Det Gynnade Släktet. Del 4: Från Kaos till någonting bättre

Det Gynnade Släktet

Del 4: Från Kaos till någonting bättre

Kaos blir inte kosmos av egen, obefintlig kraft!

Sunda förnuftet säger, att ingenting uppstår självmant ur tomma intet. Eller som Vance Ferrel betonar i sitt redan omnämnda uppslagsverk i tre delar på nätet (evolutionfacts.com), ”Evolution Encyclopedia”, kapitel 1, The Origin of Matter, Del 4: ”Kaos förmår aldrig att slumpartat ändra sig självt till kosmos; icke organiserad materia förmår aldrig att förvandla sig själv av en tillfällighet till de ytterst välorganiserade grundämnena med sina virvlande atompartiklar, eller till stjärnor som kretsar kring varandra i alltigenom precisa och balanserade banor. Och den kan heller inte omvandla lera och havsvatten till växter och djur.” Är inte det en aha-upplevelse! Så tråkigt, att vetenskapen gör narr av den och att Ferrel och andra orädda vänner till Skaparen förtigs i media.

Vårt ursprung

I ett icke-existerande universum kan alltså inte tomheten ha tänkt ut, att den skulle alstra sig själv ur ingenting. Detsamma gäller livet: Det kan inte ha skapat sig självt, om ens några kometer råkat krocka och åstadkommit stjärndamm. Liv kommer, som vi väl vet, bara av liv. Tankeförmågan och ärlig forskning ger klart vid handen, att både universum och livet måste ha haft en upphovsman. (För att motbevisa Guds existens, måste Du kunna överblicka tid och rum samt titta utanför universum. Då vore Du Gud själv…)

Skapelseveckan i korthet

Denne Skapare talade fram materien och befallde den att anta önskad form och natur (Första Moseboken 1-2:3). Dag ett infördes dygnet – ljus skildes från mörker. Dag två kom atmosfären – rätt blandning mellan syre och kväve. Annars hade en gnista fått planeten att brinna upp, eller hade ingen kunnat andas och fåglarna inte haft något att flyga i. Dag tre framtalades land, hav och grönska. Det gav utrymme för havs- och landdjur plus människan samt föda åt djuren och oss. Dag fyra tände Gud Solen och Månen, till att ordna årstider och ge ljus natt som dag. Dag fem ombesörjde Han havsdjuren och fåglarna, dag sex landdjuren och människan. Alla förutsättningar för liv var på plats.

Märk väl och kom detta noga ihåg: Långa tidsåldrar mellan skapelsedagarna skulle ha medfört brännande hetta i åratal för planetens ena sida, samtidigt som den andra varit nedisad. En så slarvig Skapare hade fördärvat Jorden och människan från första början.

Sjunde dagen reserverades för vila och umgänge med Gud.

Veckans längd och vilodagens (den sjunde dagens) namn på många språk, sabbat, bevisar också skapelsetrons riktighet. Skapelseveckans bibliska och allmänmänskliga vilodag skulle, från begynnelsen, helighållas under ett och samma återkommande dygn varje vecka. Detta framgår av det fjärde budet i Andra Moseboken 20:8-11 om den sjunde dagens vila från arbete. Att under ett dygn helighålla en flera hundra eller kanske tusen år lång vilodag från skapelsen, skulle ha varit orimligt. Gud driver ej med oss.

Adam upplevde delar av skapelseveckans sjätte och hela dess sjunde dag. Om dessa varit flera tusen år långa, skulle Adams slutliga ålder inte ha stämt. På grund av sitt uppror mot Skaparen blev han 930 år, inte flera tusen år redan före syndafallet (Första Moseboken 5:5). Alltså räknades dygn, veckor, månader och år från begynnelsen. Detta tillät skapelseveckans ordning.

Inga långa tidsåldrar, med strid för överlevnad, tillgreps. Ett mirakel? Javisst, men ett större underverk hade varit, om universum självmant och planlöst framträtt ur tomma intet, av egen, obefintlig kraft, utan naturlagar i ett oöverbryggbart kaos! Vi förmodar ju inte, att nästa Windows-version utvecklar sig spontant – samt blir felfri och gratis, som Guds skapelse var från första början…

”Förträffligt på alla sätt”

Så löd Mästeringenjörens betyg på den värld Han precis skapat (Första Moseboken 1:31). Bibeln beskriver först en lycklig värld, utan lidande och död. Men så ville människan även lära sig, vad självständighet gentemot Skaparens vilja innebar. Gud hade varnat henne för följderna, att ta del av frukten från trädet med kunskap om gott och ont. Guds plan för mänskligheten och Jorden innefattade bara gott. Han ville inte, att människan skulle lära känna det, som vi ständigt dras med: Ondskan. Människan var dock ej skapad som en robot, och tilläts därför att själv välja väg. Gud önskar ingen tvångslydnad (se Första Moseboken 1-3).

Sedan beskriver nästan hela Bibeln Guds ihärdiga försök, att förmå människan att vända om från det onda och återknyta till Hans sunda, hållbara, eviga världsordning. Han sonade dessutom hennes uppror genom den gudomlige Kristi syndfria liv och frivilliga, tillräckliga offer i alla människors ställe för deras bekantskap med ondskan. Är Du tacksam för det – att även Du får en andra chans till den lycka, som Gud från begynnelsen hade tänkt ut åt oss?

Sist beskriver Bibeln en värld, som för alltid är fri från ondska och död (Uppenbarelseboken 21-22). Där förverkligas den ursprungliga meningen med tillvaron. Vi får ett liv på oss, att välja om vi skall befrias från evolutionens tomhet och syndens ödeläggelse (trotset mot Guds kärleksladdade vilja och denna dumdristiga självständighets sorgliga följder) (Hebréerbrevet 9:27-28; Andra Korintierbrevet 5:10). Välkomnar Du Guds felfria lösning, som borde vara den självklara för skapade varelser i vår annars hopplösa belägenhet?

Någonting bättre…

Skaparen finns och vakar kärleksfullt över allt, som rör mänskligheten och annat levande på Jorden:

Han är livskraftens källa och uppehållare (Apostlagärningarna 17:28).

Han lade ned evighetslängtan i människans hjärta (Predikaren 3:11).

Han är rättfärdig och kärleksfull (Andra Moseboken 33:19; Johannesevangeliet 3:16-17).

Han informerar människan om hennes ursprung och syftet med skapelsen (Apostlagärningarna 17:22-31).

Han ger oss bruksanvisningen för lycka (lydnad mot Guds skyddande Tio Bud i Andra Moseboken 20:1-17; Matteusevangeliet 19:16-26; Jakobsbrevet 2:10-26).

Han undervisar om den misär, som råder på Jorden och varför (Romarbrevet 5:12-21).

Han upplyser om Sin längtan efter, att upprätta oss till vårt ursprungliga, upprorsfria tillstånd (Matteusevangeliet 3:1-12; kapitel 5-7).

Han förklarar Sina planer för, hur det går till (Andra Korintierbrevet 5).

Han detaljerar vårt frivilliga och nödvändiga samarbete (Jakobsbrevet 4:5-10).

Han avslöjar framtiden (Jesaja 46:10; Messias förutsagd i Jesaja 53; fyra storriken förutskickade i Danielsboken 2; 7:1-7; med mera!).

Han lovar, att Han kommer att bo ibland människorna för evigt (Uppenbarelseboken 21:1-7).