Allting ur Evolutionens Perspektiv? Del 3: Fri från den själviska Genens Ondska!

Allting ur Evolutionens Perspektiv?

Del 3: Fri från den själviska Genens Ondska!

Det naturliga, råa urvalet är motsatsen till sann frihet. Vad kan då sann frihet vara? Förklara för oss, så att vi vet, vad vi skall ta efter! ”Definitionen på sann frihet är att en människa är fri att göra vad hon vill så länge hon inte inkräktar på en annan människas rätt till frihet. Friheten är därför en inskränkning till att endast göra det som är gott och det är uppfyllelsen av Guds lag vad gäller kärleken mot vår nästa.” Charles Axelsson: Vart Är Vi På Väg?, s. 44 (betoningar i originalet). Önskar vi bli behandlade välvilligt, bör vi således älska medmänniskorna som oss själva. Visserligen lyder vi därmed inte evolutionens drivkrafter, men det kanske är uthärdligt? Vad anser Du: Borde vi drista oss till, att protestera mot underdånigheten inför utvecklingsläran, och hellre inskränka oss till, att bara göra gott mot varandra? Och har Du tänkt på en sak? Egentligen är de tio buden levnadsregler på dagisnivå. Osämja, krig, stölder och mycket annat ont sänker oss till en nivå betydligt under dagis! Vi har inte så mycket att yvas över, eller hur?

Så en uppmuntrande redogörelse för mänsklig godhet, utan självhävdelse!

  

Översköterskans Berättelse

Första gången, som lille Jem togs in på sjukhuset, åkte han hästskjuts dit och beledsagades av livréklädda tjänare. Fadern var fabrikör i Pennsylvania, och Jem var enda barnet. Han låg på privatavdelningens största rum. Föräldrarna tog med sig frukt, blommor och böcker till sin gosse.

”Ge dem min kärlek”

”Var snälla ge dem till krymplingen i nästa rum, och till barnen i frivårdssalarna, med min kärlek – lille Jem Bruces kärlek”, brukade han säga. Samtidigt satte han sig upp i sängen, med ett ansikte, som återspeglade värme och glädje.

Två månader senare var han frisk och for hem, men två år därpå kom fru Bruce tillbaka med honom. Hon var svartklädd, och bad om ett billigt rum. Herr Bruce var död, hörde jag, och hade lämnat väldigt litet pengar efter sig.

Jems knä var värre däran än någonsin, men vilken positiv, glad pojke han var! Snart hade han tagit reda på medpatienternas omständigheter, såsom han gjort förut. Och då mamman kom med ett fång smånejlikor eller en korg äpplen, delade han ivrigt med sig av dem.

”Gör andra lyckliga!”

”Kanske får de någon att känna sig lyckligare en stund”, brukade han säga, och log rart.

Hans högerben amputerades vid knäet. Sedan såg jag inte Jem igen på en tre, fyra år. I fjol vinter bad han om, att få bli inlagd på en frivårdssal. Modern var död. Sjukdomen hade spridit sig till det andra benet några månader tidigare. Jem hade försörjt sig med maskinskrivning, men kunde inte längre arbeta.

Han bemötte mig som om jag var en kär, gammal vän – och det var jag ju – och linkade sedan omkring på avdelningarna för att se, om han kände några av patienterna. Vid varje säng stannade han till, skrattade och skojade, och sade ett vänligt ord.

Den dagen tog läkarna av det andra benet. Det var den enda möjligheten att rädda hans liv på, men inom en vecka förstod de, att ingreppet misslyckats. ”Se till, att pojken får det drägligt”, sade kirurgen till mig; ”det är allt vi kan göra för honom nu.”

Jem insåg genast sanningen. Men han tappade aldrig modet. Den här var hans säng (han pekade på den mittersta i en lång rad vita sängar på den stora avdelningen). Han lärde känna alla medpatienterna, och visade ett djupt intresse för varje enskilt fall.

Skulle vi handla på samma sätt?

Då Johnny Royle dött, tog Jem fram sina få återstående dollar ur fickan, och gav dem till mig. ”De är till hans små barn”, viskade han. ”De har ingenting.” Och då gamle Peter skrevs ut, frisk och kry, gick han till Jems säng för att ta farväl, som om de varit bröder. Jem greppade hans hand och sade: ”Ta min ytterrock, Peter; Du har ju ingen själv och – jag kommer aldrig mer att behöva min.” Han vinkade och hejade svagt, då Peter gick.

Nu hade han inte mera att ge – det tror jag smärtade honom djupt, men så en dag började han att sjunga. Han hade en sällsynt vacker röst, klar och ljus. Man fick tårar i ögonen av att höra honom. Alla på avdelningen spetsade öronen. Det gjorde Jem förtjust. ”Jag sjunger gärna för dem nu och då”, sade han, ”om läkarna tillåter det.”

Alltså hördes Jems sköna stämma, närhelst det var möjligt, stundom i en glad sång, stundom i en psalm. Jag brukade föreställa mig, att han stod vid paradisets port, då han sjöng dessa psalmer.

Så en morgon hade sångrösten tystnat, och före kvällen visste alla på avdelningen, att han var döende. Patienterna var tysta, många av dem grät, ty alla älskade de pojken. Han insomnade vid solnedgången, sittande i sängen lutad mot min axel. Han såg sig omkring på avdelningen, och möttes av nickningar och leenden.

En sista gåva

”Ge dem”, viskade han, sedan hejdade han sig, ty han mindes, arma barn, att han inte hade någonting att ge. Plötsligt sade han, högljutt och med skinande blick: ”Ge dem min kärlek – Jem Bruces kärlek.”⁹

Att helt kunna utesluta en Skapare

För att fullständigt förmå, att utesluta existensen av en Skapare, en Gud, måste man själv ha varit allestädes närvarande i universum under alla tidsåldrar och sett, att Han inte varit någonstans där, någon gång. Endast Gud klarar av den saken.

Detta åligger forskningen

Det är vetenskapens uppgift, att mäta och söka bringa klarhet i frågor om materien, liv och hälsa, världsalltets uppbyggnad och funktion. Vidare skall vetenskapen underlätta vår vardag genom små som stora upptäckter på en rad områden, typ allehanda teknik och mekanik. Det har också gjorts strålande vetenskapliga och tekniska framsteg.

Forskningen bygger på mät- och observerbara data och föder teorier om olika sammanhang och orsaksförhållanden.

Ordet teori kommer av grekiskans theoria åskådande, betraktelse. I Wesséns Våra Ord översätts det med ”lära, förklaringsförsök”. Björn Collinder, i sin Ordhandboken, s. 326, avgränsar teori som ”genomtänkt förklaring (orsakshärledning) av en företeelse l. en (aldrig så invecklad) helhet av företeelser, t.ex. Einsteins relativitetsteorier. Kan teorin, läran, bevisas, är den ett vetenskapligt faktum, en stadig sanning att luta sig emot. Det hindrar förstås inte, att insikten om denna sanning fördjupas. Själva faktumet kvarstår dock, ex.vis att Jorden är rund. Den tidigare uppfattningen, att den skulle vara platt, har motbevisats. Teorier kan få maka på sig till förmån för klara fakta, efter idogt forskande och ifrågasättande. Sådant borgar för utveckling och stryper trångsintheten! Följ med i kommande inlägg för exempel på det.