White. Undsättningsplanen. Kapitel 20. Guds Lag

Undsättningsplanen

Kapitel 20
Guds Lag

Av: Ellen White

Efter det, att Israels barn hade lämnat Refidim, kom de till ”Sinai öken och slog läger i öknen. Israel slog läger där mitt emot berget, och Mose steg upp till Gud. Då ropade Herren till honom uppifrån berget: ’Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du förkunna för Israels barn: Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig. Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. Ni skall för mig vara ett rike präster och ett heligt folk. Detta är vad du skall tala till Israels barn.’ När Mose återvände kallade han samman de äldste bland folket och delgav dem allt detta som Herren hade befallt honom. Allt folket svarade med en mun: ’Allt vad Herren har talat vill vi göra.’ Mose gick då tillbaka till Herren med folkets svar.” Andra Moseboken 19:1-8.

Här ingick folket ett högtidligt förbund med Gud, och godtog Honom som sin härskare, varigenom de blev särskilda undersåtar lydande under Hans gudomliga myndighet. ”Och Herren sade till Mose: ’Se, jag skall komma till dig i ett tjockt moln för att folket skall höra när jag talar med dig och sedan för alltid tro på dig.’ Mose framförde folkets svar till Herren.” Verserna 9, 10. Då hebréerna hade stött på vanskligheter längs vägen, hade de haft lätt för att knorra mot Mose och Aron, och anklaga dem för att leda Israels här från Egypten, för att utplåna dem. Gud ville ära Mose inför dem, så att de kunde få tillit till hans instruktioner, och veta, att Han hade lagt Sin Ande på honom.

Herren gav Mose uttryckliga anvisningar om, att bereda folket på, att Han skulle nalkas dem och låta dem höra Hans lag uttalas, inte av änglar, utan av Honom Själv. ”Då sade Herren till Mose: ’Gå till folket och helga dem i dag och i morgon och låt dem tvätta sina kläder. De skall hålla sig beredda till i övermorgon, ty då skall Herren stiga ner på Sinai berg inför allt folkets ögon.” Verserna 10, 11. Folket blev ålagt, att avhålla sig från världsligt arbete och bekymmer, och hysa heliga tankar. Gud fordrade också, att de skulle tvätta sina kläder. Han är inte mindre nogräknad nu för tiden. Han är en ordningens Gud, och kräver, att Hans folk på jorden skall ha stränga renlighetsvanor. Och de, som tillber Gud i orena kläder, träder inte fram inför Honom på ett godtagbart sätt. Han är inte nöjd med deras bristfälliga vördnad för Honom, och Han tar ej emot tjänsten från smutsiga tillbedjare, ty de hånar sin Skapare. Himmelens och jordens Danare betraktade renhet som så betydelsefull, att Han sade: ”och låt dem tvätta sina kläder.”

”Du skall märka ut en gräns för folket runt omkring berget och säga: Tag er i akt för att stiga upp på berget eller komma nära dess fot. Var och en som kommer nära berget skall straffas med döden, men ingen hand får röra vid honom, utan han skall stenas eller skjutas. Vare sig det är ett djur eller en människa, skall den det gäller inte få leva. När jubelhornet ljuder med utdragen ton får de stiga upp på berget.’” Verserna 12, 13. Detta påbud var ägnat, att göra intryck på de upproriska personernas sinnen, för att hos dem skapa en djup aktning för Gud, upphovsmannen och myndigheten bakom deras lagar.

”På tredje dagen, när det hade blivit morgon, började det dundra och blixtra. Ett tjockt moln lade sig över berget och ett mycket starkt basunljud hördes. Allt folket i lägret bävade.” Vers 16. Den änglahär, som ledsagade Majestätet, kallade på folket med ett ljud liknande en basuns, vilket steg och steg, till dess hela jorden skälvde.

”Men Mose förde folket ut ur lägret för att möta Gud och de ställde sig nedanför berget. Hela Sinai berg höljdes i rök därför att Herren hade stigit ner på berget i eld. Rök steg upp därifrån som röken från en smältugn och hela berget skakade våldsamt.” Verserna 17, 18. Det gudomliga majestätet steg ned på en sky med en härlig, ledsagande skara av änglar, som liknade eldslågor.

”Basunljudet blev starkare och starkare. Mose talade och Gud svarade honom med hög röst. Och Herren steg ner på Sinai berg, på toppen av berget, och Herren kallade Mose upp till bergets topp. Då steg Mose dit upp. Och Herren sade till Mose: ’Gå ner och varna folket, så att de inte tränger sig fram till Herren för att se, ty då kommer många av dem att falla ner och dö. Även prästerna, som får komma inför Herren, skall helga sig, för att inte Herrens vrede skall bryta ut mot dem.’” Verserna 19-22. Då talade Herren i respektingivande majestät om Sin lag från Sinaiberget, som folk skall tro på. Han förstärkte utgivandet av Sin lag med Sin myndighets upphöjda utövning, så att de skulle veta, att Han är den ende sanne och levande Guden. Mose fick ej tillstånd, att träda in i härlighetsskyn, utan bara att närma sig den tjocka sky, som omgav härlighetsskyn. Han stod mellan folket och Herren.

Efter att Herren hade gett dem bevis på Sin kraft, berättade Han för dem, vem Han är: ”Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.” Kapitel 20:1. Samme Gud, som upphöjde Sin kraft ibland egyptierna, uttalade nu Sin lag:

”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.

Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud.

Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.

Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.

Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.

Du skall inte mörda.

Du skall inte begå äktenskapsbrott.

Du skall inte stjäla.

Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.”

Det första och andra budet, som Jehova uttalade, är föreskrifter mot avguderi; ty utövas avgudadyrkan, hamnar en människa i djup synd och uppror, och följden blir människooffer. Gud söker, att avvärja minsta tendens till detta slags vederstygglighet. De fyra första buden gavs, för att visa människorna deras plikt mot Gud. Det fjärde budet är själva förbindelselänken mellan den store Guden och människor. Sabbaten inrättades särskilt för människans skull, och till Guds ära. De sex sista föreskrifterna visar människans plikt mot sina medmänniskor.

Sabbaten skulle vara ett tecken mellan Gud och Hans folk för evigt. På detta sätt skulle den vara ett tecken – alla, som iakttar Sabbaten, visar därigenom att de dyrkar den levande Guden, himmelens och jordens Skapare. Sabbaten skulle vara ett tecken mellan Gud och Hans folk, så länge som Han har ett folk på jorden, som tjänar Honom.

”Allt folket var vittne till dundret och eldslågorna, basunljudet och röken från berget. Och när de såg detta bävade de och höll sig på avstånd. De sade till Mose: ’Tala du till oss så skall vi höra, men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö.’ Men Mose sade till folket: ’Var inte rädda, för Gud har kommit för att sätta er på prov och för att ni skall frukta honom, så att ni inte syndar.’ Folket stod på avstånd, medan Mose gick närmare töcknet där Gud var. Herren sade till Mose: ’Så skall du säga till Israels barn: Ni har själva sett att jag har talat till er från himlen.” Verserna 18-21. Guds majestätiska närvaro på Sinai, och omvälvningarna på jorden, föranledda av Hans närvaro, den fruktansvärda åskan och blixtarna, som ackompanjerade detta besök från Gud, gjorde ett så starkt intryck på folket med fruktan och vördnad för Hans heliga majestät, att de instinktivt drog sig undan från Guds oerhörda närvaro, för att inte helt bli ur stånd till, att uthärda den skräckinjagande härligheten.

Gud ville således skydda Israels barn från avgudadyrkan. Han sade till dem: ”Ni skall inte göra er gudar att ha vid sidan av mig. Gudar av silver eller guld skall ni inte göra åt er.” Vers 22. De svävade i fara, att ta efter egyptiernas exempel, och själva göra sig bilder framställande Gud.

Herren sade till Mose: ”Se, jag sänder en ängel framför dig, och han skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats som jag har förberett. Tag dig till vara för honom och lyssna till hans röst. Var inte upprorisk mot honom. Han kommer inte att förlåta era överträdelser, ty mitt namn är i honom. Men om du uppmärksamt lyssnar till hans röst och gör allt vad jag säger, skall jag bli en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner. Ty min ängel skall gå framför dig och föra dig till amoreernas, hetiternas, perisseernas, kananeernas, hiveernas och jebusiternas land, och jag skall utrota dem. Du skall inte tillbe deras gudar och inte tjäna dem eller göra som man där gör, utan du skall slå ner dem grundligt och krossa deras stoder. Ni skall tjäna Herren, er Gud, och han skall välsigna din mat och din dryck och ta bort sjukdom från dig.” Kapitel 23:20-25.

Gud önskade, att Hans folk skulle förstå, att Han ensam skulle vara föremål för deras tillbedjan; och då de skulle besegra de avgudadyrkande folken i omgivningen, skulle de inte bevara några föremål från deras tillbedjan, utan förinta dem fullständigt. Många av de hedniska gudarna var väldigt dyrbara, och utsökta konstverk, som kunde fresta vittnena av avgudadyrkan, som var så allmän i Egypten, att ändå betrakta dessa döda föremål med en viss grad av vördnad. Herren ville, att Hans folk skulle veta, att det var på grund av avgudadyrkan inom dessa nationer, vilket lett dem till varje slags ondska, som Han tänkte använda israeliterna som Sina redskap, för att straffa dem, och utplåna deras gudar.

”Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och vålla förvirring bland alla de folk som du kommer till, och jag skall driva alla dina fiender på flykten för dig. Och jag skall sända panik framför dig för att jaga undan hiveerna, kananeerna och hetiterna för dig. Men jag skall inte driva undan dem för dig på ett enda år, för att landet inte skall bli en ödemark där vilddjuren förökar sig och blir dig övermäktiga. Så småningom skall jag driva bort dem för dig, till dess du har förökat dig så att du kan ta landet till din arvedel. Jag skall låta ditt lands gränser gå från Röda havet till filisteernas hav och från öknen till floden, ty jag skall ge landets inbyggare i er hand, och du skall driva bort dem från dig. Du skall inte sluta förbund med dem eller deras gudar. De skall inte bo kvar i ditt land, för att de inte skall få dig att synda mot mig. Du kunde då tjäna deras gudar och detta skulle bli en snara för dig.” Verserna 27-33.

Dessa Guds löften till Sitt folk gällde på betingelse av deras lydnad. Om de tänkte tjäna Herren helt och fullt, skulle Han göra stora saker för dem. Efter det, att Mose mottagit domsluten från Herren, och hade nedtecknat dem till folket, liksom löftena på betingelse av lydnad, sade Herren till honom: ’Stig upp till Herren, du själv och Aron, Nadab och Abihu samt sjuttio av de äldste i Israel, och fall ner och tillbe på avstånd. Endast Mose får träda fram till Herren. De andra skall inte träda fram, och folket får inte heller gå upp med honom.’ När Mose kom och förkunnade för folket alla Herrens ord och föreskrifter, svarade allt folket med en mun: ’Allt vad Herren har sagt vill vi göra.’” Kapitel 24:1-3.

Moses hade inte skrivit ned de tio buden, utan domsluten, som Gud ville att de skulle rätta sig efter, samt löftena förenade med lydnad mot Honom. Han läste detta för folket, och de lovade, att lyda alla de ord, som Herren hade sagt. Mose skrev ned deras högtidliga löfte i en bok, och offrade ett offer till Gud för folket. ”Han tog förbundsboken och läste upp den för folket, och de sade: ’Allt vad Herren har sagt vill vi göra och lyda.’ Då tog Mose blodet och stänkte på folket och sade: ’Se, detta är blodet i det förbund Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord.’” Verserna 7, 8. Folket upprepade sitt högtidliga löfte till Herren, att göra allt, som Han hade sagt, och vara lydiga.

Mose lydde Guds bud, och tog Aron, Nadab och Abihu, jämte sjuttio av de mest inflytelserika äldste i Israel, som hjälpte honom i arbetet, och lät dem stå på sådant avstånd, att de såg den gudomliga närvarons majestät, medan folket skulle be vid foten av berget. ”De fick se Israels Gud, och under hans fötter var som ett golv av safirer, likt själva himlen i klarhet. Men han lät inte sin hand drabba de främsta av Israels barn. De skådade Gud, och sedan åt de och drack.” Verserna 10, 11.

De såg inte Guds person, utan bara den obeskrivliga härligheten omkring Honom. Skulle de dessförinnan ha skådat en dylik härlighet, skulle de ej ha överlevt, ty de hade då varit oberedda på den. Men yttringarna av Guds kraft hade fyllt dem med fruktan, som åstadkom ånger över deras tidigare överträdelser. De älskade och ärade Gud, samt hade renat sig själva, och betänkt Hans stora härlighet, renhet och barmhärtighet, tills de förmådde att nalkas Honom, som hade varit föremål för alla deras betraktelser. Gud hade dolt Sin härlighet i en tjock sky, så att folket inte såg den. Äldsterådet, som Mose tog med sig, skulle hjälpa honom med, att leda Israels här till det utlovade landet. Detta arbete var av så stor vikt, att Gud gick med på att övertäcka dem med Sin Ande. Han ärade dem med en närmare blick på den härlighet, som omgav Hans upphöjda majestät, så att de kunde göra sin del med visdom, i sitt verk med att leda Hans folk, med fruktan för Honom och Hans härlighet stadigt inför ögonen.

”Herren sade till Mose: ’Stig upp till mig på berget och bli kvar där, så skall jag ge dig stentavlorna med lagen och budorden som jag har skrivit till undervisning för dem.’ Då gav sig Mose av tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose steg upp på Guds berg. Men till de äldste sade han: ’Vänta på oss här till dess vi kommer tillbaka till er. Aron och Hur är hos er, och den som har en rättslig fråga får vända sig till dem.’ Mose steg sedan upp på berget, och molnskyn övertäckte berget. Herrens härlighet vilade på Sinai berg och molnskyn övertäckte berget i sex dagar, men på sjunde dagen kallade han på Mose ur skyn. Och Herrens härlighet såg för Israels barn ut som en förtärande eld på toppen av berget. Mose gick mitt in i molnskyn och steg upp på berget. Sedan blev han kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter.” Verserna 12-18.

Inte heller Mose fick gå upp på berget; ty han kunde inte genast nalkas Guds närhet, och överleva strålglansen från Hans härlighet. Efter sex dagar var han redo, att möta Gud. Hans vardagliga tankar och känslor måste läggas undan. Inom loppet av sex dagar helgade han sina tankar till Gud, och helgade sig själv genom betraktelse och bön, innan han var redo att samtala med Gud.

Efter det, att Herren hade gett Mose anvisningar om helgedomen, gav Han honom också särskilda anvisningar om Sin Sabbat. Och från skyn räckte Han med Sina egna gudomliga händer stentavlorna till Mose, på vilka Han hade ingraverat de Tio Buden med Sitt eget finger.

Men då Mose fick särskild undervisning av Gud, fördärvade Israel sig själva vid foten av berget. ”När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: ’Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.’ Då sade Aron till dem: ’Tag guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem åt mig.’ Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: ’Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.’ När Aron såg detta byggde han ett altare framför den och utropade: ’I morgon är det en Herrens högtid.’ Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket slog sig ner för att äta och dricka, och sedan steg de upp för att förlusta sig.” Kapitel 32:1-6.

Det var den blandade skaran, som kom från Egypten med israeliterna, som var huvudkrafterna bakom detta ödesdigra övergivande av Gud. De kallades för ett blandat folk, eftersom hebréerna hade gift in sig hos egyptierna.

Israels barn hade sett Mose stiga upp på berget, och träda in i skyn, medan bergstoppen stod i lågor. Varje dag väntade de på, att han skulle komma tillbaka; och då han inte återvände från berget som förväntat, tappade de tålamodet. I synnerhet blev de troende egyptierna, som lämnade Egypten tillsammans med den hebréiska hären, otåliga och upproriska.

En stor grupp samlades omkring Arons tält, och att sade åt honom, att Mose aldrig skulle komma tillbaka – att den sky, som dittills hade lett dem, nu vilade över berget, och inte längre skulle komma att visa vägen genom öknen. De önskade sig något, som skulle likna Gud att fästa blicken på. Deras tankar kretsade kring Egyptens gudar, och det utnyttjade Satan, under deras utnämnde ledares frånvaro, till att fresta dem till att härma egyptiernas avgudadyrkan. De föreslog, att om Mose aldrig komme tillbaka till dem, skulle de dra åter till Egypten, och söka egyptiernas gunst, genom att hålla upp bilden framför sig, och erkänna den som sin gud.

Aron protesterade mot deras planer, tills han insåg att folket var fast beslutet, att genomföra sin avsikt, och så slutade han att argumentera med dem. Folkets missnöjesyttringar kom Aron att frukta för sitt liv. Och i stället för att stå modigt fram för Guds ära, och lägga sitt liv i Hans händer, som hade utfört under för Arons folk, förlorade han modet, sin tillit till Gud, och gav krystande efter för ett otåligt folks önskningar; och härigenom visade han också direkt motstånd mot Guds befallningar. Han gjorde en avgud, och uppförde den på ett altare, varpå de offrade till den. Och Aron fann sig i folkets utrop: ”’Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.’” Vilket hån mot Jehova! Alldeles nyligen hade de lyssnat till förkunnelsen av Guds lag från Sinai, ibland de mest upphöjda yttringar av Hans kraft, och då deras tro blev prövad, genom att Mose var borta från dem i några veckor, satte de igång med avgudadyrkan, som i närtid hade närmare beskrivits och uttryckligt förbjudits av Herren. Genom att göra detta, överträdde de det första, andra och tredje budet. Guds vrede tändes mot dem.

”Då sade Herren till Mose: ’Gå dit ner, ty ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.’” Herren sade ytterligare till Mose: ’Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk.’” Verserna 7-10.

Gud såg, att Israels barn, i synnerhet den blandade skaran, ständigt var upproriska, och att de genom sina gärningar skulle sporra Honom till, att utplåna dem. Han visste, att de skulle komma att knorra mot Mose, då de hamnade i vanskligheter, och såra Honom med sitt stadiga uppror. Han föreslog Mose, att Han skulle utrota dem, och göra ett nytt folk av honom. Här prövade Herren Mose. Han visste, att det var ett slitsamt och själsligt ansträngande arbete, att leda detta upproriska folk ända till det utlovade landet. Han ville sätta Mose uthållighet, trofasthet och kärlek för ett sådant felande och otacksamt folk på prov. Men Mose vägrade, att låta utrota Israel. Genom sin vädjan till Gud visade han, att han satte större värde på Guds folk, än på ett stort namn, eller på att bli kallad för en större nations fader, än Israel var.

”Men Mose bönföll inför Herren, sin Gud, och sade: ’Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag skall göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om skall jag ge åt era efterkommande. De skall få det till arvedel för evigt.’” Verserna 11-13.

Tanken på, att hednafolken, och då främst egyptierna, skulle triumfera över Israel, och låta Gud stå där med skammen, var överväldigande för Mose. Han kunde inte släppa taget om Israel, oavsett allt deras uppror, och deras upprepade knorrande mot honom. Hur skulle han kunna ge upp om ett folket, som det gjorts så mycket för, och som på ett vidunderligt sätt hade förts ut ur Egypten! Nyheterna om deras befrielse hade spritts ibland folken, och alla folkslag ville gärna veta, vad Gud skulle göra för dem. Och Mose kom tydligt ihåg egyptiernas ord, att han fört dem ut i ödemarken, så att de skulle gå förlorade, och få alla deras tillhörigheter. Och om Gud nu skulle utplåna Sitt folk, och upphöja åt Sig ett större folk än Israel, skulle då inte hedningarna triumfera och håna hebréernas Gud, samt säga, att Han misslyckats med att leda dem till det land Han hade lovat dem? Då Mose gick i förbön för Israel inför Gud, var hans blygsel försvunnen i hans djupa intresse för och kärlek till det folk, som han i Guds händer hade gjort så mycket för. Han påminde Gud om löftet, som Han hade gett Abraham, Isak och Jakob/Israel. Han bad till Gud i fast tro och med bestämt syfte. Herren lyssnade till hans böner, och tog notis om hans osjälviska böner samt lovade Mose, att Han skulle skona Israel.

Mose bestod ädelmodigt provet, och visade, att hans intresse för Israel inte gick ut på, att förskaffa sig själv ett stort namn, eller att upphöja sig själv. Guds folks börda vilade på honom. Gud hade prövat honom, och gladdes över hans trofasthet, hans anspråkslöshet och renhet inför Honom, samt betrodde honom, som en trofast herde, den stora uppgiften, att leda Guds folk ända till det utlovade landet.

Därpå vände Mose tillbaka och steg ned från berget med vittnesbördets två tavlor i handen, tavlor med skrift på ömse sidor. Och tavlorna var Guds verk, och skriften var Guds skrift, inristad i tavlorna. Då hörde Josua stojet från det larmande folket, och han sade till Mose: ”’Det hörs krigsrop i lägret.’ Men han svarade: ’Det är inte ljudet av segerrop, ej heller ljudet av klagan eller nederlag. Ljudet av sång är vad jag hör.’” Verserna 17, 18. Och då Mose närmade sig lägret och såg tjurkalven och dansen, blossade hans vrede upp, och kastade tavlorna ifrån sig och krossade dem vid bergets fot. Sedan tog han tjurkalven, som de hade gjort, brände den i elden och mosade sönder den till stoftet, strödde detta i vattnet och tvingade israeliterna till, att dricka det.

Då Mose såg, hur Israels barn ropade och dansade så uppsluppet, efterapande hedniskt firande och egyptiskt avgudadyrkande, som var väsensskilt från den vördsamma tillbedjan av Gud, blev han överväldigad. Han hade precis lämnat Guds närvaros härlighet, och fastän han blivit varnad av Gud för, att folket hade förnedrat sig själva, och gjort sig en avgud, samt offrat till den; var han till viss grad oförberedd på det ödesdigra uppträdande till Israels fördärv, som han bevittnade. Han kastade ifrån sig stentavlorna, i fullständig modlöshet och vrede på grund av Israels stora synd inför Gud.

Faktumet, att Mose brände kalven och smulade sönder den, och tvingade dem till att dricka blandningen, skulle visa dem den fullständiga värdelösheten hos den gud, som de hade dyrkat – att deras gud saknade allt makt. Människor kunde bränna upp den i elden och pulverisera den samt dricka upp den, utan att de tog skada. Han frågade dem nu, om en sådan gud kunde frälsa dem, eller göra dem gott eller ont. Så rabblade han upp de yttringar, som han hade bevittnat av den levande Gudens obegränsade makt, härlighet och majestät.

”När ni hörde rösten ur mörkret, medan berget brann i eld, trädde ni fram till mig, alla huvudmän för era stammar samt era äldste. Och ni sade: ’Se, Herren, vår Gud, har låtit oss se sin härlighet och sin storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att Gud kan tala med en människa och ändå låta henne leva. Varför skall vi nu dö? Denna stora eld kommer ju att förtära oss. Om vi ytterligare får höra Herrens, vår Guds, röst kommer vi att dö. För vem finns bland allt kött, som har hört den levande Gudens röst tala ur elden, som vi har gjort, och ändå blivit vid liv? Träd du fram och hör allt vad Herren, vår Gud, säger, och tala du till oss allt vad Herren, vår Gud, talar till dig, så vill vi höra det och göra därefter.’ Herren hörde era ord när ni talade till mig, och Herren sade till mig: ’Jag har hört de ord som detta folk har talat till dig. De har rätt i allt vad de har sagt. Om de ändå hade sådana hjärtan att de fruktade mig och alltid höll alla mina bud! Då skulle det alltid gå väl för dem och deras barn.” Femte Moseboken 5:23-29.

Mose påpekade för dem deras skamliga uppträdande i, att dyrka en kalv, gjord av människor, i stället för att bära fram ett uppriktigt, heligt offer till den levande Guden. Han hänförde dem till de brutna stentavlorna, som visade dem, att de hade brutit det förbund, som de nyligen ingått med Gud. Gud tillrättavisade inte Mose för, att han hade krossat stentavlorna, men var väldigt vred på Aron på grund av hans synd; och Han skulle ha utplånat honom, om det inte hade varit för Mose särskilda vädjan för hans skull. Mose frågade Aron: ”’Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?’” Andra Moseboken 32:21.

Aron försökte, att bortförklara sin synd, och berättade för Mose om folkets rop – att om han inte hade gått med på deras önskemål, skulle de ha dräpt honom. Aron svarade: ”’Var inte vred, herre! Du vet själv att detta folk är ont. De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi inte vad som har hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. Då sade jag till dem: Den som har guld skall ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv.’” Han ville få Mose till att tro, att ett mirakel hade inträffat, då guldet kastades i elden, och genom ett underverk ändrades till en kalv. Detta skulle minska hans skuld i Mose ögon, och få det till att se ut, som om han hade en god ursäkt till, att ha förmått folket till att offra till den, och tillkännage: ”’Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.’” Verserna 22-24, 4.

Moses tillrättavisade Aron, och informerade honom om, att hans uppförande varit högst klandervärt; ty han hade blivit välsignad inför folket, och hade haft förmånen, att tala personligen med Gud. Att han skulle begå en så stor synd, ehuru för att rädda sitt liv, förbluffade den trofaste Mose. Han såg, att folket var nakna; det vill säga de hade tagit av sig sina smycken; ty Aron hade gjort dem nakna till deras skam, mitt ibland fienden. Han hade berövat dem deras smycken, och använt dem till ett skamligt bruk. De hade icke blott mist sina smycken, utan deras försvar emot Satan var borta; de hade nämligen förlorat sin fromhet och helgelse gentemot Gud, samt hade mist Hans beskydd. I Sitt missnöje hade Han dragit bort Sin beskyddande hand, varvid de utsatts för sina fienders förakt och makt. Deras fiender kände väl till de förunderliga gärningar Mose hand hade utfört i Egypten. Och de visste, att Mose hade bringat dem ut från Egypten, i lydnad mot hebréernas Guds bud, för att frigöra dem från avgudadyrkan, och för att säkra Sig deras odelade hängivenhet och deras helgade tillbedjan.

Israels barn hade brutit sitt förbund med Gud; och om Han fann det passande, skulle Han straffa dem efter förtjänst. ”Mose ställde sig i porten till lägret och ropade: ’Var och en som tillhör Herren skall komma hit till mig.’ Då samlades alla leviterna kring honom, och han sade till dem: ’Så säger Herren, Israels Gud: Var och en skall spänna på sig svärdet, gå igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting.’ Leviterna gjorde som Mose hade sagt och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. Och Mose sade: ’Eftersom ni nu har stått emot era egna söner och bröder, må ni i dag inviga er till Herrens tjänst. Så skall han i dag ge er sin välsignelse.’”  Verserna 26-29.

Mose krävde, att alla, som inte deltagit i denna stora, avgudadyrkande synd, skulle komma fram och ställa sig på hans högra sida; likaså att de, som hade anslutit sig till den upproriska dyrkan av avguden, men som hade ångrat sin överträdelse, att de så snart hade övergett Gud, skulle ställa sig på hans vänstra sida. Det var en ganska stor grupp, flertalet från den blandade hopen, som stod bakom tillverkandet av kalven. Dessa var tjurigt upproriska, och de vägrade att ställa sig vid sidan av Mose, vare sig på höger eller vänster sida.

Så befallde Mose dem vid sin högra sida, att fatta svärdet och gå fram och döda de upproriska, som ville tåga åter till Egypten. Endast de, som inte hade deltagit i avgudens dyrkan, skulle verkställa domen på överträdarna. Han befallde dem, att varken spara bror, kamrat eller granne. De, som skötte dödandet, måste nu, oavsett det smärtsamma häri, erkänna att de verkställde ett allvarligt straff från Gud på sina bröder; och för att de utfört detta smärtsamma verk, emot sina egna känslor, tänkte Gud ge dem Sin välsignelse. Genom att utföra denna handling, visade de sina sanna känslor mot avgudadyrkans allvarliga förbrytelse, och helgade sig själva mera fullständigt till den heliga tillbedjan av den ende, sanne Guden. Gudsfruktan hade gripit folket, och de fruktade för, att de skulle bli utplånade. Då Mose blev varse deras pina, lovade han med ledning av deras enträgna vädjan, att gå i förbön hos Herren, för att Han skulle tillge deras stora synd.

”Nästa dag sade Mose till folket: ’Ni har begått en stor synd. Jag skall nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd.’ Mose gick tillbaka till Herren och sade: ’O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.’ Men Herren svarade Mose: ’Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok. Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel skall gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer skall jag straffa dem för deras synd.’ Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.” Verserna 30-35.

Mose visade sin stora kärlek till folket i sin förbön till Herren om, att förlåta deras synd, eller sudda ut hans namn ur boken Han hade skrivit. Här åskådliggör hans vädjan Kristi kärlek och medlargärning för det syndiga släktet. Herren vägrade, att låta Mose lida på grund av hans avfälliga folks synder. Han förklarade för honom, att den, som syndat emot Honom, skulle Han stryka i Sin bok, som Han hade skrivit; ty den rättfärdige skall inte lida för syndarens skull. Den häri omtalade boken är registret i himmelen, där varje namn står skrivet, och deras handlingar, deras synder och lydnad nogsamt förs in. När någon begår synder, som är för allvarliga, för att Herren skall kunna förlåta dem, stryks vederbörandes namn i boken, och personen vigs åt förintelsen. Fastän Mose såg deras bittra öde, vars namn skulle suddas ut ur Guds bok, tillkännagav han dock entydigt för Gud, att i fall namnen på dem i hans felande Israels skulle raderas, och inte hågkommas för något gott, önskade han att bli utraderad jämte dem; ty han skulle aldrig uthärda att se hela Guds vrede drabba det folk, som Han utfört dessa under för.

”Herren sade till Mose: ’Bryt upp och drag härifrån, du själv och folket som du har fört upp ur Egypten, till det land som jag med ed lovade åt Abraham, Isak och Isak, då jag sade: Åt din avkomma skall jag ge det. Jag skall sända en ängel framför dig och driva bort kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna och föra dig till ett land som flödar av mjölk och honung. Jag skall inte själv gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen.’ När folket hörde detta stränga tal blev de sorgsna och ingen tog på sig sina smycken. Och Herren sade till Mose: ’Säg till Israels folk: Ni är ett hårdnackat folk. Om jag bara för ett ögonblick gick med dig skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken så skall jag besluta vad jag skall göra med dig.’ Folket tog då av sig smyckena och var utan dem alltifrån vistelsen vid berget Horeb. Mose tog tältet och slog upp det utanför lägret, långt från lägret. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som ville rådfråga Herren måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret.” Kapitel 33:1-7.

Det häri omnämnda uppenbarelsetältet var ett tält tillfälligt inrättat för tillbedjan av Gud. Uppenbarelsetältet, vars blåkopia Gud gav Mose, hade han ännu inte uppfört.

Alla, som uppriktigt ångrade sina synder, sände böner till Gud i uppenbarelsetältet, och bekände i stor ödmjukhet deras synder, och så vände de tillbaka igen till sina tält. Så gick Mose in i uppenbarelsetältet. Folket vakade med djupaste intresse, för att se, om Gud skulle godta hans vädjanden för deras skull; och om Han gärna ville möta Mose, kunde de hoppas på, att de inte skulle förtäras fullständigt. Då molnstoden sänktes ned och stod vid ingången till uppenbarelsetältet, grät hela folket av glädje, och reste sig upp och tillbad, var och vid sin tältöppning. De föll ned på ansiktet till marken i ödmjukhet. Eftersom molnstoden, ett tecken på Guds närvaro, fortsatt vilade vid uppenbarelsetältets ingång, visste de att Mose gick i förbön för deras skull inför Gud. ”Och Herren talade med Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan.” Vers 11.

”Mose sade till Herren: ’Se, du säger till mig: För detta folk dit upp! Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig fastän du har sagt: Jag känner dig vid namn och du har också funnit nåd för mina ögon. Om jag alltså nu har funnit nåd för dina ögon, så låt mig få veta dina vägar och lära känna dig, så att jag må finna nåd för dina ögon. Och tänkt på att detta folk är ditt folk.’” Verserna 12, 13. Mose var högst angelägen om, att Herren skulle visa honom exakt det tillvägagångssätt han skulle använda sig av mot Israel. Han önskade, att Gud skulle framvisa Sitt tillvägagångssätt, så att hans instruktioner till Israel skulle omfatta en sådan visdom, att folket skulle ta emot hans lära, och deras handlingar skulle godkännas av Gud, samt att Han åter skulle betrakta dem som Sitt folk.

Herren besvarade Mose ivriga spörsmål, och sade: ”’Jag skall själv gå med dig och låta dig få ro.’ Han svarade: ’Om du inte själv vill gå med, skall du inte alls låta oss dra upp härifrån. Ty hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärks framför alla andra folk på jorden?’” Verserna 14-16. Han bad Gud om, att få veta, hur det skulle bli känt, att han och hans folk hade funnit nåd i Hans ögon, i fall Han inte tänkte låta tecknet på Sin närvaro vila över uppenbarelsetältet som förr. Mose ville inte upphöra med sina böner, förrän han fått förvissning om, att tecknet på Hans närvaro stadigt skulle vila över uppenbarelsetältet såsom tidigare, och att Han skulle fortsätta att styra deras färder genom molnstoden på dagen, och eldstoden på natten. Så kunde Mose enklare utföra sin slitsamma uppgift, att leda folket; för detta tecken skulle alltid påminna dem om den levande Guden, och skulle även vara en försäkran för dem om Hans gudomliga närvaro. Därmed kunde han lättare påverka folket till, att handla rätt, i det att han pekade på beviset för Guds närvaro hos dem.

Herren besvarade Sin tjänares allvarliga bön: ”’Det du har begärt skall jag också göra, ty du har funnit nåd för mina ögon och jag känner dig vid namn.’ Mose sade: ’Låt mig få se din härlighet.’ Han svarade: ’Jag skall låta all min godhet gå förbi framför dig och jag skall ropa ut namnet ’Herren’ inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över. Men mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.’ Därefter sade Herren: ’Se, här är en plats nära intill mig. Ställ dig där på klippan. När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i klippan och jag skall låta min hand vara över dig till dess jag har gått förbi. Sedan skall jag ta bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se.’” Verserna 17-23.

Fallna människor hade aldrig förr erhållit Guds gunst på detta vis. Samtidigt som Han ålade Mose det stora arbetet med, att leda Guds folk till det utlovade landet, gick Han med på, att visa Sig i Sin härlighet, såsom Han aldrig förr hade gjort för någon på jorden.

”’Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de förra. På dem skall jag skriva samma ord som stod på de förra tavlorna, som du slog sönder. Var redo tidigt i morgon. Du skall då på morgonen stiga upp på Sinai berg och ställa dig på bergets topp för att möta mig där. Ingen får stiga upp tillsammans med dig, och på hela berget får inte heller någon annan visa sig. Får och nötboskap får inte heller gå i bet framför detta berg.’” Kapitel 34:1-3.

Herren förbjöd, att någon människa skulle visa sig på berget över huvud taget, på grund av deras nyliga överträdelse, eljest skulle Hans härlighet förtära dem. Detta är ägnat, att få alla att förstå, hur Gud betraktar brott mot Sin lag. Om folket inte uthärdade att se Hans härlighet, som visade sig på Sinai för andra gången, då Han på nytt skrev Sin lag, hur skall då de onda, som har trotsat Guds myndighet, kunna överleva Hans brinnande härlighet, när de möter den store Laggivaren med anledning av Hans överträdda lag?

”Mose högg ut två stentavlor, likadana som de förra, och tidigt följande morgon gick han upp på Sinai berg, så som Herren hade befallt honom, och han tog med sig de båda stentavlorna. Då steg Herren ner i molnskyn och ställde sig där nära intill honom och ropade ut Herrens namn. Och Herren gick förbi honom där han stod och ropade: ’Herren! Herren! - en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning, som bevarar nåd mot tusenden och förlåter överträdelse, synd och skuld, men som inte låter någon bli ostraffad utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen och barnbarnen, ja, tredje och fjärde släktledet.’” Verserna 4-7.

Med detta hot menade Gud inte, att barn skulle måsta lida under sina föräldrars synder, utan att föräldrarnas exempel skulle komma att tas efter av barnen. Om onda föräldrars barn ville tjäna Gud och göra det rätta, skulle Han belöna deras sunda gärningar. Men verkningarna av ett syndigt liv ärvs ofta av barnen. De följer i föräldrarnas fotspår. Syndiga exempel sprider sitt inflytande från far till son, till tredje och fjärde släktet. Om föräldrar ger efter för en fördärvad aptit, kommer de, i nästan samtliga fall, att se samma fallenhet nedärvd i sina barn. Barnen kommer att utveckla karaktärsdrag, som liknar föräldrarnas; och med mindre barnens sinnen förnyas genom nåd, och de usla karaktärsdragen övervinns, hamnar barnen verkligen i bryderi. I fall föräldrar hela tiden är upproriska, och böjda för att vara olydiga mot Gud, kommer deras barn oftast att efterlikna deras exempel. Gudfruktiga föräldrar, som undervisar sina barn genom föreskrift och exempel på rättfärdighetens vägar, brukar få se barnen följa i sina fotspår. Gudfruktiga föräldrars goda föredöme tas då efter av deras barn, och barnbarnen härmar far- och morföräldrarnas föredöme, som dessa har lämnat efter sig; och härigenom syns inflytandet från släkte till släkte.

Då Herren på Mose hjärta inpräntade en klar förnimmelse av Sin godhet, barmhärtighet och medkänsla, fylldes Mose av glädjens hänryckning, som kom honom att dyrka Gud med djup vördnad. Han bad enträget om, att Herren skulle förlåta Sitt folks synder, och ta dem till Sig som Sina arvingar. Då lovade Gud allra nådigast Mose, att Han skulle ingå en pakt med Israel om, att Han skulle uträtta stordåd för Sitt folk; och att Han skulle visa för alla folkslag, att Hans särskilda omsorg och kärlek gällde hebréerna.

Gud ålade Mose, att inte träffa något avtal med landets invånare om, vart de skulle resa, för att inte bli bundna därav. I stället skulle de utplåna deras avgudaaltaren, bryta ned deras bilder, och hugga ned deras lundar, som helgats åt deras avgudar, och där folket samlades, för att hålla sina avgudars festligheter, i deras ära. Han sade då till dem: ”Du skall inte tillbe någon annan gud, ty Herren heter Nitälskare. En nitälskande Gud är han.” Vers 14. Gud kräver den högsta tillbedjan, som ankommer Honom. Han gav bestämda anvisningar om Sin Sabbat: ”Sex dagar skall du arbeta, men på sjunde dagen skall du vila. Också under plöjningstiden och skördetiden skall du ha vilodag.” Vers 21. Herren visade, att Satan hela tiden verkar, för att leda Hans folk i synd, och Han nedlät Sig till, att ge klart preciserade anvisningar till Sitt folk, så att de inte skulle ta miste och överträda Hans bud av brist på kunskap. Han visste, att under den mest arbetstyngda tiden på året, då frukterna och spannmålen skulle skördas, skulle de frestas till, att överträda Sabbaten och arbeta på den okränkbara dagen. Han ville få dem att förstå, att deras välsignelser skulle bli större eller mindre beroende på deras rättskaffenhet, eller enligt opålitligheten i tjänsten för Honom.

Gud är inte mindre nogräknad med Sin Sabbat, än då Han ställde detta krav på Israels barn. Hans ögon svepte över hela Hans folk, och över alla deras händers gärningar. Han låter inte dem gå obemärkta förbi, som överlastar Hans vilodag, och använder dess stunder för egen del, ty vilodagens timmar tillhör Honom. Somliga bekännande Sabbatshållare förstör vilodagen, genom att göra sådant, som borde klaras av före Sabbaten. Dessa tänker måhända, att de vinner litet tid; men i stället för att få det bättre, genom att röva av Guds heliga tid, som Han har förbehållit för Sig Själv, lider de förlust. Herren kommer att straffa dem för deras överträdelse av det fjärde budet; och den tid, som de trott sig vinna, genom att inkräkta på Sabbaten, kommer att visa sig vara en förbannelse för dem. Genom att Gud drar Sin gynnande hand tillbaka, minskar deras ekonomiska välstånd, i stället för att växa till. Gud kommer förvisso att straffa överträdaren. Även om han har framgång för en tid, kommer hans straff plötsligt över honom. Dessa medger inte, att domarna kommer från Gud. Han är en nitisk Gud, och fordrar tjänst av hela hjärtat och fullkomlig lydnad mot alla Sina bud.

”När Mose sedan steg ner från Sinai berg och på vägen ner hade med sig vittnesbördets båda tavlor, visste han inte att hans ansiktes hy strålade, därför att han hade talat med Herren. Aron och alla Israels barn såg Mose och, se, hans ansiktes hy strålade. Och de fruktade för att komma nära honom. Men Mose ropade till dem. Då vände Aron och menighetens alla hövdingar tillbaka till honom, och Mose talade till dem. Därefter kom alla Israels barn fram till honom, och han framhöll för dem allt som Herren hade sagt honom på Sinai berg. När Mose hade talat färdigt till dem hängde han en slöja för ansiktet. Varje gång som Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till Israels barn det som han fått befallning om. Och Israels barn såg att Moses ansikte strålade, och Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren.” Verserna 29-35.

De, som trampar på Guds myndighet, och visar öppet förakt för den lag, som utfärdades med så upphöjd storhet på Sinai, föraktar i verkligheten Lagstiftaren, den store Jehova. Israels barn, som överträdde det första och andra budet, ålades att inte visa sig nära berget, där Gud steg ned i härlighet, för att för andra gången skriva lagen på stentavlor, så att de inte skulle förtäras av Hans närvaros brinnande härlighet. Och om de på den tiden inte ens förmådde, att se på Mose ansikte på grund av dess strålglans, eftersom han hade varit hos Gud, hur mycket mindre skall överträdarna av Guds lag kunna se på Guds Son, när Han skall visa Sig på himlens skyar, i Sin Faders härlighet, omgiven av hela änglahären, för att verkställa domen över alla, som har vanärat Guds bud, och trampat Hans, Jesu, blod i stoftet!

Guds lag har funnits till sedan före människans skapelse. Änglarna regerades med den. Satan föll i synd, eftersom han överträdde grundsatserna hos Guds styre. Efter det, att Adam och Eva blivit skapade, kungjorde Gud Sin lag för dem. Den gången nedtecknades den ej, utan Jehova uttalade den för dem.

Det fjärde budets vilodag, Sabbaten, infördes i Eden. Sedan Gud hade gjort världen, och skapat människorna på jorden, gjorde Han Sabbaten åt människorna. Efter Adams synd och fall togs ingenting bort från Guds lag. Grundsatserna hos de Tio Buden förekom före syndafallet, och var av en karaktär anpassad åt heliga väsens belägenhet. Efter syndafallet ändrades inte grundsatserna hos dessa föreskrifter, utan ytterligare föreskrifter gavs, för att möta människan i hennes fallna tillstånd.

Det upprättades ett system, som krävde offrandet av djur, för att framhålla för den fallna människan det, som ormen fick Eva att betvivla, nämligen att olydnadens straff är döden. Överträdelsen av Guds lag gjorde Kristi offerdöd nödvändig. Därmed öppnades vägen för människan, att undfly straffet, och likväl bevara Guds lags ära. Offersystemet skulle lära människorna ödmjukhet, med tanke på deras fallna tillstånd, och leda dem till ånger, och till att lita endast på Gud, genom den utlovade Återlösaren, för att deras tidigare lagöverträdelser skulle förlåtas. Om Guds lag aldrig hade blivit överträdd, skulle det aldrig ha förekommit någon död, och då skulle det aldrig heller ha krävts flera föreskrifter gällande människans fallna tillstånd.

Adam lärde sina efterkommande Guds lag, vilken överfördes till de trofasta i efterföljande släktled. Den ständiga överträdelsen av Guds lag framkallade en vattenflod på jorden. Lagen bevarades av Noa och hans familj, som räddades i arken genom Guds mirakel, eftersom de gjorde det rätta. Noa lärde sina efterkommande de Tio Buden. Herren bevarade ett folk åt Sig Själv ända ifrån Adam, i vars hjärtan Hans lag bodde. Han säger om Abraham: Han ”lyssnade till min röst och tog vara på det jag förordnat: mina befallningar, föreskrifter och lagar.’” Första Moseboken 26:5.

Herren visade Sig för Abraham, och sade till honom: ”’Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var fullkomlig. Jag skall sluta förbund mellan mig och dig, och jag skall föröka dig mycket.’” Första Moseboken 17:1, 2. ”Och jag skall upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag skall vara din Gud och dina efterkommandes Gud.” Vers 7.

Han krävde, att Abraham och hans säd skulle omskäras, det vill säga låta göra ett runt snitt i köttet, som ett tecken på, att Gud hade utkorat dem, och avskilt dem från folkslagen som Sin särskilda skatt. Genom detta tecken hade de avgett löfte om, att de inte skulle gifta in sig i andra folk; ty därigenom skulle de gå miste om sin vördnad för Gud och Hans heliga lag, och då skulle de bli som de avgudsdyrkande folken runt omkring dem.

Genom omskärelseceremonin gick de högtidligt med på, att uppfylla sin del av den med Abraham ingångna pakten, och vara åtskilda från andra folkslag, och bli fullkomliga. Genom att hålla sig borta från andra folkslag, skulle de undvika en stark frestelse till, att följa i deras syndiga fotspår och vara upproriska mot Gud. I hög grad miste de sin bestämda, och heliga, karaktär, genom att blanda sig med de omkringvarande folken. Som straff, bragte Herren hungersnöd över deras land, som tvang dem till att utvandra till Egypten, för att bevara livet. Dock svek inte Gud dem under deras vistelse i Egypten, tack vare förbundet med Abraham. Han lät dem förtryckas av egyptierna, för att de skulle vända sig till Honom i sina bekymmer, välja Hans rättfärdiga och barmhärtiga styre, och lyda Hans krav.

Det var bara ett fåtal familjer, som först utvandrade till Egypten. Dessa växte till och blev till en stor skara. Vissa var noggranna med, att undervisa sina barn om Guds lag; men många av israeliterna hade bevittnat så mycken avgudadyrkan, att de hade förvirrade tankar om Guds lag. De, som fruktade Gud, ropade till Honom i själsångest, för att deras fruktansvärda träldomsok skulle brytas och de skulle befrias ur det land de var fångar i, så att de skulle bli fria att tjäna Honom. Gud hörde deras rop, och reste upp Mose som ett redskap till, att verkställa Sitt folks befrielse. Efter det, att de hade lämnat Egypten, och Röda Havet hade delat sig för dem, prövade Herren dem, för att se, om de tänkte lita på Honom som Den, som hade lett dem mitt uppe i tecken, frestelser och underverk. Men de bestod inte provet. De knorrade mot Gud på grund av vanskligheterna på vägen, och ville återvända till Egypten. För att lämna dem utan ursäkt, gick Herren med på, att stiga ned på Sinaiberget, inhöljd i härlighet, och omgiven av Sina änglar, samt på ett väldigt upphöjt och skräckinjagande sätt tillkännage Sina Tio Buds lag. Han överlät dem inte till, att bli undervisade av någon, inte ens av Sina änglar, utan uttalade Sin lag med hörbar röst, så att hela folket uppfattade. Inte heller den här gången litade Han på det korta minnet hos ett folk, som var benäget att glömma Hans krav, utan skrev ned dem med Sitt eget finger på stentavlor. Han ville skydda Sina heliga föreskrifter från all möjlig inblandning av traditioner, eller förvirrande krav från människors seder.

Han kom därigenom närmare Sitt folk, som höll på att ledas på villospår, och tänkte inte lämna dem med bara föreskrifterna hos de Tio Budens lag. Han befallde Mose, att skriva domar och lagar, enligt Hans påbud, som gav utförliga anvisningar om, vad Han krävde av dem, och därigenom värna om de tio föreskrifter, som hade graverats in på stentavlor. Dessa särskilda anvisningar och tillägg gavs, för att göra den felande människan lydig mot morallagen, som hon är så böjd för att överträda.

Om människan hade hållit Guds lag, såsom den gavs åt Adam efter hans fall, bevarades i Noas ark, och iakttogs av Abraham, skulle omskärelsens förordning inte ha blivit nödvändig. Och om Abrahams efterkommande hade hållit det förbund, som omskärelsen var ett tecken eller pant på, skulle de aldrig ha ägnat sig åt avgudadyrkan, eller behövt utvandra till Egypten; och det hade också varit överflödigt för Gud, att tillkännage lagen från Sinai, och ingravera den på stentavlor, samt vaka över den med noggranna anvisningar rörande domar och förordningar, som Mose fick.

Mose skrev ned dessa domar och förordningar på Guds diktamen, medan han var hos Honom på berget. Om Guds folk hade åtlytt grundsatserna i de Tio Buden, skulle Mose inte ha behövt ges de särskilda anvisningar, som han skrev ned i en bok, om deras plikt mot Gud och mot varandra, samt mot främlingen. Dessa utgör huvuddragen hos de Tio Buden. De blev anförda och givna på ett nogsamt sätt, för att ingen skall behöva fela härvidlag.

Herren sade till Israels barn: ”eftersom de inte lydde mina föreskrifter utan föraktade mina stadgar och vanhelgade mina sabbater och såg längtansfullt efter sina fäders avgudar. Därför gav jag dem också stadgar som inte var till nytta för dem och föreskrifter som inte kunde ge dem liv.” Hesekiel 20:24, 25. På grund av den ständiga olydigheten, häftade Herren straff vid överträdelser av Hans lag, som inte var av godo för syndaren, och som var avsedda att förmå honom till, att upphöra med sitt uppror.

Genom överträdelsen av den lag, som Gud hade gett i sådant majestät, och mitt i ojämförlig härlighet, visade folket öppet förakt för den store Lagstiftaren, och döden var straffet.

”Jag gav dem också mina sabbater som ett tecken mellan mig och dem, för att de skulle inse att jag är Herren som helgar dem. Men Israels hus var upproriskt mot mig i öknen. De följde inte mina stadgar utan föraktade mina föreskrifter, trots att den människa som handlar efter dem skall leva genom dem. De vanhelgade svårt mina sabbater. Då tänkte jag utgjuta min förbittring över dem i öknen för att förgöra dem.” Verserna 12, 13.

De förordningar och domar Gud gav, var till det bästa för den lydige. De ”skall leva genom dem.” Men de var inte till gagn för överträdaren; för i den civila lag Mose fick, ingick det straff för överträdaren, så att andra skulle avskräckas.

Mose ålade Israels barn, att lyda Gud. Han sade till dem: ”Och nu, Israel, lyssna till de stadgar och föreskrifter som jag vill lära er att följa, så att ni må leva och komma in i och ta i besittning det land som Herren, era fäders Gud, vill ge er.” Femte Moseboken 4:1.

Herren instruerade Moses specifikt om de ceremoniella offren, som skulle upphöra i och med Kristi död. Offersystemet bebådade Kristi offer, som ett Lamm utan lyte.

Herren upprättade offersystemet för första gången hos Adam efter hans fall, och denne förde det vidare till sina efterkommande. Systemet fördärvades före vattenfloden, och av dem, som drog sig undan från Guds trofasta efterföljare och inledde byggandet av Babels Torn. De offrade till sina egenframställda gudar, i stället för till himmelens Gud. De gjorde inte offren, därför att de trodde på Återlösarens ankomst, utan därför att de menade sig skola behaga sina gudar och offra riktigt många djur på orena avgudsaltaren. Deras övertro ledde dem till stor överdådighet. De lärde folk, att ju värdefullare offret var, desto mera skulle det behaga deras avgudar, och desto större välstånd och rikedom skulle tillfalla deras folk. Därför offrades ofta människor till dessa döda avgudar. Nationerna i fråga hade lagar och regler, att styra folks handlingar med, och dessa var ytterst gruvliga. Deras lagar stiftades av dem, vars hjärtan inte mjukats upp av nåd; och medan de viftade bort de mest förråande brott, räckte en liten förseelse, för att framkalla det hemskaste straff från myndighetspersonerna.

Moses hade detta i åtanke, då han sade till Israel: ”Se, jag har lärt er stadgar och föreskrifter så som Herren, min Gud, har befallt mig, för att ni skall följa dem i det land dit ni kommer för att ta det i besittning. Ni skall hålla och följa dem, och det skall tillräknas er som vishet och förstånd av andra folk. När de får höra om alla dessa lagar skall de säga: ’I sanning, detta stora folk är ett vist och förståndigt folk.’ Ty finns det något annat stort folk som har gudar som är så nära det som Herren, vår Gud, är nära oss, så ofta vi åkallar honom? Och finns det något annat stort folk som har stadgar och föreskrifter som är så rättfärdiga som hela denna lag som jag i dag lägger fram för er?” Verserna 5-8.

Gud var en klok och medlidsam lagstiftare, dömde alla tvistemål rättvist och var opartisk. Så länge som israeliterna befann sig i egyptisk träldom, var de omgivna av avgudar. Egyptierna hade mottagit traditioner om offrandet. De erkände inte existensen av himmelens Gud. De offrade till sina avgudar. Med stor pompa och många ceremonier utförde de sin avgudadyrkan. De reste altaren, för att ära sina gudar, och de krävde till och med, att deras egna barn skulle gå igenom elden. Efter att ha rest sina altaren, fordrade de av sina barn, att de skulle skutta över altarna genom elden. I fall de lyckades med det, utan att bränna sig, tog avgudaprästerna och folket detta som ett bevis på, att deras gud godtagit deras offer, och gynnade frikostigt den person, som gått igenom det svåra provet. Han fick rättigheter, och värdesattes sedan högt av folket. Han slapp att bli straffad, oavsett allvaret i hans förbrytelser. Om en annan person hoppade genom elden och hade oturen, att bli bränd, var hans öde avgjort; ty de trodde, att deras gudar hade vredgats, och skulle endast gå att blidka med det olyckliga offrets liv, varpå vederbörande brändes upp som ett offer på deras avgudaaltare.

Till och med en del av Israels barn hade sjunkit så djupt, att de utövade dessa vederstyggligheter, och Gud såg till att elden tog deras barn, som de hade låtit gå genom elden. De gick inte fullt så långt som hednafolken; men Gud tog ifrån dem deras barn, genom att låta elden förtära dem, då de skickade dem genom elden.

Eftersom Guds folk hade förvirrade tankar om de ceremoniella offren, och blandade in hedniska traditioner i sin ceremoniella tillbedjan, gick Gud med på, att ge dem bestämda riktlinjer, för att de skulle förstå den sanna innebörden av de offer, som skulle leda fram till Guds Lamm, som dödades och var den stora förebilden till deras offer.