White. Undsättningsplanen. Kapitel 23. Vaktlar

Undsättningsplanen

Kapitel 23
Vaktlar

Av: Ellen White

Gud fortsatte, att ge den hebréiska hären proviant från himmelen, men de blev inte nöjda. Deras fördärvade aptit fordrade kött, som Gud i Sin visdom, till stor del, hade undanhållit dem. ”Den blandade hop som följde dem greps av stort begär. Också Israels barn började att gråta igen och sade: ’Vem skall ge oss kött att äta? Vi kommer ihåg fisken som vi åt fritt och för intet i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna.’” Fjärde Moseboken 11:4-6. De tröttnade på maten, som änglarna hade berett åt dem, och sänt till dem från himmelen. De visste, att det precis var den föda Gud ville, att de skulle ha, och att den var nyttig för dem och deras barn. Trots strapatserna i ödemarken fanns det ingen svag person i deras stammar. Satan, sjukdomens och eländets upphov, söker att närma sig Guds folk på den punkt, där han kan uppnå störst framgång. Han har styrt aptiten i stor omfattning ända sedan sitt lyckosamma experiment med Eva, där han fick henne till, att äta av den förbjudna frukten. Han kom först med sina frestelser till den blandade hopen, de troende egyptierna, och väckte deras knorrande. De vägrade, att låta sig nöja med den hälsosamma mat, som Gud hade ordnat med åt dem. Deras fördärvade aptit krävde större variation, i synnerhet köttätande.

Detta knotande påverkade nästan hela folkmängden. Först tillfredsställde Gud inte deras liderliga aptit, utan Han lät straffdomar drabba dem, och förgjorde de mest skyldiga med blixtar från himlen. I stället för att ödmjuka dem, ledde detta till att deras klagan tilltog. Då Mose hörde folkets gråt från deras tältöppningar, och klagan beträffande sina familjer, blev han förtörnad. Han påtalade sin svåra belägenhet för Herren, israeliternas bristfälliga underdånighet, och den ställning Gud hade satt honom i hos folket, som en vårdande fader, vilken gör folkets lidanden till sina egna. Han frågade Herren, hur han skulle kunna bära denna stora börda, att stadigt vara vittne till Israels olydnad, och höra deras knot mot hans befallningar, och mot Gud Själv. Han förklarade för Herren, att han hellre ville dö, än att se Israel, i deras trotsighet, ådra sig domar, medan Guds fiender jublade över deras utplåning. I sitt lidande sade han: Jag är inte i stånd till, att bära ansvaret ensam, ty det är för tungt för mig.

Herren sade till Mose, att han skulle samla sjuttio av de äldste hos sig, som han visste var folkets äldstebröder. Det var inte bara sådana, som nått hög ålder, utan som var värdiga människor, med sunt omdöme och erfarenhet, som var skickade till, att vara domare eller ämbetsmän. ”För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. Där skall jag då stiga ner och tala med dig, och jag skall ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De skall tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. Säg till folket: Helga er till i morgon, så skall ni få kött att äta. Ni har gråtit inför Herren och sagt: Vem skall ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför skall nu Herren ge er kött att äta. Ni skall få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut ur näsan på er och det äcklar er. Ty ni har förkastat Herren som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?’ Mose sade: ’Sexhundratusen fotfolk har jag omkring mig, och du säger: Jag skall ge dem kött att äta under en månad! Finns det då tillräckligt med får och nötboskap att slakta, så att det räcker till åt dem?’ Herren svarade Mose: ’Är då Herrens arm för kort? Du skall nu få se om det jag sagt skall hända dig eller inte.’” Verserna 16-23.

Mose visade själv tvivel på Guds kraft, som Herren tillrättavisade honom för. Med denna fråga från Herren till Mose skulle han inse, att intet var omöjligt för universums store Härskare. Han tillrättavisade Mose för att han glömt bort Hans mirakel. Han, som förmådde att dela Röda Havet, och binda vattnet, så att det stod som en mur på ömse sidor om Israel, medan de gick på torr mark, och kunde låta bröd regna ned till dem från himlen, samt få vatten ur den stenhårda klippan, var också i stånd till, att förse den israeliska hären med köttföda.

”Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. Då steg Herren ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. Då nu Anden vilade över dem började de profeterna, men det gjorde de sedan inte mera.” Verserna 24, 25. Denna profetiska gåva vilade på domarna och de äldste, för att upprätta folkets tillit, och utgöra ett tecken på, att Gud hade valt ut dem till, att förena sin myndighet med Mose myndighet, och att hjälpa till med, att dämpa folkets knorrande under deras resa i ödemarken samt därigenom lätta Mose uppgift.

”Och en stormvind for ut från Herren. Den förde med sig vaktlar från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar över marken. Folket gick då hela den dagen och natten och följande dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer, och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret. Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket, och Herren slog dem med en mycket svår plåga.” Verserna 31-33.

Vid det här tillfället gav Herren folket det, som inte var till deras bästa, eftersom de önskade det. De ville inte nedlåta sig till, att bara ta emot det från Herren, som visat sig vara till deras bästa. De gav sig till med, att knorra i uppror mot Mose, och mot Herren, för att de inte fick det, som visat sig vara skadligt för dem. Deras fördärvade aptit styrde över dem, och Gud gav dem kött till mat, som de önskade, och lät dem lida, eftersom de tillfredsställde sin liderliga aptit. Svår feber ryckte bort en stor skara av dem. De, som hade varit de värsta knorrarna, dödades så snart, som de smakat på köttfödan, som de hade lust till. Om de hade låtit Herren välja ut deras mat åt dem, och varit tacksamma samt nöjda med den mat, som de kunde förtära, utan att ta skada, skulle de inte ha gått miste om Guds gunst, och så bli straffade för sitt upproriska knorrande, ty många av dem blev dödade.