Barnberättelser om Ellen White. 9 - Den stora Besvikelsen

Berättelser för Barn om Ellen White

9 – Den stora Besvikelsen

Referenser: His Messenger, s. 24-28, Life Sketches, s. 57-63. Dagens text: Uppenbarelseboken 14:6, 7.

1:a scenen – Miller talar

(Sätt upp Miller på tavlan innan berättelsen börjar. 48.)

Jag hoppas att Du fortfarande kommer ihåg det stora mattetalet vi pratade om i förra veckan, då Miller räknade ut allt som Daniel hade sett i en syn. Nu var Miller säker på att Jesus skulle komma igen år 1844,och han trodde till och med att han visste vilken dag det skulle bli. Han var säker på att det skulle hända den 22. Oktober, 1844. När dagen närmade sig, kom det fler personer på mötena. Och folket frågade: ”Vad måste jag göra för att bli frälst?”

För länge sedan fick Johannes, som skrev Uppenbarelseboken, en syn där han såg tre stora änglar flyga ned från himmelen. Varje ängel hade ett väldigt viktigt budskap till världen.

Låt oss slå upp Uppenbarelseboken 14, v. 6 och 7 och läsa dem. ”Och jag såg en annan ängel flyga högst uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som bor på jorden, för alla folk och stammar och språk och folkslag. Han sade med hög röst: ’Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna’”!

Nu hade tiden kommit då detta budskap skulle gå ut till världen. Men predikanterna och människor i allmänhet trodde, att denna dom innebar att Jesus skulle komma till jorden för att döma den, för att rena den från synd och föra de frälsta människorna till himmelen.

Budskapet om att Jesus snart kommer igen, proklamerades verkligen med hög röst! Detta kallades för det Stora Uppvaknandet, ty hundratals predikanter överallt talade om att Jesus snart skulle komma. Precis som ängeln hade sagt, blev budskapet predikat ”för alla folk och stammar och språk och folkslag”.

Många förkunnare i världen predikade om, att Jesus snart skulle komma igen – i Tyskland, i Afrika, Indien, Stor-Britannien, Syd-Amerika, Frankrike och Schweiz. I Skandinavien hade inte predikanter tillåtelse att förkunna detta nya budskap och där fyllde Gud de små barnen med den Helige Ande, och de stod upp på bord och stolar och talade ord som Gud lade dem i munnen.

Det var naturligtvis inte alla som ville höra detta viktiga budskap. Många i de stora kyrkosamfunden och prästerna blev arga för att så många av medlemmarna gick för att höra män som William Miller tala. De försökte på alla möjliga sätt att avhålla sina medlemmar från att höra budskapet om att Jesus snart skulle komma.

Sedan kom den tid då den andre ängeln skulle förkunna sitt stora budskap. Uppenbarelseboken 14:8 säger: ”’Fallet, fallet är det stora Babylon. . .” Och Uppenbarelseboken 18:4 säger: ”. . . ’Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor.”

I profetiorna betyder ordet Babylon förvirring eller sammanblandning. Många av de stora samfunden hade blandat ihop vad som var rätt och vad som var fel, och predikade inte längre Bibelns budskap på rätt sätt, så Gud sände Sin ängel för att kalla människor ut ur de kyrkor som inte ville predika sanningen. Och hundratals människor gick ur de stora, populära kyrkosamfunden och anslöt sig till adventisterna. Namnet advent valdes eftersom de trodde på Jesu återkomst eller advent. Advent betyder att komma eller bli synlig, och adventisterna trodde att Jesus snart skulle visa Sig på himlen.

Ellen och hennes familj var lydiga mot den andre ängelns budskap och drog sig tillbaka från Metodistkyrkan och anslöt sig till adventisterna tillsammans med många andra människor.

Allt eftersom veckorna och månaderna gick, och den 22. Oktober stadigt ryckte närmare, studerade folk Bibeln och bad och sökte i sina hjärtan för att se om de hade bekänt alla sina synder och gjort upp allt med sina grannar och nära och kära. De ville vara säkra på att de var redo att möta Jesus. Många av dem glömde sina företag och sitt arbete på fälten och i trädgården. De trodde inte att dessa skulle användas till livsmedel i denna värld efter den 22. Oktober, för då skulle de vara i himmelen och kunna äta av livets träd.

2:a scenen – Han skulle inte ta upp potatisen

Leonard Hastings var en adventistisk bonde, som bodde i New Hampshire. Han hade ett stort fält med potatis, men han ville inte ta upp den. Grannarna erbjöd sig att ta upp potatisen åt honom och lägga den i en jordkällare, men han ville inte låta dem göra det. (Sätt upp 42, 51 och 50.)

”Nej”, sade adventistbonden, ”jag skall låta potatislandet berätta om min tro på, att Jesus kommer snart.”

”Den gamle dåren!”, sade folket bakom ryggen på honom. ”Han kommer att ångra att han inte tog upp potatisen.”

Ja, det var många som trodde, men också många som inte trodde att Jesus skulle komma igen den 22. Oktober, och de skrattade och gjorde narr av dem som trodde att Jesus skulle komma igen.

3:e scenen – Beredda att ta emot Jesus

Till slut kom den stora dagen – 22. Oktober, 1844. Det var den dagen adventisterna hade väntat på. De var uppe tidigt. Några av dem hade inte ens gått och lagt sig, utan hade bett och läst Bibeln hela natten. Några var för oroliga och upphetsade för att kunna äta. De var mer intresserade av hur det stod till med hjärtat, än med magen. Några sprang ut för att se om de kunde uppfatta några tecken på att Jesus kom igen. Nej, inte ännu, men kanske var det fortfarande för tidigt. De måste få sina hus i ordning, även om de inte skulle komma att använda dem mer – snart skulle de vara i palatsen, som Jesus hade förberett för dem i himmelen. De bäddade upp sina sängar, medan de sade: ”Det här är sista gången vi kommer att sova i dessa sängar.” Och när de sopade golven, sade de: ”Vi kommer aldrig att sopa dessa golv igen.”

De bar sina bästa, rena kläder. Och så väntade de. Glada och samtidigt spända träffades de i små grupper och sjöng och bad tillsammans. Hela morgonen väntade de. Ingenting hände. Några möttes i kyrkor för att läsa Jesu underbara löften igen.

De höll fast vid löftet i Johannesevangeliet 14:2 och 3: ”I min Faders hus finns många rum. . . . . jag går för att bereda plats åt er? Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.”

Ellen var sexton år gammal när den stora dagen, den 22. Oktober, 1844, grydde. Hon var så glad att i dag, i denna stund, skulle hon se Jesus, sin Frälsare, komma på himmelens skyar. Hur bra det var att alla problem och smärtor och sjukdomar i den här världen var över för alltid!

Men dagen slutade precis som vanligt. De såg solen sjunka lägre och lägre (se solen sjunka, 94), tills den försvann helt. Den stora dagen som de hade sett fram emot, var slut, och Jesus hade inte kommit! Varför inte? Vad var fel? Var inte profetian tillförlitlig? Hade Miller tagit miste?