White. Undsättningsplanen. Kapitel 22. Främmande Eld

Undsättningsplanen

Kapitel 22
Främmande Eld

Av: Ellen White

”Men Arons söner Nadab och Abihu tog var sitt fyrfat och lade eld i dem, strödde på rökelse och bar fram främmande eld inför Herrens ansikte, något som han inte hade befallt dem. Då gick eld ut från Herren och förtärde dem, så att de dog inför Herren. Och Mose sade till Aron: ’Detta är vad Herren har talat: På dem som står mig nära skall jag bevisa mig helig och inför allt folket bevisa mig härlig.’ Och Aron teg stilla.” Tredje Moseboken 10:1-3.

Arons söner tog inte helig eld från det altare, som Herren Själv hade tänt, och som Han hade befallt prästerna att använda, då de offrade rökelse inför Honom. De tog vanlig eld, och anbringade den i sitt rökelsekar, samt lade rökelsen därpå. Detta var en överträdelse av Guds uttryckliga befallning, och Hans straffdom följde snabbt därefter. Arons söner, som hade en helig tjänst, skulle inte ha överträtt denna regel, om de inte hade varit sådana vinpimplare, och blivit delvis omtöcknade. De tillfredsställde aptiten, vilken fördärvade deras förståndsförmågor, och gjorde dem olämpliga för det heliga ämbetet. Deras förstånd var så omtöcknat, att de inte hade en verklig förnimmelse av, vad som var helig eld, som Gud låtit falla från himlen och som ständigt hölls brinnande på altaret, och vanlig eld, som Han hade förbjudit dem att använda. Om de hade brukat sina förståndskrafter fullt ut, skulle de med skräck ha undvikit, att förmätet överträda denna Guds uttryckliga befallning. De var särskilt gynnade av Gud, eftersom de ingått i den skara av äldstebröder, som bevittnade Guds härlighet på berget. De insåg, att det krävdes av dem den djupaste självrannsakan och helgelse, innan de trädde in i helgedomen, där Guds närvaro kom till uttryck.

”Sedan sade Mose till Aron och till hans söner Eleasar och Itamar: ’Ni skall inte ha ert hår oordnat eller riva sönder era kläder, för att ni inte skall dö och vrede drabba hela menigheten. Men era bröder, hela Israels hus, må gråta över den brand som Herren har tänt. Ni skall inte gå bort från ingången till uppenbarelsetältet, för att ni inte skall dö, ty Herrens smörjelseolja är på er.’” Verserna 6, 7. Och de gjorde, som Mose sagt. De dödade männens far, och deras bröder, blev förbjudna, att visa något tecken på sorg för dem, som blivit rättvist straffade av Gud. Då Mose påminde Aron om Herrens ord, att Han ville bevisa Sig helig på dem, som stod Honom nära, förhöll sig Aron tyst. Han visste, att Gud var rättvis; och han knotade inte. I hjärtat var han bedrövad över sina söners ödesdigra död i olydnad; likväl gav han inte uttryck för sin sorg, på Guds befallning, för att inte dela sönernas öde, och för att församlingen inte också bli påverkad av oförsonlighetens anda, samt drabbad av Guds vrede.

Då israeliterna begick synd, och Gud straffade dem för deras överträdelse, och folket knorrade över de drabbades öde, i stället för att bedrövas, eftersom Gud blivit vanärad, betraktades de medlidsamma som lika skyldiga, som överträdarna.

Herren lär oss, i de anvisningar Aron hade fått, om försoning i skenet av Hans rättvisa straff, också när Hans vrede kommer tätt inpå skinnet. Han ville få Sitt folk till, att erkänna det rättvisa i dessa tillrättavisningar, så att andra skulle frukta dem. I dessa yttersta dagar är många benägna för självbedrägeri, och de är ur stånd till, att se sina egna fel. Om Gud, genom Sina tjänare, tillrättavisar den felande, finns det alltid sådana, som är redo att hålla med den, som förtjänar tillrättavisning. De vill försöka, att lätta den börda, som Gud har tvingat Sina tjänare att lägga på dem. Dessa sympatisörer tror sig uträtta ett dygdens verk, genom att hålla med den felande, vars verk har allvarligt skadat Guds sak. Dessa är bedragna. De sammangaddar sig helt enkelt mot Guds tjänare, som har fullgjort Hans vilja, och mot Gud Själv, och är lika skyldiga som överträdaren. Det är många felande själar, som kunnat bli frälsta, om de inte hade blivit bedragna genom falsk förståelse.

”Herren talade till Aron. Han sade: ’För att ni inte skall dö får varken du själv eller dina söner dricka vin eller starka drycker när ni skall gå in i uppenbarelsetältet. Detta skall vara en evig stadga för er släkte till släkte. Ni skall skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och rent.” Verserna 8-10.

Berättelsen om Arons söner har nedtecknats, för att gagna Guds folk, och är främst ägnad som undervisning för dem, som förbereder sig till Kristi andra ankomst, nämligen att eftergivenhet för en fördärvad aptit ödelägger själens finare känslor, och påverkar det förnuft, som Gud har gett människor. Därmed förlorar andliga och okränkbara ting sin heliga betydelse. Olydnad ter sig behaglig, i stället för övermåttan syndig. Satan fröjdar sig över, att se människor formade till sin Skapares avbild ge sig hän som slavar gentemot en fördärvad aptit; ty härigenom förmår han, att framgångsrikt styra sinnets krafter, och leda de icke återhållsamma till att handla så, att de blir förnedrade och Gud vanärad, genom att de mister förnimmelsen av Hans heliga krav. Det var eftergivenhet för aptiten, som kom Arons söner att använda vanlig eld i den heligas ställe vid offrandet.

Arons söner, som avvek från Guds befallningar, står för dem, som överträder Herrens fjärde bud, vilket klart och tydligt säger: ”Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete”, osv. Andra Moseboken 20:9, 10. Nästan alla, som bekänner sig till att följa Jesus, helighåller inte den dag Gud har gjort okränkbar och kräver att de skall hålla helig, genom att vila på den, eftersom Han Själv har vilat på den. De arbetar under Guds heliga tid, och ärar den första veckodagen, genom att vila på den, som är en vanlig arbetsdag, en dag, som Gud inte vilade på, och som Han inte har tilldelat helig ära.

Avvikelse från det fjärde budet hemsöks inte genast med timlig död; likväl betraktar Gud brott härvidlag lika allvarliga som Arons söners överträdelse. När Gud säger: Håll den sjunde dagen helig, menar Han inte den sjätte eller den första, utan den dag, som Han har specificerat. Om människan sätter en vardag i en helig dags ställe, och säger, att det gör detsamma, hånar hon himmelens och jordens Skapare, som har gjort Sabbaten till minnesdag över Sin vila på den sjunde dagen, efter att ha skapat världen på sex dagar. Det är en farlig sak, att som Guds tjänare försumma Hans inrättningar. De, som har att göra med Gud, som är oändlig, och som glasklart anvisat reglerna för Sin tillbedjan, bör följa precis det tillvägagångssätt, som Han har föreskrivit, och inte känna sig fria till, att avvika det minsta från det, därför att de tror, att detta duger lika gott. Gud önskar att lära alla Sina skapade varelser, att Han menar det, som Han säger.