White. Undsättningsplanen. Kapitel 29. Giftormarna

Undsättningsplanen

Kapitel 29
Giftormarna

Av: Ellen White

Medan folket färdades från Hor på sin väg till Röda Havet, för att omringa Edoms land, blev de allvarligt modlösa, och beklagade sig över resans vanskligheter. ”Och folket talade mot Gud och mot Mose och sade: ’Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!’ Då sände Herren giftiga ormar ibland folket, och de bet folket och många i Israel dog. Då kom folket till Mose och sade: ’Vi har syndat genom att vi talade mot Herren och mot dig. Bed till Herren att han tar bort dessa ormar från oss.’ Och Mose bad för folket. Herren sade till Mose: ’Gör dig en orm och sätt upp den på en påle. Den som har blivit ormbiten och ser på den skall leva.’ Mose gjorde då en kopparorm och satte upp den på en påle. Om någon blev biten av en orm, fäste han blicken på kopparormen och fick leva.” Fjärde Moseboken 21:5-9.

Israels barns knorrande saknade grund, och ogrundade ting går alltid till ytterligheter. De kom med falsarier och sade sig sakna bröd och vatten. De hade fått bådadera genom ett mirakel vilande på Guds barmhärtighet. För att straffa dem för deras otacksamhet, och klagomål mot Gud, lät Herren giftormar bita dem. Dessa kallades för eldormar (i KJV-översättningen), eftersom deras bett orsakade en smärtsam inflammation, och snar död. Till denna tidpunkt hade israeliterna varit förskonade från dessa ormar i öknen tack vare ett fortgående mirakel; ty den ödemark de färdades igenom, var plågad av giftiga ormar.

Mose sade till folket, att Gud dittills hade bevarat dem, så att de inte hade blivit skadade av ormarna. Detta var ett tecken på Hans omsorg om dem. Han berättade för dem, att det var på grund av deras onödiga knorrande, och klagomål på vanskligheterna under färden, som Gud hade låtit dem bli ormbitna. Men Gud hade banat väg för dem. Det förekom ingen sjukdom ibland dem. Deras fötter svullnade inte upp under deras resor, deras kläder blev heller inte utslitna. Gud hade gett dem änglamat och det renaste vatten ur den hårda klippan. Och mot bakgrund av dessa tecken på Hans kärlek skulle Han, om de beklagade sig, sända Sina straffdomar över dem på grund av deras otacksamhet, och få dem till att erkänna den entydigt barmhärtiga omsorg om dem, som de inte hade lagt märke till.

Israeliterna greps av skräck inför ormarna, och bekände sin synd, att de hade knorrat. Mose anvisades att hänga upp en kopparorm på en påle, och om de ormbitna tittade på den, skulle de bli friska.

Här blev israeliterna ålagda att göra något. De måste se på kopparormen, om de ville leva. Många hade dött på grund av ormbetten. Då Mose reste upp stången med kopparormen, ägde vissa inte tron, att de genom att bara blicka på den skulle bli helbrägdagjorda eller botade. Mödrar, fäder, bröder och systrar var alla ivrigt upptagna av, att hjälpa sina lidande och döende släktingar och vänner att fästa sina matta ögon på ormen. Om de bara såg den en gång, medan de var i färd med att svimma och dö, fick de liv, och blev av med alla sina giftiga sår. Det var ingen kraft hos kopparormen, som åstadkom sådan snabb förändring hos betraktarna. Den helbrägdagörande kraften de fick, genom att titta på ormen, kom endast från Gud. I Sin visdom valde Han detta sätt, att visa Sin makt på. Det var folkets tro på det erbjudna hjälpmedlet, som var godtagbar för Gud. Genom enkla medel gjordes folket medvetna om, att Gud hade låtit ormar påverka dem på grund av deras gnällande och bristfälliga tro på Honom. Om de bara ville lyda Gud, behövde de inte vara rädda; ty Han skulle vara deras värn, och bevara dem från de faror, som de hela tiden var utsatta för i öknen.

Hebréerna kunde i sitt lidande inte rädda sig själva från de eldiga giftormarnas påverkan. Gud allena förmådde, att frälsa eller rädda det syndiga och upproriska Israel med Sin oändliga makt. Likväl fann Han, i Sin visdom, det inte rätt, att förlåta deras överträdelser, utan att pröva deras ånger och tro. De ålades, att genom sina egna handlingar visa sin syndaånger och tro på det tillvägagångssätt, som Gud hade ordnat med för deras tillfrisknande. De måste, å sin sida, handla. De måste se, för att leva. Handlingen att se, visade deras tro på Guds Son, som ormen var en bild av. Att kopparslangen lyftes upp, skulle lära Israel en läxa. De hade fört sina offergåvor till Gud, och menade, att de därmed hade bringat tillräcklig försoning sina synder. De litade inte genom tro på den kommande Förlossarens förtjänster, som deras offringar blott var en avbild av. Den av koppar framställda ormen, som skulle likna de giftiga eldormarna, anbringades mitt i lägret, uppsatt på en påle. Detta skulle visa Israels barn, att deras offergåvor, i sig själva, ägde lika ringa frälsande dygd eller kraft som kopparormen, vilken skulle påminna dem om Guds Sons framtida offer. Således skulle deras offergåvor bringas med underdånig vilja, och ångerfulla hjärtan, i tro på Guds dyrbare Sons förtjänstfulla offer. Ingen blev tvungen till, att se på kopparormen. Alla kunde se och leva, eller inte tro på det enkla hjälpmedel Gud hade erbjudit, vägra att se och därmed dö.

Guds krav blir inte alltid uppfattade eller uppskattade av Hans folk, och många förstår inte Guds handlande mot dem; likväl bör de inte å sin sida betvivla Guds avsikter, utan visa underdånig lydighet; för Gud har en avsikt med alla Sina krav, som vi inte fullt ut inser här, men senare kommer att förstå.

Israel beskyddades genom ett mirakel vilande på Guds dagliga barmhärtighet under sina resor i öknen. Den mäktige ängel, som gick framför dem, var Guds Son. Han jämnade vägen för dem, så att deras fötter inte svullnade upp. Det var himmelens Majestät, som höll tillbaka och stod emot de kraftfulla och farliga djuren i skogen, såväl som de giftiga ormarna, gisslet i öknen. Israels barn insåg inte, att de skyddades från tusentals faror under sina vandringar, ty dessa hölls på avstånd. De hade vantrons hårda hjärtan, och var ovilliga till, att bli vägledda och styrda av Gud. De inbillade sig onda företeelser. De tänkte på och tjatade om hotande faror, fastän de inte drabbades av några. Herren lät ormarna pina dem, så att de skulle erkänna hur mycket de skulle ha lidit, om Gud inte i Sin nåd hade tagit vara på dem, och bevarat dem från pina och död. Herren hade nyligen gett dem en storartad seger över deras fiender, som svar på bön. Herren prövade dem, för att fastställa, om de ville se på Honom, och lita på Honom, i fall de skulle stöta på verkliga svårigheter. Men de bestod inte provet; de klagade inför Gud, och hävdade, att Mose ville döda dem genom svält. Herren straffade dem, genom att låta dem drabbas av den död, som de hade beklagat sig över.

Kopparormen upphängd på en stång åskådliggör Guds Son, som skulle dö på korset. Folk, som lider av verkningarna av synd, kan endast finna hopp och frälsning i det hjälpmedel, som Gud har skapat. Liksom israeliterna bevarade sina liv, genom att se på kopparormen, kan syndare se på Kristus och leva. I motsats till kopparormen, äger Han dygd och kraft i Sig Själv till, att bota den lidande, ångrande och troende syndaren. Kristus säger om Sig Själv: ”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” Johannesevangeliet 3:14, 15.