White. Undsättningsplanen. Kapitel 30. Bileam

Undsättningsplanen

Kapitel 30
Bileam

Av: Ellen White

Israeliterna tågade framåt, och slog läger på Moabs slätter, på andra sidan om Jordan, vid Jeriko. Balak, moabiternas kung, såg att israeliterna var ett mäktigt folk; och då Moab blivit varse, att de hade utrotat amoréerna, och intagit deras land, greps de av stor fasa. Samtliga moabiter befann sig i knipa. ”Moab gruvade sig för Moabs barn och sade till midjaniterna: ’Nu kommer denna skara att äta upp allt omkring oss, liksom oxen äter upp gräset på marken.’ Balak, Sippors son, var på den tiden kung i Moab. Han skickade sändebud till Bileam, Beors son, i Petor vid floden, där hans folk var bosatt, för att kalla honom till sig, och han lät säga: ’Se, ett folk har dragit ut ur Egypten, det täcker markens yta och har slagit sig ner mitt emot mig. Kom nu därför och förbanna detta folk åt mig, för det är starkare än jag. Kanske skall jag då kunna slå det och driva bort det ur landet. Ty jag vet att den du välsignar är välsignad, och den du förbannar är förbannad.’” Fjärde Moseboken 22:3-6.

Bileam hade varit en Guds profet, och en fin människa; men han föll ifrån, och hängav sig åt habegäret, så att han älskade de orättfärdigas lön. Vid den tidpunkt, då Balak skickade sändebud till honom, var han tvehågsen. Han verkade för, att vinna och behålla Herrens fienders gunst och ära, som den lön han fick från dem. Samtidigt bekände han sig till, att vara en Guds profet. Avgudadyrkande folk trodde, att det skulle gå att uttala förbannelser, som skulle komma att påverka enskilda personer, eller hela folkslag. Då budbärarna meddelade Bileam sitt ärende, visste han fullgott, vilket svar han borde ge dem; men bad dem om, att stanna kvar över natten, så skulle han bringa dem det ord, som Herren skulle tala till honom. Gåvorna i männens händer fick hans begärande natur att flamma upp. Gud kom till Bileam om natten, genom en av Sina änglar, och frågade honom: Vad är det för män Du har hos Dig? ”Bileam svarade Gud: ’Balak, Sippors son, kungen i Moab, har sänt mig detta bud: Se, ett folk har dragit ut ur Egypten, och det täcker markens yta. Kom nu och förbanna det åt mig. Kanske skall jag då kunna strida mot det och driva bort det.’ Men Gud sade till Bileam: ’Du skall inte gå med dem. Du skall inte förbanna detta folk, ty det är välsignat.’ När Bileam steg upp på morgonen, sade han till Balaks hövdingar: ’Gå hem till ert land, ty Herren tillåter mig inte att följa med er.’ Då återvände Moabs hövdingar till Balak och sade: ’Bileam vägrar att följa med oss.’ Men Balak skickade återigen hövdingar, fler och av högre rang än de förra. De kom till Bileam och sade till honom: ’Så säger Balak, Sippors son: Låt ingenting hindra dig från att komma till mig, för jag vill bevisa dig mycket stor ära, och allt vad du säger till mig skall jag göra. Kom nu och förbanna detta folk åt mig.’ Bileam svarade Balaks tjänare: ’Även om Balak skulle ge mig så mycket silver och guld som hans palats rymmer, kan jag inte överträda Herrens, min Guds, befallning, vare sig i smått eller stort. Men stanna också ni kvar här över natten, så att jag får reda på vad Herren mer har att säga mig.’” Verserna 10-19.

Hans fruktan för Guds kraft var hans äregiriga natur överlägsen; likväl visade hans uppträdande, att hans kärlek till ära och vinning kämpade hårt om herraväldet, och han undertryckte den inte. Han skulle ha stillat sitt habegär, bara han hade vågat. Efter det, att Gud ha förbjudit honom att dra åstad, var han ivrig efter, att få lov till att följa med. Han bad dem, att stanna kvar över natten, så att han kunde fråga Gud igen. En ängel blev sänd till Bileam, för att säga till honom: ”’Om männen har kommit för att kalla på dig, så stå upp och följ med dem. Men du skall endast göra det som jag säger dig.’ Vers 20. Herren lät Bileam lyda sina egna böjelser, och försöka, om han det ville, att behaga både Gud och människor.

Balaks budbärare kallade honom inte på morgonen, för att få honom till, att följa med dem. De var irriterade över hans förhalande, och väntade sig en ny vägran. Bileam kunde ha ursäktat sig, och lätt ha undvikit, att dra åstad; men han tänkte, att eftersom Herren den andra gången inte förbjöd honom, att följa med, skulle han ge sig av och skynda sig ikapp Balaks budbärare. Herrens vrede tändes mot Bileam, eftersom han gick; och Han sände Sin ängel till att stå i vägen, och dräpa honom på grund av hans förmätna galenskap. Åsnan såg Herrens ängel, och vek undan. Bileam blev utom sig av raseri. Att djuret talade, såg han ej som något anmärkningsvärt, ty han var förblindad av lidelser. Då ängeln uppenbarade sig själv för Bileam, blev denne förfärad, hoppade av sitt djur och böjde sig i ödmjukhet för ängeln. Han meddelade Bileam Herrens ord, och sade: ”Se, jag har gått ut för att hindra dig”. Vers 32. Det var viktigt för Israel, att besegra moabiterna, om de skulle besegra Kanaans invånare. Efter att ängeln hade förmanat Bileam uttryckligt, att tillfredsställa moabiterna, gav han honom lov till, att fullfölja resan. Gud tänkte förhärliga Sitt namn, trots Bileams förmätenhet, inför israeliterna där. Detta kunde inte ha gjorts mera verkningsfullt, än genom att visa dem, att en människa med Bileams begärsnatur inte tordes uttala en förbannelse över Israel, mot löfte om stöd eller lön.

Balak mötte Bileam, och frågade honom, varför han tvekat så länge med att komma, då han hade sänt bud efter honom; och berättade, att han hade makt att ge honom ära. Bileam svarade: Se, jag har kommit till Dig. Han sade honom då, att han inte hade tillstånd att yttra något. Det ord, som Gud skulle ge honom, det skulle han säga, och inte gå längre. Bileam förordnade offren enligt de religiösa ritualerna. Gud sände Sin ängel Bileam till mötes, för att ge honom ord att säga, så som Han hade gjort på den tiden, då Bileam var helt hängiven Guds tjänst. ”Då lade Herren ett ord i Bileams mun och sade: ’Gå tillbaka till Balak, och så skall du säga.’ När han kom tillbaka till Balak, fann han honom stående vid sitt brännoffer tillsammans med Moabs alla hövdingar. Då framförde han detta budskap: ’Balak hämtade mig från Aram, Moabs kung från österns berg. Kom, förbanna åt mig Jakob, kom, fördöm Israel! Hur kan jag förbanna den som Gud ej förbannar? Hur kan jag fördöma den som Herren ej fördömer? Från klippornas topp ser jag honom, från höjderna skådar jag honom. Se, ett folk som bor avskilt och ej räknar sig bland folken. Vem kan räkna Jakobs stoft, räkna fjärdedelen av Israel? Må jag dö de rättfärdigas död, må mitt slut bli som deras!’” Kapitel 23:5-10.

Bileam talade i en högtidlig, profetisk stil. Hur skall jag trotsa, eller viga åt förintelsen, dem, som Gud har lovat framgång? Han tillkännagav med profetiska ord, att Israel skulle förbli ett avskilt folk; alltså skulle de inte förenas med, eller uppslukas av eller gå förtappade till ett annat folk. I stället skulle de bli långt talrikare, än de var; och han berättade om deras framgång och styrka. Han såg, att de rättfärdigas slut var högst önskvärt, och uttryckte profetiskt sin önskan om, att hans liv måtte avslutas som deras.

Balak blev besviken och vred. Han utbrast: ”’Vad har du gjort mot mig? Jag tog hit dig för att du skulle förbanna mina fiender, men se, du har välsignat dem!’” Vers 11. Balak trodde, att det var den anslående synen av israeliterna i deras tält, vilken Bileam sett från ett högt berg, som avhållit honom från att förbanna dem. Han trodde, att i fall han toge honom till en annan plats, där Israel inte skulle ha en dylik fördel, skulle han få ur Bileam en förbannelse. Åter, på Väktarplatsen, på Pisgas topp, offrade Bileam brännoffer, och så gick han ensam, för att tala med Guds ängel. Och ängeln berättade för Bileam, vad han skulle säga. Då han kom tillbaka, frågade Balak ivrigt: ”’Vad har Herren talat?’” Då framförde han detta budskap: ’Stå upp, Balak, och hör, lyssna till mig, du Sippors son. Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig. Säger han något utan att göra det, talar han något utan att fullborda det? Se, att välsigna är mitt uppdrag. Han har välsignat, och jag kan inte ändra det. Ingen ofärd kan skådas i Jakob, ingen olycka kan ses i Israel. Herren, hans Gud, är med honom, en konungs jubel hörs bland dem. Gud förde dem ut ur Egypten. Hans styrka är som vildoxens. Ingen trolldom hjälper mot Jakob, ingen spådom mot Israel. När tiden är inne skall det sägas om Jakob och Israel: Vad har inte Gud gjort! Se, ett folk står upp likt en lejoninna, likt ett lejon reser det sig. Det vilar ej förrän det ätit rov och druckit blod av slagna.’” Verserna 17-24.

Balak smickrade sig med det fåfänga hoppet, att Gud, liksom människor, skulle kunna ändra Sig. Bileam upplyste honom om, att Gud aldrig kunde bryta Sitt ord, eller ändra Sin avsikt rörande Israel, och att det skulle vara förgäves, att hoppas på en förbannelse mot Hans folk, eller förvänta sig, att Han skulle ändra på Sin utlovade välsignelse. Ej heller skulle någon trolldom eller spådom från en magiker ha minsta inflytande över det folk, som hade den Allsmäktiges beskydd.

Bileam försökte, att te sig välvillig gentemot Balak, och hade medvetet bedragit honom till att tro, att han använde sig av vidskepliga ceremonier och trollkonster, då han bönföll Herren. Men då han följde befallningen han fått från Gud, blev han mera frimodig, i det att han åtlydde den gudomliga ingivelsen, och han lade sin föregivna besvärjelse åsido. Då han blickade ut över israeliternas läger, så han dem lägrade i fullständig ordning, under sina respektive standar, ett stycke från uppenbarelsetältet. Bileam fick lov till, att beskåda det härliga yttrandet av Guds närhet, beskydd, omsorg och vägledning från uppenbarelsetältet. Han fylldes av beundran inför denna upphöjda scen. Han inledde sin liknelse med all värdighet hos en sann Guds profet. Hans profetiska ord var dessa: ”Hur sköna är inte dina tält, o Jakob, dina boningar, o Israel! Likt dalar utbreder de sig, likt trädgårdar vid en ström, likt aloeträd planterade av Herren, likt cedrar vid vatten. Vatten flödar ur hans ämbar, hans sådd blir rikligen vattnad. Större än Agag skall hans kung vara, upphöjt är hans kungadöme. Gud förde honom ut ur Egypten. Hans styrka är som vildoxens. Han skall uppsluka hednafolken, hans fiender. Han skall krossa deras ben, med sina pilar genomborra dem. Han har lagt sig ner, han vilar som ett lejon, som en lejoninna, vem vågar oroa honom? Välsignad är den som välsignar dig, förbannad är den som förbannar dig!’ Då upptändes Balaks vrede mot Bileam, och han slog ihop händerna. Han sade till Bileam: ’Till att förbanna mina fiender kallade jag dig, men se, du har dessa tre gånger rikligt välsignat dem.” Kapitel 24:5-10.

Moabiterna förstod betydelsen av Bileams profetiska ord – att israeliterna, efter att ha besegrat kananéerna, skulle inta deras land, och alla försök till att kuva dem, inte skulle gagna mera, än att ett svagt djur skulle väcka lejonet i dess kula. Bileam berättade för Balak, att han ville upplysa honom om, vad israeliterna skulle göra mot hans folk under ett senare sked. Herren bredde ut framtiden för Bileam, och lät de kommande händelserna träda fram inför hans blick, för att moabiterna skulle inse Israels slutgiltiga seger. Då Bileam profetiskt gick igenom framtiden för Balak och hans furstar, blev han slagen av förundran över Guds krafts framtida yttringar.

Sedan Bileam hade återvänt till sitt hem, och Guds Andes styrande inflytande hade lämnat honom, fick habegäret, som inte hade övervunnits, utan blott hade dämpats, övertaget. Han tänkte inte på annat, än den lön och ära, som han kunde ha fått av Balak, tills han ville ta till alla medel, för att få det han önskade. Bileam visste, att Israels framgång var avhängig av deras lydnad för Guds lag; och att den enda vägen till deras förbannelse låg i, att förmå dem till lagöverträdelse. Han ville säkra sig Balaks belöning för egen del och den upphöjelse han suktade efter, genom att råda moabiterna angående den väg de skulle välja, för att dra förbannelse över Israel. Han gav Balak rådet, att tillkännage ett firande till ära av deras avgudar, och han tänkte övertala israeliterna till att delta, för att glädja sig åt musiken. De vackraste midjanistiska kvinnorna skulle förföra israeliterna till, att överträda Guds lag, och fördärva sig själva, samt att påverka dem till, att offra till avgudarna. Detta sataniska råd föll i god jord. Många av israeliterna övertalades av Bileam, eftersom de betraktade honom som en Guds profet, och anslöt sig till honom, samt blandade sig med det avgudadyrkande folket, och deltog med honom i avgudadyrkan och otukt.

”Och Israel slöt sig till Baal-Peor. Då upptändes Herrens vrede mot Israel. Och Herren sade till Mose: ’Hämta folkets alla huvudmän och häng upp dem i solen inför Herren, för att Herrens glödande vrede må vändas från Israel.’ Då sade Mose till Israels domare: ’Var och en av er skall bland sina män döda dem som har slutit sig till Baal-Peor.’” Verserna 3-5. Mose befallde folkets domare, att utkräva Guds straff mot överträdarna, och hänga upp dem inför Herren, för att komma Israel att frukta för, att följa deras exempel. Herren befallde Mose, att hemsöka midjaniterna och slå dem, eftersom de hade hemsökt Israel med sin list, varigenom de hade narrat dem till, att överträda Guds bud.

Herren befallde Mose, att hämnas israeliternas barn på midjaniterna; och därefter skulle han samlas till sitt folk. Mose befallde krigsmännen, att förbereda sig inför slaget mot midjaniterna. Och de förde krig mot dem, så som Herren hade befallt, och slog ihjäl alla av mankön, men de tillfångatog kvinnor och barn. Bileam dödades tillsammans med midjaniterna. ”Moses och prästen Eleasar och menighetens alla furstar gick för att möta dem utanför lägret. Men Mose blev upprörd över krigsbefälet, både överbefälen och underbefälen, när de kom tillbaka från kriget. Mose sade till dem: ’Har ni låtit alla kvinnor leva? Ändå var det just de som på Bileams inrådan förledde Israels barn att begå otrohet mot Herren i saken med Peor, så att hemsökelsen kom över Herrens menighet.” Kapitel 31:13-16. 

Mose befallde soldaterna, att utplåna kvinnor och pojkar. Bileam hade sålt Israels barn, för belönings skull, och han gick samman med det folk, vars gunst han vunnit, för att offra tjugofyra tusen israeliter. Många betraktar Herren som hemsk, för att Han beordrat Sitt folk, att föra krig mot andra folkslag. De säger, att detta strider mot Hans välvilliga sinnelag. Men Han, som gjorde världen, och formade människor till att bo på jorden, har oinskränkt kontroll över alla Sina händers verk; och det är Hans rätt, att göra det Han finner gott, och vad Honom behagar, med Sina händers verk. Människor har ingen rätt till, att säga till sin Skapare: Varför har Du gjort så här? Det finns ingen orättfärdighet i Hans karaktär. Han är världens Härskare, och en stor del av Hans undersåtar har gjort uppror mot Hans myndighet, och har trampat på Hans lag. Han har strött omkring Sig givmilda välsignelser, och omgett dem med allt, som är nödvändigt, ändå har de knäfallit för bilder av trä och sten, silver och guld, som deras egna händer har gjort. De lär sina barn, att dessa är gudar, som skänker dem liv och hälsa, och gör deras åkrar rika på avkastning, samt ger dem välstånd och ära. De hånar Israels Gud. De föraktar Hans folk, därför att deras gärningar är rättfärdiga. ”Dårarna säger i sitt hjärta: ’Det finns ingen Gud.’ Onda och avskyvärda är deras gärningar, det finns ingen som gör det goda.” Psaltaren 14:1. Gud har stått ut med dem, tills de har fyllt sina synders mått, och så har Han raskt utplånat dem. Han har använt Sitt folk som redskap för Sin vrede, straffat onda folkslag, som har plågat dem och lockat dem till avgudadyrkan.

En familjebild visades för mig: En del av barnen verkar ivriga, att lära sig och lyda faderns krav, medan andra trotsar hans myndighet, och tycks triumfera över, att de visar förakt för hans familjestyre. De njuter av allt det goda i sin fars hus, och drar hela tiden nytta av hans givmildhet; de är helt beroende av honom för allt, som de tar emot. Ändå blir de inte tacksamma, utan uppför sig stolt, som om allt det goda de får från sin klemige förälder skulle komma från dem själva. Fadern lägger märke till alla respektlösa handlingar från hans olydiga, otacksamma barn, ändå är han fördragsam mot dem.

Till sist går de upproriska barnen ändå längre, och försöker att påverka de hittills trofasta medlemmarna av familjen till uppror. Så påkallas all faderns värdighet och myndighet; och han kastar ut sina upproriska barn ur huset. De har inte bara missbrukat hans kärlek och välsignelser på sig själva, utan försökt att styra upp de återstående få, som har underkastat sig de kloka och rättvisa reglerna i sin fars hushåll.

För de få trofastas skull, vars lycka varit utsatt för de upproriska familjemedlemmarnas påverkan, skiljer han sina pliktförgätna och olydiga barn från familjen, samtidigt som han verkar för, att föra de få återstående trofasta och trogna närmare sig själv. Alla skulle gilla en sådan förälders kloka och rättvisa handlande, som resolut straffar sina pliktförgätna, upproriska barn.

Så har Gud behandlat sina barn. Men människorna överser i sin blindhet de ogudaktigas vederstyggligheter, och förbigår såsom ovetande otacksamhet och uppror samt himmelsskriande synder från dem, som trampar på Guds lag och trotsar Hans myndighet. De stannar inte upp här, utan jublar, när Hans folk störtas över ända, och påverkar dem med sina knep till egen överträdelse, samt visar öppet förakt för Jehovas kloka betingelser.

Somliga skönjer blott utrotandet av Guds fiender, som tycks dem obarmhärtig och hård. De ser inte myntets andra sida. Men låt oss tacka den Evige, att den impulsiva och ombytliga människan, med all sin omskrutna välvilja, inte är händelsernas härskare och herre. ”{D}e ogudaktigas hjärtelag är grymt.” Ordspråksboken 12:10.