White. Undsättningsplanen. Kapitel 26. Kora, Datan och Abiram

Undsättningsplanen

Kapitel 26
Kora, Datan och Abiram

Av: Ellen White

Herren visste, att Kora hade ett upproriskt hjärta, och verkade i det fördolda mot Mose i Israels församling, även om hans uppror inte hade blommat upp riktigt. Herren gjorde Miriam till ett exempel, som varning för alla, som kunde frestas till, att göra uppror mot Mose. Kora var missnöjd med sin ställning. Han var knuten till tabernakeltjänsten, ändå önskade han att bli upphöjd till prästerskapet. Gud hade satt Mose som högste ledare, och prästrollen anförtroddes åt Aron och hans söner. Kora beslutade sig för, att tvinga Mose till att ändra på tingens ordning, varigenom han kunde stiga upp till värdigheten som präst. För att bli säkrare på sin sak, drog han med sig Datan och Abiram, Rubens efterkommande, i upproret.

De resonerade som så, att eftersom de var ättlingar till Jakobs äldsta söner, måste huvudauktoriteten, som Mose hade tillskansat sig, tillhöra dem; och jämte Kora beslutade de sig för, att skaffa sig ämbetet som präster. Dessa ivrade starkt för detta onda arbete. De påverkade två hundra femtio namnkunniga män till, att slå sig samman med dem. De var också måna om, att säkra sig prästrollen och styret. Gud hade hedrat leviterna med, att utföra tabernakeltjänsten, eftersom de inte deltagit i tillbedjan av guldkalven, och på grund av deras pålitlighet i, att utföra Guds befallning rörande avgudadyrkarna.

Det var bestämt, att leviternas ämbetsuppgift skulle vara, att resa tabernaklet, och slå läger omkring det, medan Israels härar reste sina tält ett stycke från tabernaklet. Och då de for sin väg, tog leviterna ned tabernaklet, och bar det, arken, ljusstaken och de andra heliga möbleringsföremålen. Eftersom Gud på detta sätt hade ärat leviterna, blev de ivriga efter ett ändå högre ämbete, för att uppnå större inflytande i församlingen. ”De samlade sig mot Mose och Aron och sade till dem: ’Nu får det vara nog! Hela menigheten är ju helig, alla är det, och Herren är mitt ibland dem. Varför upphäver ni er då över Herrens församling?’” Fjärde Moseboken 16:3.

Kora, Datan och Abiram samt två hundra femtio furstar, som hade förenat sig med dem, blev först svartsjuka, så avundsjuka och därefter upproriska. De hade talat om Mose ställning som folkets härskare, tills de inbillade sig att den var en högst åtråvärd ställning, som någon av dem lika väl kunde fylla som Mose kunde. Och de hängav sig åt missnöje, tills de verkligen hade bedragit sig själva och de andra till att tro, att Mose och Aron själva hade skaffat sig sin ställning över Israel. De sade, att Mose och Aron upphöjt sig själva över Herrens församling, genom att påta sig rollerna som präster och regenter, och att dessa ämbeten inte borde vara deras hus’ allena. De sade, att det vore tillräckligt för dem, om de stode på jämbördig fot med sina bröder; för de var inte mera heliga än folket, som var lika högt ärat genom Guds särskilda närvaro och skydd.

Då Mose lyssnade till Koras ord, uppfylldes han av pina, och föll på ansiktet inför folket. ”Sedan talade han till Kora och hela hans hop och sade: ’I morgon skall Herren visa vem som hör honom till, vem som är helig och vem som får komma inför honom. Den han utväljer skall få komma inför honom. Gör så här: Tag era fyrfat, du Kora och hela din hop, och lägg eld i dem och strö rökelse på dem inför Herrens ansikte i morgon. Den man som Herren då utväljer, han är den helige. Nu får det vara nog, ni Levi söner!’ Och Mose sade till Kora: ’Hör, ni Levi söner! Är det inte nog för er att Israels Gud har avskilt er från Israels menighet för att låta er komma inför sig och göra tjänst i Herrens tabernakel och stå inför menigheten och betjäna den. Han har låtit dig och alla dina bröder, Levi söner, jämte dig komma inför sig. Och nu begär ni också prästämbetet! Det är därför som du och hela din hop har rotat er samman mot Herren. Vem är Aron att ni skulle knota mot honom?’” Verserna 5-11. Moses sade åt dem, att Aron inte hade tagit på sig ämbetet själv, utan att Gud hade satt honom i detta heliga ämbete.

Datan och Abiram sade: ”Är det inte nog att du har fört oss hit upp från ett land som flödar av mjölk och honung för att låta oss dö i öknen? Nu vill du också göra dig till herre över oss! Du har sannerligen inte fört oss in i ett land som flödar av mjölk och honung eller gett oss åkrar och vingårdar till arvedel. Vill du sticka ut ögonen på dessa människor? Nej, vi kommer inte!’” Verserna 13, 14. 

De anklagade Mose för, att vara orsaken till att de inte hade kommit in i det utlovade landet. De sade, att Gud inte hade behandlat dem så. Han hade inte sagt, att de skulle dö i ödemarken. De ville aldrig tro, att Han skulle ha sagt något sådant; utan att det var Mose, som hade yttrat detta, icke Herren; och att det hela hade arrangerats av Mose, för att inte föra dem till Kanaans land. De talade om, att han hade fört dem från ett land, som flödade av mjölk och honung. I sitt blinda uppror glömde de bort sina lidanden i Egyptens land, och de förhärjande plågor, som kom över landet. Nej, nu anklagade de Mose för, att ha bringat dem ut ur ett gott land, för att dräpa dem i ödemarken, så att han kunde berika sig på deras tillhörigheter. De sporde Mose, på oförskämt sätt, om han menade, att ingen i hela Israels här skulle genomskåda hans bevekelsegrunder, och upptäcka hans bedrägeri; eller om han menade att de alla tänkte underordna sig hans ledarskap, som om de vore blinda, efter hans behag, och föras ena gången till Kanaan, andra gången åter till Röda Havet och Egypten. Dessa ord talade de inför hela församlingen, och vägrade helt, att längre erkänna Mose och Arons myndighet.

Mose tog väldigt illa upp av dessa orättvisa anklagelser. Han vädjade till Gud inför folket, och frågade, huruvida han någonsin hade handlat godtyckligt, och bönföll Honom om, att vara hans domare. På det hela taget var folket missnöjt, och påverkat av Koras felaktiga framställning. ”Mose sade till Kora: ’I morgon skall du och hela din hop träda fram inför Herrens ansikte, du själv och de och Aron. Och var och en av er skall ta sitt fyrfat och lägga rökelse på det och bära sitt fyrfat fram inför Herrens ansikte, tvåhundrafemtio fyrfat. Du själv och Aron skall också ta var sitt fyrfat.’ Och de tog var och en sitt fyrfat och lade eld på det och strödde på rökelse och ställde sig vid ingången till uppenbarelsetältet tillsammans med Mose och Aron.” Verserna 16-18.

Kora och hans parti, som fikade efter prästämbetet i sin självsäkerhet, tog ändå rökelsen och ställde sig vid uppenbarelsetältets dörröppning tillsammans med Mose. Kora hade gett näring åt sin avundsjuka och sitt uppror, tills han bedrog sig själv, och han verkligen menade, att menigheten var ett väldigt rättsinnat folk, samt att Mose var en tyrannisk härskare, som ständigt uppehöll sig vid församlingens behov av helighet, trots att detta var överflödigt, ty de var redan heliga.

Dessa upproriska personer hade smickrat folket i gemen till att tro, att de hade rätt, och att alla deras besvär härrörde sig från Mose, deras härskare, som ständigt påminde dem om deras synder. Folket tänkte, att om Kora kunde leda dem, och uppmuntra dem, samt ville upprätthålla sig vid deras rätta handlingar, i stället för att koncentrera sig på deras fel, borde deras resa bli högst fridsam och lycklig. Dessutom skulle han inte komma att leda dem av och an i ödemarken, utan in i det utlovade landet. De sade, att det var Mose, som hade berättat för dem, att de inte fick dra in i landet, och att Herren inte hade yttrat något dylikt.

Kora samlade, i sin upphöjda självtillräcklighet, hela församlingen emot Mose och Aron ”vid ingången till uppenbarelsetältet. Då visade sig Herrens härlighet för hela menigheten. Och Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ’Skilj er från denna menighet, så skall jag i ett ögonblick förgöra dem. Då föll de ner på sina ansikten och sade: ’O Gud, den Gud som råder över anden i allt kött, skall du vredgas på hela menigheten för att en enda man syndar?’ Då talade Herren till Mose. Han sade: ’Säg till menigheten: Drag er bort från lägerplatsen kring Kora, Datan och Abiram.’ Mose steg upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste i Israel följde honom. Mose talade till menigheten. Han sade: ’Vik bort från dessa ogudaktiga människors tält och rör inte något som tillhör dem, så att ni inte förgås genom alla deras synder.’ Då drog de sig bort från lägerplatsen kring Kora, Datan och Abiram. Men Datan och Abiram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och barn, stora och små. Och Mose sade: ’Av detta skall ni förstå att det är Herren som har sänt mig att göra alla dessa gärningar. Jag har inte handlat efter eget tycke. Om dessa dör på samma sätt som andra människor och får samma straff som alla andra, då har Herren inte sänt mig. Men om Herren gör något nytt genom att marken spärrar upp sitt gap och uppslukar dem med allt vad de äger så att de far levande ner i dödsriket, då skall ni förstå att dessa människor har föraktat Herren.” Verserna 19-30. Då Mose tystnade, öppnade jorden sig och uppslukade dem, jämte deras tält och alla deras ägodelar. De for levande ned i graven, och jorden tillslöt sig över dem, så att de gick förlorade mitt i församlingen.

Då Israels barn hörde ropen från de förtappade, flydde de långt bort ifrån dem. De visste, att de själva i hög grad var skyldiga, ty de hade tagit till sig anklagelserna mot Mose och Aron; och nu fruktade de för, att de skulle gå under jämte de förtappade. Guds straffdomar var därmed inte över. Eld kom ur härlighetsskyn, och förtärde de två hundra femtio män, som offrat rökelse. De var furstar, män med vanligtvis sunt omdöme, och inflytelserika i församlingen samt välkända. De var högt uppskattade, och deras domslut hade ofta efterfrågats i olika tvistemål. Men de var påverkade av ett felaktigt inflytande, och de blev avundsamma, svartsjuka och upproriska. De gick inte förtappade tillsammans med Kora, Datan och Abiram, eftersom de inte inlett upproret. De skulle först se deras öde, och fick tillfälle till, att ångra sin förbrytelse. Men de förlikade sig inte med tanken på dessa onda mäns utplåning; därför drabbade Guds dom dem, och så utplånades även de.

”Herren talade till Mose. Han sade: ’Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han skall ta fyrfaten ut ur branden och kasta elden långt bort, ty de har blivit heliga. Och dessa fyrfat som tillhörde de män som syndade och förlorade sina liv, dem skall man hamra ut till plåtar och täcka altaret med, ty de har varit framburna inför Herrens ansikte och har därför blivit heliga. De skall vara ett tecken för Israels barn.’” Verserna 36-38. Efter detta ådagaläggande av Guds dom, vände folket tillbaka till sina tält, dock ej ödmjukade. De var gripna av skräck. De var djupt påverkade av upprorsandan, och hade smickrats av Kora och hans grupp till att tro, att de var ett förträffligt folk, och att de hade förorättats och okvädats av Mose. Deras sinnen var så grundligt genomsyrade av deras anda, som hade gått förtappade, att det var vanskligt att göra sig fria från deras blinda fördomar. Om de bara velat gå med på, att samtliga i Koras hop varit onda, och Mose rättvis, skulle de ha måst ta emot Guds ord, som de inte ville tro på, nämligen att de förvisso alla skulle dö i ödemarken. Detta ville de inte underkasta sig, och sökte att tro att det hela var ett bedrägeri iscensatt av Mose. De män, som gått förlorade, hade sagt behagliga ord till dem, och visat dem särskilt intresse och kärlek; och de såg på Mose som en beräknande man. De drog slutsatsen, att de ej kunde ha fel; att då allt kom omkring, var de förtappade männen ädla, och Mose hade på något vis orsakat deras utrotande.

Satan kan föra bedragna själar på förfärliga villovägar. Han kan förvanska deras omdöme, deras ögons vittnesbörd och deras hörsels intryck. Så förhöll det sig med israeliterna: ”Men dagen efter knotade hela Israels menighet mot Mose och Aron och sade: ’Det är ni som har dödat Herrens folk!’” Vers 41. Folket var besvikna över, att ärendet utfallit till fördel för Mose och Aron. Att folket såg Kora och hans parti ogudaktigt utöva prästämbetet med sin rökelse, slog folket med beundran. De såg inte, att dessa män offrade en fräck oförskämdhet till det gudomliga Majestätet. Väl de utplånats, blev folket förfärat; men efter kort tid kom alla på ett tumultartat sätt till Mose och Aron och anklagade dem för de mäns blod, som gått förtappade genom Guds hand.

”Och det hände att när menigheten samlades mot Mose och Aron och de vände sig mot uppenbarelsetältet, se, då övertäcktes det av molnskyn och Herrens härlighet visade sig. Mose och Aron gick fram inför uppenbarelsetältet, och Herren sade till Mose: ’Gå bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick förgöra dem.’ Då föll de ner på sina ansikten.” Verserna 42-45. Trots Israels uppror, och deras hemska uppträdande mot Mose, visade han fortfarande samma omsorg om dem som förut. Han föll på sitt ansikte inför Herren, och vädjade till Honom om, att skona folket. Medan Mose bad till Herren om tillgivelse för sitt folk, bad han Aron om, att åstadkomma försoning för deras synd, medan han stannade kvar inför Herren, så att hans böner kunde stiga upp jämte rökelsen, och bli godtagbara för Gud, så att hela församlingen inte skulle gå förtappad i sitt uppror. ”Och Mose sade till Aron: ’Tag ditt fyrfat och lägg eld från altaret på det och strö på rökelse och bär det genast till menigheten och bringa försoning för dem, ty vrede har gått ut från Herrens ansikte, hemsökelsen har börjat.’ Aron tog det Mose hade sagt och skyndade mitt in i församlingen. Och se, hemsökelsen hade redan börjat bland folket. Aron lade på rökelse och bringade försoning för folket. Han stod mellan de döda och de levande, och hemsökelsen upphörde. De som hade dött genom hemsökelsen utgjorde 14 700 förutom dem som dog för Koras skull. Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets ingång, ty hemsökelsen hade upphört.” Verserna 46-50.