White. Undsättningsplanen. Kapitel 21. Helgedomen

Undsättningsplanen

Kapitel 21
Helgedomen

Av: Ellen White

Tabernaklet gjordes enligt Guds befallning. Herren reste upp män, och utrustade dem med mera, än naturliga förmågor till, att utföra detta ingenjörsarbete. Varken Mose eller någon av dessa hantverkare tilläts, att planera byggnadens utformning eller själva hantverket vid uppförandet. Gud Själv lade planen, och Han gav den till Mose, med bestämda anvisningar om dess storlek och form, om möblerna, som skulle finnas däri. Han visade Mose en miniatyrmodell av den himmelska helgedomen, och befallde honom att göra tingen enligt mönsterbilden, som visats honom på berget. Mose skrev ned alla anvisningarna, och läste upp dem för de mest inflytelserika ibland folket.

Så efterlyste Herren frivilliga gåvor från folket, för att göra Honom en helgedom, för att Han skulle kunna bo mitt ibland dem. ”Israels hela menighet gick då bort ifrån Mose. Sedan kom de tillbaka, var och en som manades till det i sitt hjärta, och var och en som hade en villig ande till detta bar fram en gåva åt Herren till arbetet på uppenbarelsetältet, till tjänsten där och till de heliga kläderna. De kom, både män och kvinnor, och var och en bar med villigt hjärta fram spännen, örhängen, fingerringar och halssmycken, alla slags värdesaker av guld, var och en som kunde offra en gåva av guld åt Herren.” Andra Moseboken 35:20-22.

Omfattande och kostsamma förberedelser var nödvändiga. Dyrbara och värdefulla material samlades ihop. Men Herren godtog bara frivilliga gåvor. Helgelse till Guds verk och offer av hjärtat var det första kravet, för att ordna med en boning åt Gud. Och då helgedomsbygget var igång, och folket förde med sig sina gåvor till Mose, och han gav dem till hantverkarna, undersökte alla de kloka män, som var sysselsatta med verket, gåvorna. Sedan bestämde de, att folket hade skänkt tillräckligt mycket, ja, mer, än de hade användning för. Och Mose förkunnade inför lägret detta meddelande: ”’Ingen, vare sig man eller kvinna, skall göra något mer för att ge till helgedomen.’ Så hindrades folket från att bära fram fler gåvor.” Kapitel 36:6.

Israeliternas upprepade knorrande, och hemsökelserna från Guds vrede på grund av deras överträdelser, står skrivna i kyrkohistorien till gagn för Guds folk, men mera i synnerhet som en förmaning till dem, som lever nära tidens slut. Även deras helgelse, deras kraft och givmildhet i, att bringa sina frivilliga gåvor till Mose, har nedtecknats för Guds folks bästa. Deras exempel med, att skänka material till tabernaklet med sådan glädje, är ett föredöme för alla, som verkligen älskar att tillbe Gud. De, som värdesätter välsignelsen från Guds heliga närhet vid uppförandet av en byggnad, där Han kan möta dem, skall visa större intresse och iver för det heliga arbetet. Värdet av deras himmelska välsignelser bör rangordnas högre, än deras jordiska bekvämligheter. De bör inse, att de bygger ett hus åt Gud.

Många lägger ned mycket pengar på att uppföra behagliga och smakfulla byggnader åt sig själva; men när de förbereder en plats, där de kan vistas i den Högstes och mest Upphöjdes närhet, visar de en besynnerlig likgiltighet, och har inget särskilt intresse för bekvämlighet, arrangemang och hantverk. Deras offer ges inte med glädje i hjärtat, utan motvilligt; och de söker hela tiden efter ett sätt, att göra den heliga byggnaden billigast möjlig. Ändå skall den tjäna som hus för tillbedjan. Somliga visar större intresse för, att bygga ladugårdar, där de kan hysa sin boskap, än de har för, att bygga en tillbedjansplats för Gud. Dessa värdesätter heliga förmåner i förhållande till de gärningar de visar. Och deras framgång och andliga styrka motsvarar också deras gärningar. Gud låter inte Sin välsignelse vila över dem, som tillmäter gudomliga ting så ringa värde. Gud godtar inga ovilliga och förbehållsamma offer. De, som på allvar bringar Herren antagbara offer, av det allra bästa de har, och det villigt, liksom Israels barn bragte sina gåvor till Mose, blir välsignade i samma grad, som de har tillmätt värdet av gudomliga ting.

Det säger sig självt, att en byggnad, som är entydigt uppförd som mötesplats för Gud och Hans folk, bör arrangeras med omsorg - göras bekväm, skön och behaglig; ty den skall vigas åt Gud, och överlåtas åt Honom, och Han skall bes enträget om, att förbli i det huset, samt göra det heligt genom Sin heliga närvaro. Det bör ges tillräckligt mycket i villighet till Herren, för att givmilt fullborda verket, och då kommer hantverkarna att kunna säga: Kom inte med ytterligare offergåvor. Ett hus byggt till Gud, bör aldrig belastas med penningskulder, ty då blir Gud vanärad. Han känner till varje hjärta, och Han belönar envar, som fritt återgäldar Honom, när Han önskar det, för allt det som Han har gett dem. I fall de håller tillbaka det, som hör Gud till, hemsöker Han dem i deras familjer, och gör deras tillgångar mindre. Det återspeglar deras förvaltning, när de rövar från Honom.

Väl tabernakelbygget var klart, undersökte Mose verket, och jämförde det med mönsterbilden och anvisningarna han hade fått från Gud, och han såg att varje enskildhet stämde överens med blåkopian; därför välsignade han folket. Gud tillhandahöll en skiss över arken åt Mose, med särskilda anvisningar om, hur den skulle göras. Arken gjordes till att innehålla stentavlorna, som Gud hade ingraverat de Tio Buden på med Sitt eget finger. Den var formad som en kista, och höljdes med rent guld utvändigt och invändigt. Den var utsmyckad med guldkronor runt om på överdelen. Locket på den heliga kistan var nådastolen, gjord av massivt guld. På vardera änden av nådastolen var fäst en kerub av rent, massivt guld. De vände ansiktena mot varandra, och såg vördsamt ned på nådastolen, som representanter för alla de himmelska änglar, som med intresse och största aktning blickar på Guds lag, som lagts i arken i den himmelska helgedomen. Keruberna hade vingar. Vardera ängels ena vinge sträcktes uppåt, medan den andra täckte kroppen. Arken i den jordiska helgedomen var en bild på den ursprungliga arken i himmelen. Vid sidan av den himmelska arken står det levande änglar, vid vardera änden av arken. Med varsin lyft vinge överskuggar de nådastolen från ömse ändar, med varsin vinge höljer de kroppen, som ett tecken på vördnad och ödmjukhet.

I den jordiska arken ålades Mose, att lägga ned stentavlorna. Dessa benämndes vittnesbördets tavlor; och arken kallades för vittnesbördets ark, eftersom den innehöll Guds vittnesbörd i form av de Tio Buden. Tabernaklet innehöll två avdelningar, åtskilda av ett förhänge eller en förlåt.

Alla tabernaklets möbler var gjorda av massivt guld, eller täckta med guld. Tabernaklets förhängen hade olika färger, var vackert anordnade, och i dem fanns det invävda trådar av guld och silver föreställande keruber. Keruberna var en bild på änglahären, som är knuten till arbetet i den himmelska helgedomen, och som änglar tjänstgörande för de heliga på jorden.

Innanför den andra förlåten stod vittnesbördets ark, och det vackra och rikt utsmyckade förhänget drogs för framför den heliga arken. Detta förhänge nådde inte upp i byggnadens innertak. Guds härlighet, som vilade över nådastolen, var synlig från båda avdelningar, men i blygsam omfattning från den första avdelningen. Strax framför arken, men skilt genom förlåten, stod det gyllene rökelsealtaret. Elden på altaret tändes av Herren Själv, och vårdades ömt, genom att den närdes med helig rökelse, som fyllde helgedomen med sin väldoftande sky, dag som natt. Denna vällukt utbredde sig vida omkring från tabernaklet. Då prästen sände upp rökelse inför Herren, såg han åt nådastolens håll. Även om han inte direkt såg den, visste han att den var där; och då rökelsen steg upp som en sky, sänkte sig Herrens härlighet ned över nådastolen, och uppfyllde det allra heligaste, samt var synlig i det heliga; ja, härligheten fyllde ofta båda avdelningarna, så att prästen inte kunde förrätta gudstjänsten, utan fick stå vid ingången till tabernaklet. I det heliga riktade prästen sin bön i tro till nådastolen, som han inte såg. Det är en bild på, hur Guds folk sänder upp sina böner till Kristus framför nådastolen i den himmelska helgedomen. De ser inte sin Medlare med kroppens öga, utan med trons öga skådar de Kristus framför nådastolen och riktar sina böner till Honom, och åberopar med tillförsikt fördelarna från Hans medling.

Inga fönster släppte in ljus i de heliga avdelningarna. Ljusstaken var tillverkad i renaste guld, och fick brinna natt och  dag, samt gav ljus till båda avdelningar. Lampornas ljus på ljusstaken avspeglades på bräderna, som var klädda i guld, och på de heliga möblerna samt på det vackert färgade förhänget med keruber utförda i guld- och silvertråd. Allt detta var obeskrivligt härligt. Inget språk kan beskriva skönheten och ljuvligheten, samt den heliga härlighet, som avdelningarna stod för. Guldet i helgedomen återspeglade förhängets färger, som liknade regnbågens.

Bara en gång om år fick översteprästen gå in i det allra heligaste, och detta efter de mest grundliga och högtidliga förberedelser. Ingen annan dödligs ögon än översteprästens tilläts att blicka över denna avdelnings heliga upphöjdhet, ty den utgjorde den särskilda boningen åt Guds synliga härlighet. Översteprästen gick alltid bävande in, medan hela folket under högtidlig tystnad väntade på, att han skulle komma tillbaka. Deras allvarligaste önskan var, att Gud skulle välsigna dem. Framför nådastolen talade Gud med översteprästen. I fall han stannade kvar osedvanligt länge i det allra heligaste, blev folket ofta förfärade och fruktade, att Herren hade dödat honom på grund av deras synder, eller på grund av prästens synd. Men då ljudet från de klingande bjällrorna på hans kläder hördes, blev de väldigt lättade. Han trädde så fram och välsignade folket.

Efter det, att tabernakeltjänsten hade utförts, täckte skyn uppenbarelsetältet, och Herrens härlighet uppfyllde boningen; och ”Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, eftersom molnskyn vilade över det och Herrens härlighet uppfyllde tabernaklet. Så ofta molnskyn höjde sig från tabernaklet bröt Israels barn upp. Så gjorde de under hela sin vandring. Men så länge molnskyn inte höjde sig bröt de inte upp, förrän den dag då den höjde sig igen. Ty Herrens molnsky vilade över tabernaklet om dagen, och eld var i den om natten. Så var det inför ögonen på hela Israels folk under hela deras vandring.” Kapitel 40:34-38. Tabernaklet var konstruerat till att tas itu i mindre delar, och bäras med under deras vandringar.

Herren styrde israeliterna på alla deras vandringar genom ödemarken. Då det var bäst för folket, och för Guds härlighet, att de skulle slå upp sina tält på ett visst ställe, tillkännagav Gud Sin vilja för dem, genom att molnskyn vilade rakt över tabernaklet. Och där förblev den, tills Gud anmodade dem, att fortsätta resan. Därmed lyftes härlighetsskyn högt över tabernaklet, och så vandrade de iväg igen. På alla sina resor iakttog de fullkomlig ordning. Varje stam bar på ett standar, med tecknet för sin stamfar på det, och varje stam befalldes att slå läger invid sitt eget standar. Då de vilade efter sina resor, restes tabernaklet och så slog de skilda stammarna läger med sina tält noga inordnade, i det mönster, som Gud hade befallt, omkring tabernaklet, men på visst avstånd från det.

Under folkets vandringar bars förbundsarken längst fram i tåget. ”Herrens molnsky svävade över dem om dagen, när de bröt upp från sin lägerplats. Och så ofta arken bröt upp, sade Mose: ’Stå upp, Herre! Låt dina fiender skingras, låt dem som hatar dig fly för ditt ansikte.’ Och när den sattes ner, sade han: ’Vänd åter, Herre, till Israels ätters många tusenden.’”