White. Undsättningsplanen. Kapitel 28. Mose Synd

Undsättningsplanen

Kapitel 28
Mose Synd

Av: Ellen White

Igen fördes Israels församling ut i ödemarken, till den plats, där Gud prövade dem strax efter uttåget ur Egypten. Herren gav dem vatten ur klippan, som Han hade låtit flyta alldeles till strax innan de kom till klippan. Då såg Herren till, att den levande strömmen upphörde, för att ånyo pröva Sitt folk, för att se, om de skulle utstå trosprövningen, eller knorra emot Honom.

Då hebréerna blev törstiga, och de ej fann vatten, förlorade de tålamodet och glömde bort Guds kraft, som nästan fyrtio år tidigare hade gett dem vatten ur klippan. I stället för att lita på Gud, beklagade de sig inför Mose och Aron, och sade till dem: ”’Om vi ändå hade fått dö när våra bröder dog inför Herrens ansikte!” Fjärde Moseboken 20:3. Det vill säga, de hade önskat att de hade ingått i skaran, som utrotades genom plågan under Koras, Datans och Abirams uppror.

De frågade vredgat: ”Varför har ni låtit Herrens församling komma in i denna öken, så att vi och vår boskap måste dö här? Varför har ni fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma till denna hemska plats? Här växer varken säd eller fikon, vindruvor eller granatäpplen, och här finns inget vatten att dricka.’ Men Mose och Aron gick bort från församlingen till uppenbarelsetältets ingång och föll ner på sina ansikten. Då visade sig Herrens härlighet för dem. Och Herren talade till Mose. Han sade: ’Tag staven, och kalla samman menigheten, du och din bror Aron, och tala till klippan inför deras ögon, och den skall ge vatten. Så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och ger menigheten och dess boskap att dricka.’ Då tog Mose staven, som låg inför Herrens ansikte, så som han hade befallt honom. Och Mose och Aron kallade samman församlingen framför klippan, och han sade till dem: ’Lyssna, ni upproriska! Kan vi ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?’ Sedan lyfte Mose upp sin hand och slog med sin stav två gånger på klippan, och mycket vatten kom ut, så att menighet och boskap fick dricka. Men Herren sade till Mose och Aron: ’Eftersom ni inte litade på mig och inte höll mig helig inför Israels barns ögon, därför skall ni inte få föra denna församling in i det land som jag har givit dem.’”  Verserna 4-12.

Här syndade Mose. Han blev trött på folkets ständiga knorrande mot honom, och tog, på Herrens bud, staven. Men i stället för att tala till klippan, som Herren befallt honom, slog han på den med staven två gånger, efter att ha sagt: ”Kan vi ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?’” Här talade han oklokt med sina läppar. Han sade inte: Gud skall nu visa Er ett annat bevis på Sin kraft, och ge Er vatten ur denna klippa. Han tillskrev inte Gud makt och härlighet, för att åter få vattnet att flyta från den hårda klippan, och därför upphöjde han Honom inte inför folket. För detta fel från Mose sida ville Gud inte låta honom leda folket till det utlovade landet.

Denna nödvändighet, att påvisa Guds kraft, innebar en stor högtidlighet; och Mose och Aron borde ha nyttjat den till, att göra ett gott intryck på folket. Men Mose blev upprörd; och i otålighet och vrede på folket, på grund av deras knorrande, sade han: ”’Lyssna, ni upproriska! Kan vi ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?’” Genom att ställa denna fråga, medgav han praktiskt taget inför det knotande Israel, att de hade rätt i sin anklagelse, att han fört dem ut ur Egypten. Gud hade tillgivit folket större överträdelser, än den Mose begick, men  Han kunde inte fördra synd hos en ledare för Sitt folk, som Han kunnat göra med de ledda. Han kunde inte ursäkta Mose synd, och låta honom tåga in i det utlovade landet.

Herren gav här Sitt folk ett omisskännligt bevis på, att Han, som hade åstadkommit en så förunderlig befrielse för dem, genom att bringa ut dem ur Egyptens träldom, var den mäktige ängel, och inte Mose, som gick framför dem på alla deras resor, och om vilken Han hade sagt: ”Se, jag sänder en ängel framför dig, och han skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats som jag har förberett. Tag dig till vara för honom och lyssna till hans röst. Var inte upprorisk mot honom. Han kommer inte att förlåta era överträdelser, ty mitt namn är i honom.” Andra Moseboken 23:20, 21. Mose tog till sig den ära, som tillhörde Gud, och gjorde det nödvändigt för Gud, att göra det som i denna situation skulle överbevisa det upproriska Israel om, att det inte var Mose, som förde dem ut ur Egypten, utan Gud Själv. Herren hade åt Mose överlämnat uppdraget, att leda Sitt folk, medan den mäktige Ängeln gick framför dem under alla deras färder, och styrde alla deras resor. Eftersom de så snabbt glömde, att Gud ledde dem genom Sin Ängel, och tillskrev människor det, som Guds kraft allena kan utföra, hade Han prövat dem och sökt att utröna, om de ville lyda Honom. De föll vid varje prövning. I stället för att tro på och erkänna Gud, som hade bestrött deras stig med bevis på Sin kraft, och tydliga tecken på Sin omsorg och kärlek, litade de inte på Honom, och beskyllde Mose för, att de hade måst lämna Egypten, och anklagade honom för, att ha orsakat alla deras olyckor. Mose hade uthärdat deras hårdhet med anmärkningsvärt tålamod. En gång hade de hotat med, att stena honom.

Herren ville avlägsna detta intryck för alltid från deras tankar, genom att förbjuda Mose att gå in det utlovade landet. Herren hade upphöjt Mose rejält. Han uppenbarade för honom Sin stora härlighet. Han hade släppt in honom i Sin heliga närhet hos Sig på berget, och hade nedlåtit Sig till, att tala med honom, som en människa talar med en vän. Genom Mose hade han meddelat Sin vilja, Sina förordningar och Sina lagar till folket. Han blev således ära och upphöjd av Gud, vilket gjorde hans misstag desto allvarligare. Mose ångrade sin synd, och ödmjukade sig ordentligt inför Gud. Han meddelade hela Israel sin sorg för sin synd. Han dolde inte följden av sin synd, utan nämnde för dem, att han inte fick leda dem in i det utlovade landet. Så frågade han dem, om detta fel från hans sida var så allvarligt, att Gud måste rätta till det, hur skulle då Gud betrakta deras upprepade knorrande, varvid de anklagade honom (Mose) för Guds osedvanliga hemsökelser på grund av deras synder!

Vid detta enda tillfälle lämnade Mose intrycket, att han hade lockat fram vattnet ur klippan, fastän han borde ha upphöjt Herrens namn ibland Hans folk. Herren ämnade nu slå fast inför Sitt folk, att Mose blott var en människa, som följde vägledning och anvisningar från en mäktigare än han, ja, från Guds Son. Härvidlag ville Han inte låta dem sväva i tvivelsmål. Där mycket ges, fordras det mycket i gengäld. Mose hade gynnats i hög grad genom särskilda blickar på Guds majestät. Guds ljus och härlighet hade tilldelats honom i rikt mått. Hans ansikte hade återspeglat på folket den härlighet, som Herren hade låtit skina på honom. Alla kommer att dömas enligt de förmåner de åtnjutit, och det ljus samt de gåvor de har fått.

Goda människors synder, vars uppträdande i övrigt varit värt att efterlikna, är ett särskilt hån mot Gud. De kommer Satan att jubla, och skämmer ut Guds änglar genom felen hos Guds utvalda redskap, samt ger de orättfärdiga orsak till, att upphöja sig själva mot Gud. Herren hade Själv lett Mose på ett bestämt sätt, och hade uppenbarat Sin härlighet för honom, som för ingen annan på jorden. Av naturen var han otålig, men hade ett fast grepp om Guds nådegåva, och vädjade så ödmjukt om visdom från himmelen, att han blev styrkt av Gud, och övervann sin otålighet. Därigenom blev han av Gud kallad för den ödmjukaste personen på jordytan.

Aron dog på berget Hor, ty Herren hade sagt, att han inte skulle komma in i det utlovade landet. Han hade ju tillsammans med Mose syndat, då vattnet kom ut ur klippan i Meriba. Mose och Arons söner begravde honom på berget, så att folket inte skulle frestas till, att utföra så märkvärdiga ceremonier kring hans kropp, att de skulle göra sig skyldiga till avgudadyrkans synd.

Kananéerna förde krig mot Israel, och tog en del av dem till fånga; och israeliternas här bönföll Herren om, att vara med dem i slaget mot kananéerna, och befria dem ur deras händer, för då skulle de fullt ut kullkasta deras städer och troget följa Gud. Han hörde deras bön, och drog ut med deras här i krig, och israeliterna besegrade sina fiender, samt utplånade helt dem och deras städer.