direkt, eftersom det bara måste läsas!