White. Undsättningsplanen. Kapitel 31. Mose död

Undsättningsplanen

Kapitel 31
Mose död

Av: Ellen White

Mose skulle snart dö; och han blev befalld av Gud, att samla Israels barn före sin död, och berätta för dem om alla den hebréiska härens resor sedan uttåget ur Egypten, och alla förfädernas stora överträdelser, som ådrog sig Guds straffdomar, och tvingade Honom till att säga, att de inte skulle få beträda det utlovade landet. Deras fäder hade dött i öknen, enligt Herrens ord. Deras barn hade växt upp, och för dem uppfylldes löftet om, att ta Kanaans land i besittning. Många av dessa var småbarn, då lagen utfärdades, och hade inget minne av den storslagna begivenheten. Andra hade fötts i ödemarken; och för att de skulle inse nödvändigheten av lydnad mot de Tio Buden, och samtliga lagar och domar Mose hade tagit emot, blev han instruerad av Gud till, att upprepa de Tio Buden och samtliga omständigheter knutna till lagens utfärdande.

Mose hade nedtecknat alla de lagar och domar han mottagit av Gud i en bok, och hade nogsamt protokollfört alla de instruktioner de hade fått under tiden, och alla de mirakel han hade utfört för dem, liksom Israels barns knorrande. Mose hade också skrivit ned sitt eget tillkortakommande inför deras knot.

Hela folket var samlat inför honom, och han högläste om händelserna från deras tidigare historia i den bok han hade skrivit. Han läste också upp Guds löften till dem, om de ville vara lydiga, och de förbannelser, som skulle följa på deras olydnad. Han berättade för folket om sin stora sorg, då han felade i Meriba. ”På den tiden bad jag så till Herren: ’Herre, Herre, du har börjat att låta din tjänare se din storhet och din starka hand. Ty vilken gud i himlen eller på jorden kan göra sådana verk och sådana väldiga gärningar som du? Låt mig nu få gå över dit och se det goda landet på andra sidan Jordan, detta vackra bergiga land, och Libanon.’ Men Herren hade blivit vred på mig för er skull och han lyssnade inte på mig utan sade till mig: ’Det är nog. Tala inte mer till mig om denna sak. Stig upp på toppen av Pisga och lyft upp dina ögon mot väster och norr, mot söder och öster, och se med dina ögon. Ty du skall inte gå över denna Jordan. Anförtro Josua ditt uppdrag och styrk honom och ge honom mod. Ty det är han som skall gå över dit i spetsen för detta folk, och det är han som skall ge dem som arv det land du ser.’ ’Och nu Israel, lyssna till de stadgar och föreskrifter som jag vill lära er att följa, så att ni må leva och komma in i och ta i besittning det land som Herren, era fäders Gud, vill ge er. Ni skall inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herrens, er Guds, bud som jag ger er.” Femte Moseboken 3:23-4:2.

Mose sade till dem, att Herren, på grund av deras uppror, flera gånger velat utrota dem; men han hade gått i förbön för dem så intensivt, att Gud allra nådigast hade skonat dem. Han påminde dem om de mirakel, som Herren hade gjort mot Farao och hela Egyptens land. Han sade till dem: ”Ni har med egna ögon sett alla de stora gärningar, som Herren har gjort. Håll därför alla de bud som jag i dag ger dig, så att ni blir starka och kan gå in i och inta det land dit ni drar vidare för att ta det i besittning”. Femte Moseboken 11:7, 8.

Mose varnade i synnerhet Israels barn för, att lockas till avguderi. Han förmanade dem till, att lyda Guds bud. Om de visade sig vara lydiga, och älska Herren, samt helhjärtat tjäna Honom, skulle Han ge dem regn i rättan tid, och komma deras grödor att blomstra, samt nära deras boskap. De skulle också njuta bestämda och upphöjda förmåner, och segra över sina fiender. Han underströk, att Kanaans land var att föredra framför Egypten. Under vissa tider på året bevattnades de uppodlade områdena i Egypten med ett maskineri, som drevs med fotkraft. Detta var ett slitsamt arbete.

Mose sade till dem: ”Ty det land som du nu kommer till för att ta det i besittning är inte som Egyptens land som ni drog ut ifrån, där du måste trampa upp vatten till den säd du sådde, så som man gör i en köksträdgård. Nej, det land dit ni nu drar för att ta det i besittning är ett land med berg och dalar, som får vatten att dricka genom himlens regn. Det är ett land som Herren, din Gud, vårdar sig om. Ständigt vilar Herrens, din Guds, ögon på det, från årets början till årets slut.” Verserna 10-12.

Många av egyptierna frambar åt floden den tillbedjan, som tillhörde Gud allena. De erkände den som sin gud, eftersom de var beroende av, att dess vatten släckte deras törst, och brukades på deras åkrar, till att skapa växtlighet och näring; och den försåg deras bord givmilt med fisk.

Under Egyptens plågor var Farao punktlig med sin vidskepliga helgelse av floden, och besökte den varje morgon; och då han stod på dess stränder, sände han pris och tacksägelse till vattnet, påtalade det stora goda det hade uträttat, och nämnde för vattnet dess väldiga kraft; att de inte skulle finnas till det förutan; ty deras landområden bevattnades genom det, och därigenom fick de mat på bordet. Den första plågan, som hemsökte Egypten, skulle drabba vattnet, en av Faraos upphöjda gudar. Mose slog på vattnet inför Farao och hans stormän, och de såg, att det vatten, som de tillbad, blev till blod. Det var en rutten massa i sju dagar, och alla fiskar däri dog. Folket kunde inte använda vattnet till något.

Mose undervisade Israels barn på ett uttrycksfullt sätt. Han visste, att det var hans sista tillfälle, att tala till dem på. Så avslutade han med, att nedteckna i en bok de lagar, domar och förordningar, som Gud hade gett honom; likaså de skilda reglerna om brännoffer. Han lade boken i händerna på personer ägande ett heligt ämbete, och anmodade dem att lägga den i sidan på arken, för att där säkert bevaras; ty Guds omsorg vilade hela tiden över den heliga kistan. Denna bok från Mose skulle bevaras, så att Israels domar skulle utgöra vägledning i varje tänkbart tvistemål. Ett felande folk förstår ofta Guds krav så, att de gynnar dem själva; därför bevarades Mose bok på ett dylikt heligt ställe, för att i framtiden tjäna som anvisning.

Mose avslutade sina sista instruktioner till folket med det mest kraftfulla och profetiska tal. Det var gripande och uttrycksfullt. Genom Guds inspiration, välsignade han var och en av Israels stammar. Med sina sista ord uppehöll han sig mest kring Guds majestät, och Israels utkorelse, som alltid skulle bestå genom deras lydnad mot Gud, varvid de kunde gripa tag om Hans kraft. Han sade till dem: ”’Ingen är som Jesuruns Gud, han som far fram på himlen till din hjälp, på skyarna i sitt majestät. En tillflykt är han, urtidens Gud, och här nere råder hans eviga armar. Han skall jaga fienderna framför dig, och säga: Förgör dem! Så skall Israel bo i trygghet, Jakobs källa lämnas ifred i ett land med säd och vin, under en himmel som dryper av dagg. Salig är du, Israel. Vem är dig lik? Du är ett folk, som har sin räddning i Herren. Han är din skyddande sköld, ditt ärorika svärd. Dina fiender skall visa dig underdånighet, och du skall gå fram över deras höjder.’” Kapitel 33:26-29.

Josua valdes ut av Gud som Mose efterträdare och ledare för den hebréiska hären till det utlovade landet. Han blev på det högtidligaste sätt invigd till det framtida, viktiga arbetet med att leda, som en trofast herde, Israels folk. ”Josua, Nuns son, var fylld med vishetens ande, ty Mose hade lagt sina händer på honom. Och Israels barn lydde honom och gjorde som Herren hade befallt Mose.” Kapitel 34:9. Och han gav Josua ansvaret för hela Israels församling: ”’Var stark och frimodig, ty du skall med detta folk gå in i det land som Herren med ed har lovat deras fäder att ge dem”. Kapitel 31:7. Han talade till Josua i Guds ställe. Han hade också stammarnas äldstebröder och ämbetsmän samlade framför sig, och han förmanade dem ingående, att handla rättfärdigt inom sina religiösa ämbeten, och trofast åtlyda alla de instruktioner han hade gett dem från Gud. Han kallade himmel och jord till vittnen, i fall de skulle komma att överge Gud, och överträda Hans bud. Själv skulle han vara oskyldig därtill, ty han hade instruerat och varnat dem omsorgsfullt.

”Mose gick från Moabs hedar upp på berget Nebo, på toppen av Pisga, mitt emot Jeriko. Där lät Herren honom se hela landet, från Gilead ända till Dan och hela Naftali och Efraims och Manasse land och hela Juda land, ända till Västra havet, och Negev och Jordanslätten, det vill säga lågslätten vid Jeriko, Palmstaden, ända till Soar. Och Herren sade till honom: ’Detta är det land, som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, när jag sade: Åt dina efterkommande skall jag ge det. Jag har låtit dig se det med egna ögon, men dit in skall du inte komma.’ Och Herrens tjänare Mose dog där i Moabs land, så som Herren hade sagt. Han begravde honom i dalen i Moabs land, mitt emot Bet-Peor. Men till denna dag har ingen fått veta var hans grav finn. Mose var etthundratjugo år när han dog, hans ögon var inte skumma, hans livskraft inte försvunnen.” Kapitel 34:1-7.

Mose steg upp på Pisga, bergets högsta utsprång, som han kunde nå, och där såg hans klara och ogrumlade ögon Israels utlovade hem. Gud öppnade hela Kanaans land för hans blick. Här på berget såg han fullt ut de rika välsignelser, som skulle bli Israels, om de trofast lydde Guds bud.

Under Mose vistelse på berget bekände han sin synd igen för Gud, och bad helhjärtat om förlåtelse för sin överträdelse. Han hade ångrat sin synd, som hade utestängt honom från Kanaans land. Likväl fann han sig ödmjukt i straffet för sin överträdelse, och knorrade inte över Guds utlåtande; ändå var det folkets ständiga gnäll, som hade påverkat honom, och orsakat hans kortvariga otålighet. Det utmynnade i, att han inte tillskrev den riktige Upphovsmannen äran för det stora mirakel, som de blev vittnen till. Det var Guds plan, att förse Sitt folk, så att de vid vanskligheter genast skulle vädja om Hans ingripande; och då skulle Han besvara deras böner, genom att uppenbara Sin storhet och kraft inför dem, så att deras tro och tillit blott skulle gälla Gud. Här fick Mose ett gyllene tillfälle till, att utsmycka och upphöja Guds godhet och kraft, och därmed göra djupt intryck på folket, medan deras hjärtan var mottagliga, och deras tacksamhet väckt, samt en högtidlig och helig bävan genomströmmade platsen. Inför dem skulle han på så vis lyfta upp Gud, vars hot aldrig är tomma ord, och vars löften är osvikliga.

Medan Mose var ensam på berget, blickade han tillbaka på sitt gångna livs skiften och vanskligheter, sedan han övergett ärans salar och utsikter i Egyptens rike, vägrat att kallas för Faraos dotters son och valt, att hellre lida pinor tillsammans med Guds folk. Han erinrade sig sitt enkla herdeliv, och, under skötseln av hjorden, den förunderliga synen av den brinnande busken, och Herrens invigning av honom där till verket, varvid Han betrodde honom med det ansvarsfulla uppdraget, att befria Israel ur deras förtryck. Han gick igenom punkt efter punkt i sin erfarenhet. Han såg för sitt inre öga Guds krafts mäktiga underverk i form av Egyptens plågor, som fick Farao till, att låta folket gå; hebréerna, som gick igenom Röda Havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur på ömse sidor; symbolen på den gudomliga närvaron i molnstoden om dagen, och eldstoden om natten, vattnet de fick från klippan, det dagliga brödet, som om natten föll från himlen omkring deras tält, de segrar Gud hade gett dem över deras fiender; deras stilla och säkra vila mitt i en öde öken; och Guds oöverträffade härlighet och majestät, som han tillåtits att bevittna. I det, att han blickade tillbaka på dessa ting, blev han överväldigad av en förnimmelse av Guds godhet och kraft. Hans löften gällande Israel var säkra. Då de var trofasta och lydiga, undanhölls inget utlovat gott dem. Men på grund av deras stadiga avfall, och graverande synder, måste de vandra omkring i fyrtio år i ödemarken.

Han var besviken och sårad på grund av Israels ständiga uppror; likväl hade han inte syndat mot Gud, förrän han blev otålig mot Israel, och talade oklokt med sin tunga. Oavsett allt hans arbete och bördor för det upproriska Israel under den fyrtioåriga färden, var det bara två i den oräkneliga hären, som var över tjugo år gamla vid uttåget ur Egypten, som var så trofasta, att de fick se det utlovade landet. Herren hade sagt, att de skulle omkomma i ödemarken på grund av sina överträdelser. De ägde vantrons onda hjärtan. Mose mödosamma uppgift, då han blickade tillbaka på utfallet av sitt arbete, tycktes honom nästan förgäves.

Vad honom själv anbelangade, underkastade Mose sig själv Guds påbud. Han ångrade ej de bördor han hade burit för ett otacksamt folk, som inte hade uppskattat hans ansträngningar, hans ivriga omsorg och kärlek till dem. Han visste, att hans uppdrag och arbete hade bestämts av Gud. Då Herren tillkännagav Sina avsikter för Mose, för att denne skulle kunna leda Hans folk bort från slaveriet, undandrog Mose sig ansvaret, och bad Herren om, att välja en mera lämpad person till, att utföra det heliga arbetet. Hans anmodan infriades inte. Sedan han åtog sig uppgiften, avslutade han den aldrig, eller lade ifrån sig bördan. Flera gånger föreslog Herren, att göra det lättsammare för Mose, och utplåna det upproriska Israel; men Mose kunde inte låta Israel gå. Han valde, att stadigt bära de bördor, som Herren betrott honom med. Han var så rikt gynnad av Gud, och erhöll så omfattande erfarenhet av färderna i ödemarken och bevittnandet av yttringarna av Guds mirakel och hans utomordentliga härlighet, att han vid tillbakablicken på sitt livs scenerier, slog fast att han hade fattat ett klokt beslut om, att lida pin tillsammans med Guds folk, hellre än att njuta av syndens nöjen för en stund. Han ångrade inte sina lidanden och svårigheter. Blott en olycksalig handling ödelade hans storslagna erfarenhet. Om han kunde sona för denna enda överträdelse, skulle han förlika sig med tanken på sin förestående död. Han fick sig berättat, att ånger, ödmjukhet och tro på Guds Son, som skulle dö som offer för människorna, var allt, vad Gud krävde. Detta syndfria och fullkomliga offer skulle vara i allt antagbart för Gud, och skulle länka samman begränsade människor, ehuru de var fallna, genom dessas ånger och lydnad med Hans egen helighet.

Då änglarna för Mose visade en panoramavy över det utlovade landet, uppfattade han hela sceneriet, och uppfattade dess prakt, med nästan gudomlig klarhet. Det var ett annat Eden, med ett överflöd av fruktträd av nästan alla de slag, och synnerligen vackra träd och blommor. Där var sköna städer, med bäckar och vattenfall. Där var åkrar med vete, råg och vingårdar, liksom fikonträd och granatäpplen samt olivträd och honung. Herren hade sagt: ”ett land där du inte skall äta ditt bröd i fattigdom och där ingenting skall fattas dig”. Kapitel 8:9.

Mose blev visad framtida händelser, i synnerhet dem, som hade med Jesu Kristi första ankomst att göra. Han blev visad väsentliga och spännande scener i Kristi liv, och de platser, där dessa scener skulle utspelas. Han såg Frälsarens födelse i ringhet, och änglarna, som tillkännagav de glada nyheterna för herdarna: ”Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” Lukasevangeliet 2:10. Mose såg, att Kristus hade bytt ut Sitt majestät och Sin glans mot Betlehems krubba. Han hörde de glada rösterna från den strålande, himmelska hären utbrista i den gudomliga sången: ”’Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag.’” Vers 14. Så såg han världens Frälsare vandra ödmjukt genom Betlehems gator, avklädd kunglig ära, utan pomp och glans. Han såg sättet Han blev förkastad på av det stolta och fördärvade judafolket. De föraktade och förkastade Honom, som var kommen, för att ge dem liv. Här var deras hoppets stjärna. Han såg Guds Sons stora lidande i Getsemane Örtagård, och förrådandet av Jesus i händerna på en folkhop, som Satan hade eggat till ursinne. Han såg det gruvliga hånandet och piskandet, som Kristi eget folk jagats upp till, och deras avslutande, krönande handling i, att nagla Honom vid korset. Mose såg, att liksom han hade lyft upp ormen i ödemarken, blev Guds Son lyft upp på träkorset. Han såg Honom blöda och dö, så att var och en, som tror på Honom, inte skall gå förtappad, utan ha evigt liv.

Sorg, förbluffning, harm och rädsla stod att läsa i Mose anlete, i det att han såg det hyckleri och sataniska hat, som det judiska folket visade mot sin Återlösare, den mäktige Ängel, som hade gått före fäderna och verkat så förunderligt för dem på alla deras färder. Han hörde Hans förtvivlade rop: ”’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?’” Markusevangeliet 15:34, kursivering i Folk-Bibeln 98. Han såg Honom stå upp från de döda, och träda ut som en triumferande segerherre samt stiga upp till Sin Fader ledsagad av tillbedjande änglar. Stadens portar öppnades av änglar, som bjöd sin gudomlige Befälhavare välkommen åter med lovsånger och evig seger. Mose ansikte förändrades, och sken med en helig strålglans, då han såg Kristi härlighet och triumf. Hur små tedde sig inte hans svårigheter, besvär och offer jämförda med dem, som Guds gudomlige Son måste genomgå! Han gladde sig åt, att han hade utstått lidanden tillsammans med Guds folk, och i mindre utsträckning tagit del med Kristus i Hans lidanden.

Det var inte Guds vilja, att någon skulle följa med Mose upp på Pisgas topp. Där stod han, på ett högt utsprång på Pisgas topp, med Gud och himmelska änglar närvarande. Efter att han hade mättats av, att se Kanaan, lade han sig ned som en trött krigare, för att vila. Han föll i sömn, men det var dödens sömn. Änglar tog hans kropp och begravde den i dalen. Israeliterna upptäckte aldrig, var han begravts. Hans dolda gravplats skulle hindra folket från, att synda mot Herren, genom att idka avgudadyrkan av hans kropp.

De, som inte tillräckligt uppmärksammat hans undervisning, då han levde, skulle ha svävat i den största fara för, att ha visat ohelgad sorg i samband med hans död, och skulle ha begått avgudadyrkan över hans livlösa kropp, om de hittat dess grav. Gud hade tänkt Sig, att Han skulle dölja Mose för dem, och inte låta folket känna till hans grav. Bara Han Själv och himmelska änglar skulle känna till dess plats. Mose hade uträttat mycket för Israel. I alla hans instruktioner till dem gick det att skönja rättfärdighet, förstånd och renhet.

Mose liv kännetecknades av den högsta kärlek till Gud. Hans medömkan, ödmjukhet och fördragsamhet skänkte honom inflytande över Israels här. Hans iver och tro på Gud var större, än den uttryckt av några andra människor på jorden. Han hade ofta talat till sitt folk med gripande ord. Ingen visste bättre, än han, hur folkets kärlek skulle sättas i rörelse. Han styrde över allt, som hade med folkets religiösa angelägenheter att göra, med stor visdom.

Satan jublade, då det lyckades honom att få Mose att synda mot Gud. Ty genom denna överträdelse kom Mose under dödens herravälde. Om han hade fortsatt att vara trofast, och hans liv inte hade fläckats av denna enda överträdelse, varigenom Gud inte ärades för att vattnet kom ur klippan, skulle Mose ha kommit in i det utlovade landet, och skulle förvandlad ha tagits upp till himmelen, utan att se döden. Mikael, eller Kristus, som begravde Mose tillsammans med änglarna, steg ned från himmelen, sedan Mose hade legat en kort tid i graven, och återuppväckte honom samt tog honom till himmelen.

Då Kristus och änglarna närmade sig graven, visade Satan och hans änglar sig där, och vakade över Mose lekamen, för att kroppen inte skulle avlägsnas. I det att Kristus och Hans änglar närmade sig, motsatte sig Satan deras annalkande, men härligheten och kraften från Kristus och Hans änglar tvingade dem till, att falla tillbaka. Satan gjorde anspråk på Mose lekamen, på grund av hans enda överträdelse; men Kristus hänvisade honom saktmodigt till Sin Fader och sade: ”’Må Herren straffa dig.’” Judasbrevet vers 9. Kristus sade till Satan, att Han visste att Mose ödmjukt hade ångrat detta enda fel, att det inte fanns någon fläck på hans karaktär, och att hans namn stod med eldskrift i de himmelska registren. Så väckte Kristus upp Mose kropp, som Satan hade gjort anspråk på.

Vid Kristi förklaring blev Mose och Elia, som hade förvandlats, ditskickade, för att tala med Kristus om Hans lidanden. De blev tillika bärare av Guds härlighet till Hans dyrbare Son.  Mose hade blivit storligen ärad av Gud. Han hade fått lov till, att tala ansikte mot ansikte med Gud, som en människa talar med en vän. Och Gud hade uppenbarat Sin enastående härlighet, såsom Han aldrig hade gjort för någon annan.

Mose var en bild på Kristus. Han tog emot ord från Guds mun, och talade dem till folket. Gud såg det riktiga i, att undervisa Mose i lidandets och armodets skola, innan han skulle vara redo för, att leda Israels härar på deras färder från Egypten till det jordiska Kanaan. Guds Israel, som nu är på väg till det himmelska Kanaan, har en Härförare, som inte behöver någon jordisk utbildning, vilket Mose gjorde, till att göras lämplig för arbetet som gudomlig Lärare och Ledare, för att föra Sitt folk till ett bättre och himmelskt land. Han visade ingen mänsklig svaghet eller ofullkomlighet; ändå dog Han, för att ge oss tillgång till det utlovade landet. Mose pekade framåt till Kristus. Han sade: ”Herren, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.” Femte Moseboken 18:15. Han fortsätter: ”Herren sade då till mig: ’De har rätt i vad de säger. En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag själv utkräva det av honom.” Verserna 17-19.

Genom yttre tecken och ceremonier hade Herren, med Sin stränga rättfärdighet, kungjort Sin renhet och helighet för hebréerna. Han hade också mångdubblat bevisen för Sin villighet till, att förlåta de felande och syndiga, som visat sann ånger, och underordnat sig Hans rättvisa krav, medan de bragt sina offer i tro på det framtida, fullkomliga offret av Guds Son. Då översteprästen utförde sin tjänst för folket, riktades deras sinnen mot Frälsarens ankomst, som den judiske prästen var en slående och skön framställning av.